fredag 6 maj 2011

Ny trosbekännelse

I en alltmer feminiserad Svenskkyrklighet kan man hitta sånt här:

"Jag tror på en Gud, som är helig och varm
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud, som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig
när jag gråter, så allting är gråt.
En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten går åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud, som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör."

Detta är SvPs 766 (skriven av Christina Lövestam, präst i Alingsås) och används som trosbekännelse (SIC). Kan någon förklara för mig vari detta flum överenstämmer med den kristna tro som uttrycks i trosbekännelsen (den riktiga)! Det enda jag kan se är at man stavat Gud med stort G; 6 hela ggr! Finns det något mer som jag missat? Finns det folk som tar sånt här på allvar? Tydligen!

12 kommentarer:

Zoltan sa...

Snuttefilt?

Livmoderskeppet sa...

"Jag tror på en Gud, som gråter med mig
när jag gråter, så allting är gråt.
En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten går åt."

Ursäkta?
...

Flum anser jag också.

Annorzzz sa...

Livmoderskeppet

Välkommen hit!

Ostronmannen sa...

Självklart är det flum. Lika mycket som allt annat som någon skriver om gud. men det kan ju vara bra flum för det.

Annorzzz sa...

O(s)tromannen

Det finns grader i (flum)helvetet...

Johanna G sa...

Ja, och...? Bara för att något sägs på ett annorlunda sätt behöver det inte säga något om "den gamla" trosbekännelsen. Finns utöver "antingen eller" också "både och". Jämför t.ex. de många skapelseberättelserna i Bibeln. Där den ena ger perspektiv till den andra och den tredje bidrar med en er poetisk version. Inte varken eller utan just både och.

Annorzzz sa...

Johanna G

Vad tycker du den tillför?

Vad ser du som ortodoxt i den?

Glad påsk!

Johanna G sa...

Jag ser den inte så mycket som ortodox som ett ord på vägen. En bekännelse för en person som kan ta den enkla vägen till tron. En bekännelse till Gud som är nära. Immanuel. En bekännelse som kan ge den "moderna människan" ord för sin tro, och därifrån söka sig vidare. För en människa som "ryggar för stororden".

Annorzzz sa...

Johanna G

Du är flummigare än prästinnan Lövestam själv! Människor som ryggar inför stororden blir inte frommare med "kristendom light"!

Johanna G sa...

Vad får dig att anse det? Har du några bevis?

Varje barn som lär sig tala kan första bara göra ljud. Sen börjar det kunna härma några få ord. Efter ytterligare en tid kan barnet fler ord. Och sen sätta ihop två-tre ord till de enklaste meningar. Och så vidare. Så får barnet växa steg för steg till ett fullt utvecklat språk.

Varför skulle inte en människa ny i tron få växa steg för steg in i kristendomen? Varför ska han/hon tvingas tala ett "fullt utvecklat" kristet språk med alla "stororden" på en gång?

Att för ateisten - eller 12-stegaren för den delen - ens erkänna att man tror på en Gud är nog så omvälvande. Med rätt "mat" så kan det nog bli helgon av dem också. Men man behöver inte skynda på processen mer än ett steg i taget. Som Paulus skrev: Först mjölk, sedan mat.

Innan du invänder: Ja, Paulus använde det ang. att de hade återgått till att behöva undervisas om grunderna i kristen tro kontra att själv undervisa andra. Men vad är grunden för kristen tro för en ateist om inte det enklaste att Gud finns? Och att Gud inte bara finns fjärran utan här med oss. Immanuel! Mer grundläggande än så blir det inte.

Skillnaden är att Paulus predikade för människor som trodde på gud. På massor med gudar. De behövde inte övertygas om att det fanns något "högre". De behövde lära känna att det bara fanns en GUD. Att Gud hade blivit människa i Jesus Kristus.

Eller reagerar du inte så mycket på att det är "flummigt" som på att det inte nämner namnet Jesus? Det argumentet mot denna trosbekännelse köper jag. Men är det denna sångtexts fel...? Säger texten emot något av det Jesus sa eller gjorde? Med en fin Jesuspredikan till så träffar den mitt i prick. Men det är ju förstås förkunnarens ansvar. Och det är väl givetvis helt främmande för dig?? För en katolsk präst/predikant/... skulle väl aldrig få för sig att säga något så "wild and crazy" på egen hand i en predikan. Inte utöver det som står i fastställda dokument *dryper av ironi*

Johanna G sa...

Förlåt. Kände att jag kanske blev lite väl sarkastisk i förra inlägget. Ville bara säga att jag tror att det finns en mycket välgrundad anledning till att man väldigt ofta och i väldigt många kyrkor har haft katekumen-perioder innan man upptagits i kyrkans fulla gemenskap. Som ny i tror förväntas man inte kunna allt från början. Helt enkelt. Att då få en trosbekännelse där du kan stämma in ditt "amen" tror jag kan vara värdefullt.

Somliga har en frontalkrock med Gud och säger "amen" till allt på en gång. Underbart för dem. Så var dock inte min väg till tro, utan jag fick växa steg för steg.

Och för växandet tror jag att den här typen av "ett första steg"-bekännelser är mycket bättre än enbart "bearbeta" (genom att t.ex. "stryka" rader) de mer traditionella (vilket tyvärr - som ni vet - förekommer hos vissa representanter för SvK inte minst).

Annorzzz sa...

Johanna G

Kyrkan är en organism som är en del av Kristi kropp. Ingen blir intresserad av barnjoller från den kroppen. Ingen kan heller förstå allt i den tron. Helgonen pratar inte strunt (utan sund matföring) och helgon blir man genom att leva som KK lär och lever.

"Gud är med oss. Immanuel" (vilket f ö en av mina söner heter)! Det är ena myntets sida. Problemet är när detta överbetonas till kristen oigenkännlighet!

Så vad finner du för ortodoxt i "bekännelsen"?

PS! F ö är jag inte predikant, men jag har lyssnat på så många av Kyrkans präster att jag smälter för den gudomliga verklighet KK repressenterar och levererar och lever och tror! Välsignad vare Gud i evighet! DS!