Predikaren 1-2

Det finns en gammal bok som är sååå aktuell. Makt, sexapeall och pengar ger...?;

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren,tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.

Vad får människan ut av all sin möda under solen?

Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma.

Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.

...Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt.

Ögat blir aldrig mätt på att se, örat får aldrig nog av att höra.

Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: "Det här är nytt!" så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid. Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter.

Olika livsvägar prövas

Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen. Tungt är det arbete Gud har lagt på människan. Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind.

Krokigt kan inte bli rakt. Vad man inte har kan man inte räkna. Jag tänkte: Jag har samlat större visdom än någon som före mig har härskat över Jerusalem. Jag har trängt djupt i vishet och vetande. Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind. Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga.

Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet. Det är dåraktigt, sade jag om skrattet, och om glädjen: Vad tjänar den till? Jag beslöt mig för att njuta av vin men ändå låta visheten råda i mitt hjärta. Jag ville ägna mig åt dårskap för att se vad som är bäst för människor att göra under himlen, de dagar livet varar.

Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. Jag anlade trädgårdar och parker med fruktträd av alla slag. Jag byggde dammar för att bevattna en skog av grönskande träd. Jag skaffade mig slavar och slavinnor, och nya slavar föddes i mitt hus. Mina hjordar av oxar och får blev större än vad någon haft före mig i Jerusalem. Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: kvinnor och åter kvinnor. Så överträffade jag alla som varit före mig i Jerusalem. Och min visdom svek mig inte. Allt vad mina ögon begärde lät jag dem få, ingen glädje nekade jag mig. I allt mitt arbete fann jag glädje, den lönen fick jag för min möda. Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.

Så vände jag blicken mot visheten, dumheten och dårskapen. - Vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som man förut gjort! - Jag såg att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise har ögon att se med, dåren vandrar i mörker. Men jag vet att samma öde drabbar dem båda. Jag tänkte: Dårens öde drabbar också mig. Vad har då all min vishet tjänat till? Och jag sade mig: Även detta är tomhet. Ty minnet av den vise lever inte evigt, inte längre än minnet av dåren. Inom kort är båda glömda. Och den vise dör liksom dåren. Då hatade jag livet, ty det som sker under solen var mig en plåga. Allt är tomhet, ett jagande efter vind.

Jag hatade också allt som jag med möda förvärvat under solen: det måste jag lämna till den som kommer efter mig. Vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå skall han råda över allt vad jag med möda och klokhet har förvärvat under solen. Även detta är tomhet.

Då greps jag av förtvivlan över all min möda under solen. Ty också den som har strävat med klokhet, insikt och framgång måste lämna vad han äger åt en som inte lagt två strån i kors för att få det. Även detta är tomhet och ett stort elände. Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen? Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet.

Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva. Ty vem äter och vem gläder sig Gud förutan? Han ger vishet, kunskap och glädje åt den som behagar honom, men syndaren ger han arbetet med att samla och lägga på hög - och sedan lämnar han alltsammans åt den som behagar honom. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.