Johannes Paulus II, Santo Subito eller vad?

Vid Johannes Paulus II's (JPII) begravning fanns det många med plakat med texten Santo Subito (ung. helighet nu). Inför den förväntat kommande saligförklaringen av Johannes Paulus II har det framförts betänkligheter kring att JPII verkligen förtjänar att saligförklaras. De invändningar som framförts handlar om flera olika saker och diskuteras utförligt i The Remnants officiella reservation mot saligförklaringen och saligförklaringsprocessen.

Det första som är underligt med JPIIs saligförklaringsprocess är att man har valt att inte vänta 5 år efter personens död innan processen har dragits igång, vilket är standardförfarande. Det är lite oklart (för mig) varför man har valt att göra så i det här fallet. Man skall dock komma ihåg att det inte är första gången det sker. Samma sak skedde även nyligen med Moder Teresa.

Vidare så finns det i The Remnants reservation ett par saker som JPII gjort som faktiskt är anmärkningsvärda och i bästa fall bara svåra att förstå. Däribland kan nämnas kyssandet av koranen och det aktiva deltagandet i en hednisk kult i Togo. Dock finns det flera saker i reservationen som jag inte kan se problemet med, främst JPIIs offentliga ursäkter för vad Kyrkans medlemmar och representanter har gjort sig skyldiga till genom historien. Såvida man inte menar att Kyrkans medlemmar är immuna mot synd så kan inte jag se att det finns något problem med att be om ursäkt för de synder som begåtts av Kyrkans medlemmar. Och vem är mer lämpad än just påven att göra det?

Innan jag fortsätter är det värt att notera att JPII inte är saligförklarad än och att vi inte kan veta om han kommer att bli det heller. I dagsläget verkar det dock rimligt att anta att det kan komma att ske inom en överskådlig tid. Jag vill också understryka att jag inte sitter inne med några säkra svar utan bara kan redogöra för min egen uppfattning.

Det som får mig att skriva om detta är inte reservationerna som sådana, för jag kan förstå och i viss utsträckning dela det oförstående som kommer till uttryck från dem som motsätter sig hela saligförklaringsprocessen. Dock finns det flera problem i den attityd som ådagaläggs hos dem som aktivt motsätter sig en saligförklaring. Faktum är att det är en attityd som jag uppfattar som substantiellt snubblande lik sedevakantisternas attityd och som får mig att reagera med ryggmärgen.

Ett exempel på ett resonemang som i första läget fick mig att reagera är Ars Orandi's inlägg där han insinuerar att Kyrkan väljer att saligförklara JPII för att inte stöta sig med dem som inte delar hans uppfattning om tillståndet i Kyrkan och i förlängningen därigenom försöka undvika en i annat fall trolig schism. Problemet med en sådan insinuation är främst att det antyder att han faktiskt inte tror att saligförklaringsprocessen har startats av Kyrkan med syftet att undersöka om JPII är salig utan av andra skäl. Det, i kombination med hans starka reservation mot saligförklaringsprocessen, kan tolkas som att han inte tror att JPII kommer vara salig även om han saligförklaras, vilket i så fall verkligen är samma attityd som sedevakantisterna. (Uppdatering: Jag har haft fel här, eftersom saligförklaringen inte är ofelbar så kan man alltså tvivla på dess giltighet utan att avvika från tron, precis som man inte är ålagd att tro på de godkända uppenbarelserna)

Vidare så är ett vanligt argument emot JPII att han inte agerat som det tillkommer en påve. Jag har flera gånger hört liknelsen om påven som en far:

Suppose the father of a large family were a candidate for beatification. One would hardly expect his cause to advance if it were the case that, while pious, he consistently failed to discipline and properly form his children, who habitually disobeyed him and fomented disorder in the home, even openly opposing the Faith while living under his roof; or if, while attentive to his prayers and spiritual duties, he neglected the industrious support of his family and allowed his household to fall into disarray.

Problemet med detta argument är att samma personer som framför denna indignation inte sällan motsätter sig eller åtminstone väljer att glömma de tillrättavisningar som gjorts mot t ex Lefebvre. Deras indignation är snarare att påven inte tillrättavisat (i deras tycke) rätt personer. Min stora invändning emot detta argument är att jag faktiskt uppfattar att JPII dels har tillrättavisat (även om det möjligen har varit för lite och för sällan) men framför allt att han har valt att vara påve främst för dem som velat vara katoliker.

Jag uppfattar det som att JPII under hela sitt pontifikat har valt att fokusera sig på alla de "små" katoliker som "bara" är katoliker. Med det menar jag alla dem som inte bett om det som traditionalisterna motsätter sig utan som, till skillnad från traditionalisterna, bara accepterat det som Kyrkan givit dem i övertygelsen att Kyrkan är deras Moder som ger dem det som de behöver. Bland dessa "små" katoliker runtom i hela världen, inte minst den fattiga delen därav, är det min övertygelse att det aldrig förr i historien har funnits en så stor andel som älskat sin påve så högt som jag uppfattar att man i dessa kretsar älskar JPII. Det är knappast bland dessa som vi hittar vare sig högmodiga modernistdissidenter liknande Wir Sint Kirche eller högmodiga extremtraditionalister som tror sig veta bättre än Kyrkan i stort eller smått. De sistnämnda grupperna tycks mest förekomma i västvärlden, dvs i praktiken primärt i Europa och Nord-Amerika.

När Ars Orandi föraktfullt talar om mainstream novus ordo-katoliker och Medjugorjefenomen som skäl för en saligförklaring så tror jag att han missar just det. Kyrkan är större än Europa och Nord-Amerika. Kyrkan består främst av enkla människor som tror på Gud, inte högmodiga individualister som utser sig själva till ofelbara läroämbeten (vilket är en generellt korrekt beskrivning av BÅDE modernistdissidenter OCH extremtraditionalister).

Summa summarum så har jag, trots att jag kan se att det finns saker i JPIIs liv som tål att ifrågasättas, ändå mycket liten förståelse för den attityd som tydligt kommer till uttryck hos sådana som Ars Orandi och i mindre utsträckning hos The Remnant. Sedan om det får er att anse mig vara en mainstream novus ordo-katolik, en neo-konservativ, modernist eller vad ni nu kan hitta på att kalla mig spelar ingen roll.

Allt gott!