SAGAN OM FRIHETEN, JÄMSTÄLLDHETSFÖRBANNELSEN OCH BRÖDRASKAPET, skivet i Asien 2003 (Tack St Clemens och Eva Brunne för den indirekta påminnelsen)
Det var en gång en liten skäggig gubbe, som blivit ledare för en stor kyrka uppe i den norraste delen av civilisationen. I detta rike bor mestadels rödskägg. De är snälla, vill väl och älskar att gå ensamma i skogen och där få skjuta älg och plocka svamp. Trots deras ensamhetslängtan bestämde kung rödskägg att riket behövde en stark kyrka där medlemmarna skall församlas tillsammans. En stark kyrka behöver en statsledare och därfor bestämmer jag, sa kung rödskägg och så blev det nästan...
Men längst nere i folkdjupet trodde folk inte som de allena saliggörande rödskäggen sa och gjorde. Här fanns en levande, ärlig och sanningstörstande tro som hade andats genom historien. Ledarna förstod sig inte på detta, för de var upplysta och bildade i den nya dogmatiken; FRIHET, JÄMLIKHET OCH BRODERSKAP! Den lille gubben, som blivit utklädd till ledare av kung rödskägg, var så fri i sin tro att han såg den "Högste chefens bok" som en samling poetiska och kärleksfulla metaforer. Ibland var han inte ens säker på att denna bilderbok talade om någon person (i alla fall inte någon som var högst). Men han var i alla fall snäll och välkommnade alla. Allt ifrån satanister som brände ner klubbstugorna till marxister, som valt ut de ledare som kläddes i roliga hattar och vandringsstavar, alla var lika välkommna. Alla utom en liten klick, som gjorde s(k)andal, dag efter dag. För de trodde inte på kardinaldogmen 'jämställdhet', sades det. I detta riket skulle alla vara lika och få göra samma saker överallt, alltid och helst samtidigt. Detta är ju en självklar sanning, som redan den gamle Marx upplyst civilisationen med. Och eftersom en folkkyrka vill ha folk, försökte "hattarna" slänga ut den lilla lilla skandalklicken, som trodde så fel. Även om det inte kom mer folk, hade rödskäggen i den s.k. kyrkan i alla fall lyckats skingra kyrkfolket. Och även om man inte var så kyrklig längre eller hade folket kvar, var man ju den folkkyrka som man alltid varit.
Nu visade det sig att alla inte var lika. Vissa var mer broderliga än andra och den lille gubben ville nog gottgöra att någon av föregångarna varit elaka mot systraskapen och brödraskapet. För att försoka införlemma - denna till synes högst okyrkliga minoritet - i kgl salighetsverket, smyckades den största bystugan med "läderbrottarjesusar" (man vågade i anständighetens namn inte solidarisa sig sa mycket att de själva klädde om till läder). Alla rödstrumporna och rödskäggen samlades och man hurrade och hyllade den lille gubben, som var så "för Sverige i tiden".
Och den uppklädde ledaren ställde sig till sist upp och sa:
Kärlek är svårt! Det går inte att älska en enda speciellt länge, i alla fall inte i ett land som är så kallt och ensamt, så vi har bestämt: att alla får gifta sig med vem de vill, hur många gånger de vill och var som helst. Det viktiga är att folk gifter sig. Och folkets jubel på kyrkbacken, visste inga gränser, for nu ringde kärlekens och frihetens kyrkklockor.
Men långt inne i den f.d. Vår Fru:s (numera domskökan:-) ), f.d. Mariakor, där kung rödskägg ligger, fanns det en liten GudsModersikon. Just i den stunden, när ingen såg, fällde den "teologiske modern" och den "biologiskt avlade Sonen" två små oansenliga tårar, som föll mot de urgamla söndertrampade stenplattorna. Ingen hörde att tårarna slog i golvet precis samtidigt. Ingen utom en djupt sovande kung rödskägg, som dock var så gammal och avtrubbad att han inte ens orkade sucka åt eländet som "HAMMARdes" in. Och det "skära" kvällsljuset brann ut under det att en kär gammal psalm stämdes upp under det röda standardet:
Trevlig, trevlig, trevlig är herren sebaot.
Hela landet ar fyllt av "Hans" röda skägg.
Hela landet ar fylla av "Hans" rödstrumpor.
Ära vare Marx!
Och mörkret sänkte sig uppe vid den lilla lilla ankdammens stora stora kyrkbacke!
Kyrie eleison!
Anders Gunnarsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar