Vi (kristna) är i krig, men inte med varandra… Ibland verkar det som om vi hellre slåss med varandra än strider tillsammans mot splittraren, som är vår gemensamma fiende…
Skymningen faller över oss och vi står oförberedda för nattens mörker p g a att vi ägnat oss åt inbördeskrig istället för att putsa våra vapen och se över våra rustningar! Vi måste sluta bekriga varandra. Jag tror vi står inför en avgörande strid där vi kommer få se mycket av det som vi älskat bli draget i smutsen och trampat på… Detta gäller oss alla som tror att Kristus är världens ljus, vår frälsare!
Fasta, bön och försakelser är de vapen vi har att tillgå. Endast genom att ta våra kors på oss och följa Kristus kan vi göra oss redo för striden!
Det råder ingen tvekan om att Gud vill att vi skall vara enade. Hur skall vi kunna enas tillräcklig för att åtminstone slåss tillsammans mot vår gemensamma fiende?
Jag tror bara det är genom gemensam bön som vi kan upprätta våra sargade och inbördes stridande styrkor och återställa stridsmoralen! Jag tror enhet måste komma genom praxis i första hand snarare än genom vässade argument och överbevisning… I katolska krestar säger man att “The family that prays together stays together” och det gäller nog även för hela den kristna familjen också…
Vilka är beredda att lägga ner sina vapen i den inbördes striden och samlas i gemensam bön? Även om vi är osams om mycket borde vi åtminstone kunna be Fader Vår och psaltarpsalmerna tillsammans…
Allt gott!
Skymningen faller över oss och vi står oförberedda för nattens mörker p g a att vi ägnat oss åt inbördeskrig istället för att putsa våra vapen och se över våra rustningar! Vi måste sluta bekriga varandra. Jag tror vi står inför en avgörande strid där vi kommer få se mycket av det som vi älskat bli draget i smutsen och trampat på… Detta gäller oss alla som tror att Kristus är världens ljus, vår frälsare!
Fasta, bön och försakelser är de vapen vi har att tillgå. Endast genom att ta våra kors på oss och följa Kristus kan vi göra oss redo för striden!
Det råder ingen tvekan om att Gud vill att vi skall vara enade. Hur skall vi kunna enas tillräcklig för att åtminstone slåss tillsammans mot vår gemensamma fiende?
Jag tror bara det är genom gemensam bön som vi kan upprätta våra sargade och inbördes stridande styrkor och återställa stridsmoralen! Jag tror enhet måste komma genom praxis i första hand snarare än genom vässade argument och överbevisning… I katolska krestar säger man att “The family that prays together stays together” och det gäller nog även för hela den kristna familjen också…
Vilka är beredda att lägga ner sina vapen i den inbördes striden och samlas i gemensam bön? Även om vi är osams om mycket borde vi åtminstone kunna be Fader Vår och psaltarpsalmerna tillsammans…
Allt gott!
15 kommentarer:
En påminnelse jag och säkert många andra verkligen behöver ta till oss.
Jag märker själv att min debattlusta med/mot medkristna alltmer avtar (även om jag åker dit då och då, och det händer ju här ibland, så ha tålamod med mig). Vad vi och jag innerst inne behöver är ju bröder och systrar, medkristna till stöd, omsorg och förmaning. Inte bittra meningsmotståndare.
För mig brukar en paus från de kristna diskussionsforumen och ett besök i den sekulariserade bloggosfären bli en väldigt effektiv återställare till rätta och riktiga proportioner och verklighetsuppfattning. Då visar sig med stor klarhet det verkliga förhållandet mellan vad vi har och inte har gemensamt.
Det här var ett inlägg som träffade rakt i hjärtat, tack för att du lät dig ledas att skriva det.
Jodå, jag ber gärna tillsammans med er så länge bönerna riktas till rätt person. Jag skulle också också gärna till Herrens bord tillsammans med er - det är inte jag som har problem därvidlag. En familj som inte äter tillsammans har stora relationsproblem, och det hedrar er romerska katoliker att ni inte sopar dem under mattan. (Eller var det det du försökte göra nu, Tuve?).
Kristus förenar oss. Psalmer som "Du Drottning över Nordens land" (efter Herrens måltid!) och böne som "Mundi Dómina" gör det INTE.
Men Herren välsigne och bevare oss allesammans!
C S Lewis såg som bekant som sin speciella kallelse att fokusera på det som förenar snarare än det som skiljer oss kristna. I förordet till "Kan man vara kristen" karaktäriserar han helt riktigt Maria-frågan som något som för den romerske katoliken rör "den speciella och så att säga chevalereska känslighet en man har, när hans moders eller hans älskades heder står på spel" - och för den s.k. protestanten "känslor som sträcker sig ända ner till själva rötterna till all monoteism."
Om än helt säkert med en lewis´sk glimt i ögat angav han ju dock som skäl till att han inte konverterat till katolicismen "era två hädelser: den om påven och den om jungfru Maria". (Ur George Sayers bok Jack). Vilket enligt mej visar vilken klarsynt - om än saktmodig - man denne av så många beundrade apologet var.
Vi får be Gud ta bort all köttslig bitterhet. Men vi ska inte heller låtsas en falsk enighet (som i så fall blir under påven - ni romerska katoliker är ju dogmatiskt och principiellt låsta vid hans ofelbarhet ex cathedra och kan därför inte retirera, vilket ibland är bra (mycket bra t.o.m.!) och ibland förskräckligt sorgligt. Övrigas låsningar är faktiskt inte lika dogmatiskt fixerade, vi har ingen lära om Luthers eller Wesleys - eller, gudskelov, Anders Wejryds - ofelbarhet ex cathedra även om det (Gud bättre!) ibland kan låta så.
Andreas
Jag menade precis exakt vad jag skrev...
Allt gott!
Jag är med!
Hej Tuve - jag vill naturligtvis gärna tro att du menar exakt vad du skriver. Är den romerska kyrkan och du beredd att "lägga ner sina vapen" i bemärkelsen sluta ha kritiska synpunkter på icke-romersk teologi? Upphäva bannlysningen av Martin Luther? Bjuda in alla på Kristus troende till nattvardsgemenskap?
Inte? Som "storebror" är det ju blott alltför lätt att definiera sej som den lugne, trygge, icke-aggressive - det behövs inte så mycket muskelkraft för att sätta sej på en annan, det går genom sin blotta tyngd ;oD (jag vet, jag är en fet storebror själv!). Dom där små är ju skrikiga "protestanter" när de anmäler avvikande mening.
Men jag var bara tvungen att småle när jag såg de "150 skälen att vara (romersk) katolik" som du länkar till - ett av skälen var att protestanter är så "anti", medan katolicismen (den romerska) inte var "anti-protestantisk". OCH SÅ BESTOD MINST HÄLFTEN AV DE 150 SKÄLEN AV PROTESTANTISKA DÅLIGHETER! Småle? Nä, flatskratt!
Men visst ska vi be för varandra och mötas inför nådens tron, hos Kristus. Organiserad, fysisk bönegemenskap har dock sina komplikationer precis som nattvardsgemenskapen. (Vilket visas inte minst av de mariaböner som romerska kyrkan lyckats smussla med i den tidegärd jag använder som skulle föreställa vara ekumenisk, typ Fader vår och några psaltarpsalmer).
Vill gärna också slå fast att jag INTE drivs av något begär att försvara ett annat samfund. Tillståndet är ju, som ni brukar påpeka, verkligen uselt på många håll, och ingen vore gladare än jag att få återförenas i en stor, verkligt Katolsk, kyrka. Mitt problem är inte att jag inte vill vara med er, utan att jag inte får.
Andreas
Du vill uppenbarligen inte förstå.
Jag säger inte att vi först måste lösa alla stridsfrågor innan vi faller ner i gemensam bön inför vår gemensamma frälsare. Jag hävdar inte ens att någon av oss måste ge upp några av våra läror... Tvärtom säger jag att vi måste be tillsammans trots våra olika ståndpunkter! Vi måste bjuda in varandra till bön!
Vi kan inte själva skapa enhet, det kan endast Kristus, för det är i Honom vi måste vara enade, eftersom vi måste utgöra EN Kristi kropp, inte många. Enda sättet att bli enade i Kristus är att bli mer lika Kristus, på individuell basis! De medel vi har för att bli mer lika Kristus på individuell basis är genom fasta, bön och försakelser, att ta vårt kors och följa Kristus. Det inkluderar att få rätta proportioner på vem som är våra fiender...
Endast genom gemensam bön kan vi börja älska varandra och endast genom kärlek, som är Guds väsen, kan Gud verka i oss. Det är vad jag försöker säga...
Om du vill kan du lyssna på Peter Kreefts (en stor beundrare och expert på Lewis) syn på vad som krävs för att nå enhet (det går också att läsa en transkribering av talet). Kanske kommer du att bli förvånad... http://www.peterkreeft.com/audio/03_ecumenism.htm
Allt gott!
Du vet at når kristne har problemer med å anerkjenne kristne, blir det vanskelig. Dessuten er det enklere å slå i hjel en broder enn å krige mot en ytre fiende.
Roy
www.nordiskkatolsk.wordpress.com
Jodå Tuve - visst försöker jag förstå! Det är därför jag ställer vissa frågor om vad du menar. Att mötas inför nådens tron? Det gör vi redan, hoppas jag. Ekumeniska bönegrupper? OK, jag har varit med i sådana. Lugnt och bra, och ingen större skada skedd om nåt spårar ur. Låt oss gärna bjuda in varandra och umgås med varandra (lugn Roy, jag tänker inte slå ihjäl nån ;oD) och erkänna varandra som kristna. Visst! Mer officiell gudstjänstgemenskap? Ja då har vi redan anrop av - och i vissa fall renodlad lovprisning (inte bara saligförklaring) riktad till - diverse helgon (läs: Maria) som komplikation, se t.ex. 90-talets stora Tidegärds-bok eller "psalmen" Du Nordens drottning. (Jag är öppen för att ni kan ha motsvarande allvarliga synpunkter på annat hos oss - och nattvardens sakrament vill ni ju inte dela med oss, så rätt allvarligt måste det ju vara...?).
Så helt enkel är alltså inte ens din goda uppmaning att lägga ner vapnen till förmån för gemensam bön. Vad som däremot är absolut nödvändigt, vare sej vi ser oss tvungna att polemisera mot varandra eller inte (nån sorts förklaring till vårt fortsatta existensberättigande lär ju i alla fall behövas, t.o.m. för romerska katoliker - i Sverige i a f ;o), och oavsett hur långt vi ser oss kunna gå i officiell eller informell gudstjänstgemenskap, är att vi ber FÖR varandra. Och då ÄR vi redan de facto tillsammans inför vår Frälsare.
Ja, om vi ändå kunde bli mer lika honom! Jag håller med om att fasta och bön är anbefallt (advent är ju en bra sådan tid). Men det är som du säger bara Jesus som förenar oss (redan nu och i evigheten) och ska vi smälta samman bättre redan nu är det nog främst genom att allt djupare ta till oss och uttrycka apostlarnas undervisning där Han så tydligt står i centrum. Men också genom att ge varandra "inbördes hjälp" och delta troget i "bönerna". Brödsbrytelsen har ju också sin plats i sammanhanget, men vi får kanske vänta med den... (Apg. 2:41).
Tack för länken till Peter Kreeft - han och Chesterton är mina "favoritkatoliker" ;oD
Gott slut på kyrkoåret!
PS. Nog är det ganska märkligt det Jesus säger i Mark. 3:35. Man kan alltså som vanlig enkel efterföljare - för hur avancerade var de som satt runt okring hono då? - bli en Jesu mor! (Inte bara en bror eller syster). Nog är det ganska märkligt, eller hur? Det nedsätter inte Maria ett dugg i min ögon, hon som verkligen tog vara på Guds ord och gjorde Guds vilja - men nog ger det fantastiska perspektiv på det här med att få tillhöra Guds folk. Vi pratar ju ibland om en helgad kvinna som en "moder i Kristus", men skulle alltså enligt hans egna ord kunna tala om en "moder till Kristus"! Och visst är det en fin bild av Guds folk att de sitter i ring runt Herren Jesus och lyssnar till hans ord? (SvPs/Cecilia 58) DS.
Andreas H är snällare än han låter. När vi katoliker i Bollnäs stod utan lokal en söndag i höstas så fixade han så att vi fick låna Missionskyrkan. Han spelade dessutom orgel åt oss under mässan. (Slutpsalmen "Du Drottning över Nordens land" blev dock för mycket för dig, eller hur?)
Lachen
Andreas
"visst är det en fin bild av Guds folk att de sitter i ring runt Herren Jesus och lyssnar till hans ord? (SvPs/Cecilia 58)"
Det är just precis det jag menar att vi måste börja göra. Saken är att vi borde och kan sitta tillsammans i ring runt Jesus, inte uppdelade i olika ringar som en blomma med Jesus som stjälken...
Det finns mycket vi kan göra tillsammans, allra minst kan vi be Fader Vår med (och inte minst för) varandra.
Sedan förstår jag inte helt vad du har emot "Du drottning"? Är inte Jesus vår Drott? Är inte seden att Kungens moder är drottning, särskilt då det inte finns någon fru som kan göra anspråk på titeln? Men, men, syftet med detta inlägg var inte att sätta igång en het debatt om Maria, utan att uppmana varandra att be med och för varandra, precis som du skrev! Förbön är nog lika viktigt som gemensam bön. Dock, där två eller tre är samlade i Jesu namn kommer Han också vara med... :)
I ljuset av Lachens kommentar så kan jag möjligen förstå att du blev lite tagen på sängen :D
Allt gott!
När min tro på Gud tog fart i början av 80-talet var det helt naturligt att man bad tillsammans över kyrkgränserna. Jag var i Taizé tillsammans med ett blandat gäng protestanter och katoliker och det inget märkvärdigt med det. Vi visste att vi var olika men också att vi var lika. Och vi fixade det. (Fast det gör lite ont att vi inte får fira nattvard med er, det gör det om jag skall vara helt ärlig. Men vi får se tiden an. Och jag respekterar självklart detta!)
Varmt välkommen bokmalin
Anledningen till att jag tar upp dessa frågor är att jag rätt ofta debatterar med protestanter som med viss tveksamhet kan tänka sig att kalla enskilda katoliker för kristna men inte katolska kyrkan för kristen...
Själv har jag vuxit upp i en huvudsakligen ekumenisk miljö, där merparten av vår kristna omgivning varit icke-katolsk mestadels av min uppväxt.
Allt gott!
Tack för ditt välkomnande! Jag hoppas du inte tar illa upp att jag nämnde det där med den brutna nattvardsgemenskapen.
Som du har jag också haft kristna av många bekännelser runt mig. Tror det finns sätt att finna varandra under ömsesidig respekt.
Jag antar att sann enhet bara kan komma om vi söker djupare enhet med huvudet, Kristus. Då bör även lemmarna komma i djupare samklang med varandra.
Jag heter egentligen Helena men är ganska nojjig när det gäller att lämna ut mig på Internet. I längden tycker jag dock det blir svårt att vara anonym. Det går an på den egna bloggen men känns lite ohövligt när man är "hälsar på" hos någon annan som jag gör nu.
Allt gott inför den kommande veckan!
Skicka en kommentar