Visheten

Salomos vishet (det var en beundrare och efterföljare till Salomos vishet som lånade Salomos namn - inte som en förfalskning - skriven på grekiska, antagligen på 100-talet f Kr i Alexandria) är ett brilljant litterärt mästerverk!

VISHETENS LOV
1:a kapitlet är undervisning om skillnaden mellan de trogna och rättfärdiga som lyder Guds lag (odödlighet väntar, se 1:15 - men även 2:23; 3:4c; 4:1b; 5:5.15; 6:19; 8:13) och de gudlösa som bestraffas med döden (eg. straffar sig själva; se 1:16); ja de som utmanar, misstror, säljer sig till synden eller ljuger kommer inte Visheten=Gud att ta sin boning i (1:2.4b.11)!

2:a kapitlet är som hämtat från ett ateistiskt credo (se t.ex. Humanisterna)! Kort och bedrövligt är livet och ingen har återvänt från dödsriket (v1)! Vi har kommit till av slump och vår andedräkt är flyktig som rök och tankeförmågan en gnista som i slutändan gör kroppen till aska (v2f)!

"Vårt namn glöms bort med tiden, och ingen minns vad vi uträttat.

Vårt liv försvinner spårlöst som ett moln; det löses upp som dimman

när den drivs bort av solens strålar och förföljs av dess hetta.

Vår livstid drar förbi som en skugga..."

Vi vill istället njuta och "utnjuta" världen (v6) och dyra viner och parfymer skall finnas i överflöd (v7). "Vårens blomning får inte gå oss förbi... Ingen äng skall förbli orörd av vårt överdåd, överallt skall vi lämna spår av festglädjen."(v7-9)! Den rättfärdige ses ner på, ty: "Hans liv är inte som andras, hans vägar leder åt annat håll." (v 10,15). Styrkan är istället vår lag (v11)!

Kapitel 3-5 talar om det himmelska hoppet för de rättfärdiga (3:1-9) och meningslösheten för de orättfärdiga, t.ex. 5:7; "Vi snärjde in oss i laglöshetens och fördärvets tistlar, vi strövade genom stiglösa ödemarker"!

SOFIA=VISHETEN
I kapitel 6-9 omnämns Visheten som en person, liksom på flera andra ställen i vishetslitteraturen (t.ex. Ords 1:20; kap 2; 8 och 9)! Ja, det är inte svårt att se Jesus (eller ens tre-enigheten förebådad, jmf 1:5f; 7:22b; 9:17; 12:1) i Vish! All Vishets källa kommer strax att födas hos sitt eget folk, men Han förebådas även i denna bok. Och det finns även här mariologiska dimensioner, inte minst i kap 8!

GUDS VISHET I ISRAELS HISTORIA
Från kap 10 gås syntes:iskt israeliternas historia igenom, med början av 1 Mos i kap 10. Uttåg ur Egypten och egypternas undergång i havet sätts i motsats till att Gud skyddar sitt heliga folk. Blodet i Nilen blir antitesen till vattnet ur klippan (11:4ff); djurplågorna i Egypten är straff för deras "djuriska" avgudadyrkan, medan Israeliterna fick vaktlar (16:1ff) och "ett tecken" (korsförebild) bland ormarna (16:6); egyptierna fick mörker (17:2ff) när Israeliterna fick ljus i eldstoden (18:3) och egyptiernas planer på att utrota judarna vänds till att Gud slår deras egna förstfödda (18:5) och räddar judarna genom påskens skeenden och den judiska offerprästens roll (18:21).

Kap 13-15 behandlar avgudadyrkan genom att förlöjliga de hedniska kulternas följder (13:13; 14:23ff; 15:8) och målar hedningarna i plumpa beskrivningar (13:1ff):

"Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud, inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är, och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk, utan trodde att elden eller vinden eller den flyktiga luften eller stjärnornas krets eller det svallande havet eller himlens ljusbärare var gudar och världens styresmän. Om de har hållit dessa ting för gudar därför att de tjusats av deras skönhet, då bör de inse hur mycket förmer än tingen deras härskare är. All skönhets upphov har ju skapat dem."

Men Vishetens "dom" andas ändå barmhärtighet (13:6f);

"Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt; det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom, fastän de går vilse under sina ansträngningar. De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert."

Till sist beskrivs Gud i Vish som en förtärande eld (16:17-19; 19:13, jmf 1 Mos 15:17; 2 Mos 24:17; Hebr 12:18.29), som också skyddar (19:21 och 18:3)! Ja, elden smälte inte mannat (=födan från himlen, se 19:21)! Gud ger sitt folk storhet och ära. Han "sviker aldrig, utan bistår det alltid och överallt" (19:22)! Gud är eld och förtär inte oss i det oansenliga "himmelska bröd" som räcks varje mässa; "Ära vare Gud i evighet"!