Fråga till Aletheia med besökare

Protestanter (och främst Daniel, Haggaj och Andy som dragit igång även denna hetsjakt mot vänner av enhetssträvanden)!
Alla protestanter verkar vara överens om sin egen förträfflighet i fråga om bibeltolkning (om än det är det enda i fråga om bibeltolkning ni tycks kunna enas om).

Hur kommer det sig att ni inte kan enas om något annat än katolska kyrkans förskräcklighet om nu era idéer om sola scriptura etc verkligen är sanna? Då borde väl en korrekt applicering av den principen leda till enhet i Sanning? Det vore väl det ENDA rimliga sättet att värdera den principen?

Satan kallas splittraren, och splittring är hans frukt. Rimmar protestantismens frukter väl med Guds vilja (utryckt i joh 17) eller med satans vilja?

När skall sola scripturas frukt märkas som något annat än er enhet i fråga om hat/avsky/antipati mot katolska kyrkan?

Kan ni peka ut för mig på vilket sätt ni som individer och som kollektiv arbetar för enhet MELLAN protestanter? Hittills har jag på denna blogg bara sett attacker mot allt som har med ekumenik eller enhet att göra. Det vore intressant med ER syn på hur ni skall kunna uppnå enhet i Sanning sinsemellan! Innan ni städat framför er egen dörr och plockat ut bjälkarna i era egna ögon bör ni nog ta det varligt med att försöka att värdera om någon annan har en flisa i ögat eller ej...

Alltså, visa mig:
1) Har protestantism lett till ett enande i Sanning eller till splittring (satans frukt)? På vilket sätt och varför?
2) Vad gör ni som individer för att uppnå enhet mellan protestanter (i annat än antikatolicitet)? Hur stöttar ni er församlings/kyrkas/cellgrupps/gemenskaps enhetsträvanden med andra protestantiska diton?

Allt gott

Technorati Tags: Ekumenik

Länktips: Livets ord svarar mycket bra på Aletheia!

Aletheia fortsätter som de börjat och jagar allt som andas enhetssträvanden med katolska kyrkan med blåsbälg...
Magnus Dahlberg från Livets Ord ger i en kommentar ett mycket bra och läsvärt svar, som (till skillnad från många andra kommentatorer på Aletheia) andas en lyhördhet för Guds ord i frågan om enhet och ekumenik.

Tack Magnus, för en klargörande och nyanserad kommentar!

detta betyder inte att vi försöker ”dra hela kristenheten till Rom och till påven”. Det finns inga “fakta” som redovisats på bloggen som ger anledning att dra den slutsatsen. Denna mycket långtgående slutsats av Livets Ords relation till katoliker tyder på bristande slutledningsförmåga och på konspirationsteoretiserande i den högre skolan. Vad som istället behövs idag är en öppen och fördomsfri attityd och en saklighet i inställningen att vi faktiskt kan lära oss mycket av våra syskon i alla kristna sammanhang. Lite mer av detta skulle nog Aletheia må gott av.

Instämmer!

Allt gott!

Technorati Tags: Livets ord, ekumenik, katolska kyrkan

Månadens Medjugorjemeddelande

“Dear children! With the time of Lent, you are approaching a time of grace. Your heart is like ploughed soil and it is ready to receive the fruit which will grow into what is good. You, little dhildren, are free to choose good or evil. Therefore, I call you to pray and fast. Plant joy and the fruit of joy will grow in your hearts for your good, and others will see it and receive it through your life. Renounce sin and choose eternal life. I am with you and intercede for you before my Son. Thank you for having responded to my call.”

Länktips: Vad är kommunion?

Hos Z förekommer ett intressant samtal kring kommunion/nattvard.

Min syn sammanfattas så här:

Antingen är man i kommunion och deltar i kommunionen eller så tar man konsekvensen av att inte vara i kommunion och deltar inte i kommunionen... Kommunionen är det synliga tecknet på den osynliga enheten. Finns det ingen osynlig enhet så blir det synliga tecknet förljuget...

Jag går inte till nattvard i lutherska (eller andra protestantiska) församlingar eftersom jag inte är i kommunion med dem. Jag saknar en enhet i sanning med dem och kan därför inte delta i deras nattvard. Därmed inte sagt att jag inte kan delta i deras gudstjänst och be tillsammans med dem. Men jag kan inte ta del i det synliga tecknet på enhet med dem som jag inte har enhet med...

Allt gott!

Technorati Tags: Ekumenik

Länktips: En intervju med Tolkien från BBC

Jag har aldrig hört Tolkien tala förut, men hos Bettinelli kan man lyssna på en intervju med professorn. Det är onekligen härligt att höra om hans syn på saker.
Bettnet.com - Musings of Domenico Bettinelli: Listen to the Professor speak to the BBC

Technorati Tags: Tolkien

Borttappad bil...

Jag lämnade vår bil på verkstan för några mindre reparationer i morse. När jag på eftermiddagen kom för att hämta den, fanns den inte där och personen i receptionen kunde inte få någon rätsida på vart den hade tagit vägen. Nycklarna gick inte att hitta och av allt att döma hade den inte blivit reparerad heller.

Efter en stunds letande och ringande frågade receptionisten märkbart besvärat om jag bodde i stan.
"Nej, på landet" svarade jag.
"Skall du in i morgon?" frågade han, varpå jag svarade "nej, på måndag".
"Ja, ja, du får väl låna en hyrbil så länge..."

Frågan är bara, vart har vår lilla bil tagit vägen? Det är för övrigt inte någon bil man råkar förlägga eller råkar ställa undan i ett mörkt hörn där man glömde titta. Det är en 9-sitsig mörkblå Caravelle, full med barnstolar...

Om någon får syn på den kan ni ju höra av er ;)

Än så länge ter sig det hela mest som en absurditet, men om de inte lyckas uppspåra den i morgon så kommer jag nog känna mig märkbart mer besvärad av situationen...

Vi får väl be Antonius om hjälp.

Saint Anthony, please get busy and look around
Something is lost and can't be found

Enligt traditionen skall man lova att offra något till de fattiga eller göra någon annan form av tacksamhetsgärning om bönen hörsammas och man hittar det man saknat. Några tips på vad vi skall lova (i verkstans namn) om Antonius låter dem hitta bilen?

Allt gott!

"Bön 12:05"

Av en slump så gick jag genom en del av min arbetsplats som jag sällan besöker. I en korridor hängde en flagga där det stod "Bön 12:05". Jag lyckades komma ihåg detta i tid och gick dit och var med om en kort andakt med två andra personer. Det var en mycket stillsam tillställning där vi läste lite ur bibeln och bad tillsammans. Det är något oerhört vackert i att träffas ett antal personer från olika kristna traditioner och bara be till Gud och samtala i all stillhet om Guds kallelse.

Det visade sig att en av de närvarande personerna hade en bror som kände mina svärföräldrar genom deras engagemang med översättning och tryckning av Sant Liv i Gud-böckerna för flera år sedan.

Allt gott!

z: Vad är ekumenik?

Technorati Tags: Ekumenik

Länktips: Varför katolik? Därför!

Kristina har ett inlägg med en kort film om varför katolik (Liberae sunt nostrae cogitationes: Därför katolik). Hon länkar även till en sida med många goda argument för katolicism: 150 Reasons Why I'm Catholic (You Should Be Too!)

Symeon har även han ett inlägg om katolicism (Remeber Lepanto: Against the heresies)

Technorati Tags: katolska kyrkan, katolik

Länktips: Härligt med ekumenik

(Ännu) en protestantisk ledare har förkunnat att påven är antikrist. Men det hoppfulla i kråksången är att Church of Ireland inte officiellt delar denna ståndpunkt...
Läs mer här: Catholic World News (Off the record) : Ecumenism in action

Technorati Tags: ekumenik, antikrist

Ännu ett inlägg om ekumeniken...

Det går lite inflation i ekumenikinlägg just nu, men jag vill ju inte vara sämre än andra ;)

Både Dag (vad är enhet), Z (vad är ekumenik), Rudie (mycket läsvärt utdrag ur SLIG: www.slig.se) och Aletheia (Varför Daniel ogillar ordet ekumenik) har skrivit om detta de senaste dagarna. Troligen hör det väl samman med att det är bönevecka för kristen enhet nu.

Jag roade mig med att läsa vad det står om ekumenik på wikipedia och fastnade för följande:

Vad som skapade rum för och längtan efter dialog var missionsverksamheten. Det blev uppenbart för både protestanter och katoliker att det i högsta grad förhindrade spridningen av evangeliet i Afrika och i synnerhet Asien när två grupper som hatar varandra förkunnar att Gud är kärlek. Ekumeniken började alltså, låt vara på mycket blygsamt och pragmatiskt vis, utanför Europa.

Med andra ord så uppstod behovet av ekumenik då man började gå ut för att göra alla till lärjungar och kom att verka i samma områden. På ett sätt kan förhållandena för missionsverksamheten ses som snarlik den som rådde i de första kristna församlingarna. Då, i den första tiden, var det också självklart att försöka ha en samsyn och vara eniga i Kristus. Det borde vara självklart, nu och alltid, för alla kristna att vara ekumener.

Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell.

En splittring inom den kristna kyrkan kan ta sig två former. Den ena kallas vanligen för schism och innebär ett brott i gemenskapen. [...] En schism innebär ett brott i enheten, men det behöver inte betyda att man undervisar en annorlunda form av den kristna tron. [...] Schismen har med auktoritet att göra. Den andra formen av splittring är allvarligare och går under namnet kätteri (numera också heresi). Kätteriet är ett brott mot katoliciteten i kyrkan, alltså den egenskap som gör att alla överallt förkunnar samma tro i alla tider. De två formerna är ofta svåra att urskilja från varandra, eftersom kätteri vanligen leder till schism och schism lätt ger upphov till kätteri. I dagens situation kan man säga att den romersk-katolska kyrkan betraktar de ortodoxa kyrkorna enbart som schismatiska. (Ekumenik på wikipedia)

Ekumeniken handlar inte bara om protestanter, katoliker och ortodoxa, även om detta är var de stora skiljelinjerna går. För mig framstår det som mycket tydligt att det inom protestantismen finns ett mycket stort behov av ekumenik. Det är ett problem i sig att grenar inom protestantismen varken är enade eller ens drar åt någorlunda samma håll.

Min fråga är: Går det att som t ex katolik (eller ortodox) bidra med något i de inomprotestantiska enhetsträvandena? Hittills tycks mitt huvudsakliga bidrag varit att etsa antikatoliker samman mot min kyrka och mot ekumenik... Inte så lyckat, alltså... Kan man inte enas om annat än vem som är ens fiende så har man bara en ytlig gemenskap...

Jag har inget bra svar på detta men tar gärna emot tips och kritik kring hur jag som katolik kan bidra...

Hur kan vi som enskilda kristna i olika kyrkor arbeta för enhet?

Dagen.se - Tre blir ett - snart
Dagen.se - Entusiasm även bland övriga deltagare
Dagen.se - –Vi vill vara en motor för ekumenik

Technorati Tags: ekumenik

En beklämmande historia

Jag bläddrade igenom en del bloggar idag och läste bl a denna skildring av en amerikansk fembarnsmor: Blessed Among Men: Food For Thought. Det är inte utan för utan att jag kan känna igen mig i hennes beskrivning. Det är ytterst sällan varken jag eller min fru tar med oss barnen till affären, men de gånger vi gör det så får man en hel del blickar som inte kan karaktäriseras som vänliga, möjligen överseende... Precis som Susanne så brukar det få mig att tänka There's nothing wrong with us. There's something wrong with them

Allt gott!

Technorati Tags: familj

Påven lyckas än en gång...

Påven har även denna gång lyckats, trots det som från början såg ut som ett misslyckande. På samma sätt som han efter Regensburg fick igång en dialog med muslimska intellektuella, vilket av allt att döma varit hans mål, så har han denna gång lyckats vända en motgång till en seger. Det är skönt att se att han inte duckar för några svåra frågor.

Det kan vara värt att ha med en beskrivning av det förlopp som är kärnan i kontroversen, nämligen frågan om Galileo.

In regard to their history, there are two main points to be considered. It is in the first place constantly assumed, especially at the present day, that the opposition which Copernicanism encountered at the hands of ecclesiastical authority was prompted by hatred of science and a desire to keep the minds of men in the darkness of ignorance. To suppose that any body of men could deliberately adopt such a course is ridiculous, especially a body which, with whatever defects of method, had for so long been the only one which concerned itself with science at all.

It is likewise contradicted by the history of the very controversy with which we are now concerned. According to a popular notion the point, upon which beyond all others churchmen were determined to insist, was the geocentric system of astronomy. Nevertheless it was a churchman, Nicholas Copernicus, who first advanced the contrary doctrine that the sun and not the earth is the centre of our system, round which our planet revolves, rotating on its own axis. His great work, "De Revolutionibus orblure coelestium", was published at the earnest solicitation of two distinguished churchmen, Cardinal Schömberg and Tiedemann Giese, Bishop of Culm. It was dedicated by permission to Pope Paul III in order, as Copernicus explained, that it might be thus protected from the attacks which it was sure to encounter on the part of the "mathematicians" (i.e. philosophers) for its apparent contradiction of the evidence of our senses, and even of common sense. He added that he made no account of objections which might be brought by ignorant wiseacres on Scriptural grounds. Indeed, for nearly three quarters of a century no such difficulties were raised on the Catholic side, although Luther and Melanchthon condemned the work of Copernicus in unmeasured terms. Neither Paul III, nor any of the nine popes who followed him, nor the Roman Congregations raised any alarm, and, as has been seen, Galileo himself in 1597, speaking of the risks he might run by an advocacy of Copernicanism, mentioned ridicule only and said nothing of persecution. Even when he had made his famous discoveries, no change occurred in this respect. On the contrary, coming to Rome in 1611, he was received in triumph; all the world, clerical and lay, flocked to see him, and, setting up his telescope in the Quirinal Garden belonging to Cardinal Bandim, he exhibited the sunspots and other objects to an admiring throng.

It was not until four years later that trouble arose, the ecclesiastical authorities taking alarm at the persistence with which Galileo proclaimed the truth of the Copernican doctrine. That their opposition was grounded, as is constantly assumed, upon a fear lest men should be enlightened by the diffusion of scientific truth, it is obviously absurd to maintain. On the contrary, they were firmly convinced, with Bacon and others, that the new teaching was radically false and unscientific, while it is now truly admitted that Galileo himself had no sufficient proof of what he so vehemently advocated, and Professor Huxley after examining the case avowed his opinion that the opponents of Galileo "had rather the best of it". But what, more than all, raised alarm was anxiety for the credit of Holy Scripture, the letter of which was then universally believed to be the supreme authority in matters of science, as in all others. When therefore it spoke of the sun staying his course at the prayer of Joshua, or the earth as being ever immovable, it was assumed that the doctrine of Copernicus and Galileo was anti-Scriptural; and therefore heretical. It is evident that, since the days of Copernicus himself, the Reformation controversy had done much to attach suspicion to novel interpretations of the Bible, which was not lessened by the endeavours of Galileo and his ally Foscarini to find positive arguments for Copernicanism in the inspired volume. Foscarini, a Carmelite friar of noble lineage, who had twice ruled Calabria as provincial, and had considerable reputation as a preacher and theologian, threw himself with more zeal than discretion into the controversy, as when he sought to find an argument for Copernicanism in the seven-branched candlestick of the Old Law. Above all, he excited alarm by publishing works on the subject in the vernacular, and thus spreading the new doctrine, which was startling even for the learned, amongst the masses who were incapable of forming any sound judgment concerning it. There was at the time an active sceptical party in Italy, which aimed at the overthrow of all religion, and, as Sir David Brewster acknowledges (Martyrs of Science), there is no doubt that this party lent Galileo all its support.

In these circumstances, Galileo, hearing that some had denounced his doctrine as anti-Scriptural, presented himself at Rome in December, 1615, and was courteously received. He was presently interrogated before the Inquisition, which after consultation declared the system he upheld to be scientifically false, and anti-Scriptural or heretical, and that he must renounce it. This he obediently did, promising to teach it no more. Then followed a decree of the Congregation of the Index dated 5 March 1616, prohibiting various heretical works to which were added any advocating the Copernican system. In this decree no mention is made of Galileo, or of any of his works. Neither is the name of the pope introduced, though there is no doubt that he fully approved the decision, having presided at the session of the Inquisition, wherein the matter was discussed and decided. In thus acting, it is undeniable that the ecclesiastical authorities committed a grave and deplorable error, and sanctioned an altogether false principle as to the proper use of Scripture. Galileo and Foscarini rightly urged that the Bible is intended to teach men to go to heaven, not how the heavens go. At the same time, it must not be forgotten that, while there was as yet no sufficient proof of the Copernican system, no objection was made to its being taught as an hypothesis which explained all phenomena in a simpler manner than the Ptolemaic, and might for all practical purposes be adopted by astronomers. What was objected to was the assertion that Copernicanism was in fact true, "which appears to contradict Scripture". It is clear, moreover, that the authors of the judgment themselves did not consider it to be absolutely final and irreversible, for Cardinal Bellarmine, the most influential member of the Sacred College, writing to Foscarini, after urging that he and Galileo should be content to show that their system explains all celestial phenomena -- an unexceptional proposition, and one sufficient for all practical purposes -- but should not categorically assert what seemed to contradict the Bible, thus continued:

I say that if a real proof be found that the sun is fixed and does not revolve round the earth, but the earth round the sun, then it will be necessary, very carefully, to proceed to the explanation of the passages of Scripture which appear to be contrary, and we should rather say that we have misunderstood these than pronounce that to be false which is demonstrated.

By this decree the work of Copernicus was for the first time prohibited, as well as the "Epitome" of Kepler, but in each instance only donec corrigatur, the corrections prescribed being such as were necessary to exhibit the Copernican system as an hypothesis, not as an established fact. We learn further that with permission these works might be read in their entirety, by "the learned and skilful in the science" (Remus to Kepler). Galileo seems, says von Gebler, to have treated the decree of the Inquisition pretty coolly, speaking with satisfaction of the trifling changes prescribed in the work of Copernicus. He left Rome, however, with the evident intention of violating the promise extracted from him, and, while he pursued unmolested his searches in other branches of science, he lost no opportunity of manifesting his contempt for the astronomical system which he had promised to embrace. Nevertheless, when in 1624 he again visited Rome, he met with what is rightly described as "a noble and generous reception". The pope now reigning, Urban VIII, had, as Cardinal Barberini, been his friend and had opposed his condemnation in 1616. He conferred on his visitor a pension, to which as a foreigner in Rome Galileo had no claim, and which, says Brewster, must be regarded as an endowment of Science itself. But to Galileo's disappointment Urban would not annul the former judgment of the Inquisition.

After his return to Florence, Galileo set himself to compose the work which revived and aggravated all former animosities, namely a dialogue in which a Ptolemist is utterly routed and confounded by two Copernicans. This was published in 1632, and, being plainly inconsistent with his former promise, was taken by the Roman authorities as a direct challenge. He was therefore again cited before the Inquisition, and again failed to display the courage of his opinions, declaring that since his former trial in 1616 he had never held the Copernican theory. Such a declaration, naturally was not taken very seriously, and in spite of it he was condemned as "vehemently suspected of heresy" to incarceration at the pleasure of the tribunal and to recite the Seven Penitential Psalms once a week for three years.

Under the sentence of imprisonment Galileo remained till his death in 1642. It is, however, untrue to speak of him as in any proper sense a "prisoner". As his Protestant biographer, von Gebler, tells us, "One glance at the truest historical source for the famous trial, would convince any one that Galileo spent altogether twenty-two days in the buildings of the Holy Office (i.e. the Inquisition), and even then not in a prison cell with barred windows, but in the handsome and commodious apartment of an official of the Inquisition." For the rest, he was allowed to use as his places of confinement the houses of friends, always comfortable and usually luxurious. It is wholly untrue that he was -- as is constantly stated -- either tortured or blinded by his persecutors -- though in 1637, five years before his death, he became totally blind -- or that he was refused burial in consecrated ground. On the contrary, although the pope (Urban VIII) did not allow a monument to be erected over his tomb, he sent his special blessing to the dying man, who was interred not only in consecrated ground, but within the church of Santa Croce at Florence.

Finally, the famous "E pur si muove", supposed to have been uttered by Galileo, as he rose from his knees after renouncing the motion of the earth, is an acknowledged fiction, of which no mention can be found till more than a century after his death, which took place 8 January 1642, the year in which Newton was born.

Such in brief is the history of this famous conflict between ecclesiastical authority and science, to which special theological importance has been attached in connection with the question of papal infallibility. Can it be said that either Paul V or Urban VIII so committed himself to the doctrine of geocentricism as to impose it upon the Church as an article of faith, and so to teach as pope what is now acknowledged to be untrue? That both these pontiffs were convinced anti-Copernicans cannot be doubted, nor that they believed the Copernican system to be unscriptural and desired its suppression. The question is, however, whether either of them condemned the doctrine ex cathedra. This, it is clear, they never did. As to the decree of 1616, we have seen that it was issued by the Congregation of the Index, which can raise no difficulty in regard of infallibility, this tribunal being absolutely incompetent to make a dogmatic decree. Nor is the case altered by the fact that the pope approved the Congregation's decision in forma communi, that is to say, to the extent needful for the purpose intended, namely to prohibit the circulation of writings which were judged harmful. The pope and his assessors may have been wrong in such a judgment, but this does not alter the character of the pronouncement, or convert it into a decree ex cathedra.

As to the second trial in 1633, this was concerned not so much with the doctrine as with the person of Galileo, and his manifest breach of contract in not abstaining from the active propaganda of Copernican doctrines. The sentence, passed upon him in consequence, clearly implied a condemnation of Copernicanism, but it made no formal decree on the subject, and did not receive the pope's signature. Nor is this only an opinion of theologians; it is corroborated by writers whom none will accuse of any bias in favour of the papacy. Thus Professor Augustus De Morgan (Budget of Paradoxes) declares

It is clear that the absurdity was the act of the Italian Inquisition, for the private and personal pleasure of the pope -- who knew that the course he took could not convict him as pope -- and not of the body which calls itself the Church.

And von Gebler ("Galileo Galilei"):

The Church never condemned it (the Copernican system) at all, for the Qualifiers of the Holy Office never mean the Church.

It may be added that Riceloll and other contemporaries of Galileo were permitted, after 1616, to declare that no anti-Copernican definition had issued from the supreme pontiff.

More vital at the present day is the question with which we commenced: "Does not the condemnation of Galileo prove the implacable opposition of the Church to scientific progress and enlightenment?" It may be replied with Cardinal Newman that this instance serves to prove the opposite, namely that the Church has not interfered with physical science, for Galileo's case "is the one stock argument" (Apologia 5). So too Professor De Morgan acknowledges ("Motion of the Earth" in English Cyclopaedia):

The Papal power must upon the whole have been moderately used in matters of philosophy, if we may judge by the great stress laid on this one case of Galileo. It is the standing proof that an authority which has lasted a thousand years was all the time occupied in checking the progress of thought.

So Dr. Whewell speaking of this same case says (History of the Inductive Sciences):--

I would not be understood to assert the condemnation of new doctrines to be a general or characteristic practice of the Romish Church. Certainly the intelligent and cultivated minds of Italy, and many of the most eminent of her ecclesiastics among them, have been the foremost in promoting and welcoming the progress of science, and there were found among the Italian ecclesiastics of Galileo's time many of the earliest and most enlightened adherents of the Copernican system. (Catholic Encyclopedia)

Vad som skrivits om detta på lite olika ställen:
Dagen.se - Påven ställer in besök efter protester
Catholic World News : Italian leaders dismayed by papal speech cancellation
Focus - Dettaglio articolo | Chiesa (på engelska)
Bengts Blogg : Forskare i påve-protester mer fördomsfulla än talibaner.
Catholic World News (CWN): The speech Pope Benedict did not deliver
DN - Påven inte välkommen på universitet

Dagen.se - 200 000 stod upp för påven
Catholic World News : Massive crowd shows support for Pope

Technorati Tags: Katolska kyrkan, forskning, Galileo, Benedikt, Påven

Etik och demokrati

Frågor som kloning och stamcellsforskning på ofödda barn tycker jag illustrerar behovet av absoluta värden istället för en demokratisk syn på etik. Det är mitt lekmannaintryck att det hela tiden har skett en förskjutning i etiska frågor, så att saker som för inte alltför länge sedan skulle varit helt otänkbara idag anses vara helt acceptabla av en majoritet (eller åtminstone en högljudd minoritet...).

Kloning anses fortfarande högst problematiskt av många och än så länge finns det ingen tydlig majoritet för ett accepterande. Men min farhåga är att det bara är en tidsfråga innan motstånd mot kloning i många kretsar kommer betraktas som lika bakåtsträvande som man idag uppfattas om man uttrycker motstånd mot abort, preventivmedel eller stamcellsforskning på embryonala stamceller.

En illustration av mina farhågor ges i en undersökning i USA, där en majoritet, 51 procent, av allmänheten anser att vetenskapen primärt ska basera sina beslut om forskning genom att väga risker mot eventuell nytta snarare än på etik och moral (32 procent), enligt Dagen.

Om det finns en absolut sanning , vilket jag tror, så går det också att få reda på den. En majoritet kan duperas och följaktligen handla/besluta i strid med denna absoluta sanning. Jag vill minnas att Thomas av Aquino skrivit om detta, men hittar inte det nu. Frågan är bara hur man skall kunna enas om något, om man utgår från den demokratiska principen? Ett dilemma, onekligen...

I ett sekulärt (demokratiskt) samhälle blir den självklara frågan (som det kan bli svårt att enas om...): På vilka absoluta värden skall etiken grundas? Som kristen och katolik är mitt svar att det måste vara en kristen och katolsk värdegrund som definierar vad som kan accepteras och vad som inte kan accepteras. Men inte ens bland kristna kommer vi kunna enas om detta, utan det skulle bara bli (ytterligare) en stridsfråga... Många protestanter kommer inte acceptera det katolska i värdegrunden, och det kommer nog vara det enda de för övrigt kommer kunna enas om...

Suck... ett dilemma, som sagt...

Technorati Tags: Ekumenik, Forskning, Katolska kyrkan, Abort

Jesuiter, upp till bevis...

Inför Jesuiternas nyval av ledare för orden så höll kardinalen Franc Rodé, prefekt för "congregation for institutes of consecrated life", en predikan som väl får anses ganska tydlig...

Chiesa citerar tre stycken ur predikan (som finns i sin helhet på samma länk):

[I]t is already known what the critical points will be. These were indicated with words that were sometimes harsh, in the homily for the Mass that opened the session on January 7, from an authoritative non-Jesuit: cardinal Franc Rodé, prefect of the congregation for institutes of consecrated life.

It is easy to guess that cardinal Rodé expressed the thought and expectations of Benedict XVI. One thing that preoccupies the Church's leadership is the influence that the Jesuits have on the bearing of the other religious orders, and on the formation of priests and theology students in the many schools and universities that the Society operates all over the world, beginning with the Pontifical Gregorian University, which prepares many future bishops.

"It is with sorrow and anxiety," Rodé said in the homily, "that I see that the 'sentire cum ecclesia' of which your founder St Ignatius frequently spoke is diminishing in some members of religious families."

And again:

"With sadness and anxiety I also see a growing distancing from the hierarchy. The Ignatian spirituality of apostolic service 'under the Roman Pontiff' does not allow for this separation."

And further on:

"The doctrinal diversity of those who at all levels, by vocation and mission are called to announce the Kingdom of truth and love, disorients the faithful and leads to a relativism without limits. [...] The exegetes and theological scholars are involved in working together under the watchful care of the sacred teaching office of the Church, to an exploration and exposition of the divine writings. [...] May those who have to oversee the doctrine of your magazines and publications do so in the light of and according to the rules for 'sentire cum ecclesia,' with love and respect."

It is no mystery that of the last seven theologians scrutinized by the congregation for the doctrine of the faith, four belong to the Society of Jesus: Jon Sobrino, Roger Haight, Jacques Dupuis, and Anthony De Mello.

Dagen: Jesuiterna väljer ny ledare

Technorati Tags: Katolska kyrkan, jesuit

Halldorf svarar på varför han accepterar trosarvet från kyrkofäderna

Peter Halldorf har fått mycket kritik från personer inom frikyrkligheten för hans attitydförändring under senare år. I Dagen redogör han på ett tydligt och trovärdigt sätt på varför han tar till sig arvet från kyrkofäderna.

Han har med en läsvärd genomgång av de olika riktningarna och profilerna bland kyrkofäderna. Det skall bli intressant att se hur företrädare för t ex Aletheia och övriga frikyrkliga kritiker kommer bemöta Halldorfs argument för att bejaka trosarvet från de första kristna. Personligen kan jag inte inse hur man kan vilja kapa och omintetgöra sin egen barndom på det sätt som de som tar avstånd från kyrkofäderna gör. För vad är den epok som utgörs av kyrkofäderna om inte kristendomens barndom?

Allt gott!

Technorati Tags: Halldorf, Kyrkofäder

En trappa... tre mysterier... ett mirakel?

I Santa Fe finns det sedan mitten av 1800-talet en kyrka som byggdes åt Lorettosystrarna där. När kyrkan stod klar blev det uppenbart att man förbisett en viktig detalj (helt i Mulle Meck-anda, för er med små barn...). Man hade glömt bort att bygga en trappa upp till "körbalkongen". Kyrkan var för liten för att bygga en vanlig trappa, enligt alla de lokala snickare som anlitades, istället hänvisades systrarna till att använda en stege.

Systrarna bad en nio dagars novena till snickaren, den Helige Josef. Den nionde dagen kom det en man och knackade på och sade att han kunde bygga en trappa åt systrarna. Enligt legenden så byggdes trappan under 6 månader. Det finns tre saker med trappan som gör den speciell.

• För det första så vet man inte vem snickaren som utförde arbetet var. Han dök upp från ingenstans och när arbetet var avslutat så försvann han utan att ta betalt för arbetet.
  
• För det andra så är trappan byggd på ett högst snillrikt sätt. Den gör två 360-graderssvängar helt utan något synligt stöd. Det finns helt enkelt inget bärande element. Vidare så sägs trappan vara byggd helt utan spikar eller lim, utan skall hållas samman enbart med träpluggar.
• Slutligen så vet man inte varifrån virket till trappan kan ha kommit. Sådant trä finns inte i den regionen.

Huruvida det är ett mirakel eller ej får var och en avgöra, men ett imponerande bönesvar är det likväl... Tydligen har man möjligen kommit på vem den okände snickaren var, men det gör ju inte bönesvaret mindre verkligt...

Och så ett par bilder på denna fantastiska trappa

Technorati Tags: Loretto chapel, mirakel

Padre Pio

I DN finns det idag två artiklar om den gode Padren. Den ena handlar om att den lokale biskopen vill gräva upp hans kvarlevor, vilket tycks stöta på patrull från dem som ser sig som hans andliga barn. Som vanligt får man läsa det journalisterna skriver med en stor nypa salt och mycket skepsis. För en protestant som läser artikeln blir väl alla fördomar mot katolska kyrkan än en gång besannade av våra skarpsinniga och pålitliga journalister... "organisation som vårdar Padre Pio-kulten"... "att långt fler ber till honom än rentav till jungfru Maria eller Jesus"... Så var det konstaterat än en gång... Vi katoliker har alla möjliga konstiga kulter för oss och vi ber till de döda... Om en journalist säger det så är det säkert så...
Men, men, man kan väl inte förvänta sig att journalister skall klara mer än protestanter i gemen. En mer nyanserad artikel om ämnet finns att läsa i Catholic World News.

Den andra artikeln handlade om Padre Pios liv och var lite mer balanserad. Här finns de officiella biografierna som presenterades i samband med hans saligförklaring samt hans helgonförklaring.

Själv såg jag nyligen filmen Padre Pio - miracle man. Det är en mycket välgjord spelfilm som visar hans liv på ett förvånansvärt korrekt sätt. De har dessutom lyckats få en porträttlik huvudrollsinnehavare, vilket gör mycket för helhetsintrycket. Den är mycket sevärd och kan varmt rekommenderas!

Allt gott!



Technorati Tags: Helgon, Katolska Kyrkan

kul med bloggen

I brist på fantasi, eller nåt, har jag trixat lite med bloggen. Har bland annat märkt att den ser lustig ut om man använder IExplorer (fast man får kanske skylla sig själv om man gör det...) Får väl ta och kolla vad man kan göra åt det någon mindre vacker dag...

I stället för att fixa det har jag lagt till en liten feature som tar en till ett slumpmässigt valt inlägg. Ni kan pröva lyckan uppe till höger. En annan grej jag fixade var ett etikettmoln, så att inte etiketterna utgör en halvmeter lång lista, utan istället kan komprimeras och förtydligas lite... (Här finns visst ett alternativ till min variant)

Jag lade också till ett AdSense-fält, inte för att jag tror jag kommer tjäna några pengar utan för att jag tycker det är roligt att pröva nya grejer. Jag slipper dessutom se det själv eftersom jag använder Firefox med AdBlock Plus-tillägget... Kan varmt rekommenderas för alla som inte gillar webannonser, liksom jag ;)

Slutligen lade jag till två bildspel med bilder från vår kyrka i vänstra marginalen, under info-länkar om kyrkan.

Allt gott!

Liturgins lek

När jag bläddrade i en Karmeltidning (2,2002) vald på måfå ur högen av toalettlektyr (mestadels bestående av gamla Karmelnummer) hittade jag en artikel av Kardinal Godfried Danneels om liturgin som jag tyckte hade flera tänkvärda stycken som jag tänkte dela med mig av. Det är mina fetmarkeringar.

Liturgin övergår oss
Det mysterium som vi firar är framför allt ett Guds verk som han utför i oss och för oss. Liturgin är uppenbarelsen av Guds mysterium, av Kristi återlösning. Den förlänger människoblivandet genom våra symboler och riter, i vår förkunnelse och vårt deltagande. Liturgin är även uppenbarelsen av Kristi Kropp: den skisserar upp Kyrkans porträtt eftersom den gemenskap Kristus har församlat är hans Kropp. Liturgin är alltså något jag träder in i; jag skapar den inte själv. Kreativiteten i liturgin är, liksom i musiken, en variation på ett givet tema: temat blir mig givet, det kommer inte från mig. Liturgin är en arkitektur inspirerad av Bibeln och Traditionen, utmejslad av Kyrkan i hennes egenskap av Kristi Brud. Man måste träda in i den i en attityd präglad av tjänande och inte manipulation. Man tjänar liturgin. Man betjänar sig inte av den. Man träder in i den genom att vända sig till Gud för att motta honom. Gudstjänstfirandet består huvudsakligen av lyssnande, mottagande, lydnad. Den är inte ett mänskligt ord utan ett mänskligt svar på Guds ord.

Jag tycker den sista meningen är fantastiskt träffande. Gudstjänstfirandet är vårt svar på Guds ord! Vackert!

Teater och liturgi
Teaterkonst och sport är något i vilket vi ger uttryck för oss själva: det är vi som skriver pjäsen, som spelar vår roll... Detta är ädla konstarter som ofta uttrycker mycket djupa känslor såsom tillvarons tragik eller komik. Publiken lever med i det hela i den mån den igenkänner sina egna känslor. I dessa konstarter är det människan som är aktören.

Liturgin är inte ramen inom vilken jag vill spela. Den är huset som tar emot mig som gäst. Aktören i det liturgiska mysteriet är inte människan, utan Gudamänniskan, Kristus själv. Utan denna trosvision har liturgin ingen mening: då liknar den en konstig och eländig teater...

Jag läste alldeles för en stund sedan Staffan Humlebos inlägg om trettondagens fakta, och jag kom omedelbart att tänka på ovanstående citat. Hos alltför många saknas insikten om vem som är Aktören i gudstjänsten.

Förstå, ja. Men hur?
Liturgins språk har tillkommit före oss. Det kommer oss till del från det Gamla och Nya Testamentet, och från Kristi mysterier som förmedlas genom symboliska handlingar. Vi tar emot dem. Att förstå är inte detsamma som att vilja bemästra. Det är inte intellektet som skapar verkligeheten, lika lite som det är billyktorna som i natten skapar vägmärkena: de bara får dem att reflektera i ljuset. Min intelligens är inte upphovet till dessa tecken, den bara deschifrerar dem. På liknande sätt är vi inte heller ägare till de liturgiska tecknen och symbolerna, vi är deras vårdare och beskyddare...

Vi kommer aldrig att förstå liturgin. Inte därför att den är obegriplig utan därför att den ger form åt Kristi mysterier och därför skall vi aldrig kunna omfatta den. Det är den som omfattar oss. Att förstå liturgin är en sak för hjärtats intelligens. Man måste känna sig som hemma i den för att förstå dess språk som övergår orden och riterna... Att träda in i liturgin är att erfara den med hela sin personlighet, med sin intelligens och sitt hjärta, sin fantasi och sitt minne, sitt estetiska sinne och sina kroppsliga sinnen: synen, hörseln, lukten, känselsinnet och smaken. Man skall alltså inte förklara liturgin utan leva den. Kommentarerna skadar förståelsen för gudstjänstfirandet mera än de gör nytta. Det finns inget som verkar mera dräpande på liturgin än en förklaring som reducerar den till en enda dimension. När kyrkofäderna förberedde katekumenerna till dopet, förklarade de ingenting om liturgin innan de mottagit detta. Det var först efteråt som de sade till dem: Ni har väl sett de gester som biskopen utförde med er? Ni har väl sett hur han bröt brödet? Man måste förnimma med hjärtats öga.

Att känna i biblisk bemärkelse är att träda i relation till någon. Det liturgiska året är t.ex. inte en räckföljd av månader. Det är fräslningshistorien mellan advent och tidernas slut. I advent utbreder sig ett trefaldigt perspektiv för oss. Man firar Kristi tre ankomster: i Betlehem, vid tidens slut och i den enskilde troende och Kyrkan. Förståelsen av liturgin ligger alltså på det dialogala planet: man möter en persons mysterium och låter sig vidröras av honom.

Det rör sig alltså mera om att uppfatta harmonin än noterna, den dolda meningen mellan raderna, liksom det är fallet i alla djupt mänskliga uttryckssätt. Vem kan förstå kärleken? Vem kan förklara vad man upplever inför dödens mysterium?

En mycket vacker beskrivning som jag själv lärde mig mycket av.

Innan jag rundar av vill jag även ta med ett citat till.

Liturgin ligger på lekens nivå. Den har sitt ursprung och sitt mål i sig själv. Den strävar inte efter att uppnå något. När man leker så gör man det för lekens skull, inte för att vinna ett pris... Att leka liturgins lek med syfte att därmed uppnå något, är att fullständigt degradera den. Liturgin har ibland blivit en skola. Man vill få med allt i den. Men den bör få förbli en symbolisk och lekfull handling. Den verkliga liturgin firas i klostren. Där, åtminstone, tjänar den inte till något. Den tar tiden och hela personen i anspråk. Den är inte konstnärlig, men skön i sig själv. Den består helt och hållet av mottagandet av Kristus tvärs igenom den liturgiska handlingen. Själ och kropp blir beslagtagna, även om intellektet inte har förstått allt.

Danneels avslutar med att fråga sig vilka botemedel som finns mot en liturgi i kris. Han listar fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.

1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
   Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
   Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hel frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte det samma som vid vilket vanligt bord som helst.
   
   Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.

För mig gav denna läsning många nya insikter. Jag hoppas jag kan ha förmedlat något tänkvärt även till mina läsare.

När jag skulle skriva detta gjorde jag lite research och det visade sig att det i år är 40-årsjubileum av liturgins reformerande och det har därför skrivits en del om detta på senare tid. I Signum har det funnits en artikel av Danneels som kommenterats av Ora et Labora. Vidare hittade jag dessa två texter (en artikel och en lecture) av Danneels på America - the National Catholic Weekly.

Technorati Tags: Liturgi

Himmelssängen - resultatet av ett av mina intressen

Jag tänkte jag skulle avslöja ett av mina intressen: Snickeri. Jag är en amatör, men har likväl ägnat en del tid och energi åt detta och tycker det är roligt... Jag kommer troligen skriva om detta intresse då och då.

Idag tänkte jag skriva om mitt senaste stora projekt. En himmelssäng.

Vi hade köpt en dubbelsäng billigt, vilket straffade sig, den gick av på mitten. Vi märkte det en dag då det inte gick att få in damsugarröret under mitten av sängen... Vi stod då inför valet att köpa nytt eller att jag skulle ta mig tiden och göra en säng. Min fru ville ha en himmelssäng (verkar som om det finns en allmän svaghet för sådana hos det täcka könet). Min reflektion var att det skulle bli tvunget att göra den isärtagbar, eftersom vi inte har dörrar och trappor av enorma proportioner... Eftersom jag aldrig gjort en säng och alltså än mindre en himmelssäng, och allra minst en isärtagbar sådan, så hade jag mina betänkligheter, men jag inlät mig likväl i företaget.

För att underlätta så mycket som möjligt så köpte vi färdighyvlat virke för att slippa krångla med mina hobbymaskiner i onödan. Sedan var det bara att mäta, fundera och fantisera. Slutligen hade jag en ritning som jag trodde skulle kunna fungera och se snygg ut. Då började själva snickeriarbetet, som mest bestod i att fräsa ut olika dekorationer. Men det gällde naturligtvis också att få till tappar och tapphål, så att det skulle bli möjligt att få isär det hela när vi en dag skall flytta.

Efter ett par månaders slit på kvällar och helger i vår källare så var det dags att montera det hela. Jag hade då ingen aning om det skulle hålla ihop, eller om allt skulle visa sig bli en flopp i regalskeppet Wasas proportioner. Efter en hel del möda lyckades vi få ihop det och få det att stå. Tro det eller ej, men det blev faktiskt mycket stabilt. Sängen är inte alls ranglig, vilket jag nästan tagit för givet, utan den känns stum då man tar tag i den.

Sedan har min fru tagit över och målat sängen, samt satt upp förhängen. Det hela blev faktiskt ganska skapligt i slutändan. Långt bättre än vad jag hade förväntat mig...

 Här ser ni sängen genom vår sovrumsspegel.

 Ovandelen av en av stolparna.

 Foten av samma stolpe.

 Vår bild av Jesus ovan huvudändan, med texten
"Jesu, Ufam Tobie" ("Jesus, jag förtröstar på dig" på polska).

Inspiration för bloggande... Av Mirjana från Medjugorje

Mirjanas ord i denna film om Medjugorje är en mycket god regel, särskilt för oss kristna bloggare. She [Mary] do not want us to preach around, She want us to talk with our life. She does not mean that we must be quiet always, but never talk to somebody if you did not pray before. Because if you are only preaching, your words will be empty...

Jag tar åt mig av av detta och skall försöka ha detta som min ledstjärna framgent.

Technorati Tags: Jungfru Maria, Uppenbarelser, Bön

Att sura

Vad innebär det att sura?
Enligt Wikipedia innebär att sura: "ett känslomässigt läge då man inte känner sig glad".
Enligt SAOL betyder att sura: "Vara på dåligt humör".
Enligt Nordstedts stora svenska ordbok betyder att sura: "Vara på irriterat, grinigt humör p. g. a. ngt som upplevs som en oförrätt"

Visst är det sant att man inte känner sig glad när man surar men samtidigt innebär surhet så mycket mer än att inte vara glad. Nordstedts definition är den som kommer närmast vad jag själv lägger i ordet. För mig innebär dock att sura något mer än att bara vara på dåligt humör för att man känner sig förfördelad.

För mig är man sur om man:

1. Tycker synd om sig själv (möjligen av goda själ)
2. Inte önskar försoning.

Som framgår uppstår surhet i regel som en konsekvens av en konflikt och oftast upplever den surande sig förfördelad av något skäl.

Hur många av oss har aldrig surat?
Själv har jag en viss fallenhet för denna olat, även om jag arbetar på att försöka slipa bort den.

Varför är det en olat? Får man inte tycka synd om sig själv, ens då man faktiskt blivit förfördelad?
Jag tycker det är rätt tveksamt om det kan vara konstruktivt att tycka synd om sig själv överhuvudtaget. Hur det nu än är med den saken så innebär surhet något mer än bara självömkan. Det innebär också en ovilja att förlåta och be om förlåtelse. Som ni märker så undviker jag helt att beakta att man är på dåligt humör, det är en konsekvens, orsaken står att finna i surandet som sådant.

Det finns en slags bitterljuvhet i surandet som är ganska förrädiskt. Det är samma slags bitterljuvhet som hat kan medföra. Det finns en slags tillfredsställelse i att sura, liksom det finns det i hat. Är det samma form av tillfredsställelse? Ja, jag menar att det är det, för att surhet är en mild form av hat, eftersom det saknas en önskan att försonas.

Varför skriver jag då om detta bisarra ämne?
Med 5 barn så tvingas man att ta ställning till om det kan få finnas någon tolerans mot surhet, för vi tycks alla ha en större eller mindre naturlig fallenhet för denna olat. I vår familj försöker vi med bestämdhet mota surheten i grind. Det är en sak att vara ledsen, men det får inte leda till surhet.

På samma sätt som dygd bygger upp en människas karaktär så tenderar sådana olater som surhet att bryta ner och avtrubba samvetet. En möjlig förklaring till detta är att när vi upprepar samma beteende eller tankar så förstärks vår tendens till att upprepa detta beteende. Jag kan inte det där med hur hjärnan (biologiska neurala nätverk) fungerar särskilt väl, men jag har arbetat en del med artificiella neurala nätverk, och principen är snarlik (då de senare är ämnade att efterlikna hjärnans funktion). Om samma mönster upprepas många gånger så förstärks tendensen att hamna in i det mönstret igen. Man skulle nog kunna likna det vid att det bildas spår i hjärnan som fördjupas varje gång vi upprepar samma tanke/beteende. Det är av den anledningen som elchocker används på en del psykiska diagnosfall, eftersom det s a s nollställer tendenserna att återgå till gamla tankebanor, eller slätar ut spåren... Det blir helt enkelt lättare att bryta invanda beteenden...

Hur ser andra på detta? Kan det ligga något gott i självömkan? Kan man acceptera surhet i vissa situationer? Lägger ni andra betydelser i "att sura"? Verkar det rimligt att olater, liksom dygder, kan ha den effekten som jag beskrev här ovan?


Technorati Tags: Dygder