torsdag 30 oktober 2008

En framtidsprognos

Detta är min personliga uppfattning vilken jag inte forskat om eller tänker redovisa några källhänvisningar till i nuläget. Ni får ta det för vad det är, inget annat.

Under de senaste 50 åren har det skett en opinionsvridning som nu är tydlig. Först banades väg för abort som en mänsklig rättighet och något som är så självklart att en FN-tjänsteman kritiserade ett land som genom folkomröstning beslutat neka människor aborträtt. Som en konsekvens av accepterandet av abort har det inte varit alltför svårt att motivera embryonal stamcellsforskning. Om det inte är en människa som aborteras så är det rimligen inte heller en människa som man forskar på. Än så länge är detta en fråga där vanliga människor fortfarande är lite skeptiska, men efterhand som människor blir "upplysta" om de goda effekterna kommer opinionsvågskålen att slutligen väga över för långtgående rättigheter för embryonal stamcellsforskning. Det faktum att man kunnat visa att det går att utvinna stamceller ur vuxna individer kommer inte leda till mer än en marginell begränsning av den embryonala stamcellsforskningen. Det är i vart fall min prognos. När väl den embryonala stamcellsforskningen är "i hamn" tror jag vi kan vänta oss att frågan om mänsklig kloning kommer att bli en ny stridsfråga.

Parallellt med frågan om att frånta det ofödda barnet dess rättigheter har en annan linje varit i ropet länge, frågan om homosexuellas, eller sexuella avvikelsers, likavärde. Lobbyisterna har gradvis skjutit fram sina positioner så att vi idag står inför att fullständigt urvattna ett begrepp som i alla tider och alla kulturer har haft en specifik innebörd: ett äktenskap är ett kontrakt mellan en man och en kvinna. Nästa fråga som jag tror kommer drivas är normaliserandet av bigami. Vänstern och Fi gör ingen hemlighet av att de är för långtgående liberaliseranden i sexualrelationsfrågor. Att folkpartiet kommer följa efter och så småningom de andra partierna, när väl tillräckligt många väljare blivit avtrubbade, tror jag vi kan vänta. Under en tid har bl a SvD skrivit "neutralt" om relationer med fler än två inblandade. Nu när samkönade parrelationer har normaliserats i människors medvetande ser jag framför mig att vi kommer få lära oss att det är fult att tala om "par"-relationer ("par" i betydelsen endast två). Vilken etikett som kommer att ersätta begreppet "par" låter jag vara osagt.

En annan fråga som jag kanske tror kommer föregå lobbandet om bigami är frågan om rätten till självmord, eutanasi. Återigen har vi sett artikelserier i främst SvD som "neutralt" har skildrat människor som tagit sina egna liv, antingen själva eller på någon självmordsklinik.

Som den konspirationsteoretiker jag i grunden är, så tror jag att det finns mer än slump bakom det faktum att Kyrkans lista på fem frågor där vi som kristna inte kan kompromissa rätt väl stämmer överens med de frågor där opinionen svängt eller håller på att svänga: Aborter, Eutanasi, Embryonal stamcellsforskning, Mänsklig kloning, Samkönade äktenskap.

Vem eller vad som ligger bakom att opinionen styrs om i dessa frågor kan man naturligtvis spekulera om. Jag ser det som ett frontalangrepp mot mänskligheten. Eftersom det inte är någon hemlighet att jag tror att det finns mer än materia i vår värld kan ni nog gissa vad jag menar ligger bakom omsvängningen. Vad har ett genuint intresse att förinta mänskligheten?

Om min gissning stämmer tror jag vi kan vänta oss en acceleration i lobbandet inom alla dessa frågor...

Allt gott!

sr.se: aktiv dödshjälp, Dagen: nästa steg är bigami..., SvD: könsneutrala äktenskap, DN: könsneutrala äktenskap, Dagen: könsneutrala äktenskap

onsdag 29 oktober 2008

Yes, why is it...

Why is it that one can look at a lion or a planet or an owl or at someone’s finger as long as one pleases, but looking into the eyes of another person is, if prolonged past a second, a perilous affair? (ur Lost in the Cosmos: The Last Self-Help Book av Walker Percy

onsdag 22 oktober 2008

Kedjebrev i bloggform...

Jag har blivit utmanad (Kristina & Minutz)...

Reglerna för utmaningen är följande:

"¤ Länka till den person som har utmanat dig (check)
¤ Glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget (check)
¤ Berätta sju saker om dig själv (check), både alldagliga och oväntade (det låter jag dock vara osagt)
¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn (check) och länka till deras sidor (check)
¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar (check)"

Det är förstås en stor ära och allt det där... Samtidigt så får jag en flashback från barndomens kedjebrev, som framför allt mina föräldrar var skeptiska till. Så här i vuxen ålder kan jag konstatera att det var en rätt sund skepsis... Det var förstås utmärkt för Posten. "Skicka till 4 personer, när det har gått x antal led från dig kommer du att få x antal kr/brev etc" Det lät ju för bra för att vara sant... Easy money... Problemet var förstås att det var fler än jag som hade restriktiva och gammaldags föräldrar som vägrade se möjligheterna. Det gav i vart fall upphov till några kortlivade drömmar om omåttlig rikedom...

Om varje utmanad person i det här fallet skulle anta utmaningen (vilket vi väl får hoppas att inte alla gör) och samma person inte blir utmanad flera gånger skulle det innebära att alla bloggare i världen relativt snabbt skulle ha utmanats... Kanske någon känner sig hågad att räkna ut hur många led denna utmaning skulle behöva förmedlas om vi antar att det finns 1 000 000 000 bloggare i världen (vilket torde vara en grov överdrift)? Jag orkar inte just nu...

Om det undgått någon så har jag nu kommit att omfatta mina föräldrars skepsis till detta fenomen. Så frågan är hur man skall hantera en sådan här utmaning...
Strunta blankt i den? Knappast särskilt artigt...
Anta utmaningen och tvinga någon annan stackare att våndas som jag? Känns inte direkt som någon sann broderskärlek...
Göra allt utom skicka vidare utmaningen? Känns som en utmärkt kompromiss!

Alltså, jag gör allt utom de två sista punkterna.

- Jag är katolik (knappast oväntat) och jag har alltid varit det. Däremot hade jag några års revolterande under min ungdom som började avslutas i samband med att jag i Indien blev rekommenderad att läsa "The Holy Blodd and the Holy Grail". Boken fick med andra ord fullständigt omvänd verkan mot vad man kan förvänta sig att författarna ämnat på mig. Jag blev nyfiken på att ta reda på vad och varför Kyrkan lärde som den gjorde, vilket jag aldrig tidigare varit...

- Jag tycker det är roligt att programmera och behärskar ett antal programmeringsspråk hjälpligt. Tyvärr kan jag nog inte sägas vara någon stjärna på något av dem :(

- Jag har lyckats lura min omgivning att jag har ett närmast oändligt tålamod. I själva verket har jag väldigt kort stubin när det gäller trilskande små trollungar... Det är en av mina många skötesynder...

- Jag har vigt mitt liv i total konsekration till Jesus Kristus genom Maria, i Montforts anda. Jag är hennes slav genom min egen fria vilja.

- Jag är oroväckande nöjd med mig själv! Jag går hela tiden och väntar på att få reda på i vilket avseende jag bedragit mig själv :D

- Jag ogillar kedjebrev, vilket inte är något oväntat längre...

- Jag ägnar bloggandet för mycket tid. Jag skall därför inte skriva mer nu!

Allt gott!

måndag 20 oktober 2008

Att samla sig till bön på bestämda tider

Ur Augustinus brev till Proba
Låt oss ständigt åstunda att få detta liv av Herren Gud då vi ber ständigt. Men eftersom våra andra omsorger och sysselsättningar kan komma vår längtan att svalna, återkallar vi på vissa bestämda tider vårt sinne från dem till bönen. Med böneord förmanar vi oss själva att sträcka oss mot det som är föremål för vår längtan, för att denna som måhända börjat svalna, inte alldeles skall förfrysa och slutligen slockna, om vi inte ser till att ofta upptända den på nytt.

Paulus ord: Låt Gud få veta alla era önskningar (Fil 4:6) får alltså inte uppfattas som om vi skulle upplysa Gud om våra önskningar - ty han känner dem till och med innan de finns till - utan så att vi själva blir upplysta om dem genom vår uthållighet inför Guds ansikte, inte genom lust att lysa inför människorna.

När det nu förhåller sig på detta sätt, är det varken klandervärt eller onyttigt att bedja länge om tillfälle ges, jag menar om inga andra plikter eller uppgifter tar oss i anspråk, fastän vi som nämnts även i våra handlingar bör bedja ständigt genom vår längtan. Ty att bedja länge är inte, som en del människor tror, att bedja med många ord. Mångordighet och själens oavbrutna inriktning mot Gud är två vitt skilda ting. Det står ju skrivet till och med om Kristus att han natten igenom bad till Gud (Luk 6:12), och på ett annat ställe att han bad allt ivrigare (Luk 22:44). Var inte detta ett exempel som han gav oss att följa, han som på jorden var den förebedjare vi behöver och som i evigheten lyssnar med Fadren till vår åkallan?

Det berättas om ökenfäderna i Egypten att de bad mycket ofta, men att deras böner var synnerligen korta och uppslungades häftigt liksom spjut, för att inte den spända uppmärksamheten - ytterst nödvändig för den som ville be - skulle slappna och avtrubbas under långt utdragna bönestunder. Därigenom visar de också att denna koncentration, som inte får dras ut längre än den kan hållas spänd, inte heller får avbrytas för snabbt om den kan behållas.

Ty mycket prat måste försvinna från bönen, men absolut inte mycket bedjande, om uppmärksamheten behåller sin intensitet. Att tala mycket är att i bönen framlägga ett viktigt ärende med överflödiga ord, men att bedja mycket är att med hängivenhet och ihållande iver klappa på hos den vi ber till. Ty härvid betyder oftast klagorop mer än utläggningar, tårar mer än tal. Men Gud samlar våra tårar i sin lägel (jfr Ps 56:9) och vår suckan är inte fördold för Honom, som har skapat allt genom sitt Ord och inte frågar efter människornas ord.

Cyberbesök i verkligheten

I helgen materialiserades en cyberbekant och visade sig vara en mycket sympatisk ung man från Linköping.

Hilaron, eller David, utbad sig för en tid sedan om att få komma och besöka vår kyrka. Vi bjöd in honom och under den gångna helgen har han utgjort ett trevligt sällskap. Han gjorde succé bland både barn, vuxna och hunden. Möjligen gjorde inte vår ganska hispiga hund samma succé hos honom... Vi har haft många långa givande samtal om både tro och vardag. Det har visat sig att han påbörjat en liknande utbildnings som mig innan han insåg sin kallelse och skolade om sig, tydligen till visst förtret för hans gamla mattelärare, som menade att det var att kasta en begåvning i sjön ;)

Tyvärr kom jag på att vi inte tagit några bilder, så ni får fortsätta att själva skapa er en inre bild av hur vi ser ut...

Det verkar numera allt mer uppenbart att det bakom de många akronymer som kommentatorer och bloggare döljer sig bakom faktiskt gömmer sig levande varelser av kött och blod. Hittills har jag bara stött ihop med två rent fysiskt, men har talat med fler och känner personer som känner bloggare.

Ett exempel på en överraskning fick jag när en person från min kommun skickar en hälsning från Z... Jag har all respekt för honom, men låt mig säga att han är den sista personen i världen som jag hade förväntat mig skulle känna Z... Det visade sig att han försvarat rätten för katoliker att hemskola på ett diskussionsforum för ateister, varpå Z gissat att det kanske kunde finnas något samband... Onekligen lite komiskt...

Allt gott!

torsdag 16 oktober 2008

Om auktoriteten i Kyrkan

I diskussionen med Are som följde på mitt inlägg om hierarkier kom vi till slut fram till att kärnfrågan var huruvida Kristus gav apostlarna auktoritet och uppdrag att leda de första kristna, den nyfödda Kyrkan, genom sin tjänst och huruvida apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst i så fall kunde förmedlas till apostlarnas efterträdare. Jag skall här försöka klargöra min syn.

Jag skall för enkelhets skull dela upp frågan i delfrågor:
  1. Fick apostlarna en särskild auktoritet från Kristus?
  2. Gav Kristus Petrus en särställning bland apostlarna?
  3. Förmedlades apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst vidare till efterträdare?
För att inte hålla någon på halster så kan jag börja med att bekänna färg. Svaret på frågorna är ja, ja och ja, enligt mig.

Fick apostlarna en särskild auktoritet från Kristus?

Frågan bör preciseras mer, eftersom auktoriteten grundar sig i ett uppdrag som utförs genom tjänst. Frågan blir därför om Kristus gav apostlarna uppdraget att i tjänst leda Kristi Kyrka genom att med auktoritet avgöra och förkunna vad som är sant och rätt?

Vid början av sitt offentliga liv valde Jesus ut några män, tolv till antalet, för att vara tillsammans med honom och delta i hans sändning (jfr Mark 3:13-19). Han gav dem del av sin makt och myndighet ”och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra sjuka friska” (Luk 9:2).
Samma kungavärdighet som min Fader har tilldelat mig tilldelar jag er. Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar (Luk 22:29-30).
Det grekiska ordet apóstolos betyder "sändebud". Motsvarande hebreiska ord användes om ombud med fullmakt att företräda annan person t.ex. i affärer. Ordet apostel förekommer med denna allmänna betydelse i Joh 13:16; 2 Kor 8:23; Fil 2:25 ("som ni sände"). I Heb 3:1 kallas Jesus apostel, dvs. Guds sändebud.

Gav Kristus Petrus en särställning bland apostlarna?

Hittills har jag huvudsakligen visat att Jesus ger apostlarna ett särskilt uppdrag och tjänst. Frågan om auktoriteten är lättast att besvara i samband med att jag tar itu med frågan om Petri särställning.

I tolvmannakollegiet har Simon Petrus den främsta platsen (jfr Mark 3:16; 9:2; Luk 24:34; 1 Kor 15:5). Jesus gav honom ett unikt uppdrag. Tack vare en uppenbarelse från Fadern hade Petrus bekänt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Vår Herre hade då förklarat för honom: ”Du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt 16:18). Kristus, ”den levande stenen” (jfr 1 Pet 2:4) försäkrar sin kyrka, byggd på Petrus, om segern över dödens makter. Petrus kommer på grund av den tro han har bekänt alltid att förbli kyrkans klippa, som aldrig kan skakas sönder. Han får uppdraget att bevara denna tro från varje vacklan och att styrka sina bröder i den (jfr Luk 22:32).

Jesus gav Petrus en särskild auktoritet: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 16:19). ”Nyckelmakten” betecknar auktoriteten att styra Guds hus, som är kyrkan. Jesus, den ”gode Herden” (Joh 10:11), bekräftar detta uppdrag efter sin uppståndelse: ”För mina lamm på bete” (Joh 21:15-17). Makten att ”binda och lösa” betecknar auktoriteten att avlösa från synd, att göra läromässiga avgöranden och att fatta disciplinära beslut i kyrkan. Jesus anförtrodde kyrkan denna auktoritet åt apostlarnas tjänst (jfr Matt 18:18) och särskilt åt Petrus tjänst. Han är den ende som Jesus uttryckligen anförtrodde himmelrikets nycklar.

Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna, han satte honom till herde för hela sin hjord. Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.

Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar.

Påskdagarnas händelser fick apostlarna – alldeles särskilt Petrus – att intensivt ägna sig åt att utforma den nya epok som tog sin början på påskdagens morgon. Som vittnen för den Uppståndne är och förblir de grundstenar för hans kyrka. Den första gemenskapen av troende bygger sin tro på verkliga människors vittnesbörd. De kristna känner till dem och till största delen lever de fortfarande bland dem. De som skulle ”vittna om uppståndelsen” är framför allt Petrus och de tolv, men inte enbart dessa: Paulus talar klart om de mer än femhundra personer som Jesus uppenbarade sig för vid ett och samma tillfälle, förutom för Jakob och alla apostlarna (jfr 1 Kor 15:4-8).

Det står utom allt tvivel att apostlarna med Petrus i spetsen fick ett unikt ämbete med en unik auktoritet av Kristus.

Förmedlades apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst vidare till efterträdare?

För att kunna avgöra om apostlarnas unika uppdrag och auktoritet gavs vidare i Kyrkan är det värt att begrunda vad som hände i den nyfödda Kyrkan. Innan skärtorsdagen fanns det 12 apostlar. I samband med påsken reducerades antalet till 11 genom Judas.

Om man menar att apostlarna inte kunde ge vidare sitt uppdrag måste man anta att inte heller Judas plats kunde ersättas, eftersom det var till honom (och de övriga 11) som uppdraget givits, inte till någon annan. Vad vi ser i Apg är att Petrus, apostlakollegiets ledare, tar till orda och säger:
"Mina bröder, de ord i skriften skulle uppfyllas som den heliga anden lät David säga om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han var en av oss och hade fått samma uppdrag som vi. Med lönen för sin ogärning köpte han sig en bit jord. Men där föll han framstupa, och buken sprack så att alla inälvorna rann ut. Det blev känt för alla i Jerusalem, och sedan kallades platsen på deras språk för Akeldamak, det vill säga Blodsåkern.

I Psaltaren står det: Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan.

Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss - någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse."

Två blev föreslagna, Josef Barsabbas, som kallades Justus, och Mattias.

Och man bad: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda du har utvalt till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats för att hamna där han hör hemma."

Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna. (Apg 1:16-26)
Med Petri egna ord "Må hans ämbete övergå till någon annan" kan vi alltså sluta oss till att apostlarna menade att deras ämbete skulle föras vidare och övergå till ersättare efterhand som apostlarna dog. Det är uppenbart genom den bön man bad och sista meningen i texten att det var apostlaämbetet, med dess auktoritet, som förmedlades till Judas efterträdare.

Att anta att man efter denna första förmedling av apostlarnas tjänst skulle upphört och inte låtit övriga apostlars tjänster också förmedlas till ersättare finner jag inget stöd för i bibeln. Den som menar det måste verkligen kunna argumentera utifrån bibeln (eller traditionen, men de brukar inte erkänna traditionen) att så inte var fallet.

Det finns massivt stöd i Traditionen från de första århundradena att förfarandet som vi läst om ur Apg 1 fortsatte och att apostlarnas tjänst på så sätt förmedlades vidare till deras efterträdaret. Linus, Cletus och Clemens var de tre som i tur och ordning fick överta Petri plats i apostlakollegiet.

En sak man kan fråga sig är hur användningen av ordet apostel på andra än de tolv skall tolkas. Oftast syftar ordet i NT på Jesu tolv lärjungar, som han enligt Luk 6:13 själv kallade apostlar, eller på Paulus. Någon gång används det om andra missionärer eller kristna ledare: Barnabas (Apg 14:4, 14), Andronikos och Junias (Rom 16:7). Paulus försvarar ivrigt sin rätt att kallas apostel gentemot motståndare som tycks ha ansett beteckningen förbehållen de tolv; 1 Kor 9:1 ff. "Falska apostlar" nämns i 2 Kor 11:13; Upp 2:2. Har dessa som här kallas apostlar, primärt Paulus, utsetts på liknande sätt som Mattias, eller har benämningen använts i vidare betydelse? Jag vet inte svaret på frågan, inte heller har jag koll på vad Traditionen ger för antydningar här.

Är det någon fråga jag borde ställt men missat?
Borde jag formulerat frågorna på andra sätt och vad hade det i så fall fått för betydelse?
Har jag missat någon avgörande faktor i mina försök att besvara frågorna? På vilket sätt får det jag i så fall missat avgörande konsekvenser?

Allt gott!

onsdag 15 oktober 2008

Miljöpartiet in i alliansen, ut med folkpartiet totalitärerna

Både Johan och Stefan har skrivit om miljöpartiet nyligen. Jag har alltid gillat miljöpartiet och hade mycket väl kunnat rösta på dem om det inte hade inneburit att jag brutit mot min devis "hellre död än röd".

Det finns ett parti i alliansen som mer än något annat gör att jag är tveksam till att överhuvudtaget rösta på något parti i alliansen, och det är folkpartiet totalitärerna. De ger mig kalla kårar varje gång jag tar del av vad de står för.

Mitt förslag inför valet 2010 är därför en liten omstrukturering i blockpolitiken. Släng ut folkpartiet ur alliansen och ta istället in miljöpartiet. Då hade vi fått en allians som visserligen inte skulle vara perfekt, men alla de mest omänskliga elementen i politiken skulle i vart fall ha exkluderats ur alliansalternativet.

Så kunde fp, s och v bilda en verklig axelmaktssammanslutning...

svd, dagen, dagen

tisdag 14 oktober 2008

En röst från biskopssynoden

En av många läsvärda röster från den pågående biskopssynoden, Bishop Louis Portella Mbuyu of Kinkala, Congo:

In Congo-Brazzaville, a country that has been scarred by a series of internal conflicts, we are seeing an abundance of religious movements that can be classified into two categories. On the one hand, there are movements which practice a liberating reading [of the Bible], even while drawing on elements of traditional religion. These put themselves forward as a counter-reaction to a Christianity, which is seen as a negation of African identity. On the other hand, there are movements deriving from the Pentecostal movement of American origin, characterized by a fundamentalist or even magical reading of the Bible. These tend to draw people's consciences away from the concrete problems of life in society. There are also movements that tend towards the esoteric or gnostic, characterized by a symbolic and ideological reading of the Bible. All of this has to be placed in a context of underdevelopment with its baggage of poverty and resignation. Faced with this complex situation, what emerges is the urgent need to help and stimulate Christ's faithful in the Congo to read the Word of God, to meditate on it, to pray it inasmuch as it can 'recreate' an African man who still carries within the consequences of the past.

Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det!

I Lukas kan vi läsa om hur en kvinna kommer till Jesus och föreslår en saligprisning och hur Jesus föreslår en justering, eller specificering av det föreslagna (Luk 11:27-28):
När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: "Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat."

Men han svarade: "Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."
Vad gör egentligen Jesus här? Många protestanter tycks ta detta bibelställe som ett (av många) bevis för att Jesus inte önskar att Hans moder skall prisas salig.

Jag tror att för att förstå vad Jesus syftar på här måste vi gå tillbaka i Lukas evangelium och läsa vad som skrivits tidigare. I Luk 1:28-38 läser vi följande:
Ängeln kom in till henne och sade: "Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig."

Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda.

Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.
Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.
Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,
och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut."

Maria sade till ängeln: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man."

Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.
Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden.
Ty ingenting är omöjligt för Gud."

Maria sade: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne.
Vi ser i denna text det yttersta exemplet på någon som hör Guds Ord och tar vara på Det. Maria inte bara hör Ordet, utan blir uppfyllt av Det genom sitt fiat. I nio månader kom hon att bära Guds Ord i sitt sköte. Inte nog med det, under hela Jesu, Guds Ords, uppväxt var det Maria som tog vara på Det och som lyssnade till och lärde sig av Det. "Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det" och hon "bevarade allt detta i sitt hjärta." (Luk 2:19, 51).

Så när Jesus ändrar den föreslagna saligprisningen, så är det inte för att Han vill markera att Maria inte tillhör de saligas skara, utan för att understryka varför Maria primärt skall prisas salig. Maria är först och främst salig för att hon hörde Guds Ord och tog vara på Det. Jesus säger inte emot att Marias moderliv och bröst, som burit och diat Jesus, också är saliga, men Han nöjer sig inte med dessa kroppsdelar, utan önskar att hela Maria, som person, skall prisas salig för vad hon gjort.

En analogi till detta exempel finner vi i Matt 12:48-50:
Han svarade honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?"

Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: "Det här är min mor och mina bröder.

Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor."
Återigen ser många protestanter detta som ett bevis för att Jesus förringar Maria, när han i själva verket upphöjer henne dubbelt upp. För vem i bibeln, utöver Jesus själv, gjorde på ett så fullkomligt sätt den himmelske Faderns vilja? Blotta tanken att Jesus skulle vanhedra sin moder är naturligtvis löjeväckande, för hur skulle Jesus kunna bryta mot tio Guds bud och förbli utan synd?

Låt oss därför prisa Maria salig tillsammans med Jesus och stämma in i Elisabeths hälsning (Luk 1:42-43, 45):
"Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse."


Allt gott!

- i Kristus - med Maria

fredag 10 oktober 2008

Utveckling i den kristna läran

Appropå den ständigt aktuella frågan om vad man får och inte får göra som kristen skriver Vincentius av Lerinum (död runt 450). Jag antar att texten är hämtad ur for the antiquity and universality of the Catholic faith against the profane novelties of all heretics som även går att ladda ner som pdf för den som är lässugen ;)
Skall då vi i Kristi kyrka inte utvecklas i vår gudsdyrkan? Jovisst skall vi det, så mycket som möjligt. Vem kan väl vara så avundsam mot människor och hatisk mot Gud att han försöker förhindra det? Men observera att det skall vara en utvekling i tron, inte en förändring av tron. Att något utvecklas betyder att det växer men ändå förblir sig självt; att något förändras betyder att det förvandlas från att ha varit en sak till att bli något annat.

Må alltså förstånd, kunskap och vishet växa och förökas med våldsam kraft, hos enskilda och hos alla tillsamman, hos olika individer och i kyrkan som helhet, allt efter som tiden går; dock så, att inget förvanskas, utan den givna läran och dess innebörd består.

Själens gudsdyrkan bör härma kroppens sätt att fungera. Kroppen utvecklar ju sina olika delar med tidens gång, men förblir samtidigt ändå sig själv. Det är mycket som skiljer ungdomens blomning och ålderns mognad, men ändå är gamla människor desamma som de var när de var unga. Även om en människas omständigheter och utseende förändras, så förblir hon likväl densamma till sitt väsen och till sin person.

Spädbarnens lemmar är små, ungdomarnas stora, men de är ändå desamma. Barnet har lika många kroppsdelar som den vuxne. Och även om det finns sådant som visar sig först vid mogen ålder, så fanns ändå fröet där redan från början, så att inget nytt senare växer fram hos den gamle som inte fanns dolt redan hos barnet.

Detta är således det normala och rätta sättet att utvecklas, ja den harmoniska och sköna lagen för vår växt: att tidens gång uppenbarar i allt större skepnad samma lemmar och former som Skaparens vishet en gång nedlade i det lilla barnet. Men om människan skulle förvandlas till något som inte ligger i hennes väsen, om lemmarnas antal skulle öka eller minska, då måste hela kroppen dö eller bli helt vanställd eller i vart fall försvagas.

Samma lagar för sin växt måste den kristna läran följa, så att den styrks med tiden, växer mer åren, mognar med åldern.

Våra förfäder sådde en gång trons vetekorn i kyrkans åker. Om nu vi, deras efterkommande, skulle samla in villfarelsens ogräs i stället för sanningens goda skörd, så vore det förskräckligt. Nej, det rätta och riktiga är att begynnelsen och änden inte står i motsats till varandra, utan att den skörd vi bärgar är frukten av den givna lärans goda utsäde.
Låt oss be:
Allsmäktige, evige Gud, din kärlek övergår allt vad vi kan kräva eller önska. Omslut oss med din barmhärtighet: förlåt oss allt som tynger samvetet, och ge oss också det vi inte vågar be om. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med Dig Fader och den Helige Ande lever och råder från evighet till evighet.

Hierarki eller inte hierarki, det är frågan...

Are Karlsen är inspiratör till detta inlägg. Som vanligt inspireras jag att skriva när det är något jag inte håller med om snarare än för att lyfta fram något jag instämmer i... Det är en sida av min personlighet som jag själv tycker borde vara rätt irriterande!

Are, hoppas du ursäktar mitt irriterande beteende... ;)

Utgångspunkten, det jag reagerade mot, var Ares kommentar där han skrev "Jeg mener at hierarki er ubibelsk".

Han förklarar detta med "Hierarki tilhører denne verden. Hierarki bygger på makt og maktutøvelse. Jesus Kristus derimot kom som en tjener."

Om man likställer hierarki och makt och maktutövning så kan jag ge Are rätt. Men är det så enkelt? Ser man empiriskt utifrån historien så råder det ingen tvekan om att många av dem som haft höga poster (i en hierarki) också haft och missbrukat makt.

Men vad säger oss Guds Ord? Jesus säger att den störste/främste skall vara de andras tjänare/slav etc. I dessa uttalanden så anger Jesus (minst) två saker, enligt mig. Dels så anger han att någon kommer vara den främste men han anger också vad som skall utmärka de som ges makt bland Hans lemmar. Alltså anger han att det kommer finnas en hierarki och hur de som ges makt i denna hierarki skall vara mot dem som de givits makt över.

Tvärtemot Are menar jag att Hierarkier är något av det mest bibliska man kan tänka sig. Gud har ordnat hela skapelsen i en hierarki. Inte bara mellan olika arter finns det en hierarki, även inom arterna. Bland andeväsendena är änglarna över människorna och bland djuren är människorna högst upp. Bland änglarna finns det ärkeänglar och änglafurstar, liksom det bland människor finns naturliga hierakier, t ex familjen.

T o m Guds väsen är en hierarki. Detta med hierarkin i Guds väsen är ett mysterium och jag skall inte uppehålla mig mer vid det nu.

Även bland Gudsfolket finns det hierarkier. Att människan Jesus är vår högste Herre (och alltså högst i Gudsfolkets hierarki) torde vi vara ense om. Att Jesus var över apostlarna råder det ingen tvekan om, men även bland apostlarna och de första kristna fanns det en hierarki. Det märks inte minst i apostlagärningarna, där apostlarna är den nyfödda Kyrkans ledare och där Petrus är ledaren bland apostlarna.

Att frestaren genom sitt Non Serviam förlett många av Gudsfolkets ledare att missbruka den makt de givits är inget argument mot hierarkier, bara ett argument för ständig omvändelse...

Jag vill avsluta med att jag inte ser någon motsättning mellan tanken på husmenigheter, eller vad man nu vill kalla dem, och en hierarkiskt ordnad Kyrka. För mig är det snarare så att den hierarkiska Kyrkan är en förutsättning och en grundplåt för att husmenigheter skall fungera och inte bli små klubbar för inbördes beundran... Jag tror att husmenighetstanken är en spiritualitet som kan berika Kyrkan, men aldrig ersätta den!

Jag lär återkomma till detta intressanta ämne.

Are, tack för inspirationen!

Allt gott!

onsdag 8 oktober 2008

Förbönsämne - och be som änkan...

Jesus säger att vi skall be som änkan som tjatade på den orättfärdige domaren tills han tröttnade och gav med sig för att slippa tjatet...

Stäm gärna in i vår bön att Gud skall möjliggöra för oss att köpa ett hus vi funnit.

Gud, tack för allt!

Allt gott!

lördag 4 oktober 2008

Tack min Gud för allt!

Tack min Gud för vad som varit,
Tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
Tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
Tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
Tack för friden i mitt bröst.

Tack för vad du uppenbarat,
Tack för vad jag ej förstår.
Tack för bön som du besvarat,
Tack för vad jag icke får.
Tack för livets hemligheter,
Tack för hjälp i nödens stund
Tack för nåd som ingen mäter,
Tack för blodets fridsförbund.

Tack för himmel blå i livet
Tack för moln du strött därpå.
Tack för solljus, av dig givet,
Tack för mörkret likaså.
Tack för prövningar och strider,
Tack för hopp som uppfyllts väl.
Tack för dagen som framskrider,
Tack för hopp som slagit fel.

Tack för rosorna vid vägen,
Tack för törnet ibland dem.
Tack för resta himlastegen,
Tack för evigt tryggat hem.
Tack för kors och tack för plåga,
Tack för himmelsk salighet.
Tack för stridens klara låga,
Tack för allt i evighet!

1 Thess 5:18
Tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.

Text: August L. Storm, i Frälsningsarméns tidning StridsRopet 1891.
Musik: Johannes A Hultman, i Solskenssånger, 1910
Psalm 261 i den gemensamma psalmboken
Denna sång fyller mig med en sådan glädje och tacksamhet! Tack min Gud, för allt!

Allt gott!

torsdag 2 oktober 2008

Våra mäktiga vänner - skyddsänglarna

Idag firar vi våra mäktiga vänner skyddsänglarna! Eftersom jag är trött och skall gå och sova låter jag ordet gå till Bernhard av Clairvaux istället för att försöka säga något klokt:

De heliga skyddänglarna


Han har givit sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar (Ps 91:11). Må man tacka Herren för hans barmhärtighet och för hans under med människornas barn (Ps 106:8, 15). Må man tacka och förkunna bland hedningar: Herren har gjort stora ting med dem (Ps 126:2). Herre, vad är en människa, att du vill veta av henne (Ps 144:3), och att du vänder ditt hjärta mot henne? (Job 7:17). Du vänder ditt hjärta mot henne, du bekymrar dig om henne, du har omsorg om henne. Ja, slutligen sänder du till henne din enfödde Son, du sänder din Ande, du lovar henne att få se ditt ansikte. Och för att inget i himlarna skall vara fritt från mödan att bekymra sig om oss, sönder du de saliga andarna för att de skall tjäna oss (jfr Heb 1:14), du förordnar dem till att vaka över oss, du befaller dem att bli våra uppfostrare.

Han har givit sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar. Detta ord borde verkligen hos dig uppväcka vördnad, framkalla hängivenhet, skänka förtröstan: vördnad över deras närvaro, hängivenhet på grund av deras välvilja, förtröstan på grund av deras vakttjänst. De är alltså närvarande, närvarande hos dig; de är inte bara tillsammans med dig, utan de är där för din skull. De är närvarande för att skydda, de är närvarande för att vara till nytta. Vad vill du ge Herren för allt det han har givit dig? (jfr Ps 116:12). Du borde ge honom allena heder och ära (1 Tim 1:17). Varför honomallena? Jo, han gav befallningen, och ingen god gåva finns som inte kommer från honom (Jak 1:17).

Men sannerligen, även om det var han som gav befallningen, så bör man inte vara otacksam mot dem, som i sin stora kärlek lyder honom och som kommer oss till hjälp i våra behov. Låt oss alltså vara hängivna, låt oss vara tacksamma mot dessa väldiga hjälpare. Låt oss älska dem tillbaka, låt oss ära demså mycket vi kan, så mycket vi borde. All vår kärlek och hedersbevisning må vi dock ge till honom, från vilken allt kommer, för vars skull såväl de som vi själva kan ära och älska och förtjänar att älskas och äras.

Bröder, låt oss alltså i honom hängivet älska hans änglar, såsom de som är våra kommande medarvingar (jfr Rom 8:17), men under mellantiden av Fadern insatta till förmyndare och förvaltare och till att vara våra ledare. Ty nu är vi Guds barn, även om det ännu inte är uppenbart, att vi är barn som har förmyndare och förvaltare över oss, så att vi än så länge inte kan skiljas från slavar (jfr 1 Joh 3:2, Gal 4:1-2).

Men även om vi ännu är omyndiga barn och en lång, ja inte bara en lång utan också en farofylld väg återstår för oss, vad skulle vi väl frukta, vi som står under sådana väktare? De som vakar över oss på alla våra vägar övermannas inte, de förförs inte, och ännu mindre kan de förföra. De är trofasta, de är visa, de är mäktiga; varför skulle vi vara ängsliga? Låt oss blott följa dem, låt oss hålla oss till dem och dröja kvar under Guds himmelska beskydd.
Låt oss be:
Fader i himlen, du som sänder dina heliga änglar att skydda oss på vår väg, låt oss alltid erfara deras hjälp på jorden och sedan tjäna dig med dem för evigt. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med Dif Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet!
Amen!

Allt gott!

onsdag 1 oktober 2008

Teresa av Jesusbarnet 111 år gammal - i himmelen

Idag firar vi lilla-theresas 111 årsdag sedan hennes himmelska födelsedag. I en karmeltidning från det år då hon utsågs till kyrkolärare, skriver Wilfrid Stinnisen (ungefär*) att hon genom sin lilla väg åstadkom allt det som Luther revolterade för att uppnå. Man kan säga att hon därmed gjorde hela behovet av protestantismen meningslös... Tyvärr verkar inte denna insikt ha sipprat ner i de breda folklagren bland våra protestantiska syskon...

Johan och Johanna verkar dock intuitivt ha insett detta och jag vill passa på och välkomna dem! Även om de alltid varit våra syskon, så är det ändå något stort de gjort genom sitt val att bli katoliker! Jag har aldrig själv behövt välja så konkret, på gott och ont, men jag kan ana vilken frid det innebär att löpa linan ut...

Åter till vårt lilla helgon. Hon skriver i sin självbiografi, angående några aktuella bibelverser:
Under bönen drev önskningarna mig att genomlida ett verkligt martyrium, och jag öppnade Paulus brev för att söka ett svar. Min blick föll på första koriniterbrevets tolfte och trettonde kapitel. I det första läste jag att inte alla kan bli apostlar, profeter, lärare, och så vidare; att kyrkan är sammansatt av olika lemmar och att ögat inte å¨samma gång kan vara hand.

Svaret var klart men uppfyllde inte mina önskningar och gav mig ingen frid. Liksom Magdalena böjde sig över den tomma graven och slutligen fann vad hon sökte, så sänkte jag mig till djupet av min intighet och lyftes därvid så högt att jag kunde nå mitt mål. Utan att fälla modet läste jag vidare och fann lindring i denna mening: Sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra (1 Kor 12:31). Och så förklarar aposteln att de största gåvorna är intet utan kärleken, att kärleken är den yppersta vägen, som med säkerhet leder till Gud.

Äntligen hade jag funnit ro. Då jag betraktade kyrkans mystiska kropp hade jag inte känt igen mig i någon av de lemmar som Paulus beskriver, eller snarare, jag ville känna igen mig i alla. Kärleken gav mig nyckeln till min kallelse. Jag förstod att om kyrkan har en kropp som består av olika lemmar, så kan inte den ädlaste och nödvändigaste fattas henne. Jag förstod att kyrkan har ett hjärta och att detta hjärta brinner av kärlek. Jag förstod att endast kärleken får kyrkans lemmar att handla, att om kärleken slocknade skulle apostlarna inte längre förkunna evangelium och martyrerna vägra utgjuta sitt blid. Jag förstod att kärleken innesluter alla kallelser, att kärleken är allt, att den omfattar alla tider och orter, kort sagt, att den är evig.

Då utbrast jag i min översvallande glädjeyra: O Jesus, min kärlek, äntligen har jag funnit min kallelse, min kallelse är kärleken!

Ja, jag hade funnit min plats i kyrkan, och det är du, min Gud, som gett mig den: i min moder kyrkans hjärta skall jag vara kärleken, och därmed blir jag allt, och min dröm blir verklighet
Låt oss be:
Fader i himlen, du har berett ditt rike för de fattiga och små. Ge oss en tro som inte vacklar, så att vi går den väg som den heliga Teresa har visat och hjälpta av hennes bön får se din härlighet uppenbaras. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med Dig Fader, och den helige Ande, lever och råder från evighet till evighet
Amen!

Allt gott!

* Jag har inte tidningen här, utan skriver fritt från minnet. Wille får ursäkta om jag refererar honom orättvist... För övrigt tror jag Wilfrid i sin tur citerade någon annan...

Tracey Rowland presenterar Benedikts syn på liturgin

Hilaron tipsade mig om en föreläsning av Dr Tracey Rowland om Ratzingers/Benedikts syn på liturgin. Det är verkligen inspirerande att lyssna!

Jag förstod många saker som jag tidigare aldrig riktigt reflekterat över!

Filen har plockats bort från den plats där Hilaron hittade den men jag har fått den via mail, så om någon vill lyssna så kan ni bara skicka mig ett mail på adressen: avemarisstella punkt tuve alfakrull gmail punkt com.

Allt gott!