Kung Gustav raserade kloster och domkapitel på löpande band under 1500-talets Sverige, vilka var dåtidens enda institutioner för läroverksamhet, läkedomscentra samt fattigvård. Efter Konungens stora kulturella härdsmälta, vad fick Sverige istället? Inget. Allt det som uppehöll kultur, bildning, läkekonst och djupare spiritualitet förbjöds. Inte ens det nyligen grundade Uppsala universitet (1477) fick plats i Vasaättens Sverige. Vid Nordens kristnande, fanns egentligen inte ett enda exempel på väpnade konflikter. ”Vite Krist” intog sin tron i ett trött hednaland, medan däremot ”reformationen” eller deformationen i Sverige blev grogrund till flera väpnade folkliga uppror. Dackes berömda kommentar 1542 om; att; ”...snart så ljuvt att gå i en öde skog som i en Kyrka.”, är talande för den stöld av kyrklig egendom som Vasa bedrivit. Desperat behövdes finansiering för Vasas blodiga krig. Deformationen hade därmed inte mycket med reformation av Kyrkan att göra, för redan 1529 och framför allt under 1540-talet hade detta gått så långt att folket gjorde väpnat motstånd mot upprorsmakaren Vasa. Det var ytterst nära att Gustav förlorade makten, eller för att citera Fr Rooth "När enheten gick förlorad", s55; ”…Sverige kanske det land inom västerländska kristenheten, där behovet av kyrklig reform minst gjorde sig gällande”. Deformationen var till sitt väsen kyrklig stöld av en kung som dyrt och heligt svurit Kyrkan sin trohet. Folket var i upplösningstillstånd och svensk reformation hade aldrig gått att genomföra, om inte Vasaätten med våld pressat på uppifrån. Den tyska misstron mot Kyrkan eller avlatsmissbruken var helt frånvarande i hela Norden. Kyrkan i Sverige var trogen mot sitt arv och ville inget hellre än att ha kvar den ursprungliga uråldriga tron. Vasa försvagade och skar av Kyrkans rötter och lade Kyrkan nästan helt under sin despotiska makt. Utan påven, som den naturliga auktoriteten, blev hon tvingad att leva under det ”statliga” oket. Regenten och hans kyrkoministrar kom att styra kyrkan, istället för tvärt om. Sveriges ”kändaste diakon” Olaus Petri förkastade mässans offerkaraktär, några sakrament samt skärseld och svenskarnas kyrka vandrade på 1530-talet in på reduktionens och deformationens väg.
Hur kunde den svenska deformationen ske? Först var tiden orolig. Rom var under belägring och kunde inte göra sin röst hörd. I Norden fanns en oklar politisk situation, mellan bl.a. danskar och svear. Till Gustavs försvar (och de kyrkliga ledarnas skam) skall sägas att den danske kungen Christian II och biskop Trolle oförsvarligen iscensatte ”Stockholms blodbad” 1520. I Sverige hade vi en obesatt ärkebiskopsstol och svaga och få biskopar: egentligen bara Brask. Bidragande var även att staten och Kyrkan hade varit i långvariga fejder. Det fanns alltså ett vaccum där storbonden Eriksson kunde manövrera sig fram och ödelägga Kyrkans makt, ekonomi och inflytande och själv bli ensam ”herre på täppan”. Men det kostade på. Det ”vår landsfader” – Vasa – lämnade efter sig var; inbördeskrig, intolerans, isolation, hat samt splittring. Under lång tid höll svenska katoliker stånd och en lång tid fick den nya och gamla tron leva sida vid sida, även om biskoparna och manliga kloster kringskars och marginaliserades. Kyrkan stryptes ihjäl; med få biskopar, inga präster (fick inte utbildas eller vigas) samt att kloster till slut förbjöds (fram till 1952).
På 1570-talet och 90-talet gjorde några Vasa-ättlingarna sitt yttersta för att återknyta kontakterna med Rom. Det var inte alltför långt borta att de lyckades få statskyrkan att återigen bli en del av den världsvida Kyrkan. 1578 föreslog vasakonungen Johan III bl.a. att om svenskarna fick behålla prästäktenskap, lekmannakalk och svenskan i liturgin så kunde hon återvända till Rom. Men det fanns andra krafter och efter Uppsala möte 1593 bakbands kyrkligheten och den katolske regenten Sigismund Vasa fick det svårt att regera under detta tryck. Ärkekalvinisten Karl IX vann sin seger och snart var Sverige det mest protestantiserade landet i världen, dock med kyrkligt arv. Med statskyrkosystemet uppstod också en osund nationalism, vilket uppstod tvärs mot den universella jämlikheten och kristendomens universalism (=katolicism). Svensk kyrklighet kom att sakna reell auktoritet och dogmatisk struktur. Hon blev/är ofta tragiskt tvingad att vända sin kappa efter den dominerande åsiktsvinden. Christe eleison!
2 kommentarer:
Så alldeles underbart att läsa! Precis samma reflektioner har jag gjort tidigare! Det stämmer till punkt och pricka! Tänk om fler svenskar kunde tillåta sig att tänka i dessa banor.
Tack för de vänliga orden... Tänk att storbonden slängde ut Maria ur Uppsala domsköka (den heter så efter Ecce Homo) och lägga sig själv där. Ge mig ett järnrör så ska jag slå SveK med häppnad :-(
Det är som om Stalin skulle vila i Hagia Sofia; eller Hitler i vid tempelplatsen. Hugamej!!!
Skicka en kommentar