Sedevakans eller inte sedevakans...

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Sedevakanstister har fått som vana att komma hit och diskutera. Eftersom det är ett ämne som intresserar mig så har jag gett mig in i diskussionen.

Jag förnekar inte möjligheten att en sedevakans kan konstateras även utan en sittande påves död. Det jag bestrider är att jag, eller X kan konstatera att det råder en sedevakans utan att Kyrkan först konstaterar detta. Det spelar ingen roll om jag är absolut övertygad om att den som blivit vald till påve var en heretiker i akt och vilja vid tidpunkten för sin vigning (vilket i enlighet med Cum Ex Apostolatus Officio medför att vigningen inte vinner laga kraft).

I mitt förra inlägg om sedevakantism så gjorde jag jämförelsen mellan den civila rätten och den kanoniska rätten och konstaterar att jag har lika liten jurisdiktion att döma i någondera fallen. I det civila är man oskyldig tills motsatsen har bevisats (i rätten) och detsamma gäller formellt även i Kyrkan. Det spelar lika liten roll om jag är övertygad i skuldfrågan när det gäller den civila som den kanoniska rätten.

Principen för att ogiltigförklara en vigning är i princip densamma för äktenskap som för andra vigningar i Kyrkan (inklusive påveämbetet). Precis som ett äktenskap kan ogiltigförklaras så kan en vigning ogiltigförklaras. Kriterierna för att ogiltigförklara äktenskap är (förenklat) att det går att påvisa att endera parten, vid själva vigningen, inte haft intentionen att hålla sina löften. På samma sätt så kan andra vigningar i Kyrkan förklaras ogiltiga om det går att påvisa att den som vigts, vid själva vigningen, inte haft intentionen att vara katolsk, dvs i praktiken att man haft intentionen att vara heretisk.

Det jag och sedevakantister inte tycks vara överens om är vem som skall avgöra om en vigning är giltig eller ej. När det gäller äktenskapet så är det uppenbart problematiskt om var och en själva kunde konstatera faktum angående om och när en vigning är giltig eller ej.

Eftersom jag tröttnat på X och vill gifta mig med Y så kan jag konstatera faktum att jag inte hade som intention att hålla mina löften till X och därmed så har vårt äktenskap aldrig varit giltigt och jag är ännu ogift och fri att gifta mig med Y

Eller om man är mer benägen att lägga skulden på andra kanske resonemanget skulle bli:

Jag kan konstatera faktum att X inte hade som intention att hålla sina löften till mig och därmed så har vårt äktenskap aldrig varit giltigt och jag är ännu ogift och fri att gifta mig med Y

Kyrkan tillåter inte att vem som helst själv avgör om den egna (eller andras) äktenskap är giltiga eller inte, utan Kyrkan fäller domen. Det är Kyrkan som har fått mandatet att binda och lösa, inte du och jag.

Jag menar att det är samma sak som gäller för andra vigningar också, inte minst vigningen för den som valts till påve. Kyrkan fäller domen för det är Kyrkan som fått mandatet att binda och lösa. Men här går jag och sedevakanstisterna olika vägar, för de ger sig själva rätten och möjligheten att konstatera faktum, dvs att agera som om Kyrkan redan har fällt sitt avgörande, i fråga om vems vigning som är giltig och vems som inte är det. Att det sedan blir lika uppenbart problematiskt som i fråga om äktenskapet tycks de inte ens vilja eller våga reflektera över.

Jag vill slutligen uppmuntra alla som är absolut övertygade om att påven (eller någon annan vigd person) vid tiden för sin vigning varit en heretiker i akt och vilja, att arbeta för att få detta prövat av Kyrkan. Om Kyrkan skulle konstatera att "påven" varit en heretiker i akt och vilja vid sin vigning och därmed aldrig kunnat bli giltigt vald till påve så kommer jag att bli en sedevakantist tills Kyrkan valt en ny påve. På samma sätt måste även de som är absolut övertygade om att påven varit en heretiker i akt och vilja vid tiden för sin vigning böja sig för det faktum att Kyrkan ännu inte konstaterat att så är fallet. Det är priset det kostar att vara katolsk.