Den tredje adventssöndagen brukar kallas glädjens söndag, Gaudete. Sedan snart tio år firar vi i vårt stift denna söndag som Livets söndag. Vi får glädja oss och jubla över livets gåva, som Gud, livets Herre och upphov, vill ge oss. I sin slösande godhet vill han att vi liksom varje människa skall finnas till. Ingen har rätt att förneka oss livets gåva. Genom sin blotta existens är varje människa okränkbar. Därför kan vi aldrig acceptera dödsstraff. Gång på gång har påvarna manat de länder som ännu har detta barbariska straff att avskaffa det, men ofta klingar denna röst ohörd. Därför kan vi heller aldrig acceptera abort. Just under denna heliga adventstid, när vår Herre Jesus Kristus i Jungfru Marias sköte väntar på att få födas till världen blir detta så tydligt för oss. När Gud blir människa identifierar han sig med varje människa, speciellt de mest utsatta och hotade. De ofödda barnen hör förvisso till denna grupp, men också de barn som på olika sätt blir missbrukade och misshandlade. Tillsammans med den helige fadern vill jag uttrycka min stora sorg över att också katolska präster har begått svåra förbrytelser och övergrepp mot oskyldiga barn. Tillsammans med honom vill också jag be offren om förlåtelse för de lidanden de blivit utsatta för. Det gångna året har för vår Kyrka varit ett botgöringens och omvändelsens år. Det är min bön för hela Kyrkan att det en gång för alla skall bli ett slut på dessa övergrepp. Jag uppmanar er alla att göra detta till ett böneämne. Från stiftets sida reviderar vi just nu våra riktlinjer i beredskapsplanen mot sexuella övergrepp för att alla barn skall kunna vara helt trygga i våra kyrkliga miljöer.
Advent är en tid av bot och omvändelse, men samtidigt en tid av glädje och förväntan. Tillsammans med Jungfru Maria får vi förbereda oss på Jesu födelse till världen, men också på vår födelse till livet i Kristus som vi hoppas skall få sin fulländan i det eviga livet. "Herrens ankomst är nära" (Jak 5:8). Gud vill komma oss oändligt nära i sin Son. Varje människa är inbjuden att ta emot denna oförtjänta gåva i sitt liv. Som kristna är det vår stora glädje att få bära ut detta glada budskap, inte minst till dem som lider och har det svårt. "Stärk maktlösa händer, ge kraft åt vacklande knän. Säg till de modfällda: 'Var frimodiga, frukta inte'", manar oss profeten Jesaja (35:3-4). Som kristna är det vår plikt att söka upp dem som har det sämst i vår närhet och stärka dem i deras mänskliga värdighet. Också i vårt välordnade samhälle finns det människor som lever ett liv som slavar. Vi får inte blunda för det faktum att människor säljs som slavar och utnyttjas skoningslöst på det sexuella planet mitt ibland oss. Fler kvinnor än vi anar har fallit offer för trafficking mitt i vår svenska idyll, som för dem har blivit ett sannskyldigt helvete. Jag är mycket tacksam gentemot de medarbetare i Caritas, de ordenssystrar och alla andra som vill hjälpa dessa utsatta kvinnor. Genom stiftets adventskollekt kan vi alla bidra till att hjälpa dem. Jag har ännu en av dessa moderna slavar inför min inre blick: en flicka från Afrika, ännu inte tjugo år, som sålts till vårt land och hotats till livet. Hon bar på ett barn och för henne var det en självklarhet att också få föda detta barn till livet, ja, lika självklart som det var för Jungfru Maria att få föda Frälsaren till världen.
Advent kan få en ny och djupare betydelse för oss, om vi förenar oss med Jesus som i Marias jungfruliga sköte väntar på att födas till världen. "Kristi mysterier är nämligen ännu inte helt och hållet fullbordade och fulländade. I Jesu egen person är de avslutade, men inte i oss, som är hans lemmar, eller i Kyrkan, som är hans mystiska kropp", säger den helige Jean Eudes (1601-1680). Som lemmar i Kristi mystiska kropp får vi leva oss in i de olika delarna av hans liv, alltifrån fosterstadiet till korsfästelsen. Det svindlar för vår tanke, när det går upp för oss att hans mysterium får sitt eko och sin fullbordan i oss. När vi lider får vi fullborda "vad som ännu fattas i Kristi lidanden" (Kol 1:34). Även det tunga och svåra kan så få en djupare mening för oss. En stilla glädje kan rentav bryta igenom just när det tycks som allra svårast i vårt och världens liv. Vi vet ju att Jesus är med oss, även när allt och alla sviker. Han kan inte överge oss och låta bli att älska oss. Det är så att säga den enda inskränkningen av hans allmakt.
Advent gör oss också mer öppna för Jungfru Marias oersättliga roll i vårt liv som kristna. Hon utkorades till att bli den obefläckade modern till Guds människoblivne Son. Alltsedan dess är hon också vår moder. Alltsedan dess har det kristna folket tagit sin tillflykt till henne i all nöd som vi ber i en av de allra äldsta kristna bönerna, Sub tuum praesidium. Idag vill jag speciellt anbefalla alla de kvinnor och barn i vårt land, som på olika sätt missbrukas, misshandlas och utsätts för förnedring till Marias beskydd. Må Marias ord i Magnificat, hennes lovsång, ge dem hopp: "Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort" (Luk 1:51-52). Marias lovsång till Guds barmhärtighet blir samtidigt en kampsång mot denna världens orättfärdiga makter. I alla tider har förtryckta och hotade människor därför tagit sin tillflykt till Jungfru Maria. Idag, den 12 december, tänker vi speciellt på Maria som Vår Fru av Guadalupe, den helgedom i Mexico, dit Latinamerikas förtryckta alltid har vänt sin blick. Till hennes förbön vill jag speciellt anbefalla två kategorier i vårt land. För det första vårdpersonalen på våra sjukhus, vars samvetsfrihet Europarådet så tydligt och kraftfullt har slagit vakt om. Det är vår förhoppning att de också skall få praktiska möjligheter att få följa sitt samvete. Den andra kategorin är de flyktingar som myndigheterna trots alla vädjanden vill avvisa till Irak, fast det finns ett reellt dödshot mot de kristna och mot andra utsatta minoriteter.
Advent är för oss alla en tid då Jesus får komma in mer och mer i vårt liv. "Herrens ankomst är nära." Förbered er på julens nåd genom en ångerfull bikt och goda gärningar. Unna er tid att gå i mässan också någon vardag. Läs Bibeln och be rosenkransen. Ta er an de svaga och utsatta. Besök sjuka. Köp inte så mycket utan ge allmosor. Förbered er på evigheten, inte bara på julbordens fröjder. Då blir julen en kristen högtid och inte bara en konsumismens triumf. Med min förbön och välsignelse till er alla!
+Anders Arborelius ocd
34 kommentarer:
Undrar bara när man får höra något om Kyrkans lära om antikonception. Dröjer väl till domedagen.....man får ju inte skrämmas.
Man får ju inte äventyra den så lovande ekumeniken med Livets Ord....
DFS
Vad menar du?
Quod scripsi scripsi.
Dessutom har biskopen fel, dödstraff är inte ont i sig, staten har i undantagsfall den rätten, även om det i vårt moderna samhälle finns andra metoder. Att sätta det på samma nivå som det fruktansvärda brottet abort är att blanda ihop äpplen och päron.
Allt gott!
Dödsstraff är OK. Abort är inte OK. Allt enligt Den Förlorade Sonens alldeles egen logik. Är detta den "kristna etik" som man ibland hör sägas vara så överlägsen och högtstående?
"I undantagsfall har staten den rätten" (att utfärda dödsstraff) säger DFS. Frågan som inställer sig blir om alla stater har den rätten? Har de det just för att de är "stater"? Och varifrån kommer denna självklara rätt som DFS ser?
Min slutsats blir inte annan än att precis allting kan rättärdigas i "guds namn". Det är som vanligt uttolkaren som bestämmer vilken "guds vilja" är. Kondomanvändning och abort är inte OK men dödsstraff kan visst tillämpas.
Hur är det möjligt att ha en sådan uppfattning utan att den kognitiva dissonansen blir outhärdlig?
Patrik: Staten har plikten att värna det allmänna goda och måste använda våld för att upprätthålla ordning och trygghet för sina invånare. Staten har alltså rätt att skydda sina invånare genom att försvara sig mot en extern eller intern angripare (krigförande nation resp. mycket allvarliga brottslingar) med dödligt våld. Det innebär givetvis inte att de har en carte blanche att göra precis vad de vill, det finns moraliska principer som avgör när ett krig kan anses rättfärdigat och när dödsstraffet kan anses befogat. Att likt muslimska länder hugga av händer på tjuvar och piska ett par som pussar varandra offentligt när de är ogifta, eller stena våldtäktsoffer till döden är givetvis vedervärdigt, avskyvärt och sataniskt. Men staten har under vissa förutsättningar rätten att tillämpa dödsstraff för allvarliga brott.
Jag förstår inte varför det är ologiskt att säga att en person som utgör en allvarlig fara för sina medmänniskors väl och ve ska jämföras med en oskyldig som ligger i livmodern och väntar på att födas. Abort är barbariskt och ett brott som skriker mot himlen för hämnd. Att mörda en oskyldig människa som inte ens kan försvara sig, det är så hemskt att det är svårt att tala om det utan att det klumpar sig i magen...
Varför är din slutsats att precis allt kan rättfärdigas? Du har ju själv förfasat dig över att vi inte rättfärdigar allt! Men du verkar inte göra någon skillnad på vad staten har för ansvar och plikter gentemot sina invånare och vad en enskild människa får göra mot sin medmänniska. Jag har aldrig rätten att som enskild privatperson utfärda dödsstraff och likt islamister sätta pris på folks huvuden i sann maffiastil... Alla människor som är anklagade för brott har rätt till en icke-jävig domstol som betraktar bevisen och inte personen eller hans rykte, som betraktar honom oskyldig tills motsatsen bevisats osv. Inser du att det var katolska Kyrkan som introducerade denna metod för att avgöra brottslingars skuld i en tid då domar avgjordes med allehanda järtecken och lottningar och annan vidskepelse?
Allt gott!
Korrektur av meningen: "Jag förstår inte varför det är ologiskt att säga att en person som utgör en allvarlig fara för sina medmänniskors väl och ve ska jämföras med en oskyldig som ligger i livmodern och väntar på att födas."
Jag förstår inte varför det är ologiskt att säga att en person som utgör en allvarlig fara för sina medmänniskors väl och ve inte kan jämföras med en oskyldig som ligger i livmodern och väntar på att födas.
"Du skall icke dräpa annat än i undantagsfall och om det är staten som har bestämt att du ska göra det och en domstol har prövat ärendet. Även krig kan vara rättfärdigat enligt vissa moraliska principer "som finns". Abort däremot är alltid ett brott som skriket mot himlen eftet hämnd. Ha en bra dag. Gud."
Den kognitiva dissonansen borde i alla fall börja gnaga i de av er som tänker det minsta kritiskt.
Patrik N
Den kognikativa dissonansen får du gärna förklara. Vad är logiskt med abort? Förklara gärna det för en fördummad katolik...
Och vad är ologiskt med att några få personer, faktiskt har förbrukat sitt människovärde (typ Hitler, Goebbels, Stalin).
Jag är själv inte förespråkare för dödsstraff, men förstår åtminstonde argumenten...
Men jag förstår inte dig!
Patrik: Att dräpa och att döda är inte samma sak. Det kan vara legitimt att döda en annan människa, men det är aldrig tillåtet att dräpa en annan människa. Jag kommer som blivande familjefar ha en förpliktelse att skydda min hustrus och mina barns säkerhet, eller menar du på allvar att jag bara ska sitta stilla och titta på medan en terrorist torterar mina barn till döds? Om ett fientligt land angriper Sverige så har den svenska staten inte bara rätten utan plikten att skydda sina medborgare från angriparen och att använda dödligt våld om så krävs. På samma sätt som jag har rätt att bruka dödligt våld i självförsvar, nödvärn eller för att skydda min familj från livsfara. Vad är det som är så konstigt med det? Och vad skulle skillnaden vara mellan en yttre angripare (fientlig nation) och en inre angripare (brottsling, vandal)?
Abort är däremot att dräpa, även om en stat sagt att du ska göra det som i Kina. Abort är att ta livet av någon som inte har gjort något ont, som inte angripit någon, som inte kan försvara sig osv. Att du ens vågar jämföra det med pedofila seriemördare eller fientliga arméer marscherande på svensk mark är ju bara bisarrt... Den kognitiva dissonansen borde börja gnaga i ditt sinne om du tänker det minsta rätt... Men du kanske är pacifist? Är du emot alla krig, alla aborter, allt självförsvar, alla abortiva preventivmedel, allt bruk av våld för att skydda din familj från angripare osv.?
Att jag inte gick in på moralteologin som rör dödsstraff och krig är helt enkelt därför att det är en bedömningsfråga utifrån en uppsättning moraliska principer och därmed inte helt svart och vitt. Det gör diskussionen svårtillgänglig på internet och därtill oöverskådligt lång. Det har jag helt enkelt inte tid med. Men du kan ju läsa S:t Thomas av Aquino, Kyrkans katekeser osv. om du är intresserad av hur Kyrkan förhåller sig till de moraliska principer som rör dödsstraff och krig.
hilaron... Du virrar till det rejält här, måste jag säga.
Döda kan man göra på flera sätt. Man kan mörda, dräpa, göra sig skyldig till "vållande till annans död" och man kan ha varit oaktsam på det hela taget.
Mord är allvarligast. Dråp är mindre allvarligt. Dråp handlar just om det du har varit inne på lite grann... Att skydda sig själv eller sina nära och kära och använda övervåld pga raseri. Inte försvarbart, om än förståeligt. Vållande till annans död handlar det t ex om ifall man kör bil berusad och kör på någon, så att denna person avlider av skadorna. Då har det inte funnits någon avsikt att döda, men ändå betraktas detta som ett allvarligt brott.
Nej, dödsstraff är inte förenligt med kristen tro. Mordet på Saddam H i Irak för några år sedan betraktades av USA som en julklapp till det irakiska folket. Jag säger då det! Att människor aldrig lär sig. Jesus skulle ha skakat på huvudet åt oss. Kanske skulle han ha gråtit över oss också, för att vi är så förstockade och dumma. Hur länge ska jag behöva stå ut med er? som han sa på den tiden det begav sig.
En människas okränkbara värdighet gäller från själva befruktningsögonblicket ända till den naturliga (!) döden, enligt katolsk tro. Det gäller alla människor utan undantag. Även pedofilen och seriemördaren! Däremot måste samhället oskadliggöra sådana personer. Och det gör man genom att sätta dem bakom lås och bom. På så sätt har man skyddat allmänheten. Att sedan rädda brottslingen är en annan sak. Men man gör det inte genom att mörda honom.
Staten har rätt att... säger du. Vem är 'överrock' åt staten då? Och vem är överrock åt överrocken? Det blir en sk 'oändlig regress' av det hela.
Men nu går vi in i fridens och fredens helg. Et in terra pax. Därför säger jag till er alla på den här bloggen:
GOD JUL
Katarina: Jag tycker nog det är du som snurrar till det. När har Kyrkan lärt att dödsstraff är otillåtet? Inte ens i den senaste katekesen tar man en sådan hållning, så jag ber dig att noggrannt överväga om du inte bör korrigera din uppfattning om dödsstraffets moraliska kvalitet. Jag säger inte att man ska gå runt och ge dödsstraff när som helst, som jag sagt flera gånger finns det allvarliga moraliska principer som måste iakttagas. Kardinal Ratzinger har också varit tydlig i ett uttalande som Troskongregationens prefekt att en person som inte delar påvens uppfattning om dödsstraffets tillämplighet i det moderna samhället på intet sätt ställer sig utanför Kyrkans trosgemenskap eller Hennes kärleksgemenskap i den Heliga Kommunionen. Jag förstår inte hur många gånger jag ska behöva hänvisa till auktoritativa dokument som Kyrkan utgivit i såväl modern tid som tidigare innan det ska gå in att dödsstraff inte är ett objektivt ont.
Men jag återvänder till den retoriska frågan jag ställde till Patrik: vore det "kristet" av mig att bara åse mina barns tortyr till döds utan att ingripa mot förövaren och om så är tillbörligt beröva honom livet? Eller har jag en skyldighet att ingripa såsom ansvarig för mina barns väl och ve? Finns det inte en liknande uppgift för de som är satta att vaka över medborgarnas säkerhet?
Återigen, dödsstraff är inte mord, åtminstone inte objektivt sett. I olika fall är det definitivt mord och förkastligt, såsom mitt exempel med muslimska länder som mördar våldtäktsoffer för att de "förfört" våldtäktsmannen...
Kyrkan står alltid över staterna och staterna har en plikt att rätta sina lagar efter Kyrkans tro och moral. Och vem som leder Kyrkan vet vi, det är Gud själv. Ingen oändlig regress där inte...
Nåväl, jag kommer inte övertyga dig, men jag ber dig att du inte utfärdar sådana tvärsäkra uttalanden om Kyrkans lära om dödsstraff när du inte satt dig in i moralteologin kring ämnet, eller vad det verkar inte ens läst den senaste katekesen i ämnet.
Jag önskar dig hur som helst allt gott och en god och välsignad jul och jag hoppas att du en dag inträder i Kyrkans gemenskap och låter dig ledas av Anden till en djupare insikt om Kyrkans vackra Tro och Hennes sunda moral.
Allt gott!
hilaron... Jag tror att du och jag står för två olika motpoler inom Katolska Kyrkan. Det innebär alltså inte att jag (eller du) skulle stå utanför Kyrkans gemenskap.
Jag står visserligen inte fullt så långt ifrån dig att jag till fullo instämmer med 'Wir sind Kirche´. Men långt därifrån är jag inte, om än kanske något lite mera åt den katolska mainstream-fåran. Därför tycker jag att det är intressant att debattera med dig. Till att börja med blev jag upprörd. Men sen - när jag förstått bättre var du står (eller hur jag nu ska uttrycka det) - har det blivit mera givande.
"Nåväl, jag kommer inte övertyga dig..."
Nej, jag tror inte det. Inte i den här frågan.
Du frågar:
"vore det "kristet" av mig att bara åse mina barns tortyr till döds utan att ingripa mot förövaren och om så är tillbörligt beröva honom livet? Eller har jag en skyldighet att ingripa såsom ansvarig för mina barns väl och ve?"
Det är detta som är "dråp"; i den betydelse som jag talade om tidigare. Du har rätt att oskadliggöra förövaren. Men du har inte rätt att döda honom. I ett fungerande rättssamhälle blir du dömd till någon form av straff, ifall du tar förövaren av daga. Endast i undantagsfall kan dödande av gärningsmannen rättfärdigas i sådana fall. Är dödandet uppsåtligt blir straffet - med rätta - hårt. Är det oavsiktligt - eller att rätten anser att det under de förhållanden som då rådde inte gick att vara rationell och eftertänksam - då kan man döma för dråp istället. Det är ungefär så det fungerar för det mesta. Om det inte varit så, skulle ju vem som helst kunna ta rätten i egna händer och vi skulle få ett "pöbelvälde".
Du har alltså ingen skyldighet att ingripa i dylika fall. Men du har rätt att 'neutralisera' förövaren. Slå till honom och binda fast honom tills polisen kommer. Ungefär så. Om du olyckligtvis - utan att sikta - råkar slå till honom i tinningen så att han dör, kanske du kommer undan med 'nödvärn'. Annars inte.
Nu är jag inte alls någon expert inom juridik. Men jag tror nog inte att en jurist skulle avvika så värst mycket från min uppfattning. Kanske en aning. Det är jag medveten om.
Hur som helst... Jag önskar dig också allt gott och en god och välsignad jul =)
Katarina: Du talar om sekulär juridik, jag talar om katolsk moralteologi. Jag har inte talat om vad jag skulle bli dömd för, det är inte heller utifrån det jag argumenterar. Jag argumenterar utifrån den naturliga morallagen, där jag faktiskt har ett direkt ansvar för andra människor. Jag tror inte att man bör fundera allt för mycket på statens lagstiftning i sådana lägen utan på vad som är moraliskt tillbörligt och vad jag tror att Guds vilja är i det läget.
Katolicismen har aldrig varit pacifistisk, den har aldrig varit utopistisk, den har aldrig varit orealistisk.
Jag hoppas att vi kan diskutera andra frågor som jag tycker är av mer relevans, vi verkar ha fastnat i den här dödsstraffdiskussionen tillräckligt länge nu.
Allt gott!
David
David
Juridiskt sett så är det i princip så att mord är överlagt dödande och dråp är oöverlagt, och därför oftast betraktat som mindre allvarligt, dödande.
Allt gott!
Tuve: Jag vet att du bara uttalar dig om det juridiska, men jag gör en liten utläggning i alla fall. :) Jag tycker inte Katarinas pacifistiska argumentation håller och definitivt inte i ljuset av katolsk lära och tradition.
Jag känner till distinktionen mellan dråp och mord. Men lagen och även moralen ger utrymme för självförsvar och nödvärn, där en enskild medborgare har rätt att bruka våld i vissa extrema situationer och i vissa ännu extremare fall dödligt våld.
För att ta exemplet med terroristen igen (vilket jag f.n. bedömer som en högst osannolik händelse) så kan det vara svårt att övermanna någon som är beväpnad och därtill lyckas binda fast honom. Det kan krävas proportionerligt våld för att oskadliggöra honom. Eller ta en mer realistisk situation där det dessutom är statsmakten som har ansvaret: en polis är i trångmål och har en pistol riktad mot sig, hans kollega ingriper i situationen och blir tvungen att skjuta angriparen till döds (han måste naturligtvis försöka oskadliggöra honom utan något så drastiskt först). Är det sannolikt att den polisen skulle bli åtalad för dråp, ens i civil rätt? Skulle han objektivt sett vara tvungen att stå till svars inför Gud för att han gjort något sådant (vi kan ju inte veta om han hade någon ond intention eller så som gjorde att han får stå till svars) för sin handling? Vad det verkar på Katarina kan jag inte dra en annan slutsats än att hon tror att han faktiskt skulle göra det, det gör inte jag. På samma sätt som jag knappast tror att en soldat som försvarar sitt land i krig skulle stå till svars för "mord" eller "dråp" när han skjutit ihjäl människor i strid. Hur skulle det gått för sådana helgon som S:t Jean d'Arc, Moses, Josua, kung David, S:t Göran? Och vad skulle vi säga till Vår Fru som så mirakulöst utvann seger mot muhammedanerna i Lepanto och som vi fortfarande hedrar varje år under titeln Vår Fru av Rosenkransen? Vad skulle vi säga om S:t Pius V och S:t Pius X som båda förespråkade dödsstraff i vissa fall? Hur skulle vi ställa oss till S:t Thomas av Aquino och S:t Augustinus av Hippo?
Jag tycker helt enkelt inte argumentationen håller. Om jag skulle befinna mig i en sådan situation ber jag Gud och helige Josef att ge mig modet och beslutsamheten att göra allt för att rädda dem som står mig nära, även om det skulle innebära att jag sätter mitt liv i allvarlig fara, liksom jag gärna skulle försvara Sverige mot en främmande angripare om jag skulle ställas i en sådan situation. Det är givetvis inget jag hoppas på ska hända och vi får be att inget sådant någonsin kommer hända, men att säga att alla som dödar en annan människa är mördare innebär en hel del allvarliga problem moraliskt sett (för att inte tala om kyrkohistoriskt och hagiografiskt)...
Allt gott!
"...men att säga att alla som dödar en annan människa är mördare innebär en hel del allvarliga problem moraliskt sett (för att inte tala om kyrkohistoriskt och hagiografiskt)..."
Jepp, det stämmer, kyrkohistoriskt har ni en del moraliska nötter att knäcka till julglöggen. Det enda "försvaret" är att resonera så som David gör, dvs att dödande kan vara moraliskt OK. Det tycker jag också att det kan vara. Jag skulle utan att tveka ta livet av den som var i färd med att döda mina barn. Det handlar om nödvärn. Dödsstraff handlar inte om nödvärn. Dödsstraff handlar om att döda fångar som sitter i celler och inte hotar någon längre. Det anser jag är omoraliskt. Intressant dock att få lära mig att dödsstraff inte alls strider mot katolsk tro. Man lär så länge man lever.
Allt gott tycks inte härstamma från Gud i alla fall.
Patrik N: Huruvida dödsstraff är nödvändigt för att beskydda ett samhälles säkerhet och därmed är en form av samhälleligt nödvärn är såklart en bedömningsfråga, precis som huruvida ett krig är rättfärdigat eller inte. Det är helt enkelt inte en svart-vit fråga. Hur ställer du dig till masslakten av oskyldiga barn i världen? Om du är emot dödsstraff på dömda brottslingar som utgör en fara för samhället så antar jag att du är emot mördandet av oskyldiga barn. Annars har du nog en och annan gås oplockad... Något säger mig dock att du inte är det, men jag bevisas gärna ha fel.
Angående kyrkohistorian tror jag vi har betydligt färre nötter att knäcka än "upplysningsmännen" som står ansvariga för franska revolutionen, ryska revolutionen, sjuttioårigt skräckvälde i Sovjet och en tredjedel av världen, 50 miljoner aborterade barn varje år i världen under några decennier, ekonomiskt förtryck och utsugning av arbetarklassen. Det finns ingen som förnekar att kyrkliga dignitärer av olika slag har begått de mest avskyvärda brott, det finns nog ingen som kommer försvara dem heller. När det kommer till myter om kyrkohistorien så är det ju av vikt att de blir synliggjorda som just myter. Men redan Jesus sa ju till oss att vi skulle ha ogräs växande sida vid sida om det goda vetet, så det är inget som förvånar oss att det finns ondska i våra led och inget som vi är förpliktade att försvara. Tror dock att det finns viktigare saker att göra än att diskutera olika kyrkohistoriska problem, såsom att arbeta på sin frälsning och helgelse.
Biskop Arborelius: "Advent gör oss också mer öppna för Jungfru Marias oersättliga roll i vårt liv som kristna. Hon utkorades till att bli den obefläckade modern till Guds människoblivne Son. Alltsedan dess är hon också vår moder. ....
Idag vill jag speciellt anbefalla alla de kvinnor och barn i vårt land, som på olika sätt missbrukas, misshandlas och utsätts för förnedring till Marias beskydd."
- Jag har några högst motiverade frågor utifrån det citat jag angett.
Vad grundar ni er på att Maria har en oersättlig roll i en troendes liv?
Var i NT kan man läsa om Marias utkorelse?
Vad stöder ni er på att Maria är vår moder?
Var finner man apostlarnas undervisning om att Maria kan ge beskydd"?
Mvh
SÅ
SÅ
"Vad grundar ni er på att Maria har en oersättlig roll i en troendes liv?"
Bl a Joh 19:26-27. Hon är vår himmelska moder och som sådan är hon oersättlig. Traditionen.
"Var i NT kan man läsa om Marias utkorelse?"
Bl a i Luk 1:26-38. Saligprisningarna av henne, inte bara för att hon fått bli Herrens moder utan också för att hon gjort den himmelske Faderns vilja osv osv.
"Vad stöder ni er på att Maria är vår moder?"
Bl a Joh 19:26-27. Jesus, den nye Adam, talar till Maria i egenskap av Kvinnan, den nya Eva, och anförtror oss åt henne och ger oss henne som vår mor.
"Var finner man apostlarnas undervisning om att Maria kan ge beskydd"?
Eftersom apostlaämbetet förmedlats vidare, bl a till Anders Arborelius, så finns det gott om apostolisk undervisning om att Maria kan ge beskydd.
Sund logik, en moders instinkt är att beskydda sina barn. Är vi Marias barn (genom att Jesus är vår bror och genom att Han anförtrott oss åt henne och givit oss henne till mor) så kommer hon också beskydda oss.
Allt gott!
Tuve, jag har rättat dina svar. Resultatet är inte direkt lysande. Du måste tenta. :)
1. Joh 19:26-27 talar bara om en roll i Johannes liv. Inte godkänt.
2. Luk 1:26-38 talar inte om utkorelse, men om att hon fick en stor uppgift efter det att hon sagt ja till den. Inte godkänt.
3. Joh 19:26-27 nämner bara Maria som en "mor" till Johannes. Inte godkänt.
4. Ett utomordentligt cirkelbevis. Inte godkänt.
Mvh
SÅ
Tuve, dom argumenten är byggda på lösan sand. Tror du på dom själv? :)
Kyrie eleison!
SÅ
OK, man behövde inte vänta så länge, Deo gratias. Troskongregationen har förtydligat den katolska läran.
Kyrkans centrum är trots allt Rom och inte Stockholm.
hilaron,
"Huruvida dödsstraff är nödvändigt för att beskydda ett samhälles säkerhet och därmed är en form av samhälleligt nödvärn är såklart en bedömningsfråga..."
Hur hotas ett samhälles säkerhet av en fånge som sitter inlåst i en cell så att samhället måste avrätta fången "i nödvärn"?
SÅ
Du har säkert rätt i att argumenten i min blixtkommentar tål att kritiseras! Du kan ju istället ta del av argumenten som ges här: http://avemarisstella.blogspot.com/2010/11/varldens-basta-maria-videopture-must.html
Allt gott och gott nytt år (om du nu inte följer den judiska kalendern...)
Patrik N
I de flesta samhällen så hotas inte samhället av en sådan fånge. Men i vissa samhällen så är inte fängelser ett tillräckligt säkert skydd för extrema brottslingar, inte ens idag. Det var inte så länge sedan som en knarkkartell i Mexico gick in i ett fängelse och fritog alla sina fängslade kumpaner, för att ta ett exempel. Nu säger jag inte att det hade varit bäst att avrätta de fångarna i det fängelset eftersom det inte var säkert, jag vill bara illustrera att ibland räcker inte fängelserna till för att skydda allmänheten.
David hävdar inte, såvitt jag kan förstå, att dödsstraff är något annat än en möjlighet vid extremsituationer. Inte att det kan eller bör användas som rutin om det överhuvudtaget går att undvika.
Allt gott och gott nytt år!
Tuve, det sista inlägget du skrev fick mig att tänka på bolsjevikerna i Ryssland efter deras revolution 1917. De avrättade hela tsarfamiljen för säkerhets skull. Men man kan inte låta avrätta människor för säkerhets skull. Så gjorde även Josef S 1936-1938. Vilka förödande konsekvenser fick väl inte det?
Nej, dödsstraff leder endast till att hela samhället blir förråat. All empirisk erfarenhet talar för detta. Varför ska en brottsling ge upp, när polisen ber honom att lägga ner sina vapen, om det enda han har att se fram emot är ett dödsstraff. Lika bra då att kämpa emot så gott han kan. Eller hur?
Men om inte dödsstraff alls existerar och strafflindring dessutom finns... Ja, då kanske brottslingen genast lägger ner sina vapen och hoppas på att slippa undan med 5 år istället för 45.
Så tror jag att det ligger till.
Katarina
För det första var inte bolsjevikerna en legitim stat utan en revolutionsarme som störtade en totalitär regim till förmån för sitt eget totalitära skräckvälde, så din hänvisning till dem är rätt irrelevant. Att jämföra mitt resonemang, om att det finns teoretiska situationer där ett rättssäkert samhälle inte anser sig kunna garantera samhällets säkerhet enbart med hjälp av fängelser, med Stalins närmast neurotiskt godtyckliga avrättningar är inte så lite oförskämt! Det visar väl egentligen bara att du inte är intresserad av att föra ett sakligt samtal om detta...
Ja, dödsstraff leder till ett förråat samhälle och skall så klart undvikas överallt och alltid där det går att undvika. Men vi talar inte om lilltjuven greger som snott en bil eller knarkaren knut som tjänar pengar till sitt eget missbruk genom att langa till andra. Vi talar om personer som är väl medvetna om att det de gjort och planerar att fortsätta göra i alla rättsstater skulle medföra fängelsestraff som övergår många livstider och där möjligheten till strafflindring med all säkerhet aldrig ens kommer komma på tal. De måste dessutom fortsatt utgöra en allvarlig säkerhetsrisk för samhället och dess invånare, antingen personligen eller genom sin påverkan på dem som sympatiserar med dem.
Men frågan här är ju inte egentligen vem som skulle kunna komma i fråga, utan om det överhuvudtaget kan finnas en situation då det skulle kunna vara försvarbart. Det är ingen som propagerar för att dödsstraff är en ideallösning och personligen är jag emot dödsstraff under alla normala omständigheter. Jag kan dock teoretiskt inse att det kan finnas situationer där dödsstraff kan tänkas vara en utväg, även om kontexten där detta skulle vara fallet ligger utanför min egen erfarenhetsram...
Allt gott!
Tuve... Först tänkte jag att jag inte skulle skriva mera i den här bloggen, pga ditt otrevliga språk.
Jag var verkligen inte elak mot dig, men du var elak mot mig. Tänker på dessa rader...
"...är inte så lite oförskämt! Det visar väl egentligen bara att du inte är intresserad av att föra ett sakligt samtal om detta..."
Men dina rader hade det goda med sig att jag läste på om Sovjetunionen och dess historia. Kanske har jag missat något ändå, tänkte jag.
Nej, jag har inte missat något. Det handlar bara om att du och jag tolkar det som hände där helt annorlunda. Kan vi inte bara erkänna det då, utan att säga en massa elakheter till varandra?
Nu tog orden slut. Jag skrev egentligen här bara för att jag inte kunde låta bli att ge Annorzzz en kommentar i en annan nyskriven bloggpost. Annars vet jag inte om det finns så mycket mera att säga i just den här tråden.
Katarina
Jag ber om ursäkt för vad jag skrev, det var onödigt!
Jag vidhåller dock att din association till bolsjevikerna är långsökt och helt irrelevant för det resonemang som förts. Och jag har svårt att se att våra eventuellt olika historietolkningar har någon som helst påverkan på om liknelsen med bolsjevikernas handlande får relevans eller ej.
Allt gott!
Tack Tuve!
Du har rätt i att bolsjevikerna ännu inte hade upprättat någon stat i egentlig mening, när de utförde det brutala mordet på tsaren och hans familj. Men associationen är ändå inte helt långsökt. De mördade tsar-familjen, därför att tsaren inte skulle kunna komma till makten igen med "de vitas" hjälp. De agerade enligt principen: "Hellre förekomma än förekommas".
Samma sak har hänt lite då och då i olika kulturer och epoker. I romarriket, t ex, avlöste en tid den ene kejsaren den andre på räcke och rad. När en kejsare störtats var det inte ovanligt att man samtidigt mördade hela den inre kretsen kring honom, för att vara säker på att man verkligen blivit av med allt och alla som hade med just den kejsaren att göra.
Det kan hända att min association var något långsökt, trots allt. Men ändå inte helt irrelevant i sammanhanget, tycker jag, så som jag uppfattade ditt inlägg från 31 december 2010 08:30.
Våra eventullt olika tolkningar av den rysk-sovjetiska historien har ingenting med bolsjevikernas agerande före 1922 att göra. Det är sant. Det var mest utrensningarna inom partitoppen 1936-1938, som jag tänkte på där. Sista ordet har nog inte sagts än, gissar jag, om vad som verkligen hände och varför. Men de flesta bedömare är ändå överens om att det - åtminstone i viss mån - handlade om att "förekomma hellre än att förekommas". Sovjetstaten vilade på en bräcklig grund under hela sin existens. Många ville se den staten gå under - både utom och inom sovjetväldet. "En koloss på lerfötter" kallade man Sovjet för, när jag var barn. Det behövdes alltså inte mycket för att allt skulle krascha... Vilket ju också visade sig vara sant.
Nu blev det här ett längre inlägg än jag först tänkt mig. Men jag hoppas att jag lyckades uttrycka mig någorlunda tydligt och klart den här gången.
Skicka en kommentar