Helgelse genom lidande

Ur en predikan av John Henry Newman, citerad ur Läsningar till Kyrkans dagliga bön, måndag i femte fasteveckan. Newmans predikan är den andra läsningen för dagen, den första var Heb 2:5-18.

Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. (Kol 1:24)

Vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, kom genom blod lika väl som genom vatten (jfr 1 Joh 5:6): inte endast som nådens och sanningens källa - som upphovet till andligt ljus, till glädje och frälsning - utan som en kämpe mot synd och satan, såsom en som helgades genom lidande (Heb 2:10). Han var, som profetian hade stakat ut, röd i sin dräkt och i sina kläder, likt en som trampar i vinpress (Jes 63:2). Eller med apostelns ord: Han var klädd i en mantel som doppats i blod (Upp 19:13). Där var det eviga Ordets outsägliga lidanden i vår natur, hans förvridna och sargade kropp, hans utgjutna blod, hans själ så våldsamt skild [från hans kropp] genom en smärtsam död, vilken tagit bort från oss hans vrede, vars kärlek sände honom just för att detta skulle ske.

Inget annat än detta var vår försoning. Ingen var med i detta verk. Han trampade vinpressen ensam, och ingen i folket stod honom bi. Upplyft på förbannelsens trä kämpade han med ondskans härskaror och vann han seger genom lidande.

Allt som är av nöden för denna syndfulla värld, för våra själars liv, vår naturs pånyttfödelse, allt det mest glädjefulla och ärorika, hopp, ljus, frid, andlig frihet, impulser till ett heligt liv, religiös kunskap och kraft, allt detta flyter alltså på det mest hemlighetsfulla sätt fram ur en källa av blod. Vår frälsning är ett verk av blod, och vi måste, om vi vill bli frälsta, komma nära och betrakta detta med tro och ta emot detta såsom vägen till himlen. Vi måste ta honom som led på detta sätt till vår vägvisare. Vi måste omfamna hans heliga fötter och följa honom.

Det är då inget att förundra sig över, om några av den heliga kampens droppar, som vätte hans kläder, skulle falla på oss själva. Det är inget att förundra sig över, om vi skulle bli bestänkta av de sorger som han bar till försoning för våra synder.

Och så har det i sanning alltid varit: att närma sig honom har från början varit att, mer eller mindre, bli delaktiga av hans lidanden. De flesta av hans apostlar gick genom livslånga lidanden mot en våldsam död. När de priviligierade bröderna, Jakob och Johannes, kom till honom med sin begäran att få sitta vid hans sida i hans rike, klargjorde han tydligt detta sammanhang mellan närhet till honom och lidande. Kan ni, sade han, dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med? (Mark 10:38) Det är som om han sade: Ni kan inte ha nådens sakrament utan de smärtfyllda ting de betecknar. När korset sätts som ett märke på era pannor, kommer det att framkalla blod. Ni skall verkligen få motta Andens dop och den bägare som ger gemenskap med mig, men det skall ske med min kamps bägare och med mitt blodsdop som är den pant som följer dem åt. Samma språk talar han vid ett annat tillfälle till alla dem som ville få del av hans döds och lidandes välgärningar: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge (Luk 14:27).

Låt oss be:
Barmhärtige Gud, din nåd har gjort oss rika på himmelsk välsignelse. Led oss från syndens gamla liv så långt in i nådens nya rike, att vi bereds för himlens härlighet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den Helige Ande lvere och råder från evighet till evighet.
Amen!

Sanningen om aborten i Recife?

Katolsk observatör har översatt och publicerat en text som bland annat redogör för fader Rodrigues', kyrkoherde i Alagoinha, vittnesmål om vad som hänt i fallet med flickan. Jag har fetmarkerat några stycken som jag tycker är värda att begrunda. Om det stämmer som kyrkoherden och biskopen av Fréjus-Toulon skriver så växer mitt tvivel på att de som förmått familjen att gå med på, och genomfört, aborten i första hand har haft flickans bästa för ögonen, utan att det istället funnits en dold agenda som drivit besluten.

Här nedan följer en rapport från monsignore Rey, biskop av Fréjus-Toulon, angående den lilla brasilianska flickan som fick göra abort efter att ha blivit med barn till följd av en våldtäkt:

När jag kom tillbaka från  Brasilien, dit jag rest tillsammans med en delegation biskopar och präster, fick jag genast kännedom om vad som  hänt med den lilla 9-åriga brasilianska flickan som blev våldtagen och sedan fick genomgå en abort. Hon väntade tvillingar. Den internationella pressen kastade sig över detta fall och satte in det i ett ytterst polemiskt politiskt sammanhang. I Brasilien håller man nämligen på att diskutera införandet av nya lagar som syftar till att utöka aborträtten. Vissa lobbygrupper har gripit tag i denna tragedi som är av så speciellt slag för att rättfärdiga utvidgandet av de rättsliga villkor under vilka man kan låta utföra ett frivilligt avbrytande av graviditet. Det sätt på vilket man i många fall rapporterat om denna händelse är förvrängt och lyder inte alls under objektivitetens lagar. Vad man gör är istället att man instrumentaliserar ett fall där det rör sig om en särskilt skakande händelse och utnyttjar den för sina egna syften.

Det kärleksbud som Evangeliet kallar oss att lyda har två sidor. För det första hör kärleken ihop med Sanningens princip. Att älska någon är att vägra att ljuga för honom eller henne. När det gäller abort så står kyrkan fast vid sin åsikt  att abort – om den legaliseras genom särskilda lagar och framhålles som något gott av grupper som säger sig uttrycka den allmänna meningen – alltid utgör ett brott mot själva livet. Alltifrån avlelsen fram till den naturliga döden är varje liv heligt. Varje liv måste respekteras och skyddas, och desto mera om detta liv är skört och bräckligt. En mänsklighet som vägrar att visa respekt för livets okränkbarhet är på väg mot sitt eget fördärv. Kyrkan har alltid slagit fast principen om det ofödda barnets oförytterliga rätt till liv. Vad har vi människor för rätt att lagstifta om att en mänsklig varelse, även om den befinner sig i embryostadiet av sin utveckling, förtjänar att dödas? Med hänsyn tagen till alla former av våld och ohyggligheter (våldtäkt, mord..) rör abort själva livet och dess princip i själva början av våra liv: ”Abort är det som allra mest förstör freden i världen av idag” (moder Teresa).

Men Kärleken är alltid förbunden med Barmhärtigheten. Det är den andra sidan av slanten. Kristus lär oss att all alltför stor lagbundenhet (legalism) binder oss vid rädslan. Under hela sin offentliga verksamhet var Jesus barmhärtig mot dem som hade brutit mot Guds bud eller de av livet sårade. Om sanningen glömmer bort att vara barmhärtig är den en hjärtlös sanning. I det mycket tragiska fallet med den lilla brasilianska flickan har vi sett många och stora tecken på barmhärtighet från kristna församlingar som omgivit henne med kärlek och medkänsla och hållit stånd emot trycket från vissa lobbygrupper som önskade utöva påtryckningar på flickan och hennes mor. Fader Rodrigues, som är kyrkoherde i deras församling, har tagit ut sig helt och uppbådat alla tillgängliga medel för att stödja flickan i hennes prövning. Han avslöjar den ”samvetsmanipulering och brist på respekt för det mänskliga livet” som hela familjen har utsatts för (jfr texten som följer). Denna tragedi är krönet på Barmhärtighetens berg. Här måste man å ena sidan alltid påminna om den respekt som vi är skyldiga livet, och å den andra visa vår medkänsla mot de allra svagaste och mest sårbara bland oss människor, som nu denna lilla flicka som är offer för sin de brottsliga impulserna hos sin styvpappa, våldtäktsmannen.

Efter ärkebiskopens av Recife första deklaration har den brasilianska biskopskonferensen förklarat att den lilla flickan och hennes mor alls inte kommer att drabbas av någon exkommunicering. Utöver mediernas reaktioner som rider högt på den känslomässiga sidan, inbjuds här den internationella kommuniteten att i samband med det drama som den lilla flickan och hela hennes familj har genomgått påminna sig kärlekens två sidor. ”När kärlek och sanning möts, omfamnar fred och rättvisa varandra”, säger psalmisten. Att älska är att påminna sig om den sanning som är livet och att anstränga sig av alla krafter för att göra den sanningen till verklighet.

Toulon, den 15 mars 2009 
+ Dominique Rey 
Biskop av Fréjus-Toulon"

Vittnesbörd från fader Rodrigues, kyrkoherde i Alagoinha

Vad medierna förtiger

Vår stad har skakats av en ny tragedi: ett barn om nio år har blivit offer för sexuella övergrepp av sin styvpappa och följden blev att hon väntade tvillingar. Hennes äldre syster, 13 år gammal, hade varit offer för samma övergrepp. Denna hemska historia pågick sedan tre år tillbaka.

När kommunalfullmäktige i Alagoinha upptäckte fallet började de göra allt som stod i sin makt för att hjälpa barnen och deras föräldrar. Den 27 februari överlämnade domstolen barnen till den medicinska kliniken i Caruaru, i provinsen Pernambuco. Ytterligare undersökningar utfördes sedan (med hjälp av sexologer och psykologer) vid barnkliniken i Retife. Det var vid det tillfället som offret fick träffa en socialassistent vid namn Karolina Rodrigues och hennes medhjälpare Marie-José Gomes. Den sistnämnda vägrade förslaget om abort med hänvisning till sitt kristna samvete. Karolina Rodrigues beslöt sig då för att överlämna fallet till domstolen i Alagoinha. De fem medlemmarna av domstolen vägrade att ge sitt godkännande till abort av samma skäl. De lämnade över fallet till den medicinska kliniken i Caruaru. En kopia av dokumentet som utfärdades i samband med detta beslut överlämnades till Karolina Rodrigues i närvaron av mig själv och av offrets far, senhor Erivaldo.

Den 28 februari blir jag inbjuden att delta i mötet som hölls i barnkliniken i Recife för att avgöra saken. Jag kommer dit i sällskap av Marie-José Gomes och två medlemmar av vår församling. Vi tar tillfället i akt att avlägga visit hos offret och hennes mor. De befinner sig i fjärde våningen i byggnaden, i en isolerad lägenhet. Det är mycket svårt att få tillträde dit.  Jag blir tvungen att stanna i korridoren men jag lyckas tala med modern till den lilla. Hon erkänner att  hon ”skrivit under på några papper”. Detta gör mig orolig för jag vet att denna kvinna inte är läs- och skrivkunnig. Eftersom hon inte kan skriva under med sitt namn hade man bett henne att lämna sitt fingeravtryck. Jag frågar henne vad hon anser om aborten. Hon visar starka moderskänslor och är framför allt ytterst bekymrad för sin dotter. Hon svarar: ”Jag vill inte att min dotter gör abort...” Modern berättar för mig om flickans hälsotillstånd: ”Hon mår bra, hon leker med några dockor man gett henne.” Vi går därifrån med den fasta övertygelsen att modern är helt emot att hennes barnbarn skall aborteras bort. ”Ingen har rätt att döda en annan,” tillägger hon. ”Det är bara Gud som bestämmer över liv och död...”

Den 2 mars återvänder vi till kliniken i Recife. Denna gång ger man oss tillåtelse att gå upp till fjärde våningen för att besöka offret. Men när vi kommit upp till den första våningen kommer en ämbetsman från kliniken och förbjuder oss att gå högre upp. Han säger åt oss att uppsöka socialassistenten i en annan byggnad. Vi hamnar ansikte mot ansikte med Karolina Rodrigues. Jag är i sällskap med  Marie José Gomes och senhor Erivaldo som säger sig vara emot ”att hans barnbarn skall aborteras”. När assistenten upptäcker vem jag är säger hon inför alla där närvarande: ”Det rör sig om en medicinsk fråga, även om prästen här tror att det rör sig om moral.” Vi frågar Karolina Rodrigues hur barnet mår. Hon hävdar att allt redan är klart och att modern är med på saken. Den medicinska proceduren kommer att ha sin gilla gång. Hon framhävdar i sin kritiska hållning utan att lägga fram något utlåtande från en läkare. Och hon förskansar sig bakom lagen: ”I detta fall är det bäst att rädda barnets liv.”

”Det rör sig inte bara om ett liv utan om tre!”

Vi svarar: ”Det rör sig inte bara om ett liv utan om tre!” Hon vägrar att lyssna. Karolina Rodrigues ber senhor Erivaldo att få tala med honom i enrum. Detta sker under hela 25 minuter. Då denne sedan kommer ut ur rummet avslöjar han att han ändrat åsikt i fråga om aborten: ”Assistenten har förklarat för mig att min dotter riskerar livet... Om hon är i fara måste man rädda henne... Även om detta innebär att man måste ta bort de två fostren”, mumlar han.

Allt verkade alltså avgjort. Det var då som ärkebiskopen av Recife, dom José Cardoso, och biskopen av Pesqueira, dom Franceso Biasin, lade sig i förfarandet. Monsignore Cardoso kallade samman en grupp läkare, advokater, psykologer och jurister för att studera legaliteten i fallet. Under detta möte, som hölls den 3 mars i ärkebiskopens residens, var även direktören för barnkliniken i Recife, Antonio Figueiras, närvarande. Denne erkände offentligen att [Karolina] Rodrigues utövat vissa påtryckningar. Han kontaktade sjukhuset för att låta dra tillbaka tillståndet för aborten.

Lite senare får ärkebiskopen av Recife ta emot ett telefonsamtal av herr Figueiras där denne säger att en feministgrupp som går under namnet ”Curumin” skall ha övertalat mamman att gå med på att överföra sin dotter till ett annat sjukhus. Maria Gomes och jag beger oss till där vi tror barnet ännu vara. Man låter Maria Gomes vänta och anger som skäl att det råder personalbyte (barnet hade redan förts över). Ingen vågar ge någon upplysning. Hur kan en person som befinner sig i dödsfara ges ett tillstånd att bege sig utanför sjukhusområdet? Hur har offrets hälsotillstånd kunnat förändras så snabbt? Vad sade egentligen feministgruppen Curumin till modern?

Den 4 mars får vi veta att barnet är intaget på CISAM-sjukhuset (ett specialsjukhus för riskfyllda graviditeter). Detta sjukhus befinner sig norr om Recife. Vårt hopp om att få se dessa två barn i livet släcks bryskt. Allt detta på grund av en utifrån kommande manipulation av samveten och bristande respekt för det mänskliga livet. Jag har önskat berätta allt detta så att omvärlden skall få veta sanningen.”

den 10 mars 2009

Källa : http://www.diocese-frejus-toulon.com/

De lokala prästernas kommentar till det inträffade och till Fisichellas attack mot biskop Sobrinho

Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd, Dagen: katoliker suckar (igen), Dagen: följer upp
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

Är påven ett mediegeni?

Så gott som alla påstår att påven inte begriper den nya tiden och inte förmår hantera det moderna mediesamhället. Många verkar mena att han gör bort sig varje gång han uttalar sig... Eller rentav att han har fasansfulla åsikter...

Att han orsakar medie- och folkstorm varje gång han närmar sig en mikrofon verkar vara den gängse uppfattningen... Även om det kanske är aningens överdrivet så ligger det onekligen en hel del i det. Påven orsakar rabalder...

Är alltför många av påvens framträdanden misslyckanden? Eller, kan det vara så att det finns en mycket medveten strategi bakom påvens ageranden och att de stormar han rör upp är allt annat än oavsiktliga? Jag har ingen aning, men tycker det är kul att ställa sig frågan.

Det är värt att ta ett steg tillbaka och begrunda vad påvens olika utspel har fått för konsekvenser. En uppenbar konsekvens är förstås att han retat gallfeber på hela det sekulära samhället och hela medieetablisemanget. De älskar att hata påven... En annan uppenbar konsekvens är att han även lyckas reta mer än bara en och annan katolik, som vrider sig och våndas av all denna negativa publicitet. En del vrider sig för att de plågar dem att se Kyrkan och påven bespottad, andra vrider sig för att de inte står ut med vad påven säger osv... Det finns förmodligen alla möjliga orsaker till varför katoiker vrider sig och våndas...

Vilka andra konsekvenser har påvens utspel fått? En av de viktigaste är att han lyckas föra ut Kyrkans lära till den sekulariserade post-kristna världen på ett sätt som ingen annan någonsin har lyckats med. Aldrig någonsin har katolska värderingar spritts så vitt och så frekvent som under denna påve i en närmast antikristen omvärld. Påven är förstasidesnyheter oftare än någonsin... Han försöker inte slingra sig utan talar klarspråk och delger alla vad som är Kyrkans lära, även när den är som mest obekväm... Att nästan alla i hans omgivning försöker slingra sig är en annan sak, men inte påven...

Att det sekulära samhället inte älskar Kyrkans lära kan ju inte vara en överraskning för någon annan än de allra mest naiva katolikerna... Att det dessutom finns katoliker som inte heller älskar Kyrkans lära blir förstås också uppenbart, på gott och ont...

För mig som katolik är det oerhört befriande att ha en påve som tar bladet från munnen och talar klarspråk. Varför skall vi låtsas att vi står för något annat än vad vi gör? Varför skall vi sträva efter att smeka världen medhårs när vi vet att den går på en bred väg som vi inte vill gå på? Varför inte glädja oss åt att vi har en frimodig påve som vet hur en slipsten skall dras och som förmår fånga mediernas uppmärksamhet och hålla dem fångna?

Jag sticker inte under stol med att jag uppfattar vår påve som ett sant mediegeni! Jag tror inte det är några misstag han gör när han framför sina stormbringande utspel, jag vill hellre tro han lärt sig att medierna går att styra som kasperdockor, om man bara förmår reda ut vilka trådar man skall dra i...

Vare sig det är sant eller inte så har jag svårt att se att hans utspel varit på riktigt negativa för Kyrkan. Jag tror det skadar Kyrkan långt mer när biskopar ställer sig mot biskopar och kardinaler mot kardinaler, än vad omvärldens all kritik kan förmå skada!

Det enda misstag som han kan sägas ha begått var Williamson-affären. Men det var mindre fråga om hans personliga misstag som fråga om olyckliga sammanträffanden som han inte hade blivit informerad om i förväg.

NM: påven har rätt, Dagen, hd, LT, SSv, NM1, NM2, NM3, NM4, Expressen, DN, AB, KK, SvD

De lokala prästernas kommentar till det inträffade och till Fisichellas attack mot biskop Sobrinho

DECLARATION OF THE ARCHDIOCESE OF OLINDA AND RECIFE

Regarding the article entitled "Dalla parte della bambina brasiliana” [by Archbishop "Rino" Fisichella] and published in L'OSSERVATORE ROMANO on March 15, we the undersigned declare:

1. The fact [the rape of the little girl] did not happen in Recife, as the article states, but in the city of Alagoinha (Diocese of Pesqueira).

2. All of us - beginning with the parish priest of Alagoinha (undersigned) - treated the pregnant girl and her family with all charity and tenderness. The Parish priest, making use of his pastoral solicitude, when aware of the news in his residence, immediately went to the house of the family, in which he met the girl and lent her his support and presence, before the grave and difficult situation in which the girl found herself. And this attitude continued every day, from Alagoinha to Recife, where the sad event of the abortion of the two innocent [babies] took place. Therefore, it is quite evident and unequivocal that nobody thought in "excommunication" in the first place. We used all means at our disposal to avoid the abortion and thus save all THREE lives. The Parish priest personally joined the local Children's Council in all efforts which sought the welfare of the child and of her two children. In the hospital, in daily visits, he displayed attitudes of care and attention which made clear both to the child and to her mother that they were not alone, but that the Church, represented by the local Parish priest, assured them of the necessary assistance and of the certainty that all would be done for the welfare of the girl and to save her two children.

3. After the girl was transferred to a hospital of the city of Recife, we tried to use all legal means to avoid the abortion. The Church never displayed any omission in the hospital. The girl's parish priest made daily visits to the hospital, traveling from the city which is 230 km [140 mi] away from Recife, making every effort so that both the child and the mother felt the presence of Jesus the Good Shepherd, who seeks the sheep who need most attention. Therefore, the case was treated with all due care by the Church, and not 'sbrigativamente' [summarily], as the article says.

4. We do not agree [with Archbishop Fisichella] that the "decision is hard... for the moral law itself". Our Holy Church continues to proclaim that the moral law is exceedingly clear: it is never licit to eliminate the life of an innocent person to save another life. The objective facts are these: there are doctors who explicitly declare that they perform and will continue to perform abortions, while others declare with the same firmness that they will never perform abortions. Here is the declaration written and signed by a Brazilian Catholic physician: "...As an obstetrician for 50 years, graduated in the National Medical School of the University of Brazil, and former chief of Obstetrics in the Hospital of Andarai [Rio de Janeiro], in which I served for 35 years until I retired in order to dedicate myself to the Diaconate, and having delivered 4,524 babies, many from juvenile [mothers], I never had to resort to an abortion to 'save lives', as well as all my colleagues, sincere and honest in their profession and faithful to their Hippocratic oath. ..."

5. The affirmation [in the article] that the fact was made public in the newspapers only because the Archbishop of Olinda and Recife rushed to declare the excommunication is false. It suffices to notice that the case was made public in Alagoinha on Wednesday, February 25; the Archbishop made his pronouncement to the press on March 3; and the abortion was performed on March 4. It would be too much to imagine that the Brazilian press, before a fact of such gravity, would have silenced during the period of six days. Therefore, the news of the pregnant girl ("Carmen") was made public in the newspapers before the consummation of the abortion. Only after that, when asked by journalists, on March 3 (Tuesday), the Archbishop mentioned canon 1398. We are convinced that the disclosure of this therapeutic penalty (the excommunication) will do much good to many Catholics, making them avoid this grievous sin. The silence of the Church would be very prejudicial, especially considering that fifty million abortions are being performed every year around the world, and in Brazil alone one million innocent lives are ended. The silence may be interpreted as collusion or complicity. If any doctor has a "perplexed conscience" [as the article says] before performing an abortion (which seems extremely improbable to us), he should - if he is a Catholic and wishes to follow the law of God - seek a spiritual director.

6. The article is, in other words, a direct attack of the defense of the lives of the three children vehemently made by Archbishop José Cardoso Sobrinho and leaves evident how much the author does not have the necessary data or information to speak on the matter, due to his utter ignorance of the facts. The text may be interpreted as an apologia of abortion, violating the Magisterium of the Church. The abortionist doctors were not in the moral crossroads mentioned by the text; on the contrary, they performed the abortion with full knowledge and coherence with what they believe and teach. The hospital in which the abortion on the little girl was performed is one of those that always perform this procedure in our state, under the cover of "legality". The doctors who acted as executioners of the twins declared, and still declare in the national media, that they did what they are used to doing "with great pride". One of them declared even that: "Then, I have been excommunicated many times".

7. The author believed he could speak about [a situation] he did not know, and, what is worse, he did not even have the trouble of first speaking to his brother in the episcopate, and, for his imprudent attitude, he is causing great scandal among the Catholic faithful in Brazil who are believing that Archbishop José Cardoso Sobrinho was rash in his pronouncements. Instead of seeking his brother in the episcopate, he chose to believe in our openly Anti-clerical press.

Recife-PE, March 16, 2009

Fr. Edson Rodrigues

Parish priest of Alagoinha-PE - Diocese of Pesqueira

Mons. Edvaldo Bezerra da Silva

Vicar General - Archdiocese of Olinda e Recife

Fr Moisés Ferreira de Lima

Rector of the Archdiocesan Seminary

Dr. Márcio Miranda

Attorney for the Archdiocese of Olinda e Recife

Källa: Rorate Ceali
Källdokument på portugisiska

Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd, Dagen: katoliker suckar (igen), Dagen: följer upp
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

Den tredje utvägen: om alternativ till abort

Mina inlägg (tvetydigt om abort, danske biskopens kommentar) angående om det stämmer som Maria Hasselgren påstår, att "Katolska kyrkans syn är att abort bara kan försvaras i situationer där mammans liv är i fara" har väckt en del reaktioner. Mest påtagligt är att många inte tycks ha förstått att jag inte överhuvudtaget intresserat mig för det aktuella fallet, utan för sakfrågan. Så även nu!

Sakfrågan är, kan Kyrkan någonsin försvara en abort? Att detta är en helt annan fråga än frågan om ifall Kyrkan kan mildra sitt fördömande vid kraftigt försvårande omständigheter, som i det aktuella fallet, hoppas jag är uppenbart!

Debatten kring abort tenderar att bli extremt polariserad, inte minst när moderns liv är i fara. Det talas om situationer där abort övervägs som om det enbart finns två alternativ:
1) Abort
2) Moderns (och eventuellt barnets) död

Är detta en korrekt situationsbeskrivning? Nej, naturligtvis inte! Att hävda det är att ställa in sig i ledet bland abortförespråkare. Snarare är de två alternativ som föreligger i fall där moderns liv är i fara dessa:
1) Avbryta graviditeten
2) Moderns (och eventuellt barnets) död

Det är en väldigt stor skillnad på att uttrycka saken på detta sätt mot att hävda att det endast är abort som är alternativet till moderns död. Varför? Därför att innebörden i att avbryta en graviditet lämnar andra dörrar öppna än enbart alternativet abort!

Vad är syftet med en abort?
En aborts syfte är att säkerställa att det ofödda barnet blir dödat och därför inte kan födas levande.

Går det att avbryta en graviditet utan att försäkra sig om att det ofödda barnet inte skall kunna födas levande? Självklart! Det går att göra vad man kan för att rädda barnets liv! Det går att försöka och vilja rädda barnets liv! Det innebär bl a att den första frågan man ställer sig är om det går att vänta med att avbryta graviditeten så att chanserna att rädda barnet ökar, utan att det sätter modern i någon direkt fara. Det handlar alltså om att göra samma överväganden som man gör när barnet riskerar att dö av fortsatt graviditet och man därför förlöser kvinnan i förtid för att om möjligt rädda barnet, bara att situationen är den omvända.

Detta tredje alternativ står alltid till buds som ett alternativ til abort. Det går alltså aldrig att påstå att man var tvungen att genomföra en abort för att inga andra alternativ stod till buds. Det handlar om intention och vilja och det kan man alltid styra över själv!

Detta tredje alternativ, där man gör allt vad man kan för att rädda både moder och barn, kan leda till handlingar med dubbel verkan, i de fall då det inte går att rädda barnet. Abort kan aldrig betraktas som en handling med dubbel verkan, eftersom hela syftet med aborten är att döda barnet! Barnets död kan aldrig betraktas som en bieffekt av ingreppet, eftersom det är ingreppets hela syfte!

Hade Maria Hasselgren påstått att "Katolska kyrkans syn är att abort inte kan fördömas lika hårt då mammans liv är i fara" så hade det inte funnits så mycket att invända, vilket bl a biskopskollegiet i Brasilien visat.

Marias uppgift som presstalesman för Kyrkan är inte att uttrycka majoriteten av enskilda katolikers privata åsikter utan att uttrycka Kyrkans officiella ståndpunkt. Att hon gjort det förra i det här fallet tvivlar jag tyvärr inte på. Att hon däremot inte gjort det senare är jag absolut säker på!

Det är en avgrundsskillnad mellan att med Jesus säga "Gå, och synda inte mer" och att med världen säga "Gå, du har inte syndat". Genom att stå fast vid sin ståndpunkt att "Katolska kyrkans syn är att abort bara kan försvaras i situationer där mammans liv är i fara" så ansluter hon sig till världen som säger "gå, du har inte syndat".

När är inte moderns liv i fara? Att vara gravid innebär alltid en risk, i olika stor utsträckning! Idag har de medicinska framstegen minskat denna risk, så att vi sällan tänker på det. Men det var inte så länge sedan som det var högst påtagligt att en graviditet innebar en fara för moderns liv... I andra delar av världen är detta faktum fortfarande påtagligt...

För övrigt medför även abort risker för modern, som vi sällan talar om... En av de mest påtagliga riskerna är att modern aldrig mer kan bli gravid... Andra påtagliga risker är depressioner och psykisk ohälsa av olika slag.

Allt gott!

Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd, Dagen: katoliker suckar (igen)
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

Danske biskopen tydlig med att abort alltid står i motsättning till den moraliska lagen

Den danske biskopen har också kommenterat det tragiska fallet i Brasilien. Det är en mycket tydlig kommentar som klart och tydligt förklarar och understryker att abort alltid står i motsättning till den moraliska lagen genom att citera katekesen §2271 som bland annat säger om kyrkans syn på abort: "Den förblir oföränderlig. Direkt abort, dvs, avsedd som mål eller medel, står i allvarlig motsättning till den moraliska lagen".

Han förklarar också varför exkommunikation utdelas för vissa synder men inte för andra och redogör för varför abort men inte våldtäkt leder till exkommunikation.

Nedan citeras den danske biskopens kommentar:

Biskoppen udtaler sig vedrørende den brasilianske abortsag

De sidste dage har især skandinaviske medier intensivt beskæftiget sig med sagen om en 9-årig pige i Pernambuco i Nordbrasilien, som efter at være blevet voldtaget af sin stedfar blev gravid med tvillinger og efterfølgende fik foretaget en abort.
Ifølge medierne har ærkebiskop Jose Cardoso Sobrinho af Olinda-Recife konstateret, at den 9-årige piges mor og de læger, der foretog aborten, er blevet ekskommunikeret, på dansk ofte betegnet ”bandlyst.” Præfekten for den romerske bispekongregation, det vatikanske departement, der fører tilsyn med verdens biskopper, kardinal Giovanni Battista Re, har senere i et interview i avisen ”La Stampa,” bekræftet dette sagsforhold.
Jeg skal med det samme slå fast, at jeg finder sagen yderst tragisk. Den er et sammenfald af flere ulykkelige omstændigheder, forstærket især af den uhyrlige voldtægt. Den 9-årige pige og hendes mor har min sympati, og personligt fordømmer jeg ingen af dem. Voldtægtsmanden er den egentligt skyldige.
Ud over, hvad der bringes i medierne, kender jeg ikke noget til ærkebiskop Sobrinhos håndtering af sagen. Hvis den vitterligt har fokuseret på ekskommunikationen, er det yderst beklageligt, da det ville have været mest på sin plads at give udtryk for omsorg for moderen og den lille pige. Denne sympati har præsidiet for den brasilianske bispekonference senere vist i en fælles udtalelse.

Interviewet i Jyllandsposten den 11. marts 2009
Af ”Jyllands-Posten” blev jeg forleden bedt om at komme med en kommentar, dels til spørgsmålet om ekskommunikationen, dels til det mere principielle spørgsmål om abort. Da jeg ikke kendte – og stadig ikke kender – alle detaljerne i den konkrete sag fra Brasilien, herunder hvordan ærkebiskop Sobrinhos stillingtagen er blevet tilkendegivet, ønskede jeg i det pågældende interview kun at udtale mig generelt om, hvad ekskommunikation betyder, og mere principielt om abort. Jeg kan således ikke identificere mig ”Jyllands-Postens” overskrift ”Dansk biskop støtter bandlysning af mor.” Det er interessant at bemærke, at forargelsen er gået næsten lige så meget på ekskommunikationen som på Kirkens modstand mod abort. I øvrigt beklager jeg, at jeg i interviewet udtrykte mig så unuanceret, hvilket jeg forhåbentlig med nedenstående kan råde bod på. På denne baggrund forstår jeg også manges heftige reaktion på mine udtalelser, og håber, at mine ord ikke stiller sig i vejen for budskabet om det ufødte livs rettigheder.

Hvad betyder ekskommunikation?
Da man fra ”Jyllands-Posten” spurgte meget til ekskommunikationen, gjorde jeg rede for dens ikrafttræden i forbindelse med abort. Det er vigtigt at slå fast, at ingen har behøvet at proklamere, at moderen og lægerne er blevet ekskommunikeret. Ifl. kirkeretten, CIC can. 1398 bliver den, der foretager og får foretaget en abort automatisk ekskommunikeret. I fagsproget kaldes det ”latæ sententiæ.” Det betyder, at ekskommunikationen ikke skal bekendtgøres ekstra for at træde i kraft. Det gælder også, selv om den strafbare handling forbliver ukendt. Senere er kredsen af dem, der bliver ekskommunikeret blevet udvidet til også at omfatte dem, uden hvis medvirken abortindgrebet ikke ville være muligt. Ekskommunikationen gælder ikke den 9-årige pige, da hun er mindreårig og derfor ikke kan pålægges sanktioner. Ekskommunikationen har i øvrigt kun virkning, hvis de implicerede er fuldt bevidste om sagens alvor og handler helt frit.
Med ekskommunikationen bliver man ikke ”smidt ud af Kirken.” Den vigtigste konkrete effekt er, at man ikke kan modtage sakramenterne. En ekskommunikation er heller ikke bestemt til at gælde evigt, men kan ophæves, hvis den pågældende angrer og skrifter den handling, der har udvirket den og eventuelt gør bod for den.

Hvorfor ekskommunikation?
Hvorfor er nogen handlinger forbundet med automatisk ekskommunikation? Hvorfor er i den pågældende sag den 9-åriges mor og lægerne ekskommunikeret og ikke stedfaderen, som har foretaget voldtægten?
Meningen med at forbinde nogle handlinger med automatisk ekskommunikation er at advare folk imod at begå dem. Det gælder primært forhold, som man ofte ikke regner for alvorlige overtrædelser. Abort er én sådan ting, som mange generelt anser for tilladelig. Andre forhold, der medfører automatisk ekskommunikation er f.eks. frafald fra troen, overtrædelse af skriftemålstavsheden og profanering af Kristi legeme og blod i Eukaristien.
At en voldtægt ikke er forbundet med ekskommunikation betyder ikke at denne forbrydelse ikke er alvorlig. Det er indlysende for enhver, at det er den, og derfor behøver man ikke at advare med ekskommunikation for at afholde nogen fra at begå en sådan handling. Indtil han har angret og skriftet, er en voldtægtsmand også udelukket fra Kirkens sakramenter, fordi han befinder sig i en tilstand af alvorlig synd.

Den konkrete sag
De objektive regler er som skildret ovenfor. Spørgsmålet er nu, hvordan de er blevet brugt i den tragiske sag fra Brasilien, og hvordan man i øvrigt har søgt at tage hånd om den 9-årige pige og hendes mor og til en vis grad også lægerne. Jeg ved ikke, hvordan ærkebiskop Sobrinho er gået ud med sagen. Omstændigheder taler i hvert fald for, at det ikke er rimeligt at være fordømmende. På baggrund af sagens tragiske karakter er det ikke retfærdigt unuanceret at påstå, at mor og datter har gjort sig skyldige i en alvorlig overtrædelse. Enhver kan tænke sig, at de har været både chokerede og desperate, ikke har vidst deres levende råd. Mere end at understrege ekskommunikationen ville det være på sin plads at vise dem al mulig menneskelig og åndelig støtte og lade dem forstå, at de ikke er udstødt af Kirken eller berøvet dens omsorg. I det omfang, der er tale om ekskommunikation, bør den snarest muligt ophæves og parterne hjælpes videre.

Hvad er værst? Voldtægt eller abort?
I omtalen af sagen er voldtægt og abort blevet sat op imod hinanden. Objektivt set, er det at dræbe liv altid den ultimative forbrydelse, fordi skaden er uoprettelig. Når man prøver på at bedømme alvoren i begåede forkerte handlinger, kan omfanget af skyld dog være forskelligt. Omfanget af skyld kender kun Gud. I den pågældende sag, vil jeg dog ikke tøve med at sige, at voldtægtsmanden er den egentligt skyldige, både i kraft af den forbrydelse, han har begået, og p.gr. af de følger, den har fået.

Hvorfor er Kirken imod abort?
Tilbage bliver det vanskelige spørgsmål om abort. Som udgangspunkt gælder, hvad der står i Den katolske Kirkes katekismus (KKK) nr. 2271: ”Siden de første århundreder har Kirken erklæret enhver provokeret aborts ondskab. Den lære har ikke forandret sig. Den forbliver uforanderlig. Den direkte abort, det vil sige abort villet som et mål og middel, er alvorligt i modsætning til den moralske lov..” Se i øvrigt KKK nr. 2270-2275. Intet liv kan som udgangspunkt erklæres for mindre værd end et andet. Derfor findes der heller ikke nogen facitliste ud fra hvilken, man kan retfærdiggøre abort.
Trods denne klare lære, vil der være tilfælde, hvor mennesker bliver stillet over for alvorlige valg. Det ekstreme tilfælde har man, når moderens liv er i fare, og hvor spørgsmålet er, hvilket liv, der kan reddes. Et allerede født og kendt menneskes liv, vil spontant tilmåles større betydning end et ufødt barns, hvis levedygtighed måske endda er tvivlsom. Kun en samvittighedsfuld og kompetent læge kan bedømme denne situation. Hvis han skønner, at der skal foretages en abort, kan hans afgørelse respekteres uden, at det dog betyder en kirkelig blåstempling af den. Efterfølgende vil det også være helt forkert at fokusere på ekskommunikationen, som på grund af de ekstreme omstændigheder i en fortvivlet situation måske ikke en gang kan siges at være trådt i kraft.
En sag som abortsagen fra Brasilien er én af dem, hvor det er umuligt at træffe en afgørelse, som ikke kan anfægtes, hvad enten man har en restriktiv eller liberal holdning til abort. Under alle omstændigheder gælder det om, at når mennesker er drevet af desperation og rådvildhed, at man da, når handlingen er sket, viser forståelse og barmhjertighed og yder hjælp til at komme videre.

Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd 
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

Tvetydighet angående Kyrkans hållning i abortfrågan

I Dagen svarar Maria Hasselgren på reaktionerna kring aborten i Brasilien. Min reflektion handlar inte om det fallet, som ur alla perspektiv är en stor tragedi. Min reflektion är en generell reflektion kring vad man får göra när moderns liv är i fara.

Vad jag reagerar på är att Maria Hasselgren anges ha sagt att "Katolska kyrkans syn är att abort bara kan försvaras i situationer där mammans liv är i fara"

Kanske är det jag som missuppfattat Kyrkans lära, men min förståelse av Kyrkans lära i fall där moderns liv är i fara är att det är acceptabelt att genomföra ingrepp som riskerar barnets liv för att rädda modern, men inte att abort skulle vara acceptabelt. Skillnaden kan naturligtvis uppfattas som hårfin men är avgörande. I de fall där ingrepp görs för att rädda moderns liv som riskerar barnet så är intentionen att rädda moderns liv med förförståelsen att det innebär en risk för barnets liv. I de fall där man genomför en abort för att moderns liv är i fara så är syftet att döda barnet för att rädda modern.

Jag vet att Axel Carlberg varit förespråkare för den åsikt som Maria Hasselgren ger uttryck för och att hans syn påverkat Respekt, som han varit med och lett. Men jag uppfattar inte Axels uppfattning som en korrekt beskrivning av den världsvida Kyrkans syn i dessa svåra gränsfall. Jag misstänker att Axels förhållande med en kvinna under den tid han kom fram till denna syn haft en viss påverkan på hans klarsynthet i frågan... Det är inte snällt att säga, men det är likväl vad jag tror.

Vad är det egentligen som gäller? Finns det någon som kan klargöra vad som verkligen gäller?

Uppdatering 1 090313 kl 11: Maria har lagt ut biskopens kommentar kring det inträffade. Av hans svar verkar det ju som om jag har fel. Men hans argument övertygar mig faktiskt inte.

Uppdatering 2 090313 kl 14: Jag har inhämtat synpunkter kring min fråga från en präst som jag hyser mycket stort förtroende för och som jag vet är mycket insatt i vad Kyrkan lär (det är samma person som hjälpt mig tidigare). Han bekräftar min uppfattning att Kyrkan inte ger något stöd för abort i något fall, tvärtemot vad Maria sägs ha påstått. Han understryker den fundamentala skillnaden mellan en handling med så kallad dubbel effekt - som är möjlig - och en handling som i sig är omoralisk, om man har den som verkligt mål; den kan inte godtas. Skillnaden är kanske hårfin, men helt avgörande. Axels tolkning är alltså felaktig, enligt min källa.

Uppdatering 3 090314 kl 16: Den Brasilianska biskopskonferensen har nu hävt exkommuniceringarna av både mamman och läkarna på grund av de extraordinära omstänndigheter som gäller för just det här fallet. Man menar att mamman pressats till att acceptera en abort av läkarna. Det ges ingen egentlig motivering till varför läkarnas exkommunicering hävts men man anar att de extraordinära omständigheterna spelat en avgörande roll i resonamget.

Dock är det viktigt att göra ett klargörande om vad upphävandet av exkommuniceringarna faktiskt innebär. Vad biskoparna uttalat sig om är påföljden i just det här fallet. Man har inte hävdat att den abort som begåtts inte skulle varit en allvarlig synd. Man har alltså inte på något sätt hävdat att det skulle varit rätt och riktigt att genomföra den här aborten, inte ens med tanke på de extraordinära omständigheterna. Lindringen av påföljden måste snarare tolkas som att man menar att omständigheterna utgjort en förmildrande omständighet.

Min avsikt med detta inlägg har aldrig varit att uttala mig om vilken påföljd som vore berättigad, varken i detta eller något annat fall. Min fråga handlar enbart om ifall Kyrkan numera ändrat sin lära så att Kyrkan lär att abort är acceptabelt i fall där moderns liv är i fara, mot att abort aldrig är acceptabelt, som varit dess uppfattning tidigare. Än så länge har jag inte sett något argument för att det skulle ha skett någon förändring.

Allt gott!

Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

Påven om SSPX-affären

Påven reder i ett brev till biskoparna ut begreppen angående SSPX-affären.

LETTER OF HIS HOLINESS

BENEDICT XVI

TO THE BISHOPS OF THE CATHOLIC CHURCH

concerning the remission of the excommunication

of the four Bishops consecrated by Archbishop Lefebvre

[French - German - Italian - Portuguese - Spanish]

Dear Brothers in the Episcopal Ministry!

The remission of the excommunication of the four Bishops consecrated in 1988 by Archbishop Lefebvre without a mandate of the Holy See has for many reasons caused, both within and beyond the Catholic Church, a discussion more heated than any we have seen for a long time. Many Bishops felt perplexed by an event which came about unexpectedly and was difficult to view positively in the light of the issues and tasks facing the Church today. Even though many Bishops and members of the faithful were disposed in principle to take a positive view of the Pope’s concern for reconciliation, the question remained whether such a gesture was fitting in view of the genuinely urgent demands of the life of faith in our time. Some groups, on the other hand, openly accused the Pope of wanting to turn back the clock to before the Council: as a result, an avalanche of protests was unleashed, whose bitterness laid bare wounds deeper than those of the present moment. I therefore feel obliged to offer you, dear Brothers, a word of clarification, which ought to help you understand the concerns which led me and the competent offices of the Holy See to take this step. In this way I hope to contribute to peace in the Church.

An unforeseen mishap for me was the fact that the Williamson case came on top of the remission of the excommunication. The discreet gesture of mercy towards four Bishops ordained validly but not legitimately suddenly appeared as something completely different: as the repudiation of reconciliation between Christians and Jews, and thus as the reversal of what the Council had laid down in this regard to guide the Church’s path. A gesture of reconciliation with an ecclesial group engaged in a process of separation thus turned into its very antithesis: an apparent step backwards with regard to all the steps of reconciliation between Christians and Jews taken since the Council – steps which my own work as a theologian had sought from the beginning to take part in and support. That this overlapping of two opposed processes took place and momentarily upset peace between Christians and Jews, as well as peace within the Church, is something which I can only deeply deplore. I have been told that consulting the information available on the internet would have made it possible to perceive the problem early on. I have learned the lesson that in the future in the Holy See we will have to pay greater attention to that source of news. I was saddened by the fact that even Catholics who, after all, might have had a better knowledge of the situation, thought they had to attack me with open hostility. Precisely for this reason I thank all the more our Jewish friends, who quickly helped to clear up the misunderstanding and to restore the atmosphere of friendship and trust which – as in the days of Pope John Paul II – has also existed throughout my pontificate and, thank God, continues to exist.

Another mistake, which I deeply regret, is the fact that the extent and limits of the provision of 21 January 2009 were not clearly and adequately explained at the moment of its publication. The excommunication affects individuals, not institutions. An episcopal ordination lacking a pontifical mandate raises the danger of a schism, since it jeopardizes the unity of the College of Bishops with the Pope. Consequently the Church must react by employing her most severe punishment – excommunication – with the aim of calling those thus punished to repent and to return to unity. Twenty years after the ordinations, this goal has sadly not yet been attained. The remission of the excommunication has the same aim as that of the punishment: namely, to invite the four Bishops once more to return. This gesture was possible once the interested parties had expressed their recognition in principle of the Pope and his authority as Pastor, albeit with some reservations in the area of obedience to his doctrinal authority and to the authority of the Council. Here I return to the distinction between individuals and institutions. The remission of the excommunication was a measure taken in the field of ecclesiastical discipline: the individuals were freed from the burden of conscience constituted by the most serious of ecclesiastical penalties. This disciplinary level needs to be distinguished from the doctrinal level. The fact that the Society of Saint Pius X does not possess a canonical status in the Church is not, in the end, based on disciplinary but on doctrinal reasons. As long as the Society does not have a canonical status in the Church, its ministers do not exercise legitimate ministries in the Church. There needs to be a distinction, then, between the disciplinary level, which deals with individuals as such, and the doctrinal level, at which ministry and institution are involved. In order to make this clear once again: until the doctrinal questions are clarified, the Society has no canonical status in the Church, and its ministers – even though they have been freed of the ecclesiastical penalty – do not legitimately exercise any ministry in the Church.

In light of this situation, it is my intention henceforth to join the Pontifical Commission "Ecclesia Dei" – the body which has been competent since 1988 for those communities and persons who, coming from the Society of Saint Pius X or from similar groups, wish to return to full communion with the Pope – to the Congregation for the Doctrine of the Faith. This will make it clear that the problems now to be addressed are essentially doctrinal in nature and concern primarily the acceptance of the Second Vatican Council and the post-conciliar magisterium of the Popes. The collegial bodies with which the Congregation studies questions which arise (especially the ordinary Wednesday meeting of Cardinals and the annual or biennial Plenary Session) ensure the involvement of the Prefects of the different Roman Congregations and representatives from the world’s Bishops in the process of decision-making. The Church’s teaching authority cannot be frozen in the year 1962 – this must be quite clear to the Society. But some of those who put themselves forward as great defenders of the Council also need to be reminded that Vatican II embraces the entire doctrinal history of the Church. Anyone who wishes to be obedient to the Council has to accept the faith professed over the centuries, and cannot sever the roots from which the tree draws its life.

I hope, dear Brothers, that this serves to clarify the positive significance and also the limits of the provision of 21 January 2009. But the question still remains: Was this measure needed? Was it really a priority? Aren’t other things perhaps more important? Of course there are more important and urgent matters. I believe that I set forth clearly the priorities of my pontificate in the addresses which I gave at its beginning. Everything that I said then continues unchanged as my plan of action. The first priority for the Successor of Peter was laid down by the Lord in the Upper Room in the clearest of terms: "You… strengthen your brothers" (Lk 22:32). Peter himself formulated this priority anew in his first Letter: "Always be prepared to make a defence to anyone who calls you to account for the hope that is in you" (1 Pet 3:15). In our days, when in vast areas of the world the faith is in danger of dying out like a flame which no longer has fuel, the overriding priority is to make God present in this world and to show men and women the way to God. Not just any god, but the God who spoke on Sinai; to that God whose face we recognize in a love which presses "to the end" (cf. Jn 13:1) – in Jesus Christ, crucified and risen. The real problem at this moment of our history is that God is disappearing from the human horizon, and, with the dimming of the light which comes from God, humanity is losing its bearings, with increasingly evident destructive effects.

Leading men and women to God, to the God who speaks in the Bible: this is the supreme and fundamental priority of the Church and of the Successor of Peter at the present time. A logical consequence of this is that we must have at heart the unity of all believers. Their disunity, their disagreement among themselves, calls into question the credibility of their talk of God. Hence the effort to promote a common witness by Christians to their faith – ecumenism – is part of the supreme priority. Added to this is the need for all those who believe in God to join in seeking peace, to attempt to draw closer to one another, and to journey together, even with their differing images of God, towards the source of Light – this is interreligious dialogue. Whoever proclaims that God is Love "to the end" has to bear witness to love: in loving devotion to the suffering, in the rejection of hatred and enmity – this is the social dimension of the Christian faith, of which I spoke in the Encyclical Deus Caritas Est.

So if the arduous task of working for faith, hope and love in the world is presently (and, in various ways, always) the Church’s real priority, then part of this is also made up of acts of reconciliation, small and not so small. That the quiet gesture of extending a hand gave rise to a huge uproar, and thus became exactly the opposite of a gesture of reconciliation, is a fact which we must accept. But I ask now: Was it, and is it, truly wrong in this case to meet half-way the brother who "has something against you" (cf. Mt 5:23ff.) and to seek reconciliation? Should not civil society also try to forestall forms of extremism and to incorporate their eventual adherents – to the extent possible – in the great currents shaping social life, and thus avoid their being segregated, with all its consequences? Can it be completely mistaken to work to break down obstinacy and narrowness, and to make space for what is positive and retrievable for the whole? I myself saw, in the years after 1988, how the return of communities which had been separated from Rome changed their interior attitudes; I saw how returning to the bigger and broader Church enabled them to move beyond one-sided positions and broke down rigidity so that positive energies could emerge for the whole. Can we be totally indifferent about a community which has 491 priests, 215 seminarians, 6 seminaries, 88 schools, 2 university-level institutes, 117 religious brothers, 164 religious sisters and thousands of lay faithful? Should we casually let them drift farther from the Church? I think for example of the 491 priests. We cannot know how mixed their motives may be. All the same, I do not think that they would have chosen the priesthood if, alongside various distorted and unhealthy elements, they did not have a love for Christ and a desire to proclaim him and, with him, the living God. Can we simply exclude them, as representatives of a radical fringe, from our pursuit of reconciliation and unity? What would then become of them?

Certainly, for some time now, and once again on this specific occasion, we have heard from some representatives of that community many unpleasant things – arrogance and presumptuousness, an obsession with one-sided positions, etc. Yet to tell the truth, I must add that I have also received a number of touching testimonials of gratitude which clearly showed an openness of heart. But should not the great Church also allow herself to be generous in the knowledge of her great breadth, in the knowledge of the promise made to her? Should not we, as good educators, also be capable of overlooking various faults and making every effort to open up broader vistas? And should we not admit that some unpleasant things have also emerged in Church circles? At times one gets the impression that our society needs to have at least one group to which no tolerance may be shown; which one can easily attack and hate. And should someone dare to approach them – in this case the Pope – he too loses any right to tolerance; he too can be treated hatefully, without misgiving or restraint.

Dear Brothers, during the days when I first had the idea of writing this letter, by chance, during a visit to the Roman Seminary, I had to interpret and comment on Galatians 5:13-15. I was surprised at the directness with which that passage speaks to us about the present moment: "Do not use your freedom as an opportunity for the flesh, but through love be servants of one another. For the whole law is fulfilled in one word: ‘You shall love your neighbour as yourself’. But if you bite and devour one another, take heed that you are not consumed by one another." I am always tempted to see these words as another of the rhetorical excesses which we occasionally find in Saint Paul. To some extent that may also be the case. But sad to say, this "biting and devouring" also exists in the Church today, as expression of a poorly understood freedom. Should we be surprised that we too are no better than the Galatians? That at the very least we are threatened by the same temptations? That we must always learn anew the proper use of freedom? And that we must always learn anew the supreme priority, which is love? The day I spoke about this at the Major Seminary, the feast of Our Lady of Trust was being celebrated in Rome. And so it is: Mary teaches us trust. She leads us to her Son, in whom all of us can put our trust. He will be our guide – even in turbulent times. And so I would like to offer heartfelt thanks to all the many Bishops who have lately offered me touching tokens of trust and affection, and above all assured me of their prayers. My thanks also go to all the faithful who in these days have given me testimony of their constant fidelity to the Successor of Saint Peter. May the Lord protect all of us and guide our steps along the way of peace. This is the prayer that rises up instinctively from my heart at the beginning of this Lent, a liturgical season particularly suited to interior purification, one which invites all of us to look with renewed hope to the light which awaits us at Easter.

With a special Apostolic Blessing, I remain

Yours in the Lord,

BENEDICTUS PP. XVI

From the Vatican, 10 March 2009

Dagen

Uttåget ur Egypten en bild av oss

Följande är ett utdrag ur Augustinus utläggning av Psaltaren. Det är dagens andra läsning i Läsningar till Kyrkans dagliga bön. Den första läsningen var hämtad ur 2 Mos 13:17-14:9.

Begrunda ett ögonblick det som är en bild av oss. Israels folk var under Faraos och egyptiernas herravälde; det kristna folket, som redan före trons uppenbarelse var förutbestämt för Gud men fortfarande slav under de onda andarna och deras furste, djävulen, se, detta är det folk som är under egyptiernas ok och som är slav under sina synder, ty djävulen kan inte härska över oss annat än genom våra synder.

Folket befrias från egyptierna genom Mose; folket befrias från det förgångna livets synder genom vår Herre, Jesus Kristus. Det gamla gudsfolket går genom Röda havet; det nya genom dopet. Alla det förra folkets fiender dog i Röda havet; alla våra synder dör i dopet.

Men, mina bröder, var nu uppmärksamma! Inte omedelbart efter övergången av Röda havet får de som gåva motta fäderneslandet, och ännu kan de inte segervisst truimfera över att fienderna är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fiender i försåt efter vägen. På samma sätt återstår efter dopet ett kristet liv under frestelser. I öknen suckade an efter det utlovade landet; vad annat suckar väl de kristna efter, sedan de renats genom dopet? Inte härskar de väl redan med Kristus? Ännu har vi inte kommit fram till det land som lovats oss. Men det skall inte berövas oss, och där skall Davids lovsånger inte ha någon ände.

Må nu alla troende höra detta! Må de veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäderneslandet. Fienderna har dött i dopet, medan de förföljde oss bakifrån. Vad betyder detta: "förföljde oss bakifrån"? Framför oss har vi det som skall komma. Bakom oss har vi det förgångna. Alla tidigare synder har blivit utplånade i dopet; de som nu ansätter oss förföljer oss inte bakifrån utan ligger i försåt efter vägen. Därför säger aposteln, medan han ännu befann sig på denna öknens väg: Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till (Fil 3:13-14), nämligen mot det himmelska fäderneslandet.

Mina bröder! Allt vad det israeliska folket då fick lida i öknen och allt vad Gud gav dem, varje gisselslag och varje gåva, är tecken för sådant som hör detta livets öken till, för oss som vandrar i Kristus och som söker efter fäderneslandet och som mottar allt detta till vår tröst och lider det till vår prövning.

En liten reflektion utifrån detta är det naturliga i att låta även små barn döpas. Om vi är på vandring liksom Israels folk vandrade, så tar vi med oss alla som hör till oss, som vi förmyndar över, på vår vandring genom Röda havet, genom dopet. Att lämna våra barn kvar i egyptiernas land när vi själva går genom Röda havet, genom dopet, vore ett direkt brott mot Israelernas föredöme.

Låt oss be!
Gud, du som bjuder oss att lyssna till din älskade Son, låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se den härlighet till vilken Kristus har gått före. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den Helige Ande, lever och råder från evighet till evighet.
Amen.