Himlen, stjärnorna, jorden, floderna, dagen, natten och allt som är underkastat människan eller är till nytta för henne lyckönskar sig till att genom dig ha återfått sin förlorade värdighet, du vår Fru. Det är som om det genom dig har väckts till liv och fått ny och outsäglig nåd. Allt var liksom dött, när det hade gått miste om sin medfödda värdighet att tjäna dem som prisade Gud, att stå till tjänst vid deras förvaltarskap, till vilket de var skapade. När dessa började tjäna avgudarna, för vilka de inte var skapade, då överväldigades och missfärgades också skapelsen av förtryck och slaveri. Men nu gläder den sig som över sin uppståndelse, när den åter får göra tjänst hos dem som tjänar Gud och vara dem till nytta och förnöjelse.
Skapelsen brast ut i jubel över sin nya och ovärdiga nådegåva, när den kände att Gud själv, dess skapare, inte blott osynligt härskade över den, utan den fick också se honom synligt helga den och bruka den. Dessa väldiga gåvor kom genom den välsignade frukten i den välsignade Marias välsignade moderliv...
Anselm av Canterbury (1033-1109), översättning citerad från Karmel nr 1, 2005
1 kommentar:
Exakt denna bön snubblade jag över igår, när jag läst...ja,någon bok. Vilket trevligt sammanträffande:)
Skicka en kommentar