Hur skall vi betrakta muslimernas gud?

Jag har på sistone kommenterat angående hur vi skall betrakta muslimernas Gud. Hela frågan har väl troligen sin upprinnelse i Maria Hasselgrens debattartikel i Världen idag för en tid sedan.

Det har visat sig att RKKs syn i denna fråga är, för att inte överdriva, svårsmält för många...

Kanske har jag i mina kommentarer varit alltför slarvig och inte själv funderat igenom frågan tillräckligt noggrant innan jag svarat. Till saken hör att jag inte förrän nu har läst Marias artikel. Men efter att ha funderat en del och läst andras frågor och kommentarer (1, 2) så måste jag nog ändå sluta mig till att det Maria skriver om är rätt rimligt.

Det som jag baserar min syn på är till stora delar Pauli ord till grekerna på Aeropagen (Apg 17:23): Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.

Eftersom muslimerna bekänner sig till Abrahams Gud (oavsett ifall de kommit dit hän via olika omvägar, t ex via mytologin om sol- och mångudar och deras döttrar) och eftersom Abraham endast bekände sig till en enda Gud, så måste det vara denna ende Gud som även muslimerna bekänner sin tro på. MEN det är naturligtvis inte detsamma som att säga att muslimerna har en korrekt eller fullständig bild av Gud! De har lagt till mycket och saknar troligen ännu mer. Sammantaget gör det att vi inte längre kan känna igen Gud i deras beskrivning av Honom. Däremot finns många av de mest centrala delarna i kristendomen också uttryckta i islam. I den här artikeln så beskrivs de centrala delar som är gemensamma som: "that God is One; that God loves us and we must love Him; that God calls us to love our neighbor." Dessa trossatser är ytterst centrala i kristen tro, och om jag förstått något, så är de också mycket viktiga i muslimsk tro.

Jag vill också vidga diskussionen till att även omfatta alla religioner. För mig är diskussionen om islam egentligen en parentes i den mycket större diskussionen om alla religioners status och huruvida det går att finna korn av sanning i andra religioner. Innan jag hänvisar till vad som står i katekesen om detta så skall jag försöka med egna ord redogöra för min syn.

Så som jag ser det så har Gud manifesterat sig för alla folk, inte minst i vår egen skapelse (vi är skapade till Hans avbild) men även i allt annat skapat. I första hand har Gud manifesterat sig på ett ytterst konkret sätt till Judarna, och via dem till alla oss kristna. Men det är, genom Guds olika manifestationer, möjligt för alla och envar att förstå att Gud finns, samt förstå en del av de fundamentala sanningarna om Honom, om man söker sanningen med ett öppet hjärta. Detta är särskilt troligt då Gud alltid söker nå kontakt med sin skapelse, och önskar allas omvändelse. Det är dock inte så enkelt som att man kan hävda att alla som söker kommer få en korrekt bild av Gud uppenbarad för sig. Eftersom satan hela tiden försöker förvirra oss och förvanska sanningen så har alla andra religioner, där Gud inte direkt talat till dem, fört in många falska och förvridna tolkningar som lett till mycket som är fel eller direkt ont. Men i ljuset av Kristus kan vi dock identifiera och förstå de korn av sanning som andra troende har fångat upp, och liksom Paulus gjorde, utgå från detta då vi förkunnar sanningens Ord. Även inom kristendomen har satan nästlat sig in och spridit förvirring och dispyt, trots att vi haft tillgång till den fulla sanningen. I ljuset av detta faktum är det lätt att förstå hur mycket mer utsatta andra folk varit för satans illgärningar och irrläror.

Det som står om detta i katekesen finner jag mycket väl formulerat och i sin helhet ytterst trovärdigt. Jag vill också uppmuntra till att följa länkarna och läsa de relaterade avsnitten, för att få en fördjupad förståelse för helheten och varje paragrafs kontext. Så här står det i katekesen om Kyrkan och de icke-kristna:

Kyrkan och de icke-kristna

839 ”Slutligen, de som ännu inte har tagit emot evangeliet är av olika skäl förbundna med Guds folk:”^[69] Kyrkans förbindelse med det judiska folket. Kyrkan, Guds folk i det Nya förbundet, upptäcker i det att hon tränger in i sitt eget mysterium, sina band med det judiska folket,^[70] ”som Gud först talade till”.^[71] Till skillnad från de andra icke-kristna religionerna är den judiska tron redan svar på Guds uppenbarelse i det Gamla förbundet. Det är det judiska folket ”som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa” (Rom 9:4-5), ty ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:29). [856; 63; 147]

840 Då man för övrigt ser på framtiden strävar det Gamla förbundets folk och Guds nya folk fram mot likartade mål: de väntar på Messias ankomst (eller återkomst). Men på den ena sidan väntar man på den korsfäste och uppståndne Messias återkomst, han som erkänns som Herre och Guds Son, på den andra väntar man på Messias ankomst vid tidens slut – och dennes drag är inte kända. Det är en väntan som också innebär okunnighet om eller missförstånd av Kristus Jesus. [674; 597]

841 Kyrkans förhållande till muslimerna. ”Men frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna. De bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden, som skall döma människorna på den yttersta dagen.”^[72]

842 Kyrkans band till de icke-kristna religionerna består framför allt av människosläktets gemensamma ursprung och mål: [360]

Alla folk utgör ju en enda gemenskap, de har ett och samma ursprung, eftersom Gud lät hela människosläktet bosätta sig överallt på jordens yta; de har också ett och samma slutmål, Gud, vars försyn, nådebevis och frälsningsbeslut omfattar alla, till dess de utvalda förenas i den heliga Staden.^[73]

843 Kyrkan erkänner att man i de andra religionerna söker en okänd Gud ”i skuggor och bilder”. Han är ändå nära, eftersom det är han som åt alla ger liv, ande och allt annat eftersom han vill att alla människor skall bli frälsta. Så betraktar kyrkan allt gott och sant som finns i de andra religionerna ”som en förberedelse till evangeliet och en gåva från den som upplyser varje människa så att hon till slut skall ha liv”.^[74] [28; 856]

844 Men i sitt religiösa liv uppvisar människor också gränser och misstag som vanställer Guds bild i dem: [29]

Människor har ofta blivit bedragna av den Onde och farit vilse i sina tankar, de har bytt ut Guds sanning mot lögnen och tjänat det skapade mer än Skaparen. Eller också har de utsatts för den yttersta förtvivlan när de har levat och dött utan Gud i denna världen.^[75]

845 För att återförena sina barn som synden splittrat och fört vilse har Fadern velat kalla samman hela mänskligheten till sin Sons kyrka. Kyrkan är den ort där mänskligheten skall återfinna sin enhet och sin frälsning. Hon är ”den försonade världen”.^[76] Hon är skeppet som ”styr väl i denna världen för den helige Andes vind, som blåser upp seglet till full storlek på masten, Kristi kors”^[77] enligt en annan bild som kyrkofäderna tyckte om; hon framställs som Noas ark, som ensam ger räddning från syndafloden.^[78] [30; 953; 1219]

Hur ser ni andra på dessa tankar? Är det ytterst stötande, eller låter det rimligt? Vad är en rimlig tolkning av Pauli ord till grekerna och vilka paralleller kan vi dra i vår egen tid?

Allt gott!