URKONCILIERNAS PÅVE

Bakgrunden till synoder (mindre eller lite större lokala biskopsmöten där lokala stridsfrågor behandlades) och ekumeniska koncilierna är Gal 2 och Apg 15, se speciellt vers 28; ”den helige Anden och vi har beslutat…”. Redan vid detta första ”urkoncilium” ses Kyrkans vara det media, genom vilket Gud uppenbarar sin vilja. I Jerusalem var debattämnet om den mosaiska lagen var bindande för hednakristna. Det beslutades att Gud kan handla på ett sätt med judekristna och på ett annat med hednakristna. Därefter kom snart de 7 första urkyrkliga ekumeniska koncilierna behandla stridsfrågor, framför allt kristologin. Ekumeniska koncilier var alltså tidigt ett sätt som Gud använde, för att ge Kyrkan en ökad förståelse av Hans uppenbarelse. Kyrkans väsen kräver att det finns en konciliär kontinuitet för att överleva. Kontinuitet tillbaka till apostlakollegiet behövs; där de tolv första biskoparna var Kyrkans urgrund, vilka Kristus själv utvalt, lärt, helgat och gett dem fullmakt att styra Kyrkan i Hans ställe. Kontinuitet till koncilierna är eftersträvansvärt, då Joh 16:13 vittnar om; ”Men när han kommer, sanningens ande skall han vägleda er med hela sanningen...” och se även Matt 28:18f; ”…Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden”. Kyrkan har från apostolisk tid haft en mångfald i enheten. Mångfald på lokal nivå, men enhet i tro- och moralfrågor på universiell nivå. Vad säger de första koncilierna om påven?

FYRA FÖRSTA KONCILIERNAS LÄRA OM PÅVEN
NICEA 325
I Nicea:s kanon 6, ser vi att det anrika urkyrkliga patriarkatet i Alexandria står under Rom. Alexandria står överordnad flera andra mindre biskopsdömen och Alexandria är i sin tur underordnad Rom. Citat från SPB I;
”De gamla sedvänjorna skall gälla i Egypten, Libyen och Pentapolis, att biskopen av Alexandria har jurisdiktion över alla dessa, eftersom det motsvarande gäller biskopen i Rom.”

KONSTANTINOPEL 381
I Konstantinopel I, ser vi att Rom har en särställning. Citat från SPB I, kanones 3, s196;
”Biskopen av Konstantinopel skall ha den främsta hedersplatsen - efter biskopen i Rom - eftersom denna stad är det nya Rom.”

EFESOS 431
Konciliet förklarar i session 3, efter att Nestorius avsatts p.g.a. Celestinus rekommendering;
”Det finns inget tvivel på - det har varit känt i alla århundrade - att den helige och välsignade aposteln Petrus, prins och huvud för apostlarna och trons pelare och fundamentet för den katolska Kyrkan, fick nycklarna till himmelriket från vår Herre Jesus Kristus... Vår helige och högst välsignade påve biskop Celestinus är i vederbörlig ordning hans efterträdare och innehar hans plats… Han [Petrus, min anm.] lever ända till denna dag, och alltid i sina efterträdares uttalande.”

CALCEDON 451
Under Calcedon lästes St Leos “Tome-brev” varefter följande sker enligt text 2;
”...Och högt och länge sa biskoparna; detta är fädernas tro; detta är apostlarnas tro; vi tror alla detta; de rättroende [ortodoxa, min anm.] tror detta; fördömd vare den som inte tror detta. Petrus har talat genom Leo; aposteln lärde detta...”
I nästa text skrivs följande;
”den högst heligaste och välsignade Leo, ärkebiskop i det stora och äldre Rom, har fråntagit honom all biskoplig värdighet, genom oss och denna nuvarande högst heligaste synod, tillsammans med den trefaldigt välsignade och helt ärade aposteln Petrus, som är klippan och grunden för den katolska Kyrkan och grundvalen för den ortodoxa tron. Låt därför den högst heliga och stora synoden döma…”.

Efter att detta Koncilium hade avslutats, adresserades ett brev 98:1-2 till påve St Leo. I detta brev skrev fäderna att de erkände honom som uttolkare av St Petrus röst, t.o.m. med en hänvisning till Petri bekännelse i Matt 16 och skrev om honom som den enda som bemyndigats av Kristus att vara ”vingårdens” (alltså Kyrkans) beskyddare eller förvaltare.