McKyrka utan bröd och vin

Sväng in, sjung med och lyssna på orden. Ordet trängs bort och baken och örat tynger din själ. Slumrar till och väcks av halleluja-rop. Sjunger med och går sen ut i natten... Är detta allt?

lk 218-249; KKK 1066-1209 och 2177-2179 sammanfattade; liturgi är den kristnes deltagande i Kristi frälsningsverk, såsom Han gett det till hela Kyrkan. Vi förstår hela Kyrkans - huvudet, den himmelska och jordiska - väsen utifrån en liturgisk erfarenhet. Undervisning och inlevelse är nödvändig för att vi ska förstå liturgin.

Vi lever i en snabb, lättfotad och lättsmält tid. Allt ska förstås omedelbart och utan förpliktelse. Liturgin förenar nutid med evighet, himlen sammansmälts med jorden. Denna himmelska lek kan vara svår att förstå och det kan ta mer än ett helt liv att förstå den kyrkliga liturgin. Men (p)å andra sidan har vi en evighet på oss. Vördnaden, heligheten och Guds närvaro kan dock alla känna och förstå från första stund. Därför är det bästa sättet att lära känna Kyrkan att börja delta i mässans mysterium. Observera att jag inte skriver ”åhöra” mässan, utan att aktivt deltaga i firandet. Be mässan! Kyrkans liturgi är ett skeende som vi lever oss in i och där uppenbaras kristendomens essens. Här växelverkar givande och tagande. Vi lämnar och tar emot i växelverkande, sköna, symmetriska och rytmiska riter. Att leva sig in i hur Kyrkan lever ut tron, gör att man också förstår tron. ”Lex orandi, lex credendi” - se lk 228 - alltså såsom Kyrkan tror så ber hon också och som hon ber, tror hon också. Kyrkans liturgi kan sägas vara Traditionens levande minne, för såsom hon alltid bett så tror hon också. I liturgin är hon mest sig själv och närmast sin Herre; som förädlar och förnyar allt. Liturgin spänner över alla kulturer och infogar i den urkristna – snarast judiska – formen, element från alla trons åldrar (KKK 1145 – 1162). Liturgi är en talande tystnad, där riter symboliserar det som ord inte kan greppa. Mässans centrum är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Ordet hör ihop med bordet, för invid altare och kors blir mysteriet närvarande i synliga tecken. Himmel möter jord.

Liturgi har i vår del av världen varierat en hel del, men i dess kärnform är den densamma - lk 249 - och har funnits sedan tidernas begynnelse. Liturgin har varit Guds sätt att handla med sitt folk; i alla tider, överallt och hos alla. Formen kommer att bestå även bortom evigheten, se Upp. Alltför frifräsande kristustroende svenskar behöver därför åter lära sig att tillbe och lovprisa Gud liturgiskt, vilket judar, de flesta kristna och även muslimer redan förstått. Liturgi, med sitt himmelska ursprung, kan inte bortrationaliseras. Se i Skriften om tidebön=”Psaltarbön i; Ps 119:62, 164; Apg 3:1; 10:9, 30; 16:25; 1 Kor 14:26; Ef 5:19Kol 3:16 och Tess 3:10”. Se även lk 243 och SKB, s381, 456. Om kyrkoåret i 2 Mos 20:11; 23:14-16; 3 Mos 23; Joh 7:37; Apg 20:6-16; 1 Kor 16:8 samt se också himmelsk liturgi i hela Upp (t.ex. Upp 1:13; 2:17; 3:20; 4:8; 5:6, 8, 14; 6:9f; 8:3f; 11:19-12:2 och 19:9). De första utförligare beskrivningarna av den kristna liturgin är från 100-talet i St Justinus Martyren:s ”Apologia prima”. Samma mönster återfinns även i 90-talets Plinusbrev och den senare Apostoliska Konstitutionen. Här beskrivs liturgin enligt följande (parenteser hänvisar till ”Apologia prima”);

Ordets liturgi [från judisk synagoge rit]
1) Läsningar ur Skriften (67:3). 1 Tim 4:13
2) Predikan av biskopen (67:4). Apg 20:7
3) Allmän förbön (65:1; 67:5). 1 Tim 2:1-3

Eukaristins liturgi [från judisk påskmåltid]
4. Fredskyss (65:2). [fridshälsning] 1 Kor 16:20
5. Offertorium, där bröd och vin frambärs (65:3; 67:5). 2 Kor 9:13
6a. Eukaristiböner av biskopen (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
6b. Inskjuten konsekration m. instiftelseorden (65:5; 66:2f). 1 Kor 11:24-26
6c. Eukaristibönen avslutas. Folkets ”Amen”! (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
7. Kommunion (65:5; 67:5). Apg 2:42; 20:7

Därefter följer, i Apologia Prima, en beskrivning av hur eukaristin bärs till de sjuka genom diakonerna (67:5) och hur kollekt tas upp (67:6, jämför med 2 Kor 8:14f; 9:5-8) och att söndagen är den kristna högtidsdagen. Allt ovanstående sägs vara lärt av Kristus, vilket också sägs vara meddelat till apologins läsare att följa. Kyrkans liv fungerar i princip på samma sätt idag som den ovan tidigast beskrivna antika liturgin. Kyrkan har alltså alltid behållit känslan för det sakrala, heliga, sublima och vackra. Urkyrklig spiritualitet har även bevarat; altare, tabernakel, liturgiska skrudar samt heliga avskilda rum. Därför bör hela människan och alla hennes sinne delta i den heliga liturgin; alltså ”lex orandi, lex credendi”.

Den nordvästliga kristendomstypen har ofta negligerat stora delar av liturgin och skönheten i gudstjänsten, undantagen vissa anglikanska och högkyrkliga sammanhang. För att citera den lutherske forskaren Wellhausen; ”Protestantisk liturgi är i grunden katolsk, men med hjärtat utrivet.”. Det kyrkliga livet i Sverige reducerades till att sitta av ett antal predikningar och sjunga med i sångerna; alltså en liturgisk reduktion. Kyrkobyggnaderna har med samma anda förenklats, alltså ”lex orandi, lex credendi”. Under 1800-talets Sverige fanns i varje by en vitkalkad ”kyrkolada”, eller en nyare ”Tegnerlada”, samt minst ett konkurrerande missionshus. Alla hade en avsaknad av mässa, men med långa och slingrande predikningar. Guds hus blev ett vitmålat rum med ett tomt kors i dess ena ända, för att rama in predikstolens centrala plats. Detta kan inte betecknas vara Kyrka fullt ut, men väl missionshus.