Hycklaren Hägglunds resonemang haltar

Jag kan inte låta bli att reagera på Hägglunds hyckleri i en insändare i Dagen. Jag tycker att det som Hägglund för fram är mycket bra och jag skulle skriva under på det om det återspeglades i den politik som förs. När det gäller det absolut viktigaste, människans unika och okränkbara värde, så är detta bara tomma ord utan något innehåll! Hägglund skriver:
"'Kristdemokrati är demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund.' [...] Vi talar om människans unika och okränkbara värde."

Så länge som kristdemokrati inte på ett absolut sätt ställer sig upp för alla människors okränkbara värde, och då framförallt de mest försvarslösa människorna i vardande, så framstår detta uttalande enbart som ett hån och tomma ord. Kristdemokraterna talar inte om det ofödda människobarnets unika och okränkbara värde, än mindre försöker de försvara det! Eller menar Hägglund att de människor som nu är födda inte var människor i vardande då de låg i sina mödrars magar, så att deras liv inte var okränkbara då?

Hur har kristdemokratin kunnat gå så vilse på de viktigaste punkterna när det egentligen är så oerhört enkelt? It beats me!

Allt gott!

Ordinarie kontra generella läroämbetet och kyrkolärare

När jag läste Contes artikel om Kyrkans ofelbarhet och felbarhet så slogs jag av en tanke som jag tänkte se om någon annan kan hjälpa mig att bekräfta eller dementera.

När vi som inte ingår i biskopskollegiet uttalar oss om tron så gör vi det inom ramen för det generella läroämbetet, vilket inte är ofelbert. Det ordinarie läroämbetet är inte heller ofelbart, även om de fel som kan finnas endast är av sådan art att de inte kan äventyra frälsningen att hålla dem för sanna.

Är det då så att de läror som lärts av dem som utropats till kyrkolärare lyfts från det generella till det ordinarie läroämbetet? M a o, är det så att de läror som t ex lilla Therese formulerade tillhörde det generella läroämbetet, eftersom hon inte var del av biskopskollegiet, men att de genom hennes upplyftande till kyrkolärare förklaras av det ordinarie läroämbetet ha samma status som läror formulerade av det ordinarie läroämbetet?

Annars förstår jag nog inte riktigt vad det innebär att någon förklarats vara kyrkolärare...

Hoppas någon där ute kan hjälpa mig att få klarhet!

Allt gott!

Ännu en "vill läsa" bok

Varför har inte dygnet fler timmar och varför är jag så lättdistraherad?

Varför kan jag inte bara låsa in mig och låta mig uppslukas av den ena boken efter den andra?

Nåväl, jag får inse mina begränsningar och nöja mig med att tänka att "om inte om hade varit" så hade jag hemskt gärna velat sätta mig och läsa den här nyutkomna boken snarast.

Boken Svar på den nya ateismen beskrivs på följande sätt:

Få har väl kunnat undgå den högljudda internationella kampanjen för ”det sekulära samhället”, i Sverige bedriven av föreningen Humanisterna. Idéer, principer och föreställningar som grundar sig på gudstro skall, menar de nya ateisterna, endast få förekomma i den privata sfären. Att då en bok utkommer av en känd biolog, ägnad helt åt att kategoriskt avvisa existensen av en Gud, och detta med skenbart vetenskapliga resonemang, kom naturligtvis som en — så att säga — skänk från ovan. Dawkins bok Illusionen om Gud lanserades som sista spiken i de medeltida föreställningarnas murkna gamla kista, och den fick mycket stor spridning.

Ur bokens svenska förord.

Richard Dawkins företräder en mycket aggressiv ateism som bl.a. som påstår att

· religiös tro är ett virus som angriper underlägsna gener

· religion är en synnerligen elakartad form av sinnessjukdom

· religionsundervisning för barn är en form av barnmisshandel.

I Svar på den nya ateismen plockar Scott Hahn och Benjamin Wiker upp den kastade handsken och ställer upp till den kristna världsbildens försvar. Bit för bit monterar författarna ner Dawkins argumentation med ett sakligt förnuftsresonemang och mycket humor. Samtidigt får läsaren sig till livs ett mycket starkt och övertygande argument för Guds existens. Svar på den nya ateismen är ett viktigt bidrag till diskussionen om vår syn på skapelsen – en idédebatt som varje kunskapsintresserad människa borde vara beredd att förutsättningslöst följa.

Så här beskrivs boken på sidan som Pekka så förtjänstfullt bistod med

The essential book for dismantling Richard Dawkins' atheistic agenda. Scott Hahn and Benjamin Wiker collaborate to debunk Dawkins' theories and show how inconsistent and illogical his conclusions truly are. This is the definitive book for college students or faithful Christians hoping to answer Dawkins' claims and assert the logic and beauty of their faith

För egen del får denna bok tyvärr hamna på listan "att läsa" tills vidare, med en förhoppning att den snart skall bli läst...

Allt gott!

Försvarar den dubbla predestinationen...

Pingstpastor Mikael Karlendal försvarar på sin blogg Calvins lära om den dubbla predestinationen. Det vore intressant att höra andras argument emot den dubbla predestinationen.

Allt gott!

Trent och Orange

Det finns de som menar att Kyrkan i o m Trent gick emot vad Kyrkan tidigare hade kommit fram till i Orange.

Man menar att följande från Trent:

»Om någon säger att människans fria vilja, när den röres och eggas av Gud, inte på något sätt samarbetar genom att samtycka till Gud, som lockar och kallar, och därigenom gör sig benägen och förbereder sig själv för att ta emot den rättfärdiggörande nåden… må han vara utesluten ur den katolska gemenskapen!

står i konflikt med t ex följande från Orange:

CANON 8. If anyone maintains that some are able to come to the grace of baptism by mercy but others through free will, which has manifestly been corrupted in all those who have been born after the transgression of the first man, it is proof that he has no place in the true faith. For he denies that the free will of all men has been weakened through the sin of the first man, or at least holds that it has been affected in such a way that they have still the ability to seek the mystery of eternal salvation by themselves without the revelation of God. The Lord himself shows how contradictory this is by declaring that no one is able to come to him ”unless the Father who sent me draws him” (John 6:44), as he also says to Peter, ”Blessed are you, Simon Bar-Jona! For flesh and blood has not revealed this to you, but my Father who is in heaven” (Matt. 16:17), and as the Apostle says, ”No one can say ‘Jesus is Lord’ except by the Holy Spirit” (1 Cor. 12:3)

Det finns dock ingen motsättningen mellan dessa koncilier. I det ena (Orange) så slår Kyrkan fast att allt är givet av Gud, vi kan m a o inte själva göra något för att förtjäna att få nåd från Gud. I den andra (Trent) slår Kyrkan fast att vi måste bejaka Guds nåd, samtidigt som vi är fria att inte göra det.

För att ta ett bibliskt exempel. Gud kallade, av nåd, en ung man till apostel (Matt 19:16-22: ”Kom sedan och följ mig”), det högsta av alla kall, men på grund av att han ägde mycket så gick han därifrån och blev inte omtalad mer…

Enbart av Guds nåd kallas vi, men Gud tvingar oss inte att bejaka Hans kallelse. Läser man texten är det uppenbart att allt initiativ är från Guds sida, inte människans! Men människan har fri vilja att svara ja eller nej till Gud, Gud våldför sig inte på oss när Han ger oss Sin nåd!

För att lättare förstå Trent så måste man inse vilken heresi det var som det konciliet gick tillrätta med. Den heresi som Trent hade att hantera var predestinationsläran, som i praktiken innebär att människan fråntas all fri vilja i relation till Gud. Kyrkan försvarar genom Trent människans fria vilja, även i relation till Gud. Ingenting av det som Trent slår fast strider mot Orange, eller något annat koncilium.

Det blir tydligt om man tänker sig människans och Guds relation som en konversation. Orange slår fast att endast Gud kan initiera ett samtal, dvs allt initiativ ligger på Guds sida. Trent slår fast att människan är fri att besvara Guds tilltal eller låta bli. Orange definierar vem som kan initiera och Trent handlar om vilka responser som är möjliga på Guds tilltal.

Människan är inte Guds nickedocka eller robot som per automatik svarar som Han vill så fort Han tilltalar henne. Varför är vi inte Guds nickedockor? Vad finns det i Skriften som kan ge stöd för detta? Det finns förmodligen många fler ställen än det som jag tänkte illustrera med.

I 1 Mos 1:27 läser vi: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Och likaså i 1 Mos 5:1 ”Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.”

Om vi är skapade till Guds avbild och lika Gud så kan vi inte vara berövade den frihet som Gud har, inte ens i relation till Gud. Det är otänkbart att Gud skulle vara tvungen att göra något, och om vi är lika Gud och skapade till Hans avbild så måste det även gälla oss.

Allt gott!

Nyckeln och låset

Jag har haft en givande dialog med både Haggaj på Aletheia och Andy från Glandeberger.net angående Kristus och Mose lag. Dvs det har varit givande för mig :)

Som väntat reagerade Haggaj väldigt negativt på sammanfattningen av påvens kapitel om bergspredikan som jag postade häromdagen. Utan att gå in på detaljer kring hur han karaktäriserade både slutsatserna och skribenten så tänkte jag istället komma fram till kontentan av vår diskussion. Det slutade med att Haggaj skrev (med mina svar emellan):

"kanske skillnaderna ligger i hur vi tolkar ”ny och annorlunda”."
-Kanske är det så enkelt…

"Att Moses skall stå ograverad är ju väsentligt."
-Absolut!

"Att Jesu förkroppsligande av Torahn inte heller kan gå utanför konturerna i Mose är också väsentligt."
-Då instämmer du alltså i rabbi Neusners analys… Jesus drar varken ifrån något eller lägger till något till vad vi finner i Mose Tora, utöver Sig Själv…

Haggajs sista kommentar går tillbaka till en bild som Haggaj gav av hur han såg på förhållandet mellan Kristus och Mose lag. Haggaj liknade Mose lag vid Kristi skugga. Jag tycker det är en bra bild, eftersom det tydligt visar vad som är verkligt, Objektet som kastar skuggan, och vad som är en projicering. Det som jag uppfattar som Haggajs största brist är att han inte förmår dra konsekvensen av den slutsatsen när det gäller relationen mellan Mose lag och Kristus. Jag tror på sätt och vis att Haggajs sätt att relatera gamla och nya testamenten till varandra är en av huvudorsakerna till att han hamnar så snett (förutom förstås Haggajs aversion mot Kristi Kyrka, vilket alltid leder vilse).

Jag tycker mycket om att läsa om dessa frågor i katekesen. Det är så vist formulerat (§128-130):

Kyrkan har redan i apostolisk tid (jfr 1 Kor 10:6, 11; Heb 10:1; 1 Pet 3:21) och sedan ständigt i traditionen kastat ljus över den gudomliga frälsningsplanens enhet genom att använda sig av typologi. Denna urskiljer i Guds gärningar i det Gamla förbundet förutsägelser av det som Gud har låtit gå i uppfyllelse vid tidens fullbordan, i sin människoblivne Sons person.

De kristna läser alltså Gamla testamentet i ljuset av den döde och uppståndne Kristus. Denna typologiska läsning uppenbarar det outtömligt rika innehållet i det Gamla testamentet. Att typologiskt läsa Gamla testamentet får inte leda till att vi glömmer att det behåller sitt egenvärde som uppenbarelse, vilken bekräftats av Herren själv (Mark 12:29-31). För övrigt måste det Nya testamentet också läsas i ljuset av det Gamla. Den äldsta kristna trosundervisningen hänvisar ständigt till det Gamla testamentet (1 Kor 5:6-8; 10:1-11). Enligt ett gammalt talesätt är Nya testamentet gömt i det Gamla medan det Gamla är avslöjat i det Nya: ”Det Nya testamentet döljer sig i det Gamla och i det Nya avslöjar sig det Gamla” (Augustinus).

Typologin representerar den dynamiska kraft som leder fram mot den gudomliga frälsningsplanens fullbordan när ”Gud skall vara allt i alla” (1 Kor 15:28). Varken patriarkernas kallelse eller uttåget ur Egypten, till exempel, förlorar sitt egenvärde därför att dessa händelser på samma gång är stadier på väg mot fulländningen.

Särskilt uppskattar jag Augustinus träffande beskrivning av den rätta relationen mellan dem.

När jag funderade på dessa frågor häromdagen och försökte komma på hur jag skulle kunna visa på att det är Kristus som måste vara i fokus så slogs jag av en annan liknelse, nämligen mellan Nyckeln, Kristus, och låset, Mose lag. Precis som skuggan återger konturerna av det verkliga Objektet, så måste även Nyckeln passa i låset. I det här fallet så passar Nyckeln perfekt i låset. Kanske är det en sämre bild än Kroppen och skuggan, men den har en fördel. Fördelen är att det är alldeles uppenbart meningslöst att försöka låsa upp Nyckeln med låset. Det enda sätt som en nyckel och ett lås tillsammans ger åtkomst till det som döljs bakom låset är genom att använda Nyckeln i låset. Jag uppfattar att Haggaj (mfl skribenter på Aletheia) försöker göra just exakt det som inte går, nämligen aqpplicera låset på Nyckeln istället för tvärtom. Det säger sig självt att det enda man uppnår på det sättet är att man riskerar att göra åverkan på både Nyckeln (eller åtminstone dess yta, dvs den rätta uppfattningen av Nyckeln, om nyckeln stavas med stort N) och låset.

Allt gott!

Rekommenderad...

När jag kollade min Google Reader idag så blev jag lite överraskad av att min "Top recommendation" var en blogg som kändes bekant.... :)


Frågan är om det är positivt eller negativt... Är jag så enkelspårig så att jag bara läser sånt som jag själv hade kunnat skriva, eller sällar sig min enkla blogg till den skara av fantastiska bloggar som jag följer? Hur skall jag tolka det?

Allt gott!

Benedictus XVI - tankar om boken och inpass i en diskussion

Jag fick boken Benedictus XVI nyligen och har läst den med stort nöje. Det är en genomgång av påvens hela teologiska gärning fram till, men exklusive, hans senaste encyklika. Det är en utmärkt bok för alla som vill få en grundlig kunskap om alla de verk som påven skrivit men som inte kan eller själv vill läsa allt. För fastän det är en genomgång och en sammanfattning så får man en god överblick över påvens slutsatser och delvis även av hans argument i centrala frågor. Själv har jag mest uppskattat att läsa om den senare Ratzingers tankar, även om utläggnignarna om tiden kring och efter konciliet också är mkt intressanta.

Boken finns att beställa på Catholica, där det även finns ett exempelkapitel att läsa. Kapitlet handlar bl a om påvens syn på ofelbarheten och är synnerligen intressant.

Skälet till att jag skriver detta inlägg nu, trots att jag har ett 50-tal sidor kvar av boken, är att jag igår läste avsnittet som behandlar det fjärde kapitlet i påvens bok Jesus från Nasaret, om bergspredikan. Jag har nämligen råkat lägga märke till att det pågår en intensiv och tidvis hätsk och rätt bitter strid mellan å ena sidan judaister på Aletheia.se (1, 2) och från MFS och å andra sidan nådesförkunnare representerade främst av Andy på glandberger.net (1, 2).

Jag har, lite retsamt, konstaterat att det är skönt att märka att Kyrkan balanserar på den gyllene medelvägen, mellan de diken som båda dessa stridande parter intagit. Det är väl just för att Kyrkan går på den smala stigen mellan dikena som båda parterna, var och en nersjunken till halsen i gyttja i respektive dike, hatar Henne så intensivt... :D

Nedan följer ett rätt lååångt avsnitt om Jesus och bergspredikan som råkar passa den pågående debatten extremt bra! Se det som ännu en teaser (utöver exempelkapitlet)... Publicerat med författarens tillstånd.

* Fjärde kapitlet: Bergspredikan

Man måste först ställa själva grundfrågan: är den moraliska vägvisning riktig som Herren visar oss i saligprisningarna och varningarna som ställs upp som kontrast? Är det verkligen illa att vara rik, mätt, skratta och bli lovad och prisad? Nietzsche satte just här in sin stora kritik av kristendomen: det är inte läran det är något fel på, utan moralen. Den kristna moralen måste man avslöja som en ”huvudförbrytelse mot livet.” Han vänder sig med största skärpa mot den som säger att det är en synd att skratta. Och han hävdar med allra största eftertryck att vi alls inte vill ha himmelriket. Vi vill ha jorderiket - för vi är män.

Bergspedikans vision ser ut som avundsjukt uppror, de fegas och odugligas avund mot de modiga och starka. Dessa fega och svaga är inte vuxna nog att stå ut med livets påfrestningar och vill hämnas på de starka och lyckliga med att prisa sitt misslyckande saligt och smäda de starka, framgångsrika och lyckliga. Jesu bergspredikan och allt vad den står för ställs emot den mustiga jordiskhet, som predikas av Nietzsche; viljan att ta allt i anspråk som världen och livet kan bjuda på, söka himlen här och inte låta sig hejdas av några skrupler.

Åtskilligt av detta har gått in i det moderna medvetandet och bestämmer fortfarande den moderna livskänslan. Bergspredikan ställer frågan om det kristna grundavgörandet, det grundläggande val vi gör som kristna, och som barn av denna tid känner vi vårt inre motstånd mot detta avgörande, även om lovprisningen av de milda, de barmhärtiga, dem som stiftar fred och de renhjärtade ändå berör oss. Efter erfarenheterna av vår tids totalitära diktaturer, det brutala sätt som de behandlar människor, som de har trampat under sina fötter, förslavat, hånat och slagit förstår vi åter dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Vi upptäcker de sörjandes själar och inser att de har rätt till tröst. Inför missbruket av ekonomisk makt, kapitalismens grymheter, som degraderar människan till en handelsvara har rikedomens faror gått upp också för oss. Vi förstår på nytt vad Jesus menade när han varnar för rikedomen, för den gudom som kallas Mammon, som håller stora delar av mänskligheten i sitt kvävande strupgrepp. Saligprisningarna kräver ”omvändelse”, att vi vänder oss från den spontana riktning som vi gärna vill gå på vår livsväg. Men vid denna omvändelse träder det rena och det högra fram och vår tillvaro får den rätta inriktningen.

Den grekiska värld vars livsglädje så tydligt träder fram hos Homeros var djupt medveten om att människans egentliga synd, hennes värsta ifrågasättande är ”hybris”, den arroganta självbelåtenheten, där människan upphöjer sig själv till en gud, för att helt och hållet äga livet, tömma det på dess innehåll, på allt vad det har att erbjuda. Att hotet mot människan står att finna i hennes förhärligande av sig själv, som till en början verkar så inbjudande och klart, har Kristus i sin bergspredikan belyst i hela dess djup.

Vi har sett att bergspredikan är en fördold kristologi. Bakom den står Kristi gestalt, människan som är Gud men just därför stiger ned och utblottar sig själv, ända till döden på ett kors. Helgonen har levt ur detta livsval, från Paulus över Franciskus av Assisi till moder Teresa från Calcutta och har därmed visat upp den rätta bilden av människan och hennes lycka. Kort sagt: kristendomens verkliga och sanna ”moral” är kärleken. Den motsätter sig givetvis själviskheten. Den innebär att man går ut ur sig själv, men just så kommer man till sig själv. Denna väg tycks i jämförelse med Nietzsches förföriska människobild vara torftig och till och med omöjlig att erbjuda någon att gå. Men den är verkligen livets väg: bara på kärlekens väg vars stigar beskrivs av bergspredikan öppnar sig livets rikedom och storheten i den mänskliga kallelsen.

MESSIAS TORA: ”Det har sagts... men jag säger er”

Man väntade sig av Messias att han skulle lägga fram en förnyad Tora, sin Tora. Paulus betonar visserligen starkt i synnerhet i Rom och Gal den kristna människans frihet från Lagen. Men detta innebär ingalunda att man tar denna frihet som en anledning att ägna sig åt ”köttets gärningar”, Gal 5:13. ”Kristi lag” är friheten. Detta är Galaterbrevets paradox. Denna frihet har innehåll, har en riktning och är därför raka motsatsen till det som bara skenbart befriar människan, men i verkligheten gör henne till slav. ”Messias Tora” är helt ny, annorlunda - men just så fullbordar den Moses lag.

Största delen av bergspredikan (Matt 5:15-7:27) ägnas åt samma tema: efter den programmatiska inledningen genom saligprisningarna lägger den fram Messias Tora. Det finns en viss analogi mellan adressaterna både i denna form för bergspredikan hos Matteus och i Galaterbrevet av Paulus: båda vänder sig till judekristna, som har blivit osäkra på om hela den (mosaiska) Lagen skall hållas så som man hittills har uppfattat den.

Konkret gällde osäkerheten först och främst omskärelsen, bud och förbud beträffande mat och dryck, hela samlingen av renhetsföreskrifter och sättet att hålla sabbaten. Paulus ser i dessa föreställningar ett återfall i ett tillstånd bakom den nyhet som har trätt i kraft i och med Messias, Jesu, ankomst och verk. Enligt hans mening mister man om man vill hålla Lagen helt och hållet det väsentliga i denna omvälvning, nämligen Gudsfolkets universalisering, som får Israel att omfatta alla världens folk. Israels Gud har ju i enlighet med GT:s egna löften fått tillträde till folken, han visar sig som allas Gud, som den ende Guden.

Det är inte längre ”köttet” som betyder något, alltså den kroppsliga härstamningen från Abraham, utan ”Anden”, dvs. att man hör till Israels tros- och livsarv genom gemenskapen med Jesus Kristus, som ”förandligar” Lagen och på detta sätt har gjort den till allas livsväg. I bergspredikan talar Jesus till sitt folk, till Israel. Han är ju den förste ”bäraren” av löftet: men i och med att han, Jesus, överlämnar den nya Tora åt detta folk, som ju är löftets förste bärare. Nu kan Israels Gud verka i enlighet med löftena. Men när Jesus i enlighet med Guds löften överlämnar denna nya Lag åt detta folk, lägger han fram den på ett sådant sätt så att man förstår att det ur Israel och bland folken bildas en stor gemenskap, som bildar en enda Guds familj. Jesu Tora har alltså en ny och annorlunda öppenhet i förhållande till den gamla Lagen.

Matteus har skrivit sitt evangelium för de judekristna och dessutom för den judiska världen, för att på nytt göra den stora och nya impuls som kommer från Jesus gällande. Genom hans evangelium talar Jesu på ett nytt sätt och alltid till Israel.

Men hur ser denna Messias Tora ut? Redan i början som ett slags överskrift och tolkningsnyckel står ett ord som ständigt på nytt överraskar oss. Det proklamerar på ett sätt som inte kan missförstås Guds trohet mot sig själv och Jesu egen trohet mot Israels tro: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen och profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva, utan för att uppfylla. Sannerligen, jag säger er: innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem, han skall räknas som stor i himmelriket” (Matt 5:17-19).

Det handlar inte om att upphäva, utan att uppfylla, och denna uppfyllelse kräver mer, inte mindre, av rättfärdighet, som Jesus uttryckligen och omedelbart lägger till: ”Jag säger er: om inte er rättfärdighet överträffar fariséernas och de skriftlärdas, kommer ni inte in i himmelriket” (Matt 5:20). I början av denna ”relecture”, denna nya läsning av Tora, betonar Jesus alltså den yttersta trohet, en fullständigt obruten kontinuitet mellan Moses Tora och hans, Messias, Tora. Men sedan är det påfallande att han beskriver förhållandet mellan de båda formerna för Tora i en serie antiteser: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna... men jag säger er.” Jesu ”Jag” träder här fram med anspråk på en ställning som ingen laglärare överhuvudtaget kan tillåta sig. Människorna som lyssnar till honom märker detta. De blir ”förskräckta” över hans sätt att undervisa. Han talar inte som laglärare och rabbiner, utan som en som har fullmakt att lära (Matt 7:29, jfr Mark 1:22, Luk 4:32). Givetvis menas inte den retoriska kvaliteten i Jesu undervisning, utan hans anspråk på att framträda som lagstiftare, dvs. som Gud själv. Folket ”förfäras” över att en människa vågar tala från Guds egen höjd. Påven beklagar att den tyska enhetsöversättningen använder ordet ”överväldigat”, ”betroffen” - vilket Bibel 2000 också gör. Man kan här liksom påven se en vilja till att mildra det intryck som Jesu anspråk faktiskt gör, i synnerhet i denna miljö, med dess betoning av Guds absoluta upphöjdhet och helighet. Antingen förgriper han sig på Guds majestät, vilket vore fruktansvärt, eller också - vilket knappt verkar vara begripligt - ställer han sig verkligen i jämnhöjd med Gud själv.

Hur skall man nu förstå Messias Tora? Påven säger att han åter vill hänvisa till den judiske rabbinen Jacob Neusners Jesusbok (A Rabbi talks with Jesus, New York 1993) för att få ett svar på alla frågor om Jesus själv, Israel, kyrkan, om oss själva och till oss själva.

Neusner är troende jude och rabbin. Han har vuxit upp tillsammans med katolska och protestantiska kristna och lever i vänskap med dem. Han undervisar tillsammans med kristna teologer och har mycket stor respekt för sina kristna kollegers tro, men är djupt övertygad om att den judiska utläggningen av Skriften (GT) är riktig. Hans vördnad för den kristna torn och hans trohet mot judendomen har fått honom att inlåta sig i ett samtal med Jesus. I boken sätter han sig tillsammans med åhörarna på berget i Galileen. Han lyssnar till Jesus, jämför hans ord med Gamla testamentets ord och med de rabbinska traditioner, så som de återfinns i Mischna och Talmud. I dess verk ser han den muntliga tradition som finns från början och som ger honom tolkningsnyckeln till Toras texter. Han lyssnar, jämför och talar med Jesus själv. Han blir djupt berörd av den storhet och renhet som träder fram i det som här sägs, men är samtidigt oroad över att detta när allt kommer omkring i själva kärnan är oförenligt med Tora. Han går sedan vidare med Jesus på vägen till Jerusalem, hör hur samma tam ständigt återkommer utvecklas vidare i hans ord. Hela tiden försöker han förstå, hela tiden berörs han av storheten i Jesu ord. Men til slut beslutar han sig för att inte längre följa Jesus. Han förblir vid det ”eviga Israel”, som han säger.

Rabbinens dialog med Jesus visar hur tron på Guds ord i de heliga Skrifterna genom alla tider åstadkommer ”samtidighet.” Utifrån Skriften kan rabbinen gå in i Jesu tillvaro i dag, och därifrån kommer Jesus in i vår tid. Denna dialog sker på ett mycket uppriktigt och hederligt sätt. Den skyggar inte för att visa på hårda skillnader, men den visar också stor kärlek. Rabbinen godtar dessa skillnader som inte visar något hat, utan som med all hängivenhet för sanningen i hela dess stränghet också alltid är medveten om kärlekens försonande kraft. Kärnan i hela denna dialog kommer mycket tydligt fram i en liten scen, där Neusner så att säga har varit på väg med Jesus hela dagen och sedan talar med den lokale rabbinen om vad han har hört. Rabbinen citerar ur den babyloniska Talmud om olika sätt hos olika laglärare att förstå vad ordet ”rättfärdighet” innebär. En säger att det krävs att man håller 613 föreskrifter som traderats från Mose, David säger att det räcker med elva, Jesaja med två, sist Habackuk som reducerar alltsammans till ett enda, ty det står skrivet: ”den rättfärdige skall leva av tro”(Hab 2:4).

”Troheten räddar den rättfärdiges liv”, Bibel 2000 - man kan konstatera att både den rabbinska och den kristna traditionen har samma teologiska tolkning av detta bibelställe; Bibel 2000 är tämligen starkt avvikande från all tolkningstradition, vilket enligt min mening är rätt allvarligt.

Den lokale rabbinen frågar: ”Detta hade alltså Jesus, den lärde, att säga?” Ja, svarar Neusner. Vad har han låtit bli att säga? Svar: - Ingenting. Vad har han då lagt till? Svar: Sig själv. Detta är den centrala punkten som gör att den troende juden Jesus inte längre vill följa Jesus utan blir kvar vid det ”eviga Israel.” Att Jesus har detta ”Jag” som mittpunkt i sitt budskap ger detta en helt ny inriktning. Neusner menar att den verkliga orsaken till att den rike ynglingen (Matt 19:20) inte vill följa Jesus är att den fullkomlighet som Jesus kräver inte består i att kräva den helighet som är Guds egen helighet, utan att denna helighet identifieras med att följa Jesus.

Neusner uttalar sig om denna likställdhet mellan Jesus och Gud som uppenbart förekommer i bergspredikan med stor skygghet och vördnad. Men hans analys visar klart att detta är den punkt där Jesu budskap fundamentalt skiljer sig från det ”eviga Israels” tro. Han gör det utifrån tre fundamentala bud, vars behandling av Jesus han undersöker: fjärde budet, om kärleken till föräldrarna, tredje budet, om att helga sabbaten, och slutligen budet om helighet, som vi redan har gått igenom. Han drar den för honom oroande slutsatsen att Jesus tydligen vill få honom att inte rätta sig efter dessa tre Guds fundamentala bud utan i stället att ansluta sig till honom.

Om vi nu, säger påven, läser hela den gammaltestamentliga kanon, lagen, profeterna, psalmerna och vishetslitteraturen i sin helhet blir det som redan förkunnades i Tora mycket tydligt: Israel existerar inte för sig själv, för att leva i Lagens ”eviga ordningar.” Israel finns för att vara folkens ljus. I alla dessa skrifter hör vi löftet uttalas med allt större tydlighet, att Guds frälsning skall komma till alla folk. Vi hör allt tydligare att Israels Gud är den ende Guden själv, himlens och jordens Skapare, alla människors och alla folks Gud, i vars händer alla folks öden ligger. Vi hör ständigt på nytt och med allt större eftertryck att denne Gud inte vill lämna alla dessa folk åt sig själva. Vi hör att alla kommer att lära känna honom. Babylon och Egypten, dåtidens världsmakter, skall räcka Israel händerna och med Israel tillbe den ende Guden. Vi hör att gränserna skall suddas ut och att Israels Gud skall erkännas och vördas av alla folk som sin Gud, den ende Guden.

Just från judisk sida frågar man med rätta vad egentligen Jesus, som ni kallar Messias, kommit med. Han har inte kommit med världsfred och inte besegrat världens elände. Därför kan han väl inte vara den sanne Messias, ty från honom väntar man sig just världsfred och avskaffande av allt ont i världen. Ja, var Jesus egentligen fört med sig? Påven säger att han egentligen redan har besvarat frågan. Han har fört Israels Gud ut till folken, så att alla folk nu skall be till honom och känna igen honom och känna igen hans ord, den levande Gudens ord, i Israels Bibel. Han har kommit med universaliteten, tron på Abrahams, Isaks och Jakobs ende Gud i Jesu nya familj, som överstiger alla folk och utöver den kroppsliga härstamningens gränser. Detta är frukten av Jesu verk. Det är detta som visar att han är Messias och ger den messianska föreställningen en tolkning som har sin grund i Mose och profeterna, men som naturligtvis öppnar dem på ett helt nytt sätt.

Det som förmedlar denna nya universalisering är den nya familj, vilken som sin enda förutsättning har gemenskapen med Jesus. Den är förenad med Guds vilja. Ty detta Jesu ”jag” framstår ändå inte som ett isolerat, självkoncentrerat ”Ego.” Jesu ”Jag” förkroppsligar Sonens gemenskap med Fadern. Hans vilja är ett med Faderns vilja. Detta hans ”jag” är ett lyssnande och lydande ”Jag.” Och denna Sonens gemenskap med Fadern är ett Ja på högsta nivå till fjärde budet. Denna viljans enhet med Gud, Fadern, genom gemenskapen med Jesus, som alltid gör sin himmelske sin himmelske Faders vilja, öppnar också vägen till en ny syn på de enskilda bestämmelserna i Tora. Tora hade verkligen uppgiften att ge Israel en konkret samhälls- och rättsordning. Detta folk är ett särskilt folk som å ena sidan är ett folk som förenas av härstamning och binds samman av en följd av generationer, men å andra sidan från första början också bär med sig en universell sändning. I Jesu nya familj som man senare kommer att kalla ”kyrka” kan dessa enskilda sociala och rättsliga ordningar och bestämmelser inte längre gälla. Detta var ju i början av ”kyrkan av alla folk” exakt den fråga som gav upphov till striden mellan Paulus och de s.k. ”judaisterna.” Att ordagrant överföra Israels samhällsordning till människor i alla folk skulle ha inneburit att i praktiken förneka den växande Gudsgemenskapens universalitet. Detta såg Paulus helt klart. Detta kunde inte vara Messias Tora. Och det är den inte heller, som bergspredikan och hela den troende och i sanning uppmärksamt lyssnande rabbi Neusner visar oss.

Här sker emellertid något mycket viktigt, vars betydelse först har fått fullt genombrott i nyare tid - och detta har i sin tur genast tolkats ensidigt och förfalskats. De konkreta rättsliga och sociala formerna och de politiska systemen läggs nu inte längre fast som sakral rätt bokstavligen för alla tider och därmed för alla folk. Avgörande är nämligen att man vill ha gemenskap med Gud, och denna får man som gåva av Jesus. Utifrån denna gemenskap med Gud är nu alla människor och all folk fria att komma till insikt om vad som stämmer överens med denna viljans gemenskap med Gud för att sedan själva utforma sina egna rättsliga system. Att hela den sociala dimensionen saknas i Jesu förkunnelse, vilket Neusner kritiserar med verklig insikt, för med sig och döljer samtidigt en världshistorisk utveckling, vilken som sådan aldrig har ägt rum i en annan kultursfär. De konkreta sociala och politiska ordningarna, systemen, tas bort från det sakrala rummet, ur det religiöst-rättsliga systemet och förs över till det som människan utformar i frihet, den människa som genom Jesus har sin grund i Guds vilja och på detta sätt kan lära sig av honom vad som är gott och rätt.

Men under tiden har dessa politiska och sociala ordningar slitits bort från sin grund i Guds vilja som Jesus förmedlar åt oss. Samhällets frihet till att vara universellt och därmed också att på rätt sätt vara profant har förvandlats till en absolut profanitet, till ”laicism.” För detta samhälle tycks förmågan att glömma bort Gud och att nå framgång vara det konstitutiva. För en troende kristen förblir Toras anvisningar förvisso en utgångspunkt, som han alltid har i synfältet. Men framför allt förblir sökandet efter Guds vilja i gemenskap med Jesus en vägvisare för förnuftet, utan vilket detta förnuft alltid riskerar att bländas eller bli blint.

Ytterligare en anmärkning: Universaliseringen av Israels tro och hopp, bokstaven som frigörs in i den nya gemenskapen med Jesus är bunden vid Jesu auktoritet och hans anspråk att vara Guds Son. Den förlorar sin historiska vikt och sin bärande grund om man tolkar om Jesus och gör honom till en enbart liberal reform-rabbi. En liberal utläggning av Tora vore enbart en lärares personliga mening. Den skulle aldrig kunna bygga historia. Och i så fall skulle också själva Tora som ansågs ha sitt ursprung i Gud relativiseras. För allt som sägs där skulle man enbart kunna åberopa rent mänsklig auktoritet: en lärd människas auktoritet. Men ur denna uppstår ingen trosgemenskap. Språnget till universaliteten, den för detta språng nödvändiga friheten kan bara göras i större lydnad. Den kan enbart verka historiebildande om denna nya utläggnings auktoritet inte är mindre än själva textens auktoritet. Det måste vara en gudomlig auktoritet. Den nya, universella familjen svarar på frågan vart Jesu sändning syftar. Hans gudomliga auktoritet, Jesu tillvaro som Son i gemenskap med Fadern, är förutsättningen för att denna utvandring till det nya och vidsträckta utan förräderi och egenmäktighet.

Vi hörde att Neusner frågade Jesus: vill du förföra mig till att överträda två eller tre av Guds bud? Om Jesus inte talar i Sonens fullmakt, om hans utläggning av Tora inte är början till en ny gemenskap som bygger på lydnad i frihet återstår bara en enda slutsats: i så fall förför Jesus till olydnad mot Guds bud.

För kristenheten i alla tider är det fundamentalt att noga vara uppmärksam på sammanhanget mellan ”överskridande” (som inte är detsamma som ”överträdelse”). Neusner kritiserar, med all respekt för Jesus, mycket bestämt upplösningen av familjen, som han ser i Jesu maning till att ”överträda” fjärde budet. På samma sätt kritiserar han hotet mot sabbatsbudet och sabbaten, som han ser som en hörnsten för Israels sociala ordning. – Påven svarar, som vi har sett, att Jesus varken vill upphäva familjen eller sabbatens sammanhang med skapelsen, men han måste skapa ett nytt, vidare utrymme. Med sin inbjudan att genom den gemensamma lydnaden för Fadern tillsammans med honom bli medlem av en ny universell familj spränger Jesus visserligen för tillfället Israels sociala ordning. Men för den nya kyrkan som håller på att bildas var det från början nödvändigt att försvara familjen som kärna i all social ordning och att försvara fjärde budet i hela bredden av dess betydelse. Vi ser att kyrkans kamp i dag gäller just detta. Likaså blev det snart tydligt att sabbatens innehåll på ett nytt sätt måste komma till uttryck och utvecklas på Herrens dag, söndagen. Också kampen för söndagen hör till kyrkans stora uppgifter i en tid som börjar förlora sinnet för tidens rytm.

Det rätta sammanhanget mellan Gamla och Nya testamentet var och är konstitutivt för kyrkan. Den Uppståndnes tal lägger vikt vid att Jesus bara kan förstås i det sammanhang som utgörs av Lagen och profeterna. Två olika faror har alltid hotat kyrkan i detta hänseende. På ena sidan har vi den falska legalismen, mot vilken Paulus kämpar och som i historien tyvärr går under namnet ”judaism.” På andra sidan möter vi den mentalitet som gör sig av med Mose och profeterna - ”Gamla testamentet”! - som allra tidigast formulerades av Markion redan på 100-talet. Den hör till nya tidens stora frestelser. Det är ingen tillfällighet att Harnack som ledare för den liberala teologin krävde att man nu äntligen skulle sätta Markions arv i verket och befria kristenheten från Gamla testamentets börda. Frestelsen som är mycket aktuell i våra dagar är att tolka Nya testamentet ”rent andligt” och lösa de från varje form för social och politisk betydelse.

Och omvänt betyder alla slags politiska teologier en teologisering av en enda politisk väg. Men en sådan teologisering strider mot bredden och nyheten i Jesu budskap. Ändå är det felaktigt att beteckna sådana försök som ”judaisering” av kristendomen, eftersom Israel låter sin lydnad mot Toras konkreta sociala ordningar bero på den gemenskap man har i den gemensamma härstamningen från det ”eviga Israel” och inte förklarar det som universellt giltigt politiskt recept. När allt kommer omkring skulle kristenheten må bra av att vördnadsfullt se på Israels lydnad och så bättre kunna urskilja de stora befallningarna från Tio Guds bud, som kristenheten måste sprida till den universella ”Gudsfamiljens” område, och som Jesus har skänkt oss som den ”nye Mose,”, jfr 5 Mos Deut 18:15.

Newmaninstitutet får grönt ljus från Högskoleverket

Signumbloggen delar med sig av glädjande nyheter för Newmaninstitutet. Högskoleverket beslutade den 25 augusti att rekommendera regeringen att bevilja Newmaninstitutet rätt att utfärda kandidatexamen i teologi (med filosofi och kulturstudier). Regeringen väntas följa Högskoleverkets rekommendation. Newmaninstitutet blir därmed den första högskolan med katolsk huvudman i Sverige sedan 1500-talet.

Det är bara att gratulera!

Evangelium enligt Rom

Som somliga av er vet, så fick jag boken Evangelium enligt Rom, skriven av James McCarthy, av Daniel/MyTwoCents från Aletheia. Jag har inte läst hela boken än, men tänker ändå delge mina initiala iaktagelser och reflektioner.

De avsnitt jag läst och studerat lite mer ingående handlar om dopet, både för barn och för vuxna, samt appendix A, som går igenom och avfärdar Kyrkans tolkning av alla de bibelord som författaren påstår att Kyrkan baserar sin dopteologi på. Jag har även läst de aktuella avsnitten ur katekesen, samt en del av de aktuella bibelställena.

Det första jag vill påpeka är att talet om att katekesen citeras friskt är synnerligen överdrivet. I de kapitel jag läst har endast ett fåtal direkta citat förekommit, däremot förekommer många hänvisningar, samt summariska referat av författaren. Den sammanfattning som författaren ger av hur han förstår Kyrkans lära känns ofta främmande för mig som katolik. Jag tror att det delvis beror på att han försöker beskriva Kyrkans lära med en protestants terminologi, men det är nog tyvärr inte hela sanningen.

Han kallar kapitlen om dopet för "Rättfärdiggörelse för nyfödda" och "Rättfärdiggörelse för vuxna". Redan här tror jag att det finns all anledning att stanna upp och reflektera. Det är bl a i valet av en sådan rubrik som det märks att författaren använder en protestants terminologi och försöker appellera till protestanters väl invanda Sola-mantran. Frågan är då, ligger det något i anklagelsen att Kyrkan anser att dopet är rättfärdiggörande? När vi läser i katekesen så ser vi att det faktiskt står om dopet att "Genom den helige Ande är dopet ett bad som renar, helgar och rättfärdiggör (jfr 1 Kor 6:11, 12:13)." Den som läser t ex 1 Kor 6:11 ser att katekesens text i stort sett är en omformulering av bibelns text: "ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande". Detta bibelcitat förbigår författaren helt i sin analys av bibelställen som stödjer Kyrkans dopteologi, vilket är synd, eftersom det hade varit intressant att ta del av hans resonemang kring denna text.

Vad författaren missar när han direkt snöar in på att dopet skulle vara rättfärdiggörande är att dopet har många andra betydelser. Denna beskrivning av dopet beskriver väldigt väl hur jag själv uppfattat dopet:

Dopet är den vackraste och mest storslagna av Guds gåvor.... Vi kallar det gåva, nåd, smörjelse, upplysning, odödlighetens klädnad, pånyttfödelsens bad, insegel, och allt det dyrbaraste som finns. Gåva, därför att det ges åt dem som inte själva har något att komma med; nåd, därför att det ges till och med åt skuldbelastade människor; dop, därför att synden begravs i vatten; smörjelse, därför att det är heligt och kungligt (de som blir smorda är heliga och kungliga); upplysning, därför att det är strålande ljus; klädnad, därför att den skyler över vår skam; bad, därför att det tvättar av; insegel, därför att det bevarar oss och tecknar oss med tecknet på Guds herravälde. (Katekesen §1216; Gregorius av Nazians (330-ca 390), Orationes)

Märk väl att rättfärdiggörelse inte nämns överhuvudtaget.

När det gäller barndop så finns det så klart mycket att säga om det. Alla författarens försök att bortförklara möjligheten till att barn döptes av apostlarna är rätt ointressanta. Det är så klart sant att det inte står uttryckligen någonstans att barn döptes. Det är dock också sant att det finns belagt att barn döptes redan på 100-talet. Det är med andra ord ett bruk som redan tidigt uppfattats som naturligt bland kristna. Författaren försöker göra gällande att Kyrkan menar att dopet skulle vara tillräckligt för ett barn. Att så inte är fallet ser vi ju många exempel på i vårt eget land. Hur många av dem som döps av tradition, utan att sedan fostras in i tron, förblir kristna? Inte många. Den som låter döpa sitt barn, liksom dess gudföräldrar, lovar att fostra barnet till tro, tillsammans med Kyrkan. Det står ingenstans att tron är en förutsättning för dopet, däremot är det uppenbart att tron och dopet hör ihop. Vi gör våra barn till lärjungar genom dopet och hjälper dem genom vår fostran att växa till i tron.

En paradox är att författaren skriver lite ironiskt om limbo, att Kyrkans teologer förr trott att odöpta barn som dör kommer dit (limbo är numera officiellt förklarat icke-existerande). Vad jag undrar är, vart tror författaren och hans meningsfränder att nyfödda barn, som enligt honom själv saknar tro och därför också saknar rättfärdiggörelse, hamnar? Vart hamnar de som saknar rättfärdiggörelse när de dör?

I avsnittet om vuxendop så har författaren fullständigt valt att missförstå vad katekumenatet innebär. För det första så antar han att det är något som endast vuxna skulle vara i behov av, vilket direkt strider mot vad katekesen anger: "Barndopet kräver enligt sin natur ett katekumenat efter dopet" (Katekesen §1231). Vidare så drar han väldigt märkliga slutsatser av katekumenatets uppbyggnad. Han kommer till slutsatsen att Kyrkan menar att vi skulle göra oss själva rättfärdiggjorda genom gärningar. I kombination med hans förklaring till Jak 2:14-26 blir det nästan skrattretande motsägelsefullt. Han ger sig själv den konstnärliga friheten att anse att eftersom Kyrkan har som del i katekumenatet att tron skall leda till gärningar så menar Kyrkan att vi gör oss själva rättfärdiggjorda medan han själv säger samma sak men menar att endast tron gör oss rättfärdiggjorda. Enligt Kyrkan skall den kristna initiationen/katekumenatet "alltid omfatta några väsentliga beståndsdelar: förkunnelse av ordet, mottagande av evangeliet vilket medför omvändelse, trosbekännelse, dop, utgjutande av den helige Ande och tillträde till den eukaristiska kommunionen" (Katekesen §1229). Tvärtemot vad författaren försöker låta påskina så är katekumenerna "'redan förenade med kyrkan; de tillhör redan Kristi husfolk. Inte sällan lever de redan ett liv i tro, hopp och kärlek' (Ad Gentes n. 14). 'Vår moder kyrkan omsluter dem redan med kärlek och omsorg som sina egna.' (Lumen Gentium n. 14)".

Om man med bestämdhet diskvalificerar den förklaring som läsaren antas ha och man vill få en läsare, som inte absolut vill bli övertygad, att bli övertygad så måste man komma med någon alternativ förklaring. Eftersom boken uttryckligen vänder sig till katoliker i ett försök att få oss att omvända oss från vår villfarelse, så kunde man tycka att författaren skulle ge några egna förklaringar som kan ge oss en klar förståelse för varför dopet behövs, om det nu inte behövs av de skäl Kyrkan anger. Problemet är kanske att författaren egentligen missat målet med sin kritik, vilket får det att verka som om allt vad Kyrkan lär om dopet är förkastligt. Kanske är det egentligen bara så att författaren inte attackerat Kyrkans dopteologi, utan sin egen vanföreställning av vad som är Kyrkans dopteologi. Ju mer jag har reflekterat över vad författaren skrivit och ju mer jag har läst katekesen och försökt förstå hur författaren har tänkt, desto mer övertygad har jag blivit om att så måste vara fallet. Det är naturligtvis djupt tragiskt, särskilt som denna bok lyfts fram av Kyrkans belackare som en trovärdig beskrivning av vad Kyrkan lär.

Detta var några initiala funderingar utifrån vad författaren skrivit om dopet och utifrån vad Kyrkan lär om dopet. Slutsatsen så här långt är dels att författaren antingen inte har förstått vad Kyrkan lär, eller också medvetet har förvanskat det, och dels att talet om att boken i princip är en sammanställning av citat från katekesen, minst sagt, är en enorm överdrift. Faktum är att jag, efter de kapitel jag läst, inte kan förstå hur någon kritiskt tänkande person kan tro att detta är skrivet av en initierad person som förstått vad han kritiserat. Det känns mest som ett försök att översätta vad han lärt sig på sin antikatolska bibelstudiegrupp (nämns i förbigående i förordet) så att katoliker skall förstå det. Jag tror han misslyckas dubbelt upp. Jag tror att han genom att använda sina antikatolska glasögon gör det omöjligt för sig själv att förstå vad katoliker tror och varför och jag tror att han genom sin protestantiska terminologi talar förbi de allra flesta katoliker. Detta är, precis som jag befarade, Aletheia-andan i bokform... Inget nytt under solen, alltså...

Allt gott!