Som ett uppbrott och reaktion mot en tung luthersk ortodoxi, växte en personlig innerlig fromhet fram bland svenskar under senare 1700-tal, med herrnhuter och återvändande ryska soldatfångar (pietism blev en överlevnadssrategi för ryska soldatfångar, när kyrkligt liv knappt kunde existera; ursprunget är Tyskland, med Spener och Francke påverkade av kalvinistisk fromhet). Det centrala blev här endast den enskildes förhållande till Gud, omvändelse och hjärtats innerliga fromhet. Fromhetsivrandet slog ut Kyrka, sakrament, ämbete, liturgi, teologi och apologetik. Det finns positiva saker i pietismen, som var en ”nödvändig” motreaktion mot den lutherska ortodoxin. Reformatorisk (avsaknad av) helgelselära, gjorde pietismen behövlig. Människan kunde inte växa i helgelse eller bli pånyttfödd i ett ortodoxt protestantiskt liv. Pietismens grundtanke var oreformatorisk och helt kyrklig. Reformationen hävdade; tron allena. Att Luthers lära var en halvsanning, gjorde inte pietismen sannare. Att återupptäcka en enda del av en reducerad fullhet, är en liten vinst om samtidigt ännu fler bitar förkrymps och reduceras. Tragiken i pietismen är halvsanningarna. Lögner är ofta halva sanningar, alltså delsanningar. Om delsanningar tillåts bli helsanning, leder detta till att fullheten och mysteriet går förlorat. I pietiska kölvatten finns individualism, moralism, världsflykt samt splittring. Att vara halv och reducerad leder ofta till navelskådande tro; introvert, instängd och isolerad. Pietismen reducerade alla kyrkliga perspektiv, utom helgelseläran. Men kristet liv måste vara större än ett humorlöst, fromt och moraliskt liv.
Vårt arv idag av pietismens tidevarv är mycket stort. I stort sätt alla kristna rörelser i Sverige har växt fram i pietismens kölvatten. De traditionella frikyrkliga rörelserna har en mycket stor pietistisk influens. Även de lågkyrkliga väckelserörelserna (ELM och EFS) hämtar sin inspiration från densamma. Kristendom handlade här - och handlar ibland än idag - om att stillasittande med knäppta händer konsumera predikningar och få delta i sången och sedan sträva efter ett tråkigt rättfärdigt moraliskt riktigt liv. Sakrament och liturgi var – och är fortfarande – portförbjudet. Det mycket positiva med dessa rörelser är den ofta klassiska förankringen i Skriften. Många rörelser har en sund hållning till Ordet och vördar Skriften och alla dess skatter, men utgångspunkterna i pietismen blir däremot motsatt kristen tron. För en asketiskt lagd kyrklig person är det riktigt att ibland eller ofta avstå från goda ting för något större, t.ex. kött eller alkohol. Allt ges av Gud, men vi måste lära oss att ta emot och förvalta dessa gåvor. Människan ska bruka skapelsen och det goda, men inte missbruka. I pietismen utgår man däremot från en splittrad tillvaro. Världen är ond och alltigenom ond och vi måste bekämpa och skilja oss totalt från den, genom total avhållsamhet. Därför har t.ex. skapande, njutning, bildning och vetenskap mindre betydelse i pietistisk miljö. Istället är det genom syndakatalogens ”fromma” svart-vita katalogisering, som vi alltmer avstår från ”världen” och i den lilla sammanslutningen finns trygghet och godhet. Här måste kristna avstå från det mesta. De stora kyrkliga perspektiven blir härmed urlakade och kvar i Sverige blev en stram, rädd och torr kristendomstyp. Pietism är ofta allt svenskar förknippar med kristen tro. Här blir det goda livet förträngt, skönhet förbjuds och glädjeämnen blir farliga. Detta är så långt bort från verklig kristen spiritualitet du kan komma. Min ärligt ställda fråga är om detta snäva perspektiv egentligen har något med kristendom att göra? Jag är inte helt säker på svaret, efter att ha levt i dess virvlar i 25 år. I slutna sammanhang, kommer rädslan och skyggheten skymma livets sköna och goda dimensioner. Detta kan leda till kyla, hårdhet, svårmod, dömande och kärlekslöshet, vilket är långt från den jublande, vilande och lovsjungande kyrkligheten. Kyrkliga asketer gläds över det sanna, vackra samt sköna i skapelsen. Livet är gott i måttligheten och i Kyrkans hägn får livet ta spjärn och växa i skönhetens, helighetens och kärlekens friska trädgård. Historielöshet gör att etiken blir godtyckligt satt, vilket ger märkliga avvikelser i syndakatalogerna. I Sverige blev alkoholen mest förbjudet, i England är det spelandet och i Tyskland är det oordningen. Sam LIDMAN (Son till pingstpionjären Sven) skrev Guds barnbarn, varifrån jag citerar om moralism;
”Till det får du inte ha lust, och inte till det och inte till det!
Du får inte gå på bio som dina klasskompisar gör, hur roligt dom än säger att det är.
Du får inte gå på teatern,
du får inte gå på operan,
du får inte gå på cirkus…
Du får inte spela kort,
du får inte spela schack,
du får inte spela kula, för det går ut på att vinna kulor från din motspelare…
du får inte dricka pilsner eller vin om du så blir hundra år, nej du får inte ens ... ta reda på hur det smakar,
du får inte röka…
du får inte gifta dig med en ofrälst, för då kanske du inte får styrka att hålla dig kvar hos Gud och gifter du dig trots detta med en sådan, så utesluter vi dig ur församlingen och ur gemenskapen med Gud,
ja du får över huvud taget inte företa dig något som denna världens barn har lust till.
Frågade man varför man inte fick göra något av detta, svarades det alltid;
Får, lilla vän, får är inte rätt ord. Visst får en frälst göra allt det där, men han vill inte. Och vill han, är han inte frälst.
”Ja, men jag vill gå på bio!”…
”Nej, du får inte”…”
Under 1800-talet och 1900-talet kom svensk kristenhet att splittras i otaliga fraktioner. Processen är inte avslutad, för själva åsikten att det går att ”starta nytt” eller begreppet ”den helt rena kyrkan” är i sitt väsen protestantiskt. Nya samfund kommer här att ploppa upp, som svampar ur en god jordmån. Ju längre tiden går, desto större skillnader och fler grupperingar uppstår. Det bästa exemplet är USA, men Sverige är inte långt efter. Vår senaste 150-åriga kyrkohistoria är ingen rolig läsning. Här blir jag ännu mer kritisk än innan. Sveriges senare kyrkohistoria är historien om en kropp, som styckas och sprids för vinden. Protester är protestantismens främsta frukt, för det fanns och finns inte längre någon verklig auktoritet att underordna sig. Och då kastas andlighet in under en privat konsumtions- och marknadsanpassade religiositet, som idag delar sig i myriader olika förgreningar. Svenska väckelserörelser har sin grund i bärandet av det pietistiska arvet, oppositionen mot kyrklighet framför allt statskyrkan, en stark betoning av frihet och individualism samt ofta också en stor betoning av nykarismatiken. Detta har lett till en privatisering av kristendomen och ett andligt konsumptionstänkande, vilket varit nerbrytande för kristen enhet och kyrkligt liv. Idag är chansen liten att hitta två svenska samfund, vilka är eniga om ens det mest basala i det kristna livet. Det populära talet om att doktrinär enhet inte behövs, utan att andlig enhet är tillräcklig, är utan substans. Enhet innebär EN-het och mångfald, aldrig mångfald i allt. Kroppens lemmar är många, men det finns ett styrande huvud och ett hjärta med ett blodomlopp. Kristi Kyrka är en organism som omöjligt kan växa genom delning! Kyrie eleison!
Först upptäckte några personer att något är fel i de sammanhang de befann sig i. Då bröt de upp, köpte en orgel och startade eget samt fick ett ”rent nattvardsbord”… Sedan upptäckte några personer att det fanns fel i det nya och blev nytända andedöpta och rätt döpta kristna och sedan började några se att det finns fel ibland dessa sammanhang. Några nyväckta ”Jesusmänniskor” började odla skägg och spelade på gatorna och torg. Några upptäckte att det var anständigare med kort hår och kvinnorna fick långa kjolar och blev nykarismatiskt småborgliga och samlades runt ”smorda” ledare. Men sedan blev några personer varse om att de inte kunde inordna det nya andeburna rörelserna i dessa ”gamla” kanaler. Då måste det till en ny vingård, där verklig helgelse kan ske och där tiden kan ägnas åt befriande skratt i anden osv, osv. Att slira från ena diket till det andra diket ger tyvärr inte långvarig väckelse... Kyrkan är en kropp som omöjligt förökas genom avknoppning. Och många människor har farit enormt illa i dessa ”fromma” marker, där hjärnans verksamhet setts med misstänksamhet och där min fot inte funnit fäste i halvsanningarnas småsekteristiska sankmarker. Christe eleison!
onsdag 7 juli 2010
DEFORMATIO - OM FÖRLORARE OCH FÖRSLUTANDE
Nu är inte allt nattsvart i reformationstidevarvens kölvatten. Många protestanter tar sin tro på oerhört stort allvar och lever/levde liv som förkroppsligar mycket av det som evangelierna lär. Newman har sagt att; ”flera katoliker är värre än sin religion, medan protestanter i många fall är bättre än sin religion.”. Detta är en bra sammanfattning av splittringen, vilket också ger otroligt bra skäl till att denna splittring aldrig skulle behövt ske. ”Deformationen” hade bara förlorare, speciellt i norra Europa, där den främsta verkan blev isolation. Dessa kulturer isolerades från historien, omvärlden och sig själva. Inte minst tydligt syns detta i 1600-talets Sverige under drottning Kristina. Under reformationen fick staten alltför stor makt och den andliga auktoriteten saknades som kunde sätte sig upp mot en farlig despot eller hans ideér. Ingen vågade t.ex. styra upp de folkligt iscensatta häxjakterna och därmed skördade dessa 10 000-tals offer i de protestantiska länderna. Även sjukvård och bildning raserades av maktfullkomliga despoter som inte brydde sig om folkmassan. I Luthers Tyskland utplånades en tredjedel av folket under religionskrigen fram till 1648. Kyrie eleison!
Svensk protestantisk utveckling under 1800-talet karakteriseras av väckelse och förfall. Bakgrunden var å ena sidan de pietistiskt förankrade rörelserna som attraherade stora skaror i både slott och stuga, innanför och utanför statskyrkan. Å andra sidan - som en konsekvens av pietiemen och upplysningen - kom färre och färre att aktivt vara delaktig i gudstjänstlivet och framför allt sjönk kommunikanterna. Det sakramentala och liturgiska livet blev allt torftigare och utrotningshotat. Nattvarden blev nästan bortglömd, men när den firades blev det i mörk färg. Nattvarden firades i många församlingar endast en gång per år och då ofta för konfirmanderna vid påsk. Det liturgiska livet blev mycket torftigt och spartanskt, där liturgiska kläder bestod av sorgsvarta kaftaner. Ibland vid riktigt festliga tillfällen påkläddes prästen svart mässhake. 1811 års gudstjänstordning karakteriseras av en kort inledning och avslutning till den centrala - ofta mycket långa - predikan. Professorn Sven Köllerström lär ha sagt apropå detta; ”denna gudstjänstordning var förfallets höjdpunkt”. Att i en vitkalkad sal lyssna på en svart allvarstyngd herre mässande oändliga haranger, var vad kyrkligt liv erbjöd under 1800-talet. Uppbrott var knappast oväntade. Christe eleison!
Reformatorerna bröt upp från en uråldrig Kyrkas auktoritet och kunde i dess ställe inte hitta någon annan fast punkt, än en tryckt och översatt bok, vars innehåll de numera ofta förnekar. Det har tyvärr aldrig funnits en fixerad protestantisk bekännelse, med gemensamma dogmer. Första försöket att få till en gemensam bekännelse var religionssamtalen i Marburg 1529. Lutheraner och zwinglianer enades om den ofria viljan och predestination, men samtalen bröt ihop angående eukaristin. Uppbrotten har accelererat med baptister [läs om baptisternas fasansfulla ursprung i Münster 1534], kalvinister, metodister, neologer, modernister, framgångsteologi och vineyard:are. De som förnekar mest kyrklig lära är ofta mest hatiska mot ekumenik och Kyrkan.
Den gemensamma faktorn har varit - och är - en negativ reaktion mot det traditionellt europeiska och framför allt det kyrkliga. Världen är i krig med kyrkligheten, vilket är ett krig utan slut i vår tidsålder. Men ofta kommer de värsta invändningarna mot Kyrkan från kristna syskon. En del kristna tar till alla medel som ser ut att gå att använda för att misskreditera henne och för att få Kyrkans tro att framstå som felaktig och hednisk, vilket kan vara till stor välsignelse. De värsta antikatolikernas uppror som ”J T Chick”, Swaggert, Boettner eller senast Brown har fört många från - men också till - Kyrkan. Anspråken är så bullriga och överdrivna, att det leder några till att efterforska hur det egentligen står till. Kyrkan är inte druckna av skökans blod, påven är inte antikrist och katolska trosutövare är inte fast i ”hedenRom”. Detta var en orsak till att jag trevande började utforska tron sedan 1996. Speciellt tack riktas till ärkefanatiska författare som Chick och Marrs! Läs och bäva (och småle)…
De få människor som tagit sig tiden att lägga ner lite möda på att förstå Kyrkans tro har ofta konverterat. Se Newman på 1800-talet, Assarsson, Chesterton, eller vår tids Kreeft, Hahn, Arborelius, Piltz osv, osv... Det finns faktiskt få kritiker som satt sig in i det kyrkliga livet, med bibehållen integritet (ett undantag är GEISLER Roman Catholics and Evangelicals). Du får leta väldigt länge, för merparten av antikatolicismen är missuppfattningar, lögner, konspirationer, myter och vandringssägner. Samma fenomen lever också kvar i Sverige. Det var visserligen värre för 100 år sedan, då katolikskräcken hade sjukliga proportioner. Men det har definitivt inte dött ut - speciellt inte på bloggarna - och det är så sorgligt att du helst vill gråta över hur framför allt kristustrogna behandlar sina bröder.
Svensk protestantisk utveckling under 1800-talet karakteriseras av väckelse och förfall. Bakgrunden var å ena sidan de pietistiskt förankrade rörelserna som attraherade stora skaror i både slott och stuga, innanför och utanför statskyrkan. Å andra sidan - som en konsekvens av pietiemen och upplysningen - kom färre och färre att aktivt vara delaktig i gudstjänstlivet och framför allt sjönk kommunikanterna. Det sakramentala och liturgiska livet blev allt torftigare och utrotningshotat. Nattvarden blev nästan bortglömd, men när den firades blev det i mörk färg. Nattvarden firades i många församlingar endast en gång per år och då ofta för konfirmanderna vid påsk. Det liturgiska livet blev mycket torftigt och spartanskt, där liturgiska kläder bestod av sorgsvarta kaftaner. Ibland vid riktigt festliga tillfällen påkläddes prästen svart mässhake. 1811 års gudstjänstordning karakteriseras av en kort inledning och avslutning till den centrala - ofta mycket långa - predikan. Professorn Sven Köllerström lär ha sagt apropå detta; ”denna gudstjänstordning var förfallets höjdpunkt”. Att i en vitkalkad sal lyssna på en svart allvarstyngd herre mässande oändliga haranger, var vad kyrkligt liv erbjöd under 1800-talet. Uppbrott var knappast oväntade. Christe eleison!
Reformatorerna bröt upp från en uråldrig Kyrkas auktoritet och kunde i dess ställe inte hitta någon annan fast punkt, än en tryckt och översatt bok, vars innehåll de numera ofta förnekar. Det har tyvärr aldrig funnits en fixerad protestantisk bekännelse, med gemensamma dogmer. Första försöket att få till en gemensam bekännelse var religionssamtalen i Marburg 1529. Lutheraner och zwinglianer enades om den ofria viljan och predestination, men samtalen bröt ihop angående eukaristin. Uppbrotten har accelererat med baptister [läs om baptisternas fasansfulla ursprung i Münster 1534], kalvinister, metodister, neologer, modernister, framgångsteologi och vineyard:are. De som förnekar mest kyrklig lära är ofta mest hatiska mot ekumenik och Kyrkan.
Den gemensamma faktorn har varit - och är - en negativ reaktion mot det traditionellt europeiska och framför allt det kyrkliga. Världen är i krig med kyrkligheten, vilket är ett krig utan slut i vår tidsålder. Men ofta kommer de värsta invändningarna mot Kyrkan från kristna syskon. En del kristna tar till alla medel som ser ut att gå att använda för att misskreditera henne och för att få Kyrkans tro att framstå som felaktig och hednisk, vilket kan vara till stor välsignelse. De värsta antikatolikernas uppror som ”J T Chick”, Swaggert, Boettner eller senast Brown har fört många från - men också till - Kyrkan. Anspråken är så bullriga och överdrivna, att det leder några till att efterforska hur det egentligen står till. Kyrkan är inte druckna av skökans blod, påven är inte antikrist och katolska trosutövare är inte fast i ”hedenRom”. Detta var en orsak till att jag trevande började utforska tron sedan 1996. Speciellt tack riktas till ärkefanatiska författare som Chick och Marrs! Läs och bäva (och småle)…
De få människor som tagit sig tiden att lägga ner lite möda på att förstå Kyrkans tro har ofta konverterat. Se Newman på 1800-talet, Assarsson, Chesterton, eller vår tids Kreeft, Hahn, Arborelius, Piltz osv, osv... Det finns faktiskt få kritiker som satt sig in i det kyrkliga livet, med bibehållen integritet (ett undantag är GEISLER Roman Catholics and Evangelicals). Du får leta väldigt länge, för merparten av antikatolicismen är missuppfattningar, lögner, konspirationer, myter och vandringssägner. Samma fenomen lever också kvar i Sverige. Det var visserligen värre för 100 år sedan, då katolikskräcken hade sjukliga proportioner. Men det har definitivt inte dött ut - speciellt inte på bloggarna - och det är så sorgligt att du helst vill gråta över hur framför allt kristustrogna behandlar sina bröder.
1600 - OM EN ISTID MED BRINNANDE HAT
Vi fick då slutligen vår förste tvättäkta lutherske konung - av Guds nåde - i Gustav den II Adolf. Från 1617 fanns därmed dödsstraff, vilket omsattes i praktiken, om någon bekände icke-luthersk tro i Svea rike. Gustavus Adolfus stora bidrag till världshistorien var annars skövlingen och söndersmulandet av norra Europa kulturskatter. T.ex. använde arméen Vadstenabibliotekets och franciskanska pergament (bl.a. Skriften) till att tända kanonerna vid slagfälten. Sveriges historia pulveriserades för att röva hem nya handskrifter, vilka ofta var identiska med de uppbrända (undantaget svenska historieböcker som för alltid pulveriserats). Detta förstods inte förrän långt senare, då bildningsnivån var katastrofal i början på 1600-talet… Fortfarande idag ber ryssar och polacker i liturgin, att Gud ska skydda dem från svenskarnas raseri. Historiens ironi är att Maria - som skyddat polackerna från svenskarna - proklamerades 1655 av Kardinal Vasa (förlorarnas historia, s99) varande Polens drottning. Svensk reformationshistoriens stora ironi (Gud har humor) är att den sista vasaättlingen i rakt nedstigande led - Johan Kasimir - blev kardinal och att den förste och ”störste lutherska konungen”:s dotter var så trött på förfallet och barbariet i sitt eget land att hon konverterade. Konverteringen skedde inte p.g.a. av att hon fullt ut trodde som Kyrkan, utan för att hon inte orkade leva i den kulturella kylan uppe i Sverige (Drottning Kristina, kap 13). 1600-talets Sverige var fruktansvärt undermåligt och måste vara ett av världshistoriens mest tråkiga och lägsta perioder. Kvar fanns uniformism, klerikalism samt intolerans, i påtvingat reducerande protestantisk klimat. Allt detta under despotkungarnas mest navelskådande och krigiska period, vilket inte minst skåningar har upplevt. En hel landsända har plundrats, bränts, våldförts och torterats. Läs själva och bäva. Gud bevare oss (skåningar och andra) för något liknande 1600-talets svenska raseri! Kyrie eleison!
tisdag 6 juli 2010
1500 - OM BONDEN ERIKSSON; VÅR DESPOTISKE LANDSFADER
Kung Gustav raserade kloster och domkapitel på löpande band under 1500-talets Sverige, vilka var dåtidens enda institutioner för läroverksamhet, läkedomscentra samt fattigvård. Efter Konungens stora kulturella härdsmälta, vad fick Sverige istället? Inget. Allt det som uppehöll kultur, bildning, läkekonst och djupare spiritualitet förbjöds. Inte ens det nyligen grundade Uppsala universitet (1477) fick plats i Vasaättens Sverige. Vid Nordens kristnande, fanns egentligen inte ett enda exempel på väpnade konflikter. ”Vite Krist” intog sin tron i ett trött hednaland, medan däremot ”reformationen” eller deformationen i Sverige blev grogrund till flera väpnade folkliga uppror. Dackes berömda kommentar 1542 om; att; ”...snart så ljuvt att gå i en öde skog som i en Kyrka.”, är talande för den stöld av kyrklig egendom som Vasa bedrivit. Desperat behövdes finansiering för Vasas blodiga krig. Deformationen hade därmed inte mycket med reformation av Kyrkan att göra, för redan 1529 och framför allt under 1540-talet hade detta gått så långt att folket gjorde väpnat motstånd mot upprorsmakaren Vasa. Det var ytterst nära att Gustav förlorade makten, eller för att citera Fr Rooth "När enheten gick förlorad", s55; ”…Sverige kanske det land inom västerländska kristenheten, där behovet av kyrklig reform minst gjorde sig gällande”. Deformationen var till sitt väsen kyrklig stöld av en kung som dyrt och heligt svurit Kyrkan sin trohet. Folket var i upplösningstillstånd och svensk reformation hade aldrig gått att genomföra, om inte Vasaätten med våld pressat på uppifrån. Den tyska misstron mot Kyrkan eller avlatsmissbruken var helt frånvarande i hela Norden. Kyrkan i Sverige var trogen mot sitt arv och ville inget hellre än att ha kvar den ursprungliga uråldriga tron. Vasa försvagade och skar av Kyrkans rötter och lade Kyrkan nästan helt under sin despotiska makt. Utan påven, som den naturliga auktoriteten, blev hon tvingad att leva under det ”statliga” oket. Regenten och hans kyrkoministrar kom att styra kyrkan, istället för tvärt om. Sveriges ”kändaste diakon” Olaus Petri förkastade mässans offerkaraktär, några sakrament samt skärseld och svenskarnas kyrka vandrade på 1530-talet in på reduktionens och deformationens väg.
Hur kunde den svenska deformationen ske? Först var tiden orolig. Rom var under belägring och kunde inte göra sin röst hörd. I Norden fanns en oklar politisk situation, mellan bl.a. danskar och svear. Till Gustavs försvar (och de kyrkliga ledarnas skam) skall sägas att den danske kungen Christian II och biskop Trolle oförsvarligen iscensatte ”Stockholms blodbad” 1520. I Sverige hade vi en obesatt ärkebiskopsstol och svaga och få biskopar: egentligen bara Brask. Bidragande var även att staten och Kyrkan hade varit i långvariga fejder. Det fanns alltså ett vaccum där storbonden Eriksson kunde manövrera sig fram och ödelägga Kyrkans makt, ekonomi och inflytande och själv bli ensam ”herre på täppan”. Men det kostade på. Det ”vår landsfader” – Vasa – lämnade efter sig var; inbördeskrig, intolerans, isolation, hat samt splittring. Under lång tid höll svenska katoliker stånd och en lång tid fick den nya och gamla tron leva sida vid sida, även om biskoparna och manliga kloster kringskars och marginaliserades. Kyrkan stryptes ihjäl; med få biskopar, inga präster (fick inte utbildas eller vigas) samt att kloster till slut förbjöds (fram till 1952).
På 1570-talet och 90-talet gjorde några Vasa-ättlingarna sitt yttersta för att återknyta kontakterna med Rom. Det var inte alltför långt borta att de lyckades få statskyrkan att återigen bli en del av den världsvida Kyrkan. 1578 föreslog vasakonungen Johan III bl.a. att om svenskarna fick behålla prästäktenskap, lekmannakalk och svenskan i liturgin så kunde hon återvända till Rom. Men det fanns andra krafter och efter Uppsala möte 1593 bakbands kyrkligheten och den katolske regenten Sigismund Vasa fick det svårt att regera under detta tryck. Ärkekalvinisten Karl IX vann sin seger och snart var Sverige det mest protestantiserade landet i världen, dock med kyrkligt arv. Med statskyrkosystemet uppstod också en osund nationalism, vilket uppstod tvärs mot den universella jämlikheten och kristendomens universalism (=katolicism). Svensk kyrklighet kom att sakna reell auktoritet och dogmatisk struktur. Hon blev/är ofta tragiskt tvingad att vända sin kappa efter den dominerande åsiktsvinden. Christe eleison!
Hur kunde den svenska deformationen ske? Först var tiden orolig. Rom var under belägring och kunde inte göra sin röst hörd. I Norden fanns en oklar politisk situation, mellan bl.a. danskar och svear. Till Gustavs försvar (och de kyrkliga ledarnas skam) skall sägas att den danske kungen Christian II och biskop Trolle oförsvarligen iscensatte ”Stockholms blodbad” 1520. I Sverige hade vi en obesatt ärkebiskopsstol och svaga och få biskopar: egentligen bara Brask. Bidragande var även att staten och Kyrkan hade varit i långvariga fejder. Det fanns alltså ett vaccum där storbonden Eriksson kunde manövrera sig fram och ödelägga Kyrkans makt, ekonomi och inflytande och själv bli ensam ”herre på täppan”. Men det kostade på. Det ”vår landsfader” – Vasa – lämnade efter sig var; inbördeskrig, intolerans, isolation, hat samt splittring. Under lång tid höll svenska katoliker stånd och en lång tid fick den nya och gamla tron leva sida vid sida, även om biskoparna och manliga kloster kringskars och marginaliserades. Kyrkan stryptes ihjäl; med få biskopar, inga präster (fick inte utbildas eller vigas) samt att kloster till slut förbjöds (fram till 1952).
På 1570-talet och 90-talet gjorde några Vasa-ättlingarna sitt yttersta för att återknyta kontakterna med Rom. Det var inte alltför långt borta att de lyckades få statskyrkan att återigen bli en del av den världsvida Kyrkan. 1578 föreslog vasakonungen Johan III bl.a. att om svenskarna fick behålla prästäktenskap, lekmannakalk och svenskan i liturgin så kunde hon återvända till Rom. Men det fanns andra krafter och efter Uppsala möte 1593 bakbands kyrkligheten och den katolske regenten Sigismund Vasa fick det svårt att regera under detta tryck. Ärkekalvinisten Karl IX vann sin seger och snart var Sverige det mest protestantiserade landet i världen, dock med kyrkligt arv. Med statskyrkosystemet uppstod också en osund nationalism, vilket uppstod tvärs mot den universella jämlikheten och kristendomens universalism (=katolicism). Svensk kyrklighet kom att sakna reell auktoritet och dogmatisk struktur. Hon blev/är ofta tragiskt tvingad att vända sin kappa efter den dominerande åsiktsvinden. Christe eleison!
1500 - OM KALVINSK REVOLUTION; KAL OCH VINLÖS!
Strax efter Luther - speciellt i de fransktalande och holländska områdena – välde en ny våg med en mer radikal protestantism. Denna puritanism förkroppsligades av juristen Calvin, men även av lutheranen Karlstadt, den av omoral avsatte prästen Zwingli samt i viss mån även humanisten Melanchthon. Dessa personer bröt upp - än mer konsekvent - från den klassiska tron. Luther gjorde uppror, men Calvin gjorde ett helt nytt teologiskt system och en ny religion. Grundstolparna i Calvins system var; ”Sola Scriptura”, ”Sola Fide”, ”Sola Gratia”, ”Soli Deo gloria” (allt ska ge Gud ära) samt predestinationsläran.
Calvins system blev oerhört abstrakt och reducerande, vilket gör att människan frånsägs all fri vilja och predestinerades till himmel eller helvete. Detta abstrakta system ger också en reducerad konstsyn, sakramentssyn samt kyrkosyn. Calvin införde också ett starkt bildförbud och hela världen kom att ”avhelgas” och bli närmast svartvit. Vidare avskaffades kyrkoåret nästan helt och liturgin blev helt omstöpt i det att det centrala endast var predikan, kanske kan det uttryckas ”Sola Homiletikus”. Allt kom att centreras runt talarstolen. Kyrkan blev i dessa sammanhang en samling rättrogna, som får höra Guds ord i en kal och avskalad ”undervisningssal”. Sakramenten fick en mycket reducerad tolkning, ofta helt utan övernaturlig dimensioner, t.ex. Zwingli, Bucer och Karlstadt. Dock var inte Calvin (eller artikel 27) lika radikal, utan hävdade en verkligt andligt närvaro. Zwingli menade uttryckligen att nattvarden inte var Kristi kropp, utan endast en andlig förmedling från Kristi himmelska kropp. Kvar i det kristna livet fanns här bara orden, ljudande i psalmsången och i predikantens mörka stämma. De två protestantiska sinnena - örat och baken - började nu värka. Nåde den som inte satt kvar i bänkraderna utan ställde sig upp och protesterade mot de ledande reformerta ledarna.
De reformerta puritanska rörelserna blev oerhört destruktiva. I bl.a. Genève ledde heresi till dödsdom, t.ex. av Gouet 1547, Servetus 1553, Gentile 1566 (plus minst 50 till). Puritaner ledde attacker och - från och med 1560 regelrätta inbördeskrig mot Kyrkan - slog sönder kyrkor och förstörde altare, statyer, målningar och tabernakel. I de puritanska delarna av Skottland, England samt USA blev protestanter ofta dödade av protestanter. Puritanerna stod tyvärr ofta för de värsta övergreppen. Den värsta konsekvensen - efter tragedin med dessa utsläckta liv - var kanske ändå att den starka undergrävningen av Kyrkan de iscensatte, snart kom att undergrävde all auktoritet. Därmed förlorade snart även Skriften sin särställning. Där Kyrkan förkastas, förkastas snart mer av dess grund; alltså uppenbarelsen. Där kyrkliga skrifter bränns, bränns snart även människor. Där människan förkastar traditionellt kyrkligt arv (allt vattenbruk), kommer snart också barnet (Ordet) kastas ut med badvattnet. Kristus kan inte i längden skiljas från vattnet eller snarare Hans kropp; Kyrkan. F.D. Maurice har sagt; ”En människa har ofta rätt i det den tror, men är felaktig i det hon förnekar”. Kalvinismen är felaktiga i det den begränsar, genom sin abstraktion och ensidiga betoning. I ivern att förenkla och återforma den ursprungliga tron, bortförklarades trons mysterium. I Kalvins fotspår föbjöds ofta omedelbart allt mässfirande och kvar fanns en kal sal med en svartklädd predikants entoningt hårda stämma som hammrar in etik, svavelosande helvetesskildringar samt Guds oförtjänta nåd. Sanningen är dock alltid större än nordeuropeisk reduktionism. Soli Deo gloria!
Calvins system blev oerhört abstrakt och reducerande, vilket gör att människan frånsägs all fri vilja och predestinerades till himmel eller helvete. Detta abstrakta system ger också en reducerad konstsyn, sakramentssyn samt kyrkosyn. Calvin införde också ett starkt bildförbud och hela världen kom att ”avhelgas” och bli närmast svartvit. Vidare avskaffades kyrkoåret nästan helt och liturgin blev helt omstöpt i det att det centrala endast var predikan, kanske kan det uttryckas ”Sola Homiletikus”. Allt kom att centreras runt talarstolen. Kyrkan blev i dessa sammanhang en samling rättrogna, som får höra Guds ord i en kal och avskalad ”undervisningssal”. Sakramenten fick en mycket reducerad tolkning, ofta helt utan övernaturlig dimensioner, t.ex. Zwingli, Bucer och Karlstadt. Dock var inte Calvin (eller artikel 27) lika radikal, utan hävdade en verkligt andligt närvaro. Zwingli menade uttryckligen att nattvarden inte var Kristi kropp, utan endast en andlig förmedling från Kristi himmelska kropp. Kvar i det kristna livet fanns här bara orden, ljudande i psalmsången och i predikantens mörka stämma. De två protestantiska sinnena - örat och baken - började nu värka. Nåde den som inte satt kvar i bänkraderna utan ställde sig upp och protesterade mot de ledande reformerta ledarna.
De reformerta puritanska rörelserna blev oerhört destruktiva. I bl.a. Genève ledde heresi till dödsdom, t.ex. av Gouet 1547, Servetus 1553, Gentile 1566 (plus minst 50 till). Puritaner ledde attacker och - från och med 1560 regelrätta inbördeskrig mot Kyrkan - slog sönder kyrkor och förstörde altare, statyer, målningar och tabernakel. I de puritanska delarna av Skottland, England samt USA blev protestanter ofta dödade av protestanter. Puritanerna stod tyvärr ofta för de värsta övergreppen. Den värsta konsekvensen - efter tragedin med dessa utsläckta liv - var kanske ändå att den starka undergrävningen av Kyrkan de iscensatte, snart kom att undergrävde all auktoritet. Därmed förlorade snart även Skriften sin särställning. Där Kyrkan förkastas, förkastas snart mer av dess grund; alltså uppenbarelsen. Där kyrkliga skrifter bränns, bränns snart även människor. Där människan förkastar traditionellt kyrkligt arv (allt vattenbruk), kommer snart också barnet (Ordet) kastas ut med badvattnet. Kristus kan inte i längden skiljas från vattnet eller snarare Hans kropp; Kyrkan. F.D. Maurice har sagt; ”En människa har ofta rätt i det den tror, men är felaktig i det hon förnekar”. Kalvinismen är felaktiga i det den begränsar, genom sin abstraktion och ensidiga betoning. I ivern att förenkla och återforma den ursprungliga tron, bortförklarades trons mysterium. I Kalvins fotspår föbjöds ofta omedelbart allt mässfirande och kvar fanns en kal sal med en svartklädd predikants entoningt hårda stämma som hammrar in etik, svavelosande helvetesskildringar samt Guds oförtjänta nåd. Sanningen är dock alltid större än nordeuropeisk reduktionism. Soli Deo gloria!
måndag 5 juli 2010
1500 - OM ATT BRODER MARTIN BLIR ”VÄRLDSFADER” LUTHER
Utan Luther, ingen reformation. Luther var munk liksom de medeltida religiöst betydande personerna, men blev också professor, vilket skulle bli en framtida yrkesroll för dem som ville skapa kyrkliga rubriker. Vissa personer har förändrat världen och näst efter Sokrates och Jesus har nog ingen betytt mer för utvecklingen i världen än den otroligt produktive augustinerbrodern Luther. Vad var det då som skapade denna reformator? Det var inte som den ”medelsvenssonska” mytologin hävdat att; Luther var en torr livsfrånvänd munk, som tröttnade på instängdheten och kraven och bröt upp från bojorna och gav frihet åt folket och även plikt och tråkighet. Luther var burlesk, kvicktänkt, öldrickande och lutspelande. Kort sagt; Luther var väldigt tysk! Men hans brottning med den dömande Guden, slutade i några upptäckter som för alltid förändrade kristenheten; ”Sola Scriptura” och ”Sola fide”. Om han bara hade hållit sig till dessa i den ursprungliga moderata tolkningen hade han nog kunnat förbli helt och fullt innanför Kyrkan, i alla fall fram tills Trientkonciliets avslut 1563 (då var Luther död), men Luther drog allt till sin spets, dock behölls en stor del djupt katolsk känsla och lära. Han var ju trots allt uppväxt och skolad till katolsk augustinerbroder.
Vad utlöste denna revolution? Med all rätt började Luther att attackera avlatshandeln. Väldigt snart blev det dock tydligt vad han var ute efter. Under lång tid hade tyskarna hyst ovilja mot Rom, dels för det stora franska inflytandet över påven och dels för de ekonomiska missbruk, vilket tyskarna fått lida under. Därför blev redan vid disputationerna med Eck 1519; koncilier, påve samt hela läroämbetet utsatt för angrepp, ifrågasättande och förnekelse. Skriften - eller snarast Luthers tolkning av Skriften - sades här vara den enda auktoriteten. I Luthers värld fanns endast en rätt lära, vilken var hans egen och Kyrkans lärouppdrag förkastades fullständigt. Han ensam - efter St Augustinus - hade återupptäckt den sanna läran.
Varifrån kommer ”Sola Scriptura”? Eftersom reformatorerna förkastar påvedömet, förkastade de därmed också all kyrklig läroauktoritet. För att ha någonting kvar, behöll de ”endast den översatta Bibeln”. Men vem ska då uttyda denna Skrift, efter att den ”ofelbare” Luther dog? Varje läsare blev då sin egen lärare, eftersom han menade sig ledas helt av den helige Anden. Men både förnuftet och vår 500-åriga erfarenheter säger oss att Skriften, inte kan ha varit menad att användas på detta sätt. ”Sola Scriptura” bokstavligt menat och praktiskt sett kan omöjligt ha varit ens ett alternativ för den stora majoriteten kristna genom historien. Detta inte minst för att tryckpressarna fanns först på 1400-talet. Den primära källan för evangeliet under 1400 år var predikan, handskrifter, den muntliga tradition, tillsammans med Kyrkans bönepraxis, liturgi, kyrkoår, kyrkoarkitektur och kyrklig konst. För alla människor innan Luther skulle ”Sola Scriptura” setts som en absurd och abstrakt omöjlighet.
Med den ofelbare Luther fanns det bara en enda ”teologisk herre” och ingen annan. Stackars de människor, som vågade utmana denne gigant. Jag menar verkligen att Luther var en gigant. Begåvad som få, humoristisk, kvicktänkt samt med enorm karisma. Synd bara att han inte var visare och underordnade sin begåvning Kyrkans fullhet. På Luthers uttryckliga order dödades 1524 enormt många ”anarkistiska” bönder, förmodligen flera 100 000, på östtyska slagfält. Bönderna var protestanter som egentligen bara följt Luthers tidigare utspel - även om de tagit Luthers radikalism ännu ett steg. Även judar och katoliker förföljdes ständigt på luthersk mark. Nästan alla Luthers närmaste fick se och bittert erfara Luthers vrede. Luthers senare böcker är ingen rolig läsning. Påven är antikrist och alla som inte tror som hans gudomliga höghet Luther själv är; ”dumåsnor”, ”smådjävlar” samt ”rumpnissar”. Tyvärr är den språkliga nivån mycket mer motbjudande än dessa exempel...
Det finns mycket annat att sätta frågetecken omkring, när det gäller vår käre ”Fader” Martin. Munkens revoltanda, furstesvärmeri, bibelsyn samt (o)moraliska lära exempelvis; ”Pecca fortiter”9, kvinnosynen, äktenskapssynen, giftermålet0 och hans uppmuntranden till alla präster att gifta sig. Vidare har vi Luthers hat mot motståndarna, vilket är pur fanatism i bondeslakter, häxjakter och judeplundringsräder. Vi har även Fr Martins lögner, eventuell alkoholism och kvinnoaffärer m.m.. Detta ger tillräckligt med material för att ifrågasätta om detta verkligen var en reformator, som med Guds hjälp skulle återställa ”kyrkan” till sin forna prakt. Luther startade en ny hierarki (avskaffade alltså det vigda tjänande ämbetsprästadöme) och en ny splittring i kristenheten, vilket senare bara accelererat. Hans uppbrott mot läroauktoriteten var förödande, men dock fanns den goda viljan där. Luther kunde ha blivit Kyrkans störste, men föll in i högmodets svåra fälla och satte sig själv framför hela den kyrkliga utvecklingen under 1500 år. Tänk om Luther inte pressat på i konflikten och blivit så otroligt självupptagen, stridbar, envis, hätsk, bångstyrig och ofelbar. Alla mår inte bra att stå i rampljuset. Luthers eget liv är varnande exempel där munkarnas uråldriga dygder; enkelhet, ödmjukhet samt underordning omvandlats till något helt annat. Kyrie eleison!
Fader Martins ursprungliga kritik rättades till efter Trient och Kyrkan har därmed delvis och indirekt givit Luther rätt. Luther slängde absolut inte ut allt, utan behöll nästan all kyrklig lära, se CA som fördömde enbart praxis (inte dogmer); privatmässor, avsaknad av lekmannakalk, munklöfte, celibattvång, helgonåkallan och fastelagar. St Augustinus var Luthers store hjälte och läromästare bland kyrkofäderna och Luther behöll det mesta som han lärde, men hade inte den augustinska starka betoningen och glöden för Kyrkans enhet. Luthers kyrkosyn - där kyrkan är den som hade det rena klara “lutherska” evangeliet och rätt sakrament - var inte den klassiska, men dogmer som ”Sola Scriptura” inordnades ofta kyrkofäderna och ofta var Luthers avsikter mycket djupt allmänkristna, i vissa avseenden ”kyrkligare” än dåvarande påvarna. Hans betoning av Gud, som frälsningens ursprung, orsak samt verkställare är klassisk kyrklig lära. Att frälsning ses som en gåva var och är ”ärkekatolsk” lära. Allmänkyrklig var även Luthers dopsyn, nattvardsuppfattnig, biktsyn samt mariologi. Luthersk lära var djupt kyrklig (utom auktoritetsfrågan), vilket inte alla ”efterföljare” kan anklagas för.
Vad utlöste denna revolution? Med all rätt började Luther att attackera avlatshandeln. Väldigt snart blev det dock tydligt vad han var ute efter. Under lång tid hade tyskarna hyst ovilja mot Rom, dels för det stora franska inflytandet över påven och dels för de ekonomiska missbruk, vilket tyskarna fått lida under. Därför blev redan vid disputationerna med Eck 1519; koncilier, påve samt hela läroämbetet utsatt för angrepp, ifrågasättande och förnekelse. Skriften - eller snarast Luthers tolkning av Skriften - sades här vara den enda auktoriteten. I Luthers värld fanns endast en rätt lära, vilken var hans egen och Kyrkans lärouppdrag förkastades fullständigt. Han ensam - efter St Augustinus - hade återupptäckt den sanna läran.
Varifrån kommer ”Sola Scriptura”? Eftersom reformatorerna förkastar påvedömet, förkastade de därmed också all kyrklig läroauktoritet. För att ha någonting kvar, behöll de ”endast den översatta Bibeln”. Men vem ska då uttyda denna Skrift, efter att den ”ofelbare” Luther dog? Varje läsare blev då sin egen lärare, eftersom han menade sig ledas helt av den helige Anden. Men både förnuftet och vår 500-åriga erfarenheter säger oss att Skriften, inte kan ha varit menad att användas på detta sätt. ”Sola Scriptura” bokstavligt menat och praktiskt sett kan omöjligt ha varit ens ett alternativ för den stora majoriteten kristna genom historien. Detta inte minst för att tryckpressarna fanns först på 1400-talet. Den primära källan för evangeliet under 1400 år var predikan, handskrifter, den muntliga tradition, tillsammans med Kyrkans bönepraxis, liturgi, kyrkoår, kyrkoarkitektur och kyrklig konst. För alla människor innan Luther skulle ”Sola Scriptura” setts som en absurd och abstrakt omöjlighet.
Med den ofelbare Luther fanns det bara en enda ”teologisk herre” och ingen annan. Stackars de människor, som vågade utmana denne gigant. Jag menar verkligen att Luther var en gigant. Begåvad som få, humoristisk, kvicktänkt samt med enorm karisma. Synd bara att han inte var visare och underordnade sin begåvning Kyrkans fullhet. På Luthers uttryckliga order dödades 1524 enormt många ”anarkistiska” bönder, förmodligen flera 100 000, på östtyska slagfält. Bönderna var protestanter som egentligen bara följt Luthers tidigare utspel - även om de tagit Luthers radikalism ännu ett steg. Även judar och katoliker förföljdes ständigt på luthersk mark. Nästan alla Luthers närmaste fick se och bittert erfara Luthers vrede. Luthers senare böcker är ingen rolig läsning. Påven är antikrist och alla som inte tror som hans gudomliga höghet Luther själv är; ”dumåsnor”, ”smådjävlar” samt ”rumpnissar”. Tyvärr är den språkliga nivån mycket mer motbjudande än dessa exempel...
Det finns mycket annat att sätta frågetecken omkring, när det gäller vår käre ”Fader” Martin. Munkens revoltanda, furstesvärmeri, bibelsyn samt (o)moraliska lära exempelvis; ”Pecca fortiter”9, kvinnosynen, äktenskapssynen, giftermålet0 och hans uppmuntranden till alla präster att gifta sig. Vidare har vi Luthers hat mot motståndarna, vilket är pur fanatism i bondeslakter, häxjakter och judeplundringsräder. Vi har även Fr Martins lögner, eventuell alkoholism och kvinnoaffärer m.m.. Detta ger tillräckligt med material för att ifrågasätta om detta verkligen var en reformator, som med Guds hjälp skulle återställa ”kyrkan” till sin forna prakt. Luther startade en ny hierarki (avskaffade alltså det vigda tjänande ämbetsprästadöme) och en ny splittring i kristenheten, vilket senare bara accelererat. Hans uppbrott mot läroauktoriteten var förödande, men dock fanns den goda viljan där. Luther kunde ha blivit Kyrkans störste, men föll in i högmodets svåra fälla och satte sig själv framför hela den kyrkliga utvecklingen under 1500 år. Tänk om Luther inte pressat på i konflikten och blivit så otroligt självupptagen, stridbar, envis, hätsk, bångstyrig och ofelbar. Alla mår inte bra att stå i rampljuset. Luthers eget liv är varnande exempel där munkarnas uråldriga dygder; enkelhet, ödmjukhet samt underordning omvandlats till något helt annat. Kyrie eleison!
Fader Martins ursprungliga kritik rättades till efter Trient och Kyrkan har därmed delvis och indirekt givit Luther rätt. Luther slängde absolut inte ut allt, utan behöll nästan all kyrklig lära, se CA som fördömde enbart praxis (inte dogmer); privatmässor, avsaknad av lekmannakalk, munklöfte, celibattvång, helgonåkallan och fastelagar. St Augustinus var Luthers store hjälte och läromästare bland kyrkofäderna och Luther behöll det mesta som han lärde, men hade inte den augustinska starka betoningen och glöden för Kyrkans enhet. Luthers kyrkosyn - där kyrkan är den som hade det rena klara “lutherska” evangeliet och rätt sakrament - var inte den klassiska, men dogmer som ”Sola Scriptura” inordnades ofta kyrkofäderna och ofta var Luthers avsikter mycket djupt allmänkristna, i vissa avseenden ”kyrkligare” än dåvarande påvarna. Hans betoning av Gud, som frälsningens ursprung, orsak samt verkställare är klassisk kyrklig lära. Att frälsning ses som en gåva var och är ”ärkekatolsk” lära. Allmänkyrklig var även Luthers dopsyn, nattvardsuppfattnig, biktsyn samt mariologi. Luthersk lära var djupt kyrklig (utom auktoritetsfrågan), vilket inte alla ”efterföljare” kan anklagas för.
100 OM EPISKO BOSsen
En del forskare vill inpränta att biskopar är en sentida uppfinning. Nedanstående resonemang visar varför det just är sentida och uppfunnet.
BISKOPSÄMBETET RUNT 100-TALET
Kristenhetens centrala ämbete ”biskop” finns inte alltid klart uttalat, men nämns redan i NT (gr = ”episkopos”) i t.ex. Fil 1:1c; 1 Tim 3:1ff; Tit 1:7a samt 1 Petr 2:25c (också grundtexten i Luk 19:44c; Apg 1:20b (citat LXX); 20:28b; Hebr 12:15 och 1 Petr 2:12c). Biskopsämbetet är så sammanflätat med Kyrkan att det är svårt att tala om kyrka utan denna urkyrkliga struktur. Biskopar skulle i apostlarnas efterföljd vara; predikant (Apg 4; 5:40ff; 20:11 och 1 Kor 9:16), liturg (1 Kor 11:23ff), sakramentsförvaltare (Apg 2:38-42; 20:11 och 1 Kor 10:16-21), stiftsadministratör (2 Tim 2:2) och representant för den lokala kyrkan (Apg 15). Biskopar hade redan i NT en ledande ställning, se t.ex. 1 Tess 5:12f;
”Vi vädjar till er, bröder, att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står i spetsen för församlingen och vägleder er. Visa dem den största kärlek och uppskattning för allt vad de uträttar. Håll fred med varandra.”
Se också 1 Tim 3:1-8; ... ”På samma sätt [som ”episkopos”:en, vilket är märkligt översatt till församlingsledaren i 1 Tim 3:1ff] skall medhjälparna vara värdiga och uppriktiga.”; Hebr 13:17; ”...lyssna till era ledare och foga er efter dem.” och sist 1 Petr 5:2;
”Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.”.
APOSTOLISKA FÄDER OM BISKOPSÄMBETET
Bland kyrkofäderna är biskopsämbete beskrivit redan i ”de apostoliska fäderna”. St Clemens skriver runt 80-talet i 1 Cl 42:4f och 44:1-3;
”I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro. Och detta var inte något nytt…”
”Även våra apostlar visste genom vår Herre Jesus Kristus att det skulle bli strid om biskopsämbetet. Då de mycket väl kände detta i förväg insatte de därför de redan nämnda och stadgade att när dessa avsomnat så skulle andra beprövade män överta deras tjänst. Män som insatts av dessa, eller senare av andra ansedda män med hela församlingens samtycke, och som oklanderligt betjänat Kristi hjord i ödmjukhet, lugnt och värdigt, och som långa tider fått gott vittnesbörd av alla – att avsätta sådana män från tjänsten, menar vi inte är rätt…”.
Didache skriver - förmodligen innan år 100 e. Kr. - i 15:1; ”Insätt alltså åt er biskopar och diakoner som är värdiga Herren.”.
St Ignatios skriver redan innan 107;
”Låt oss därför vara angelägna att inte sätta oss upp mot biskopen så att vi underordnar oss Gud... Det står alltså klart att man bör betrakta biskopen som Herren själv.” Brev till efesierna 5:3f.(Se också 1:3; 2:2; 3:2; 4:1; 6:2; 20:2b.)
”Sträva efter att hålla er till en enda eukaristi. Vår herres Jesu Kristi kropp är ju en enda, och en är kalken som enar oss i hans blod. Ett är altaret, liksom biskopen är en tillsammans med presbyterna och diakonerna...” Brev till filadelfierna 4. (Se också 2:1; 3:2; 7:1b och 8:1b.)
Vidare i brev till magnesierna 3:1; 6:1f; 7:1 och 13:1f;
”…visa honom [alltså biskopen, min anm.] all vördnad...era heliga presbyter...har underordnat sig honom som förståndiga i Gud. Dock inte honom utan Jesu Kristi Fader, som är allas biskop... var ivriga att göra allt i enhet med Gud så att biskopen presiderar i Guds ställe... Låt ingen splittra er, utan håll er till biskopen...”
”Var alltså ivriga att bli fasta i Herrens och i apostlarnas undervisning så att allt ni gör skall lyckas. Låt det ske så i kropp och ande, i tro och kärlek, i Sonen och Fadern och Anden, i början och slutet, med er värdige biskop och ert presbyteriums värdigt flätade andliga krans och era fromma diakoner. Var underordnade biskopen och varandra liksom Jesus Kristus som människa är underordnad Fadern och liksom apostlarna är underordnade Kristus och Fadern och Anden så att enheten blir både kroppslig och andlig.”
Och se också i brev till trallierna 3:1. Se också 2:1f; 7:1f och 13:2.;
”På samma vis bör alla hedra diakonerna som Jesus Kristus, liksom de bör hedra biskopen, som är en bild av Fadern och presbyterna som Guds rådsförsamling och som apostlarnas kollegium. Utan dem kan man inte tala om en kyrka.”
Se slutligen i brev till smyrnierna 8:1ff och 12:2;
”Ni skall alla följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopens tillåtelse skall ingen företa sig något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är... Det som han godkänner, det är också Gud till behag så att allt vi gör blir fast och visst... Den som ärar biskopen blir ärad av Gud. Den som gör något bakom biskopens rygg tjänar djävulen.”
Ämbeten fanns från början och har fortsatt på samma sätt fram tills idag. Efter de redovisade skrifterna finns naturligtvis enormt mycket material, vilket jag av utrymmesskäl inte redovisar. Se vidare hos St IRENAEUS, Adversus Haereses 3:14:2; TERTULLIANUS Om dopet 17 (i SPB III, s102); ORIGENES Predikan över Num 2:1; St CYPRIANUS Brev 67:5 (J588)... Bland biskoparnas lokalkyrkor fanns från början en mångfald i olika stift, liturgier, kulturer och spiritualiteter. Det var dock alltid en mångfald i enheten.
BISKOPSÄMBETET RUNT 100-TALET
Kristenhetens centrala ämbete ”biskop” finns inte alltid klart uttalat, men nämns redan i NT (gr = ”episkopos”) i t.ex. Fil 1:1c; 1 Tim 3:1ff; Tit 1:7a samt 1 Petr 2:25c (också grundtexten i Luk 19:44c; Apg 1:20b (citat LXX); 20:28b; Hebr 12:15 och 1 Petr 2:12c). Biskopsämbetet är så sammanflätat med Kyrkan att det är svårt att tala om kyrka utan denna urkyrkliga struktur. Biskopar skulle i apostlarnas efterföljd vara; predikant (Apg 4; 5:40ff; 20:11 och 1 Kor 9:16), liturg (1 Kor 11:23ff), sakramentsförvaltare (Apg 2:38-42; 20:11 och 1 Kor 10:16-21), stiftsadministratör (2 Tim 2:2) och representant för den lokala kyrkan (Apg 15). Biskopar hade redan i NT en ledande ställning, se t.ex. 1 Tess 5:12f;
”Vi vädjar till er, bröder, att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står i spetsen för församlingen och vägleder er. Visa dem den största kärlek och uppskattning för allt vad de uträttar. Håll fred med varandra.”
Se också 1 Tim 3:1-8; ... ”På samma sätt [som ”episkopos”:en, vilket är märkligt översatt till församlingsledaren i 1 Tim 3:1ff] skall medhjälparna vara värdiga och uppriktiga.”; Hebr 13:17; ”...lyssna till era ledare och foga er efter dem.” och sist 1 Petr 5:2;
”Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.”.
APOSTOLISKA FÄDER OM BISKOPSÄMBETET
Bland kyrkofäderna är biskopsämbete beskrivit redan i ”de apostoliska fäderna”. St Clemens skriver runt 80-talet i 1 Cl 42:4f och 44:1-3;
”I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro. Och detta var inte något nytt…”
”Även våra apostlar visste genom vår Herre Jesus Kristus att det skulle bli strid om biskopsämbetet. Då de mycket väl kände detta i förväg insatte de därför de redan nämnda och stadgade att när dessa avsomnat så skulle andra beprövade män överta deras tjänst. Män som insatts av dessa, eller senare av andra ansedda män med hela församlingens samtycke, och som oklanderligt betjänat Kristi hjord i ödmjukhet, lugnt och värdigt, och som långa tider fått gott vittnesbörd av alla – att avsätta sådana män från tjänsten, menar vi inte är rätt…”.
Didache skriver - förmodligen innan år 100 e. Kr. - i 15:1; ”Insätt alltså åt er biskopar och diakoner som är värdiga Herren.”.
St Ignatios skriver redan innan 107;
”Låt oss därför vara angelägna att inte sätta oss upp mot biskopen så att vi underordnar oss Gud... Det står alltså klart att man bör betrakta biskopen som Herren själv.” Brev till efesierna 5:3f.(Se också 1:3; 2:2; 3:2; 4:1; 6:2; 20:2b.)
”Sträva efter att hålla er till en enda eukaristi. Vår herres Jesu Kristi kropp är ju en enda, och en är kalken som enar oss i hans blod. Ett är altaret, liksom biskopen är en tillsammans med presbyterna och diakonerna...” Brev till filadelfierna 4. (Se också 2:1; 3:2; 7:1b och 8:1b.)
Vidare i brev till magnesierna 3:1; 6:1f; 7:1 och 13:1f;
”…visa honom [alltså biskopen, min anm.] all vördnad...era heliga presbyter...har underordnat sig honom som förståndiga i Gud. Dock inte honom utan Jesu Kristi Fader, som är allas biskop... var ivriga att göra allt i enhet med Gud så att biskopen presiderar i Guds ställe... Låt ingen splittra er, utan håll er till biskopen...”
”Var alltså ivriga att bli fasta i Herrens och i apostlarnas undervisning så att allt ni gör skall lyckas. Låt det ske så i kropp och ande, i tro och kärlek, i Sonen och Fadern och Anden, i början och slutet, med er värdige biskop och ert presbyteriums värdigt flätade andliga krans och era fromma diakoner. Var underordnade biskopen och varandra liksom Jesus Kristus som människa är underordnad Fadern och liksom apostlarna är underordnade Kristus och Fadern och Anden så att enheten blir både kroppslig och andlig.”
Och se också i brev till trallierna 3:1. Se också 2:1f; 7:1f och 13:2.;
”På samma vis bör alla hedra diakonerna som Jesus Kristus, liksom de bör hedra biskopen, som är en bild av Fadern och presbyterna som Guds rådsförsamling och som apostlarnas kollegium. Utan dem kan man inte tala om en kyrka.”
Se slutligen i brev till smyrnierna 8:1ff och 12:2;
”Ni skall alla följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopens tillåtelse skall ingen företa sig något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är... Det som han godkänner, det är också Gud till behag så att allt vi gör blir fast och visst... Den som ärar biskopen blir ärad av Gud. Den som gör något bakom biskopens rygg tjänar djävulen.”
Ämbeten fanns från början och har fortsatt på samma sätt fram tills idag. Efter de redovisade skrifterna finns naturligtvis enormt mycket material, vilket jag av utrymmesskäl inte redovisar. Se vidare hos St IRENAEUS, Adversus Haereses 3:14:2; TERTULLIANUS Om dopet 17 (i SPB III, s102); ORIGENES Predikan över Num 2:1; St CYPRIANUS Brev 67:5 (J588)... Bland biskoparnas lokalkyrkor fanns från början en mångfald i olika stift, liturgier, kulturer och spiritualiteter. Det var dock alltid en mångfald i enheten.
Newman och utveckling av tron
Kristen tro har Kristus som centrum och Hans uppenbarelse är fullheten av och slutpunkten för Guds plan med mänskligheten. Men allt levande har alltid en tillväxt. Också Guds rike har en fördjupning och ”utveckling” av tron, jämför Matt 13:31b ff;
”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himmelens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”.
Detta gäller även för all kyrklig tro och praxis. Kyrkan får ingen ny uppenbarelse, men ”trons arv” kan fördjupas och preciseras. Men ta vad som helst och du kan härleda det tillbaks - i alla fall i form av ett frö - till urkyrkans tid. Kyrkan har alltid trott, lärt och bekänt detsamma. Denna härledning gjorde engelskmannen och den mest kände anglikanske teologen Newman. Hans bok “An Essay on the Development of Christian Doctrine” visade att det finns verklig kontinuitet i kristen tro och att Kyrkan har existerat från första tid. Han visade att Kyrkan är detsamma som Kristus grundat. I inledningen skriver Newman; ”To be deep in history, is to cease to be a protestant” (Fritt översatt; att fördjupa sig i historien är att upphöra att vara protestant) och efter utgivningen konverterade han. Ingen har förmått ge denna bok en värdig replik trots att det gått mer än ett sekel sedan utgivning och ingen konversion har väckt mer bestörtning.
”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himmelens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”.
Detta gäller även för all kyrklig tro och praxis. Kyrkan får ingen ny uppenbarelse, men ”trons arv” kan fördjupas och preciseras. Men ta vad som helst och du kan härleda det tillbaks - i alla fall i form av ett frö - till urkyrkans tid. Kyrkan har alltid trott, lärt och bekänt detsamma. Denna härledning gjorde engelskmannen och den mest kände anglikanske teologen Newman. Hans bok “An Essay on the Development of Christian Doctrine” visade att det finns verklig kontinuitet i kristen tro och att Kyrkan har existerat från första tid. Han visade att Kyrkan är detsamma som Kristus grundat. I inledningen skriver Newman; ”To be deep in history, is to cease to be a protestant” (Fritt översatt; att fördjupa sig i historien är att upphöra att vara protestant) och efter utgivningen konverterade han. Ingen har förmått ge denna bok en värdig replik trots att det gått mer än ett sekel sedan utgivning och ingen konversion har väckt mer bestörtning.
McKyrka utan bröd och vin
Sväng in, sjung med och lyssna på orden. Ordet trängs bort och baken och örat tynger din själ. Slumrar till och väcks av halleluja-rop. Sjunger med och går sen ut i natten... Är detta allt?
lk 218-249; KKK 1066-1209 och 2177-2179 sammanfattade; liturgi är den kristnes deltagande i Kristi frälsningsverk, såsom Han gett det till hela Kyrkan. Vi förstår hela Kyrkans - huvudet, den himmelska och jordiska - väsen utifrån en liturgisk erfarenhet. Undervisning och inlevelse är nödvändig för att vi ska förstå liturgin.
Vi lever i en snabb, lättfotad och lättsmält tid. Allt ska förstås omedelbart och utan förpliktelse. Liturgin förenar nutid med evighet, himlen sammansmälts med jorden. Denna himmelska lek kan vara svår att förstå och det kan ta mer än ett helt liv att förstå den kyrkliga liturgin. Men (p)å andra sidan har vi en evighet på oss. Vördnaden, heligheten och Guds närvaro kan dock alla känna och förstå från första stund. Därför är det bästa sättet att lära känna Kyrkan att börja delta i mässans mysterium. Observera att jag inte skriver ”åhöra” mässan, utan att aktivt deltaga i firandet. Be mässan! Kyrkans liturgi är ett skeende som vi lever oss in i och där uppenbaras kristendomens essens. Här växelverkar givande och tagande. Vi lämnar och tar emot i växelverkande, sköna, symmetriska och rytmiska riter. Att leva sig in i hur Kyrkan lever ut tron, gör att man också förstår tron. ”Lex orandi, lex credendi” - se lk 228 - alltså såsom Kyrkan tror så ber hon också och som hon ber, tror hon också. Kyrkans liturgi kan sägas vara Traditionens levande minne, för såsom hon alltid bett så tror hon också. I liturgin är hon mest sig själv och närmast sin Herre; som förädlar och förnyar allt. Liturgin spänner över alla kulturer och infogar i den urkristna – snarast judiska – formen, element från alla trons åldrar (KKK 1145 – 1162). Liturgi är en talande tystnad, där riter symboliserar det som ord inte kan greppa. Mässans centrum är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Ordet hör ihop med bordet, för invid altare och kors blir mysteriet närvarande i synliga tecken. Himmel möter jord.
Liturgi har i vår del av världen varierat en hel del, men i dess kärnform är den densamma - lk 249 - och har funnits sedan tidernas begynnelse. Liturgin har varit Guds sätt att handla med sitt folk; i alla tider, överallt och hos alla. Formen kommer att bestå även bortom evigheten, se Upp. Alltför frifräsande kristustroende svenskar behöver därför åter lära sig att tillbe och lovprisa Gud liturgiskt, vilket judar, de flesta kristna och även muslimer redan förstått. Liturgi, med sitt himmelska ursprung, kan inte bortrationaliseras. Se i Skriften om tidebön=”Psaltarbön i; Ps 119:62, 164; Apg 3:1; 10:9, 30; 16:25; 1 Kor 14:26; Ef 5:19Kol 3:16 och Tess 3:10”. Se även lk 243 och SKB, s381, 456. Om kyrkoåret i 2 Mos 20:11; 23:14-16; 3 Mos 23; Joh 7:37; Apg 20:6-16; 1 Kor 16:8 samt se också himmelsk liturgi i hela Upp (t.ex. Upp 1:13; 2:17; 3:20; 4:8; 5:6, 8, 14; 6:9f; 8:3f; 11:19-12:2 och 19:9). De första utförligare beskrivningarna av den kristna liturgin är från 100-talet i St Justinus Martyren:s ”Apologia prima”. Samma mönster återfinns även i 90-talets Plinusbrev och den senare Apostoliska Konstitutionen. Här beskrivs liturgin enligt följande (parenteser hänvisar till ”Apologia prima”);
Ordets liturgi [från judisk synagoge rit]
1) Läsningar ur Skriften (67:3). 1 Tim 4:13
2) Predikan av biskopen (67:4). Apg 20:7
3) Allmän förbön (65:1; 67:5). 1 Tim 2:1-3
Eukaristins liturgi [från judisk påskmåltid]
4. Fredskyss (65:2). [fridshälsning] 1 Kor 16:20
5. Offertorium, där bröd och vin frambärs (65:3; 67:5). 2 Kor 9:13
6a. Eukaristiböner av biskopen (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
6b. Inskjuten konsekration m. instiftelseorden (65:5; 66:2f). 1 Kor 11:24-26
6c. Eukaristibönen avslutas. Folkets ”Amen”! (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
7. Kommunion (65:5; 67:5). Apg 2:42; 20:7
Därefter följer, i Apologia Prima, en beskrivning av hur eukaristin bärs till de sjuka genom diakonerna (67:5) och hur kollekt tas upp (67:6, jämför med 2 Kor 8:14f; 9:5-8) och att söndagen är den kristna högtidsdagen. Allt ovanstående sägs vara lärt av Kristus, vilket också sägs vara meddelat till apologins läsare att följa. Kyrkans liv fungerar i princip på samma sätt idag som den ovan tidigast beskrivna antika liturgin. Kyrkan har alltså alltid behållit känslan för det sakrala, heliga, sublima och vackra. Urkyrklig spiritualitet har även bevarat; altare, tabernakel, liturgiska skrudar samt heliga avskilda rum. Därför bör hela människan och alla hennes sinne delta i den heliga liturgin; alltså ”lex orandi, lex credendi”.
Den nordvästliga kristendomstypen har ofta negligerat stora delar av liturgin och skönheten i gudstjänsten, undantagen vissa anglikanska och högkyrkliga sammanhang. För att citera den lutherske forskaren Wellhausen; ”Protestantisk liturgi är i grunden katolsk, men med hjärtat utrivet.”. Det kyrkliga livet i Sverige reducerades till att sitta av ett antal predikningar och sjunga med i sångerna; alltså en liturgisk reduktion. Kyrkobyggnaderna har med samma anda förenklats, alltså ”lex orandi, lex credendi”. Under 1800-talets Sverige fanns i varje by en vitkalkad ”kyrkolada”, eller en nyare ”Tegnerlada”, samt minst ett konkurrerande missionshus. Alla hade en avsaknad av mässa, men med långa och slingrande predikningar. Guds hus blev ett vitmålat rum med ett tomt kors i dess ena ända, för att rama in predikstolens centrala plats. Detta kan inte betecknas vara Kyrka fullt ut, men väl missionshus.
lk 218-249; KKK 1066-1209 och 2177-2179 sammanfattade; liturgi är den kristnes deltagande i Kristi frälsningsverk, såsom Han gett det till hela Kyrkan. Vi förstår hela Kyrkans - huvudet, den himmelska och jordiska - väsen utifrån en liturgisk erfarenhet. Undervisning och inlevelse är nödvändig för att vi ska förstå liturgin.
Vi lever i en snabb, lättfotad och lättsmält tid. Allt ska förstås omedelbart och utan förpliktelse. Liturgin förenar nutid med evighet, himlen sammansmälts med jorden. Denna himmelska lek kan vara svår att förstå och det kan ta mer än ett helt liv att förstå den kyrkliga liturgin. Men (p)å andra sidan har vi en evighet på oss. Vördnaden, heligheten och Guds närvaro kan dock alla känna och förstå från första stund. Därför är det bästa sättet att lära känna Kyrkan att börja delta i mässans mysterium. Observera att jag inte skriver ”åhöra” mässan, utan att aktivt deltaga i firandet. Be mässan! Kyrkans liturgi är ett skeende som vi lever oss in i och där uppenbaras kristendomens essens. Här växelverkar givande och tagande. Vi lämnar och tar emot i växelverkande, sköna, symmetriska och rytmiska riter. Att leva sig in i hur Kyrkan lever ut tron, gör att man också förstår tron. ”Lex orandi, lex credendi” - se lk 228 - alltså såsom Kyrkan tror så ber hon också och som hon ber, tror hon också. Kyrkans liturgi kan sägas vara Traditionens levande minne, för såsom hon alltid bett så tror hon också. I liturgin är hon mest sig själv och närmast sin Herre; som förädlar och förnyar allt. Liturgin spänner över alla kulturer och infogar i den urkristna – snarast judiska – formen, element från alla trons åldrar (KKK 1145 – 1162). Liturgi är en talande tystnad, där riter symboliserar det som ord inte kan greppa. Mässans centrum är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Ordet hör ihop med bordet, för invid altare och kors blir mysteriet närvarande i synliga tecken. Himmel möter jord.
Liturgi har i vår del av världen varierat en hel del, men i dess kärnform är den densamma - lk 249 - och har funnits sedan tidernas begynnelse. Liturgin har varit Guds sätt att handla med sitt folk; i alla tider, överallt och hos alla. Formen kommer att bestå även bortom evigheten, se Upp. Alltför frifräsande kristustroende svenskar behöver därför åter lära sig att tillbe och lovprisa Gud liturgiskt, vilket judar, de flesta kristna och även muslimer redan förstått. Liturgi, med sitt himmelska ursprung, kan inte bortrationaliseras. Se i Skriften om tidebön=”Psaltarbön i; Ps 119:62, 164; Apg 3:1; 10:9, 30; 16:25; 1 Kor 14:26; Ef 5:19Kol 3:16 och Tess 3:10”. Se även lk 243 och SKB, s381, 456. Om kyrkoåret i 2 Mos 20:11; 23:14-16; 3 Mos 23; Joh 7:37; Apg 20:6-16; 1 Kor 16:8 samt se också himmelsk liturgi i hela Upp (t.ex. Upp 1:13; 2:17; 3:20; 4:8; 5:6, 8, 14; 6:9f; 8:3f; 11:19-12:2 och 19:9). De första utförligare beskrivningarna av den kristna liturgin är från 100-talet i St Justinus Martyren:s ”Apologia prima”. Samma mönster återfinns även i 90-talets Plinusbrev och den senare Apostoliska Konstitutionen. Här beskrivs liturgin enligt följande (parenteser hänvisar till ”Apologia prima”);
Ordets liturgi [från judisk synagoge rit]
1) Läsningar ur Skriften (67:3). 1 Tim 4:13
2) Predikan av biskopen (67:4). Apg 20:7
3) Allmän förbön (65:1; 67:5). 1 Tim 2:1-3
Eukaristins liturgi [från judisk påskmåltid]
4. Fredskyss (65:2). [fridshälsning] 1 Kor 16:20
5. Offertorium, där bröd och vin frambärs (65:3; 67:5). 2 Kor 9:13
6a. Eukaristiböner av biskopen (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
6b. Inskjuten konsekration m. instiftelseorden (65:5; 66:2f). 1 Kor 11:24-26
6c. Eukaristibönen avslutas. Folkets ”Amen”! (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
7. Kommunion (65:5; 67:5). Apg 2:42; 20:7
Därefter följer, i Apologia Prima, en beskrivning av hur eukaristin bärs till de sjuka genom diakonerna (67:5) och hur kollekt tas upp (67:6, jämför med 2 Kor 8:14f; 9:5-8) och att söndagen är den kristna högtidsdagen. Allt ovanstående sägs vara lärt av Kristus, vilket också sägs vara meddelat till apologins läsare att följa. Kyrkans liv fungerar i princip på samma sätt idag som den ovan tidigast beskrivna antika liturgin. Kyrkan har alltså alltid behållit känslan för det sakrala, heliga, sublima och vackra. Urkyrklig spiritualitet har även bevarat; altare, tabernakel, liturgiska skrudar samt heliga avskilda rum. Därför bör hela människan och alla hennes sinne delta i den heliga liturgin; alltså ”lex orandi, lex credendi”.
Den nordvästliga kristendomstypen har ofta negligerat stora delar av liturgin och skönheten i gudstjänsten, undantagen vissa anglikanska och högkyrkliga sammanhang. För att citera den lutherske forskaren Wellhausen; ”Protestantisk liturgi är i grunden katolsk, men med hjärtat utrivet.”. Det kyrkliga livet i Sverige reducerades till att sitta av ett antal predikningar och sjunga med i sångerna; alltså en liturgisk reduktion. Kyrkobyggnaderna har med samma anda förenklats, alltså ”lex orandi, lex credendi”. Under 1800-talets Sverige fanns i varje by en vitkalkad ”kyrkolada”, eller en nyare ”Tegnerlada”, samt minst ett konkurrerande missionshus. Alla hade en avsaknad av mässa, men med långa och slingrande predikningar. Guds hus blev ett vitmålat rum med ett tomt kors i dess ena ända, för att rama in predikstolens centrala plats. Detta kan inte betecknas vara Kyrka fullt ut, men väl missionshus.
99. KYRKAN FÖRÄNDRADE LÄRAN OM FRÄLSNING HOS ANDRA
INVÄNDNING: Kyrkan har ändrat sin lära angående om det finns frälsning hos andra.
SVAR: Kyrkan har utvecklat, men inte ändrat, sin hållning genom århundradena. För hundra år sedan såg många romtrogna Kyrkan som den enda medlemmen av Kristi Kyrka (dock inte dogmatiskt fastslaget). Andra Vatikankonciliet upptäckte ånyo Kyrkans bredd. Alla döpta tillhör Kristi Kyrka, om än ibland i ofullkomlighet och det finns systerkyrkor. Fröet finns där redan i GT och NT, men världen har förändrats (ex. kyrkosplittringar) och då har Kyrkan efterhand uttalat sig klarare om andra trosåskådningar. Dock har betoningen skiftat under tiden. Alla perioder under medeltiden var inte alltid toleransens gyllene period (inte heller alltid genompyrt av fanatism och intolerans). Kyrkan har öppnat upp sig mot omvärlden och blivit ekumenisk. Nyare kyrkolära motsäger inte den äldre läran utan kompletterar, tolkar och förtydligar utifrån dagens miljö. Är det inte väsensskillnad mellan olika betoning och total förändrad lära?
Detta var sista inlägget i serien! Det kommer nog mer saker. Glad sommar och en ny vår i de kristtrognas bröst tillönskas alla i Svedala... :-)
SVAR: Kyrkan har utvecklat, men inte ändrat, sin hållning genom århundradena. För hundra år sedan såg många romtrogna Kyrkan som den enda medlemmen av Kristi Kyrka (dock inte dogmatiskt fastslaget). Andra Vatikankonciliet upptäckte ånyo Kyrkans bredd. Alla döpta tillhör Kristi Kyrka, om än ibland i ofullkomlighet och det finns systerkyrkor. Fröet finns där redan i GT och NT, men världen har förändrats (ex. kyrkosplittringar) och då har Kyrkan efterhand uttalat sig klarare om andra trosåskådningar. Dock har betoningen skiftat under tiden. Alla perioder under medeltiden var inte alltid toleransens gyllene period (inte heller alltid genompyrt av fanatism och intolerans). Kyrkan har öppnat upp sig mot omvärlden och blivit ekumenisk. Nyare kyrkolära motsäger inte den äldre läran utan kompletterar, tolkar och förtydligar utifrån dagens miljö. Är det inte väsensskillnad mellan olika betoning och total förändrad lära?
Detta var sista inlägget i serien! Det kommer nog mer saker. Glad sommar och en ny vår i de kristtrognas bröst tillönskas alla i Svedala... :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
