Har kyrkan tagit slutgiltigt ställning i kvinnoprästfrågan?

I samband med påsken blommade åter frågan kring kvinnliga präster upp (helt utan min inblandning). Jag hakade på och har skrivit två inlägg om saken nyligen.

För mig är den primära frågan om kyrkan har fattat ett slutgiltigt, dogmatiskt beslut i frågan. Har hon gjort det så framstår allt tyckande i frågan möjligen intressant, men ovidkommande. Har hon däremot inte tagit ställning slutgiltigt så är det också meningsfullt att fortsätta att föra dialoger kring frågan och försöka påverka kyrkan i den riktning som var och en finner bäst överensstämmer med sin uppfattning och sitt samvete.

Så frågan som jag skall försöka besvara i det här inlägget är: Är kyrkans lära i fråga om kvinnliga präster öppen för debatt, eller är det en avslutad fråga, därför att kyrkans nuvarande lära är ofelbar och slutgiltig?

Det är uppenbart att det är kyrkan vi måste vända oss till för att få svaret.

1976 publicerade CDF (troskongregationen) dokumentet Inter Insigniores, som sammanfattade vad kyrkan kommit fram till efter att grundligt ha gått igenom frågan. Den så uppchausade rapporten som sedermera läcktes till pressen måste i ljuset av publiceringen av Inter Insigniores ses som ett internt dokument som skulle ligga till grund för Inter Insigniores (vilket också framgår om man läser inledningen av rapporten, där det nämns att CDF givit bibelkommissionen i uppgift att undersöka frågan om kvinnliga präster i ljuset av bibeln, vilket bör ha skett inom ramen för den tid man kan anta att det tagit att göra de nödvändiga efterforskningarna inför Inter Insigniores, som också återger flera av de slutsatser som rapporten presenterat). Som jag konstaterade efter att ha läst rapporten så kommer den fram till att Bibeln inte ger något stöd för kvinnliga präster. Det som möjligen kan anses vara kontroversiellt med rapporten är att en majoritet av delegaterna frågar kyrkan om hon trots det inte kunde anförtro prästämbetet åt kvinnor. Vad kyrkan därför har haft att ta ställning till är om Traditionen kan anses öppna för en sådan möjlighet (eftersom bibeln inte kan motivera att prästämbetet anförtros åt kvinnor).

Nedan följer några valda utdrag (med mina fetmarkeringar) ur Inter Insigniores, som verkligen är rekommenderad läsning. För den som inte orkar läsa hela dokumentet eller ens mina valda citat följer en sammanfattning av dokumentet längre ner.

Ur inledningen kan vi läsa:

The various arguments capable of clarifying this important problem have been submitted to a critical examination. As we are dealing with a debate which classical theology scarcely touched upon, the current argumentation runs the risk of neglecting essential elements.

For these reasons, in execution of a mandate received from the Holy Father and echoing the declaration which he himself made in his letter of 30 November 1975,[6] the Sacred Congregation for the Doctrine of the Faith judges it necessary to recall that the Church, in fidelity to the example of the Lord, does not consider herself authorized to admit women to priestly ordination.

Angående om kyrkan någonsin vigt kvinnor till präster konstateras:

The Catholic Church has never felt that priestly or episcopal ordination can be validly conferred on women. A few heretical sects in the first centuries, especially Gnostic ones, entrusted the exercise of the priestly ministry to women: this innovation was immediately noted and condemned by the Fathers, who considered it as unacceptable in the Church.

Sedan fortsätter ett resonemang kring kyrkofädernas fördomar mot kvinnor. Längre ner, i avsnittet om Kristi attityd står det:

Jesus Christ did not call any woman to become part of the Twelve. If he acted in this way, it was not in order to conform to the customs of his time, for his attitude towards women was quite different from that of his milieu, and he deliberately and courageously broke with it.

Angående vad apostlarna gjorde står följande:

The apostolic community remained faithful to the attitude of Jesus towards women. Although Mary occupied a privileged place in the little circle of those gathered in the Upper Room after the Lord's Ascension (cf. Acts 1:14), it was not she who was called to enter the College of the Twelve at the time of the election that resulted in the choice of Matthias: those who were put forward were two disciples whom the Gospels do not even mention.

On the day of Pentecost, the Holy Spirit filled them all, men and women (cf. Acts 2:1; 1:14), yet the proclamation of the fulfillment of the prophecies in Jesus was made only by "Peter and the Eleven" (Acts 2:14).

Vidare kan vi läsa:

In the Pauline Letters, exegetes of authority have noted a difference between two formulas used by the Apostle: he writes indiscriminately "my fellow workers" (Rom 16:3; Phil 4:2-3) when referring to men and women helping him in his apostolate in one way or another; but he reserves the title "God's fellow workers" (1 Cor 3:9; cf. 1 Thes 3:2) to Apollos, Timothy and himself, thus designated because they are directly set apart for the apostolic ministry and the preaching of the Word of God. In spite of the so important role played by women on the day of the Resurrection, their collaboration was not extended by Saint Paul to the official and public proclamation of the message, since this proclamation belongs exclusively to the apostolic mission.

Angående kyrkans syn på hur den skall förhålla sig till Jesu och apostlarnas handlande kan vi bla läsa följande:

However, the Apostle's forbidding of women "to speak" in the assemblies (cf. 1 Cor 14:34-35; 1 Tim 2: 12) is of a different nature, and exegetes define its meaning in this way: Paul in no way opposes the right, which he elsewhere recognizes as possessed by women, to prophesy in the assembly (cf. 1 Cor 11:5); the prohibition solely concerns the official function of teaching in the Christian assembly. For Saint Paul this prescription is bound up with the divine plan of creation (cf. 1 Cor 11:7; Gen 2:18-24): it would be difficult to see in it the expression of a cultural fact. Nor should it be forgotten that we owe to Saint Paul one of the most vigorous texts in the New Testament on the fundamental equality of men and women, as children of God in Christ (cf. Gal 3:28). Therefore there is no reason for accusing him of prejudices against women, when we note the trust that he shows towards them and the collaboration that he asks of them in his apostolate.
[...]
As Pope Pius XII recalled: "The Church has no power over the substance of the sacraments, that is to say, over what Christ the Lord, as the sources of Revelation bear witness, determined should be maintained in the sacramental sign".
[...]
When she judges that she cannot accept certain changes, it is because she knows that she is bound by Christ's manner of acting.
[...]
This practice of the Church therefore has a normative character: in the fact of conferring priestly ordination only on men, it is a question of an unbroken tradition throughout the history of the Church, universal in the East and in the West, and alert to repress abuses immediately. This norm, based on Christ's example, has been and is still observed because it is considered to conform to God's plan for his Church.

Vidare kan vi läsa:

The Church's constant teaching, repeated and clarified by the Second Vatican Council and again recalled by the 1971 Synod of Bishops and by the Sacred Congregation for the Doctrine of the Faith in its Declaration of 24 June 1973, declares that the bishop or the priest, in the exercise of his ministry, does not act in his own name, "in persona propria:" he represents Christ, who acts through him: "the priest truly acts in the place of Christ", as Saint Cyprian already wrote in the third century.
[...]
"Sacramental signs", says Saint Thomas, "represent what they signify by natural resemblance".[19] The same natural resemblance is required for persons as for things: when Christ's role in the Eucharist is to be expressed sacramentally, there would not be this "natural resemblance" which must exist between Christ and his minister if the role of Christ were not taken by a man: in such a case it would be difficult to see in the minister the image of Christ. For Christ himself was and remains a man.

Christ is of course the firstborn of all humanity, of women as well as men: the unity which he re-established after sin is such that there are no more distinctions between Jew and Greek, slave and free, male and female, but all are one in Christ Jesus (cf. Gal 3:28). Nevertheless, the Incarnation of the Word took place according to the male sex: this is indeed a question of fact, and this fact, while not implying an alleged natural superiority of man over woman, cannot be disassociated from the economy of salvation: it is, indeed, in harmony with the entirety of God's plan as God himself has revealed it, and of which the mystery of the Covenant is the nucleus.
[...]
If one does justice to these reflections, one will better understand how well-founded is the basis of the Church's practice; and one will conclude that the controversies raised in our days over the ordination of women are for all Christians a pressing invitation to meditate on the mystery of the Church, to study in greater detail the meaning of the episcopate and the priesthood, and to rediscover the real and pre-eminent place of the priest in the community of the baptized, of which he indeed forms part but from which he is distinguished because, in the actions that call for the character of ordination, for the community he is—with all the effectiveness proper to the sacraments—the image and symbol of Christ himself who calls, forgives, and accomplishes the sacrifice of the Covenant.

I den avslutande delen står det:

The pastoral charge in the Church is normally linked to the sacrament of Order: it is not a simple government, comparable to the modes of authority found in States. It is not granted by people's spontaneous choice: even when it involves designation through election, it is the laying on of hands and the prayer of the successors of the Apostles which guarantee God's choice; and it is the Holy Spirit, given by ordination, who grants participation in the ruling power of the Supreme Pastor, Christ (cf. Acts 20:28). It is a charge of service and love: "If you love me, feed my sheep" (cf. Jn 21:15-17).
[...]
The priesthood is not conferred for the honour or advantage of the recipient, but for the service of God and the Church; it is the object of a specific and totally gratuitous vocation: "You did not choose me, no, I chose you, and I commissioned you. . . " (Jn 15:16; cf. Heb 5:4).

It is sometimes said and written in books and periodicals that some women feel that they have a vocation to the priesthood. Such an attraction, however noble and understandable, still does not suffice for a genuine vocation. In fact a vocation can not be reduced to a mere personal attraction, which can remain purely subjective. Since the priesthood is a particular ministry of which the Church has received the charge and the control, authentication by the Church is indispensable here and is a constitutive part of the vocation: Christ chose "those he wanted" (Mk:13). On the other hand, there is a universal vocation of all the baptized to the exercise of the royal priesthood by offering their lives to God and by giving witness for his praise.

Women who express a desire for the ministerial priesthood are doubtless motivated by the desire to serve Christ and the Church. And it is not surprising that, at a time when they are becoming more aware of the discriminations to which they have been subject, they should desire the ministerial priesthood itself. But it must not be forgotten that the priesthood does not form part of the rights of the individual, but stems from the economy of the mystery of Christ and the Church. The priestly office cannot become the goal of social advancement; no merely human progress of society or of the individual can of itself give access to it: it is of another order.

It therefore remains for us to meditate more deeply on the nature of the real equality of the baptized which is one of the great affirmations of Christianity: equality is in no way identity, for the Church is a differentiated body, in which each individual has his or her role. The roles are distinct, and must not be confused; they do not favour the superiority of some vis-a-vis the others, nor do they provide an excuse for jealousy; the only better gift, which can and must be desired, is love (cf. 1 Cor 12-13). The greatest in the Kingdom of Heaven are not the ministers but the saints.

The Church desires that Christian women should become fully aware of the greatness of their mission: today their role is of capital importance, both for the renewal and humanization of society and for the rediscovery by believers of the true face of the Church.

För att sammanfatta så inleds dokumentet med att konstatera att det inte är möjligt för kyrkan att viga kvinnliga präster, och aldrig kommer att bli det heller. Sedan följer en motivering för varför.

Eftersom detta uppenbarligen inte räckte för att övertyga en del katoliker om att kyrkan redan hade undersökt frågan och kommit fram till att det inte är möjligt att ändra sin praxis i fråga om vigning av präster skrev påven Johannes Paulus II Ordinatio Sacerdotalis, ett kort apostoliskt brev som avslutas med följande två stycken (varav det andra är flitigt citerat, min fetmarkering):

Although the teaching that priestly ordination is to be reserved to men alone has been preserved by the constant and universal Tradition of the Church and firmly taught by the Magisterium in its more recent documents, at the present time in some places it is nonetheless considered still open to debate, or the Church's judgment that women are not to be admitted to ordination is considered to have a merely disciplinary force.

Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance, a matter which pertains to the Church's divine constitution itself, in virtue of my ministry of confirming the brethren (cf. Lk 22:32) I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.

Efter detta brevs publicering uppstod frågan om detta var ett ofelbart utlåtande från påven. CDF svarade med följande klargörande (med orginalets fetmarkeringar och kursiveringar):

Responsum ad Dubium Concerning the Teaching Contained in Ordinatio Sacerdotalis

Dubium: Whether the teaching that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women, which is presented in the Apostolic Letter Ordinatio Sacerdotalis to be held definitively, is to be understood as belonging to the deposit of faith.

Responsum: In the affirmative.

This teaching requires definitive assent, since, founded on the written Word of God, and from the beginning constantly preserved and applied in the Tradition of the Church, it has been set forth infallibly by the ordinary and universal Magisterium (cf. Second Vatican Council, Dogmatic Constitution on the Church Lumen Gentium 25, 2). Thus, in the present circumstances, the Roman Pontiff, exercising his proper office of confirming the brethren (cf. Lk 22:32), has handed on this same teaching by a formal declaration, explicitly stating what is to be held always, everywhere, and by all, as belonging to the deposit of the faith.

Tillsammans med detta klargörande publicerades också ett längre utlåtande som lite mer lägger ut orden kring detta korta svar.

Avslutning

Så, efter att ha läst igenom de mest centrala av de skrivelser som behandlat frågan om kvinnliga präster sedan andra vatikankoncilliet så kan jag konstatera att det inte råder någon tvekan om läget. Brevet Ordinatio Sacerdotalis var inte i sig ett ofelbart utlåtande, utan upprepade bara en redan ofelbar och slugiltig lära. Det som upprepades och åsyftades i brevet är bindande och denna lära kommer inte att ändras.

the Roman Pontiff, exercising his proper office of confirming the brethren (cf. Lk 22:32), has handed on this same teaching by a formal declaration, explicitly stating what is to be held always, everywhere, and by all, as belonging to the deposit of the faith.

Jag förstår att detta kan upplevas som väldigt svårt att acceptera för dem som verkligen är för kvinnliga präster. Det finns dock inget utrymme kvar för tvivel för dem som tror på att kyrkan är ofelbar. I detta fall fanns det inget behov av att deklarera denna sanning som en dogm eftersom det redan var en ofelbar lära som kyrkan troget hållit sig till ända sedan sin tillblivelse.

Följdaktligen anser jag att frågan om att viga kvinnor till präster är en icke-fråga för katoliker. Därmed blir det enligt mitt sätt att se det också meningslöst att ägna sig åt hårklyverier och vilda spekulationer i frågan.

Uppdatering 1: Jag har i en kommentar också berört och klargjort hur jag ser på påståendet att frågan om kvinnliga präster endast är en ordningsfråga och därmed inte kan få ett slutgiltigt svar.

Uppdatering 2: Det har även framförts argument för att kyrkans påstått ofelbara läror inte skulle vara ofelbara när allt kommer omkring, utan att en del läror faktiskt ändrat innebörd över tid. Jag har försökt att ge min syn på det argumentet också i en kommentar.

Uppdatering 3: Joanne Boggle har skrivit artikeln Women Priests - No Chance om samma fråga. Hennes slutsats är på sätt och vis inte densamma som min, hon avslutar med att skriva:

In this, as in so much more, the Church holds the truth for which so many in these days are aching. We may find debating feminism and the priesthood tedious at times, but God calls us to do it, and we will find that presenting His truth will produce multiple blessings.

Skillnaden är att medan detta inlägg för mig innebär ett sätt att meddela varför jag finner frågan avslutad, så ser hon fortfarande behovet av att fortsätta debattera frågan. Jag hoppas få slippa det men kommer försvara vad jag anser är sant om någon ansätter mig...

Uppdatering 4: En kommentator bistod med en formell genomgång av vad som krävs för att en katolsk lära skall räknas som ofelbar, och i ljuset av den definitionen klargörs i efterföljande kommentar varför det rör sig om en ofelbar lära i denna fråga.

Uppdatering 5: En utläggning kring fråga om påven eller kyrkan överhuvudtaget har möjlighet att ändra den befintliga sakramentsläran kring ämbetets sakrament finns här.

Alla de som fortfarande tvivlar på om kyrkan tagit slutgiltigt ställning uppmanar jag att läsa vad kyrkan har haft att säga om saken. De texter som jag länkat till utgör ca 20 sidor. Vill man fördjupa sig ytterligare så finns det säkert mycket mer att läsa.

Några av dem som skrivit om detta på senare tid är: Charlotte, Deum Verum och Minutz. Z och Zoltan har också deltagit, men främst i kommenterandet.

Remember Lepanto har länkat hit.

Ekmans syn kommer i Dagen
Reaktioner på Ekmans syn kommer också i Dagen

Allt gott!

Värdering av den "nedtystade rapporten"

I samtalet som uppstod kring mitt inlägg om Kreefts föreläsning kring frågan "kvinnliga präster" så fördes återigen en rapport från bibelkommisionen fram av Charlotte, som påstås ha blivit nedtystad och sedan läckt till pressen. D hittade en länk till texten och jag har nu läst den.

Det är en vacker och läsvärd text, som till min förvåning i första delen tar upp exakt samma argument som en del av de som Kreeft tar upp, vilket jag inte hade väntat mig eftersom det var Charlotte som slog på stora trumman för textens sprängstoff. Överlag är detta en text som går stick i stäv med alla de argument som Charlotte brukar föra fram, varför jag måste ställa mig frågan om hon någonsin själv läst texten.

En av de frågor som uppstod innan själva texten hittades var vilken sammanfattning av texten som var trovärdig, den av Wijngards eller den på Religiuos Tolerance.

Enligt Charlottes citat skrev Wijngaards om rapporten (min fetmarkering):

The Pontifical Biblical Commission (1975) came out in favour of the ordination of women. In response, its report was withheld from publication. And, to muzzle the commission for good, it was henceforth made totally subject to the Congregation for the Doctrine of the Faith, as the Holy Office was now called. The truth only emerged when the commission's chairman, Fr. Stanley, resigned, and when the report was leaked to the press.

Mot detta står sammanfattningen från Religiuos Tolerance (min fetmarkering och kursivering):

It does not seem that the New Testament by itself alone will permit us to settle in a clear way and once and for all the problem of the possible accession of women to the presbyterate.

However, some think that in the scriptures there are sufficient indications to exclude this possibility, considering that the sacraments of Eucharist and reconciliation have a special link with the person of Christ and therefore with the male hierarchy, as borne out by the New Testament.

Others, on the contrary, wonder if the church hierarchy, entrusted with the sacramental economy, would be able to entrust the ministries of Eucharist and reconciliation to women in light of circumstances, without going against Christ's original intentions.

Efter att ha läst hela texten är det helt uppenbart att sammanfattningen av Religious Tolerance är helt korrekt och att den inte på något sätt skulle ha kommit fram till att bibeln stödjer kvinnliga präster. Tvärtom är den rätt tydlig med att bibeln endast kan visa på manliga präster/biskopar (även om kvinnor haft andra framträdande roller i församlingarna) och att det inte finns något som talar för kvinnliga präster i bibeln.

5 av 17 delegater menar med bestämdhet att bibeln helt säkert inte lämnar kyrkan något utrymme att ändra sin praxis, medan övriga tolv frågar kyrkan om det finns möjlighet låta kvinnor få bli präster, trots att det inte finns stöd för det i bibeln.

Frågan som måste följa blir då: Vad svarar kyrkan på frågan om hon ändå, trots att det saknas bibliskt stöd för att viga kvinnor till präster, kan anse sig ha auktoritet att ändra sin praxis?

Kyrkan har upprepade gånger svarat, bl a i Inter Insigniores 1976 och nu senast i Ordinatio Sacerdotalis 1994. I det senare dokumentet skrev JPII följande väldigt tydliga utlåtande (min fetmarkering):

Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance…I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.

I en (synnerligen tydlig) uppföljning till Ordinatio Sacerdotalis skrev troskongregationen 1995 följande utlåtande angående påvens apostoliska brev från året innan (min fetmarkering och kursivering):

[Ordinatio Sacerdotalis, though] itself not infallible, witnesses to the infallibility of the teaching of a doctrine already possessed by the Church... This doctrine belongs to the deposit of the faith of the Church. It should be emphasized that the definitive and infallible nature of this teaching of the Church did not arise with the publication of the Letter Ordinatio Sacerdotalis.

Detta måste förstås som att kyrkan redan innan påvens brev hade en definitiv och ofelbar lära i ämbetsfrågan och att den läran utesluter möjligheten att viga kvinnor till präster.

Hur man efter detta kan anse att
1) bibelkommisionens rapport har något i saken att tillägga och
2) kyrkans hållning fortfarande kan betraktas som öppen i frågan,
är för mig ett stort mysterium!

Allt gott!

"Vi ser olika i perifera saker"

Jag har vid olika tillfällen haft konversationer med signaturen PåKlippan (hos Aletheia) och nu senast menade han att alla evnagelikala var överens om det centrala. Han skrev: Kring korset blir enigheten total. Jesus som frälsare och Guds son, bibeln som Guds uppenbarade budskap till oss. Syndafallets hemska konsekvenser och Jesu försoningsdöd är vi alla ense om. Han skrev vidare: Vi evangelikaler ser olika i perifera saker. Ju mer perifert ju mer avvikelser.

För mig framstår allt motstånd mot katolicism i ljuset av ett sådant ställningstagande som helt absurt. Vi är också enade kring korset. Vi ser också Jesus som frälsare och Guds son. Vi ser också bibeln som Guds uppenbarade budskap till oss. Vi är också på det klara med syndafallets hemska konsekvenser och bekänner att Jesus genom sin död försonade oss med Gud. Sedan är vi inte överens med de evangelikala i ett antal andra frågor, men de är ju perifera, enligt dem själva.

Så, i ljuset av deras eget försvar för den splittring som uppstår till följd av att alla läser och tolkar bibeln olika, så har de i praktiken underkänt sina skäl att ogilla katolska kyrkan. Men de förmår inte själva inse inkonsekvensen i sina resonemang och ta konsekvensen av det, utan vidhåller att det är rationellt att ogilla katolska kyrkan för dess annorlunda ståndpunkter i "perifera" frågor, och samtidigt acceptera den inbördes splittringen i likaledes "perifera" frågor...

Allt gott!

Oförskämt, Haggaj!

Bakgrund
Varför skulle det vara oförskämt att använda en bild från en välkänd film, frågar sig säkert flera. Till saken hör att Haggaj har haft både telefon, mail och många bloggkontakter med mig sedan ca ½ år och känner mycket väl till min frus släktskap med Marta. Utan den förklaringen ter sig säkert mitt inlägg lite överspänt...
Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Menar han katolska kyrkan eller …?

Användande av oetiska manipulativa eller tvingande
tekniker för att övertyga och kontrollera
(t.ex. isolering från familj och tidigare vänner)

Jag citerar min frus kommentar till Haggajs senaste oförskämdhet:
Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Menar han katolska kyrkan eller …?

Haggaj,
ta bort bilden på min syster.
Jag blir mycket arg på dig att använda dig av den för att antyda att hon blivit offer för
“Användande av oetiska manipulativa eller tvingande
tekniker för att övertyga och kontrollera
(t.ex. isolering från familj och tidigare vänner)”

Det är på gränsen till smutskastning…
För henne var detta ett personligt och själständigt val i fullständig fri vilja, för att få leva helt för Gud.

Ta och sätt in ett kort på dig själv eller dina barn. Det varit mer rakryggat.

Ja det är verkligen på gränsen, eller snarare över gränsen...

Uppdatering: Jag noterar att Haggaj bytt till en ofördelaktig bild på Mother Angelica på EWTN (hur nu hon skulle kunna betraktas som träffad av det bildtexten antyder), istället för min svägerska...

Det liturgiska firandet av eukaristin, enligt Justinus Martyren (100-talet)

I dessa dagar då vi påminner oss kyrkans födelse vill jag länka till en tidig beskrivning av hur mässan gick till.

Katolska Kyrkans Katekes - 1345

Från 100-talet har vi Justinus Martyrens vittnesbörd om grunddragen i den eukaristiska gudstjänsten. I stort går det till på samma sätt när det gäller de stora liturgiska familjerna ännu i våra dagar. Han skriver följande för att för den hedniske kejsaren Antoninus Pius (138-161) förklara vad de kristna gör:

På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner * för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande. (taget från Justinus, Apologia, 1, 67: CA 1, 184-186, PG 6, 429 & Justinus, Apologia, 1, 65: CA 1, 176-180, PG 6, 428.)

Länktips: Kreeft on Sexual Symbolism: om kvinnoprästfrågan

Jag har tidigare skrivit om min syn på kvinnnliga präster och hänvisade bl a till ett inspelat föredrag av Kreeft kring temat, där han redogör för alla de viktigaste argumenten för kyrkans hållning. Hittade nu ett utdrag av en del av föredraget. Nedan ges en kort sammanfattning av inledningen och motivet till att punkten berörs. Kreeft är som alltid mycket läsvärd, både rolig, tydlig och skarp. Jag kan varmt rekommendera läsning av hela texten (eller att ni lyssnar på hans föreläsning, vilken tar upp ytterligare tre argumentationslinjer kring frågan och är stundtals riktigt underhållande).

Sexual Symbolism

The first two things we learn about sex from God, right from the beginning, are that God designed it, not man or society, and that it is very good.

[...]

Advocates of women's ordination usually misunderstand sexual symbolism because they misunderstand symbolism itself as radically as they misunderstand authority. They think of symbols as man-made and artificial. They do not see that there are profound and unchangeable natural symbols, that things can be signs.

[...]

If every thing in nature means something, then the big things in nature mean something big. And sex is a Big Thing. What it means is so big that we will never exhaust it, only discover more facets of its diamond.

[...]

Everything is connected, and everything points beyond itself — especially sex. God, who deliberately designed sexuality, also deliberately designed to incarnate himself as a male. Jesus Christ is still a male. He still has his human body in heaven. It is and forever will be a male body. This is not ideology or theology or interpretation this is fact, this is data.

What follows is my attempt to explain the Church's "no" to priestesses in light of this data. My explanation can be summarized in two propositions. First, priests of Christ who are Christ's mouths through which he himself says, "This is my Body," must be men because Christ is a man. Second, Christ, the perfect human image of the Father, is male because God is Father. To deny my first proposition is to deny the Eucharist, and thus Catholicism. To deny my second proposition is to deny the authority of Christ, and thus Christianity.

Uppdatering: Både Charlotte och Minutz har skrivit om detta (vilket delvis inspirerade mig att också skriva)
Allt gott!

Publicisten Ivar Harrie

En barndomsvän till mig har nyligen disputerat med boken Publicisten Ivar Harrie, utgiven av Carlsson Bokförlag. Det var en trevlig disputation med en mycket duktig och saklig opponent som ställde många relevanta frågor. Det var även roligt att Harries släkt fanns representerad och varmt tackade Kristoffer för hans arbete.

Vill härmed gratulera honom och tipsa alla som är intresserade av mediekommunikation och det offentliga samtalet att införskaffa ett ex och fördjupa sig...

Sammanfattning: Avhandlingen är en pionjärstudie om publicisten
Ivar Harrie (1899-1973) och hans deltagande i det offentliga samtalet
under främst sin tid som chefredaktör på Expressen (1944-1960). Genom
att studera de första decennierna under efterkrigstidens offentliga
samtal genom en framträdande debattörs texter, belyser avhandlingen
central tematik från dåtidens aktuella ideologiska, politiska och
kulturella problemställningar ur ett inifrånperspektiv: Kalla kriget,
synen på sexualiteten, kristendom och humanism samt bildningsfrågan.
Fokus har även riktats mot Harries syn på sin roll som publicist i
efterkrigstiden och hans engagemang i publicistiska frågor, framför
allt yttrandefriheten. Harrie var ett viktigt inslag i dåtidens
offentliga samtal men hans deltagande i debatten har inte tidigare
studerats i någon vetenskaplig studie. Avhandlingen bidrar på så sätt
med nya perspektiv på efterkrigstidens politiska, ideologiska och
kulturella historia. I studien ingår även en tillbakablick på
mellankrigstidens debatt, med särskilt fokus på Harries förhållande
till de totalitära ideologierna. Materialet består huvudsakligen av
Harries artiklar från Expressen-tiden, men hans övriga produktion
(essäer, böcker, översättningar osv.) har också använts.

Baksidestext: Publicisten Ivar Harrie framträdde som en mångkunnig och välkänd kulturpersonlighet under en stor del av 1900-talet. Expressen blev en makalös succé och snabbt Nordens största dagstidning. Ivar Harrie var Expressens första chefredaktör under åren 1944-1960.
I "Publicisten Ivar Harrie" ger Kristofffer Holt en levande inblick i 1940- och -50-talens offentliga debatt genom att udenrsöka Harries roll och gärning. Redan genom att acceptera posten på Expressen utmanade han sin samtid: han med bakgrund som översättare av klassiker och bl a medarbetare till Torgny Segerstedt blev nu detta folkliga och högröstade blads överhuvud.
"Det offentliga samtalets historia är en del av det gemensamma kulturarvet - det utgör en förhistoria till de debatter som pågår idag", framhåller Holt inledningsvis. Det är inte minst i detta ljus som hans bok skall läsas.

Några recensioner:
SvD » Kulturnyheter » Recension: Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944–1960 (Sakprosa)
Harrie i halvfigur - ST.nu - Sundsvalls Tidning
Kristoffer Holt / Publicisten Ivar Harrie - Kultur - Expressen.se
Unt.se - Harrie som Prometeus och Mefistofeles
Dagbladet.se » Närmare Dig

Allt gott!

Länktips: Osama vs Påven...

Creative Minority Report: Osama Slams Pope, Journalists in a Quandry - A Catholic Blog: Religion, Politics, Current Events, Humor, and more.

...Journalists all around the globe were stunned but unsure which side of this issue to take in their reports. Typically, journalists will sympathize with the person who is verbally attacked and condemn the attacker for partisanship. "But this is the Pope," said one anonymous journalist. "Now I know that Osama's a really bad guy but...this is the Pope."...

Ännu ett läsvärt inlägg från Creative Minority Report...

Dagen: Usama bin Ladin hotar straffa EU för Muhammedteckningar
DN: Usama bin Ladin hotar EU
SvD: Terrorexpert: Illavarslande tecken
SvD: Usama bin Ladin vill straffa EU

Allt gott!

Länktips: Gorbatjov och den Helige Fransiskus

Creative Minority Report: Gorbachev at the Tomb of St. Francis - A Catholic Blog: Religion, Politics, Current Events, Humor, and more.

The Lord works in mysterious ways. Shortly after the consecration of Russia and the world was finally completed in 1984, Mikhail Gorbachev rose to power in the Soviet Union. This is a story we all know. But there was something that some suspected that now has been finally confirmed

Dagen: Gorbatjov talar öppet om sin tro

Länktips: On Homosexuality and Disarming Bombs

John skriver ett mycket bra inlägg om homosexualitet, där han betonar att den kristna vägen är en balansgång.

it is perilously easy to get the Church's teaching [on homosexuality and same-sex attraction (SSA)] wrong, either in whole or in part, and the consequences of doing so can so readily result in the loss or souls — either by redefining the moral law to tacitly wink at same-sex acts, or by uncharitably preaching a false gospel of irredeemable hostility to persons living with same-sex attraction.

Han hänvisar även till flera katolska celibatära bloggare med SSA. Helt klart läsvärt!
Lunch Break: On Homosexuality and Disarming Bombs

Länktips: Ny blogg --> Böcker och stök i förlagsmammans kök

En alldeles ny blogg (med ett fyndigt namn) som jag kommer hålla ett öga på är Böcker och stök i förlagsmammans kök, som ser ut att kunna bjuda på ett och annat!

Hoppas den kan inspirera även andra!

Allt gott!

Förvånad, någon?

Varför blir jag inte förvånad över vad som kommer till uttryck här:Catholic Renewal: Palmsöndagstankar

Allt gott!

Om att vilja anpassa kyrkans lära till sin egen känsla av rätt och fel...

Jag fick via Catholic Dads kombinerade RSS nys om detta inlägg som jag vill dela med mig av. Nedan citeras själva insändaren.

Letter to the Editor

Letter to the Editor

Published: March 13, 2008

To the Editor:

In response to the article in the Feb. 21 edition of The Georgia Bulletin, “Young Catholics Embrace Jesus’ Message, Not Practices,” I would ask the faithful of Georgia to call upon Archbishop Gregory to make a statement. Throughout the article, the impression is given that church teachings are negotiable. Statements such as, “Increasingly, people want a dialogue with bishops and other church leaders on moral issues” gives the false impression that church teachings are up for discussion—that the laity could meet with the clergy and have a discussion and get her teachings changed or at least softened a bit. Further, the article mentions because of the lived experience of the young in the church, the church’s teachings are not “convincing” or “persuasive.” To my mind, this is evidence of two grave errors—first of all that life experience trumps church teaching, and secondly, that church teachings are supposed to be “persuasive” and “convincing.” Again, the implication is that the church must change her teachings in order to match the life experience of the faithful. Has such weak catechesis been experienced by the young faithful, that they believe that the church should be conformed to their experience? I was received into the church five years ago, and one of the things that attracted me was the uncompromising nature of the church—that she does not change based on the whims of some of her faithful. Protestant denominations routinely practice “doctrine by democracy,” that is, stating doctrinal positions based upon a vote. The article gives the impression that many of the young in the church are interested in having the Catholic Church do the same thing. Such grave error should be corrected clearly and swiftly by our bishops. I have no illusion that the church will start having “listening sessions” and “focus groups” in order to “dialog” with the young faithful in order to negotiate the church’s position on major issues, as the article implies she should. But it would be beneficial to those who are really faithful to the church to hear from our diocesan leaders that in fact to do this would be grave error, and that it is simply impossible to do this and retain our identities as Catholics. If we were to do it, we may as well join the rolls of the 30,000-plus Protestant denominations in this country.

Christopher Lewis, Rome

Jesu Heliga Namn

Hittade bland alla karmeltidningar på toaletten en liten bok skriven av dominikanen Fr. Paul O'Sullivan. Boken heter The Wonders of the Holy Name och är en fantastisk genomgång av betydelsen och vördnaden av Jesu Heliga Namn (finns att läsa via länken). Vi fick boken av min svägerska som skrivit "Jag läste den här och hade stor behållning av den". Jag har också (nästan) läst den och kan bara instämma.

Jag citerar här det första kapitlet och hoppas därmed väcka lusten att läsa denna enkla, korta och lättillgängliga text.

THE WONDERS OF THE HOLY NAME

We have been hearing and have been repeating from childhood the Holy Name of Jesus, but alas, many, very many, have no adequate idea of the great wonders of this Holy Name!

What do you know, Dear Reader, about the Name of Jesus? You know that it is a holy name and that you must bow your head reverently when you say it. That is very little. It is as if you looked at a closed book and merely glanced at the title on the cover. You know nothing of all the beautiful thoughts in the book itself.

Even so, when you pronounce the Name of Jesus you know very little of the treasures hidden in it.

This Divine Name is in truth a mine of riches; it is the fount of the highest holiness and the secret of the greatest happiness that a man can hope to enjoy on this earth. Read and see.

It is so powerful, so certain, that it never fails to produce in our souls the most wonderful results. It consoles the saddest heart and makes the weakest sinner strong. It obtains for us all kinds of favors and graces, spiritual and temporal.

Two things we must do. First of all, we must understand clearly the meaning and value of the Name of Jesus.

Secondly, we must get into the habit of saying it devoutly, frequently, hundreds and hundreds of times every day. Far from being a burden, it will be an immense joy and consolation.

Lite apologetik...

Hittade en sida på nätet med många intressanta artiklar: Apologetics Articles.

Tänkte följa i Zoltans fotspår (1, 2, 3, 4) och citera en av artiklar kring Sola Scriptura. Det är säkert stötande för somliga så läs inte vidare om ni inte vill :-)


The Catholic Case Against Sola Scriptura

DEFINITION of SS given by Greg Krehbiel that I will use:

"Scripture is the only infallible rule for faith and practice" -- hence, all "churches" and any "traditions" (today) are fallible.

COROLLARY (and necessary implication) of SS :

The only interpretation of Scripture that is binding on the Christian conscience is that of the individual exegete (assuming normal adult intelligence) since all "churches" and any "traditions" are fallible.

I. SS is UNBIBLICAL

(1) there is no direct teaching of SS in Scripture (OT or NT)

(a) although possibly implied by 2 Tim 3:15-17; 1 Cor 4:6; etc)

(b) denied by 1 Cor 11:2; 2 Thess 2:15; 2 Tim 1:13-14; 2:2; etc)

(2) there is no statement that apostolic oral revelation would cease to be a rule of faith (was argued it has in fact "passed away")

(3) or at least SS is "non-biblical" since the NT is silent about the "passing away" of the apostolic oral revelation (cf. Matt 24:35; Acts 2:42; 1 Thess 2:13; 1 Pet 1:25; 2 Pet 3:2; etc)

II. SS is UNHISTORICAL

(1) the early Church (1st century) functioned without the NT -- this is granted -- all special revelation was oral from Christ to His apostles to the early Christians -- no written besides OT

(2) even after NT was written the Church functioned without complete NT canon (various books were questioned or not known or not included in some canon lists in the early centuries)

(3) the Church Fathers denied SS -- this is challenged by such Protestant apologists as James White and William Webster

(4) the Church councils and early Creeds do not mention SS -- ("I [We] believe in one holy catholic apostolic Church" rather than "I believe in the one holy Scripture alone")

(5) Roman Catholics and Eastern Orthodox (all "ancient" Churches that trace back through apostolic succession) deny SS today

III. SS is ILLOGICAL (or incoherent)

(1) Scripture alone does not teach "Scripture alone" (see I. above)

(2) Scripture alone can't tell us what "Scripture" is (NT canon)

(a) to argue from "fallible knowledge" and historical testimony directly to inspired Scripture is not possible by reason -- Protestants must simply accept this "by faith alone"

(b) to argue from "fallible knowledge" and historical testimony to an infallible Church founded by Christ and protected from error by the Holy Spirit according to Christ's promises -- which same Church ultimately decided the canon -- THEN to inspired Scripture is reasonable (Catholic solution)

(c) or Scripture is "a fallible collection of infallible books" (R.C. Sproul's "solution" to incoherency problem -- but how does he know these books are inspired if "fallible" canon?)

(3) Scripture alone can't resolve the differences in OT canon

(4) Scripture alone -- being an inanimate object -- can't make any infallible and binding decisions concerning either canon or any (mis)interpretation -- Scripture is simply assumed by definition to be "self-interpreting" and "self-authenticating" without need of any infallible Church -- this begs two important questions

(a) How do I know the Bible *IS* the Word of God?

(b) How do I know *MY* interpretation of Scripture is correct?

(5) Scripture alone can't function as the sole rule of faith for a Christian populace that was entirely illiterate and Bibles were inaccessible before the age of printing (ante 1450 AD)

IV. SS is INCONSISTENT

(1) the Church recognized the NT canon through "tradition" alone and every Protestant today is the beneficiary of that tradition

(2) to argue the "infallibility of God's special providence" (Eric Svendsen) allowed the Church to recognize the NT canon can't be limited to just the canon -- i.e. the same providence of God should protect the Church in general from officially teaching error since she is guided by the "Spirit of truth" (Jn 16:13)

(3) everyone has a "tradition" (although Protestants insist it is fallible) when interpreting Scripture so the question is which tradition should one use and why?

(4) also inconsistent to attack the beliefs of that very Catholic Church that gave us the Bible -- I would argue of course that the Catholic Church of 400 AD is the same Church of [2008] AD

V. SS is IMPROBABLE -- follows directly from II. 3) to 5) above

VI. SS is UNWORKABLE (and impractical)

(1) the fact of over [30,000] Protestant denominations and sects in contrast to the unity of faith (Eph 4:5) in the Catholic Church

(2) Scripture alone is not perspicuous enough (cf. 2 Peter 3:16) to resolve major doctrinal disputes or moral teachings

(3) how can the individual Christian know today who is right?

(4) SS implies nobody is bound to any interpretation but their own since all "churches" and any "traditions" are fallible

(5) each individual Christian is fallible but the historic Christian and Catholic solution is the Magisterium that teaches God's Word infallibly (e.g. in Ecumenical Councils) -- does it really work?

Much more could be said but this is simply a brief statement outlining the Catholic (or Orthodox) case.

All of these points are fully explored and documented in the massive book by Robert Sungenis, Not By Scripture Alone : A Catholic Critique of the Protestant Doctrine of Sola Scriptura (Queenship Publishing, 1997).

Allt gott!

Chiara Lubich har dött

Focolarerörelsens grundarinna har dött. Låt oss be för henne och för Focolarerörelsen i Sverige och i världen.
Hon har ända sedan andra världskriget lett och väglett rörelsen och hennes betydelse för rörelsen är nog svår att helt föreställa sig. Vi har flera vänner som är focolariner. Våra tankar går till dem nu!

Inte bara katoliker sörjer Chiara Lubich

Palmsöndagens liturgi

Det finns få tider på året då liturgin är så fantastisk som under stilla veckan och påsken. Palmsöndagen är inget undantag.

Evangeliet enligt Matteus är en upplevelse... Fantastiskt att se barnens ansikten då de följde med i läsningen som växlade mellan präst, diakon och folket, vilka representerades av mig... Vilket förklarar varför jag kunde se barnens ansikten ;-)

Hela denna vecka är en sådan fantastisk förberedelse inför jubelropet som skall komma. Men än är det inte tid att glädjas, utan först skall vi tränga in i Kristi lidandes mysterium. Och kanske skall vi upptäcka någon aspekt som vi inte insåg tidigare, eller drabbas av Guds kärlek på ett sätt som vi inte gjort tidigare.

Låt oss i Jesu Heliga namn be om nåden att på ett ödmjukt sätt få förbereda oss och bli förberedda inför den kommande veckans obegripliga djup, bredd och höjd!

Allt gott!

Lite off season...

Kan inte låta bli att länka till en gammal favorit...
Harry Belafonte!

Länktips: What's so Right About Casual Sex?

Creative Minority Report: What's so Right About Casual Sex? - A Catholic Blog: Religion, Politics, Current Events, Humor, and more.

Det finns mycket mer att säga om detta, men jag tycker Matthew likväl pekar på några viktiga aspekter...

Allt gott!

7 allvarliga moderna synder

Uppdatering: Staffan D uppmärksammade mig om att detta med att nya kardinalsynder definierats var en överdrift. Det rörde sig om en övertolkning av ett uttalande från nedan nämnde Girotti. Jag har låtit mitt ursprungliga inlägg vara kvar, men beakta alltså även kommentarerna som ger en mer korrekt och nyanserad bild av vad som verkligen gäller.

I en tid då världen "is losing the concept of sin" så lägger kyrkan nu till 7 nya kardinalsynder till de befintliga 7. Detta är första gången på 1500 år som listan av kardinalsynder har uppdaterats.

In an attempt to give moral and ethical behavior more significance to current times, the Vatican has recently announced seven new deadly sins, published in an issue of the L'Osservatore Romano, the Vatican's official newspaper.

The revision of the list comes after 1,500 years, with Vatican officials explaining that the new items address a global "secular" society bent on the concerns in the age of globalization. The sins are said to be an address to the "decreasing sense of sin" in the modern world.

"The sins of today have a social resonance as well as an individual one," said Monsignor Gianfranco Girotti, head of the Apostolic Penitentiary. "In effect, it is more important than ever to pay attention to your sins."

Mgr Girotti named the new mortal sins to be (1) genetic modification; (2) human experimentations, (3) polluting the environment; (4) social injustice; (5) causing poverty; (6) financial gluttony; and (7) taking drugs.

The sins were added, according to the Telegraph, to the original seven, which Mgr Girotti described has having "rather individualistic dimenion(s)."

[...]

"Those who trust in themselves and in their own merits are, as it were, blinded by their own 'I', and their hearts harden in sin," said Girotti. (AHN)

Ett mycket gott initiativ, måste jag säga... Utmärkt att detta kommer nu, så att det blir glasklart var kyrkan står!

De ursprungliga, mer individualistiska, 7 kardinalsynderna var (1) Högmod; (2) Girighet; (3) Vällust; (4) Avund; (5) Frosseri; (6) Vrede; och (7) Lättja.

Och så säger de att kyrkan inte utvecklas :) Vi bara skyndar långsamt...



Allt gott!

L'Osservatore Romano mortal.sins - Google-sökning

Äntligen har Forum för levande historia fått något verkligt viktigt att göra...

Jag vill inte på något sätt påstå att det varit oviktigt att kartlägga nazismens brott, tvärtom! Men detta har gjorts både grundligt och av väldigt många under väldigt lång tid. Under samma tid har det skett MINST lika fasansfulla övergrepp mot mänskligheten, fast av en ideologi som omhuldats i svenska medier och av svenska vänsterregeringar. Men nu äntligen börjar även kommunismens fasansfulla övergrepp att kartläggas och lyftas fram i den allmänna debatten.

Några nära släktingar, yngre än mig, fick i skolan lära sig en hyllningssång till Lenin, utan några förklaringar eller analys av hans brott... Man får väl hoppas att mina barn får slippa det som mina släktingar fått utstå i skolan!

Det är min förhoppning att det inom kort skall bli lika uppenbart vilka fasansfulla följder kommunism har fått över allt där det har implementerats, så att människor i gemen kommer hysa samma avsky för kommunism och kommunistsympatier , som vi lärt oss att hysa för nazism och nazistsympatier! Hoppet är det sista som överger oss...

Märk väl, hittills på morgonen tycks varken svd eller dn ha skrivit något om detta...

Brott i kommunismens namn skildras - sr.se
Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer | Forum för levande historia
Kommunismens svarta bok - Wikipedia, den fria encyklopedin
(kan varmt rekommenderas för dem som vill veta mer, och som orkar fördjupa sig i avskyvärdheter...)

Glädjande utveckling...

Det är oerhört glädjande att läsa om den senaste tidens ekumeniska utveckling mellan Rom och konstantinopel. Patriarken Bartholomew har de senaste dagarna varit på besök i Rom. Påven inbjöd honom att återkomma och delta i årets Petri- och Paulifirande den 29e juni, liksom att delta i biskopssynoden i oktober, på temat "The Word of God in the life and mission of the Church."

Låt oss be för fortsatt förbättrade relationer med våra ortodoxa syskon, inte bara i Konstantinopel, utan generellt!

Catholic World News : Pope invites Patriarch to join Synod meeting

Länktips: ni kan ha del av humorn, men vi har den fulla humorn

Måste bara lyfta fram den hittills roligaste kommentaren i denna humorstafett. Johanna G bjuder på denna goding hos Mackan.

Mackan Andersson » Blog Archive » Humorstafetten - femte sträckan

Alla katoliker får väl köra med sin vanliga “ödmjuka” hållning i humorfrågan på samma sätt som de har hanterat frågan om sanningshalten i andra samfund - “humorn finns till viss del i andra samfund, men det är bara RKK som har den fulla humorn”!

Nya Mariadogmer

Under de första 1800 åren av kristendom så gick utvecklingen väldigt långsamt, särskilt när det gäller Marias roll. Endast två dogmer om Maria hanns med under hela denna långa tid. Men sedan dess har vi bättrat oss väsentligt. Under loppet av endast drygt 100 år så tillkom ytterligare 2 nya dogmer. Nu finns det en stark rörelse för att också proklamera en femte Mariadogm. Om vi antar att den kommer att proklameras inom kort så kan man göra en prognos för hur utvecklingen kommer se ut när det gäller nya Mariadogmer.

Vi ser tydligt att det har skett en accelererande utveckling. Om vi antar att den andra dogmen kom en hel del förtidigt och den tredje dogmen egentligen blev lite fördröjd, så får vi en vacker exponentialkurva över hur dogmerna har proklamerats. Utifrån denna iakttagelse så blir det lätt att förutse att vi kommer få se nya Mariadogmer allt tätare i framtiden. Därför är det viktigt att vi redan nu börjar fundera på vad innehållet i dessa dogmer skall komma att bli, så att vi kan hänvisa till att traditionen redan existerat (jmf resonemanget om målningen på Doktorns inlägg).

Den första dogmen handlade om att Maria är Jesu mor.
Den andra handlade om att hon var och förblev jungfru.
Den tredje handlade om att hon var född utan arvssynd.
Den fjärde handlade om att hon blev upptagen till himmelen.
Den femte är tänkt att definiera Maria som vår mor.

Nu blir alltså frågan vad de kommande dogmerna om Maria skall ha för innehåll.

Vi har redan konstaterat att Maria är Jesu mor. Eftersom det är rätt otänkbart att Gud skulle varit otrogen måste vi ta för givet att Maria är Guds fru (den Helige Andes brud), vilket självklart skall bli en dogm.

Hon är upptagen till himmelen, där Jesus är kung, alltså måste hon som kungamor vara drottning.

Jesus sade "Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor" (Matt 12:50)
Maria gjorde ju faderns vilja och måste därmed också vara Jesu syster och bror, vilket naturligtvis måste proklameras (helst i två olika dogmer, the more, the merrier). Följden av att Maria är Jesu bror är att Maria måste vara både man (bror) och kvinna (syster och mor).

Ur detta konstaterande går det naturligtvis att dra flera slutsatser om Maria som måste proklameras som dogmer.
En följd blir att Maria inte bara är vår mor utan även vår far, syster och bror (dvs, om vi gör faderns vilja), vilket leder till ytterligare 3 dogmer.
Förutom att Maria inte längre bara är Gudaföderskan följer att hon, eller kanske han, nej det får bli hoan, även är Gudafödaren.
Vidare följer att hoan inte bara är drottning utan även drott, och om hoan är kung så kan ju Jesus bara vara prins.

Det blir möjligen lite problematiskt med relationen mellan Gud och Maria, men vi får kanske omvärdera vår syn på Gud så att det passar in med vår upplysta syn på Maria. Om Maria är både man och kvinna borde det teoretiskt vara möjligt att hon gjort sig själv med barn. Men eftersom det står att barnet kommit till genom Helig Ande måste det vara så att Maria också är den Helige Ande och därmed Gud. Då får vi ju helt plötsligt oanade möjligheter att proklamera dogmer på löpande band.

Utifrån dessa nya insikter, helt i linje med modern feminism, så öppnar sig oanade möjligheter för kyrkan att ta sig ur den rätt radikala position som hon haft gentemot samhället under hela den moderna tiden. Hon kan helt enkelt räta in sig i ledet och behöver inte uppfattas som så bakåtsträvande. Med dessa nya insikter följer också oanade möjligheter för den framtida ekumeniken.

--------------------------------------------------
Kristina förärade mig stafettpinnen i denna säsongens humorstafett. Det är onekligen väldigt svårt att välja vem man skall lämna vidare detta tunga ansvar till... Det har framförts önskemål om att lämna över till protestanter, men så vitt jag kunnat se så har heller inga ortodoxa haft den äran. Så frågan som jag ställer till er läsare, och er staffetsamrodnare, är: skall pinnen övergå till en protestant, eller föredrar ni att den övergår till en ortodox? Jag har en av varje sort i lager...

Den som får överta pinnen förväntas välja något ämne ur Charlottes godispåse. Men det tycks vara möjligt att även komma med egna uppslag, så som Z gjorde...

Uppdatering 1: Efter att ha inhämtat synpunkter från både humorkonciliet och ett par andra så har jag nu beslutat att tilldela pinnen till Nomas som därmed får representera våra ortodoxa syskon. Nomas/Thomas har nu skrivit ett väldigt fyndigt inlägg och skickat stafettpinnen vidare.

Uppdatering 2: Haggaj på Aletheia länkade till mitt inlägg i tron att det var seriöst. Han ursäktade sig med att han inte hade läst det så noga... Det roade mig kungligt, särskilt eftersom jag försökt skriva så att det vid första anblick skulle se seriöst ut...

Allt gott!

Länktips: Ett tungt ansvar vilar på oss katoliker :D

With a Grain of Salt: Someone is WRONG out there!

Antikatolicism...

Hittade ett så roligt citat av ärkebiskopen Fulton Sheen:

The late Archbishop Fulton Sheen once remarked that "There are not even 100 people in this country who hate the Catholic Church, but there are millions who hate what they think the Catholic Church to be."

Känns det igen :)

Mer finns att läsa på Catholics come home, både för ex-katoliker, icke-katoliker och katoliker.

Allt gott!