Uttåget ur Egypten en bild av oss

Följande är ett utdrag ur Augustinus utläggning av Psaltaren. Det är dagens andra läsning i Läsningar till Kyrkans dagliga bön. Den första läsningen var hämtad ur 2 Mos 13:17-14:9.

Begrunda ett ögonblick det som är en bild av oss. Israels folk var under Faraos och egyptiernas herravälde; det kristna folket, som redan före trons uppenbarelse var förutbestämt för Gud men fortfarande slav under de onda andarna och deras furste, djävulen, se, detta är det folk som är under egyptiernas ok och som är slav under sina synder, ty djävulen kan inte härska över oss annat än genom våra synder.

Folket befrias från egyptierna genom Mose; folket befrias från det förgångna livets synder genom vår Herre, Jesus Kristus. Det gamla gudsfolket går genom Röda havet; det nya genom dopet. Alla det förra folkets fiender dog i Röda havet; alla våra synder dör i dopet.

Men, mina bröder, var nu uppmärksamma! Inte omedelbart efter övergången av Röda havet får de som gåva motta fäderneslandet, och ännu kan de inte segervisst truimfera över att fienderna är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fiender i försåt efter vägen. På samma sätt återstår efter dopet ett kristet liv under frestelser. I öknen suckade an efter det utlovade landet; vad annat suckar väl de kristna efter, sedan de renats genom dopet? Inte härskar de väl redan med Kristus? Ännu har vi inte kommit fram till det land som lovats oss. Men det skall inte berövas oss, och där skall Davids lovsånger inte ha någon ände.

Må nu alla troende höra detta! Må de veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäderneslandet. Fienderna har dött i dopet, medan de förföljde oss bakifrån. Vad betyder detta: "förföljde oss bakifrån"? Framför oss har vi det som skall komma. Bakom oss har vi det förgångna. Alla tidigare synder har blivit utplånade i dopet; de som nu ansätter oss förföljer oss inte bakifrån utan ligger i försåt efter vägen. Därför säger aposteln, medan han ännu befann sig på denna öknens väg: Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till (Fil 3:13-14), nämligen mot det himmelska fäderneslandet.

Mina bröder! Allt vad det israeliska folket då fick lida i öknen och allt vad Gud gav dem, varje gisselslag och varje gåva, är tecken för sådant som hör detta livets öken till, för oss som vandrar i Kristus och som söker efter fäderneslandet och som mottar allt detta till vår tröst och lider det till vår prövning.

En liten reflektion utifrån detta är det naturliga i att låta även små barn döpas. Om vi är på vandring liksom Israels folk vandrade, så tar vi med oss alla som hör till oss, som vi förmyndar över, på vår vandring genom Röda havet, genom dopet. Att lämna våra barn kvar i egyptiernas land när vi själva går genom Röda havet, genom dopet, vore ett direkt brott mot Israelernas föredöme.

Låt oss be!
Gud, du som bjuder oss att lyssna till din älskade Son, låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se den härlighet till vilken Kristus har gått före. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den Helige Ande, lever och råder från evighet till evighet.
Amen.