Nu är inte allt nattsvart i reformationstidevarvens kölvatten. Många protestanter tar sin tro på oerhört stort allvar och lever/levde liv som förkroppsligar mycket av det som evangelierna lär. Newman har sagt att; ”flera katoliker är värre än sin religion, medan protestanter i många fall är bättre än sin religion.”. Detta är en bra sammanfattning av splittringen, vilket också ger otroligt bra skäl till att denna splittring aldrig skulle behövt ske. ”Deformationen” hade bara förlorare, speciellt i norra Europa, där den främsta verkan blev isolation. Dessa kulturer isolerades från historien, omvärlden och sig själva. Inte minst tydligt syns detta i 1600-talets Sverige under drottning Kristina. Under reformationen fick staten alltför stor makt och den andliga auktoriteten saknades som kunde sätte sig upp mot en farlig despot eller hans ideér. Ingen vågade t.ex. styra upp de folkligt iscensatta häxjakterna och därmed skördade dessa 10 000-tals offer i de protestantiska länderna. Även sjukvård och bildning raserades av maktfullkomliga despoter som inte brydde sig om folkmassan. I Luthers Tyskland utplånades en tredjedel av folket under religionskrigen fram till 1648. Kyrie eleison!
Svensk protestantisk utveckling under 1800-talet karakteriseras av väckelse och förfall. Bakgrunden var å ena sidan de pietistiskt förankrade rörelserna som attraherade stora skaror i både slott och stuga, innanför och utanför statskyrkan. Å andra sidan - som en konsekvens av pietiemen och upplysningen - kom färre och färre att aktivt vara delaktig i gudstjänstlivet och framför allt sjönk kommunikanterna. Det sakramentala och liturgiska livet blev allt torftigare och utrotningshotat. Nattvarden blev nästan bortglömd, men när den firades blev det i mörk färg. Nattvarden firades i många församlingar endast en gång per år och då ofta för konfirmanderna vid påsk. Det liturgiska livet blev mycket torftigt och spartanskt, där liturgiska kläder bestod av sorgsvarta kaftaner. Ibland vid riktigt festliga tillfällen påkläddes prästen svart mässhake. 1811 års gudstjänstordning karakteriseras av en kort inledning och avslutning till den centrala - ofta mycket långa - predikan. Professorn Sven Köllerström lär ha sagt apropå detta; ”denna gudstjänstordning var förfallets höjdpunkt”. Att i en vitkalkad sal lyssna på en svart allvarstyngd herre mässande oändliga haranger, var vad kyrkligt liv erbjöd under 1800-talet. Uppbrott var knappast oväntade. Christe eleison!
Reformatorerna bröt upp från en uråldrig Kyrkas auktoritet och kunde i dess ställe inte hitta någon annan fast punkt, än en tryckt och översatt bok, vars innehåll de numera ofta förnekar. Det har tyvärr aldrig funnits en fixerad protestantisk bekännelse, med gemensamma dogmer. Första försöket att få till en gemensam bekännelse var religionssamtalen i Marburg 1529. Lutheraner och zwinglianer enades om den ofria viljan och predestination, men samtalen bröt ihop angående eukaristin. Uppbrotten har accelererat med baptister [läs om baptisternas fasansfulla ursprung i Münster 1534], kalvinister, metodister, neologer, modernister, framgångsteologi och vineyard:are. De som förnekar mest kyrklig lära är ofta mest hatiska mot ekumenik och Kyrkan.
Den gemensamma faktorn har varit - och är - en negativ reaktion mot det traditionellt europeiska och framför allt det kyrkliga. Världen är i krig med kyrkligheten, vilket är ett krig utan slut i vår tidsålder. Men ofta kommer de värsta invändningarna mot Kyrkan från kristna syskon. En del kristna tar till alla medel som ser ut att gå att använda för att misskreditera henne och för att få Kyrkans tro att framstå som felaktig och hednisk, vilket kan vara till stor välsignelse. De värsta antikatolikernas uppror som ”J T Chick”, Swaggert, Boettner eller senast Brown har fört många från - men också till - Kyrkan. Anspråken är så bullriga och överdrivna, att det leder några till att efterforska hur det egentligen står till. Kyrkan är inte druckna av skökans blod, påven är inte antikrist och katolska trosutövare är inte fast i ”hedenRom”. Detta var en orsak till att jag trevande började utforska tron sedan 1996. Speciellt tack riktas till ärkefanatiska författare som Chick och Marrs! Läs och bäva (och småle)…
De få människor som tagit sig tiden att lägga ner lite möda på att förstå Kyrkans tro har ofta konverterat. Se Newman på 1800-talet, Assarsson, Chesterton, eller vår tids Kreeft, Hahn, Arborelius, Piltz osv, osv... Det finns faktiskt få kritiker som satt sig in i det kyrkliga livet, med bibehållen integritet (ett undantag är GEISLER Roman Catholics and Evangelicals). Du får leta väldigt länge, för merparten av antikatolicismen är missuppfattningar, lögner, konspirationer, myter och vandringssägner. Samma fenomen lever också kvar i Sverige. Det var visserligen värre för 100 år sedan, då katolikskräcken hade sjukliga proportioner. Men det har definitivt inte dött ut - speciellt inte på bloggarna - och det är så sorgligt att du helst vill gråta över hur framför allt kristustrogna behandlar sina bröder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar