Kristen tro i det nutida Sverige lutar sig mycket på mänskliga traditioner, ja, ofta mycket mer än kristna vill eller kanske orkar förstå. Att låta nya ”reformatorer” läsa och tolka Skriften, i sitt egna ljus med egna principer sprider förödelse. Här blir delsanningar helsanningar. Då finns lite utrymme för enhet, bara splittring; T.ex. i lågkyrkliga, högkyrkliga, frikyrkliga, bredkyrkliga, baptistkyrkliga, karismakyrkliga och rent ”oheligt okyrkliga” protester. Tragiskt nog kan inte en protestantisk kyrklighet hålla ihop, utan slits sönder. Den grundläggande ”protesten” producerar i sina principer spontant splittring. Egoismen smittar och underordnandets dygd känns idag mer och mer främmande.
Faktum är att nya samfund inte ens kan enas om t.ex. hur den kristna gemenskapen ska styras. Ska svenska samfund styras av politiska partier, biskopar, präster, kongregationen eller ingen auktoritet alls. En del ”sekteristiska” kristna hävdar till och med att de har ”apostlar”, ”profeter” eller ”Kristi brud” mitt ibland dem. De flesta svenska samfund har inte biskopar och de samfund som har, har fråntagit biskoparna allt verkligt inflytande. Det är en stor förlust att inte ha ledare med rötter, verklig auktoritet från Gud samt total överlåtelse till Kyrkan. Eftersom ingen ”verklig auktoritet” finns, blir nykristna samfund ofta skyldiga till att sätta ledaren på höga piedestaler. Pastorn blir ”påve”. Ledarbyte leder till att församlingar upplever kriser eller splittringar. Denna filosofi är tragiskt nog människocentrerad istället för att vara Gudscentrerad. I slutändan är det bättre med en riktig påve, än dagens talrika småpåvar. Sann auktoritet har framtiden för sig. Vi kommer att behöva bra ledare, när postmodernismens uppror mot all auktoritet lagt sig. Då kommer svenskar återigen söka sig till auktoriteter med sanning, kontinuitet samt liv. Kanske det svåraste problemet för samfunden är att man inte har någon metod att fastställa en lärofråga definitivt. Utan läroämbete, blir det enda vettiga alternativet för en protestant att räkna fram majoritetens syn på en viss fråga bland professorer, präster eller bibelkommentatorer, o.s.v.. Det finns alltså ingen enhetlig protestantisk tradition. Därmed kommer ”splittringens demon” - för att citera Fr Gunnar Rosendal - att fortsätta härja i de protestantiska leden. När ingen enande punkt existerar, kommer fler och fler starta nytt. De egna tolkningarna leder till att många kristna ofta endast tror på det som de tycker om. Slutpunkten för svenska väckelserörelser är lika många rörelser, som det finns bibelläsare. Men kristen tro är inget smörgåsbord att välja och vraka ur. Den kristna trons kärna är ”uppenbarligen” en person som uppenbarar något av vad Han är och vad Han vill. Antingen får man lita på Honom eller i slutändan förkasta Honom. Christie eleison!
Vi kan inte plocka några russin ur en kyrklig kaka och tro att russinen är hela kakan. Dagens splittrade, spridda, sentida och felbara nätverk av olika pietistiska rörelser kan omöjligt vara en restaurering av en “ren”, ”ursprunglig” biblisk kristendom. Först är detta uteslutet genom sen tillkomst. För det andra är det uteslutet genom mikroskopiskt små spår av en sådan tro före 1520 i hela Kristi Kyrka. Kristen tro är historisk och måste ha en kontinuitet, annars är det inte fullheten. Pietister är självklart kristna och har del i fullheten, men deras tro är inte urkyrkans eller Kyrkornas intakta helhet.
Nykristna samfund lånade och lånar, i allt essentiellt och sant, från kyrklig tradition. Det sanna som alla samfund behållit kommer från urkyrkan. Alltså där de flesta kristna är överens är läran klart kyrklig i sitt ursprung t.ex.; treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, NT:s kanon, himmel och helvete. Där kristna särskiljs är det oftast snedvridningar och reduceringar av Kyrkans strömningar. Det brukar sägas att en viss tid har de heresier som tidsepoken förtjänat. Alltså den förvridning som sker beror på att något område tidigare har förkvävts eller snedvridits. Orsak till splittring är många gånger kyrkliga personers bristande trohet mot det Kyrkan fått. Det är t.o.m. så att reformatorernas viktiga dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från Kyrkans nominalism. Kyrkans män är inte alltid Guds bästa barn och har djup delaktighet i splittringar. Allt verkligt liv är dock härlett från Kyrka, där all sanning finns fulländad. Hon är fulländningen av alla strävanden och alla djupdykningarna som existerat, existerar och kommer att uppkomma. Kyrkan är målet för alla strävanden och allt gott, skönt samt rätt som finns. Därför är Kyrkans gemenskap ett verkligt hem. Här kan hela mänskligheten och alla strävanden fullkomnas och därför behöver inte ”ärkeprotestanter” som jag själv omvändas. Jag behövde bara behålla allt sant - allt det goda och allt skönt som jag redan fått - och fullkomna resten. Att bli fullt ”ortodox” - rätt tillbedjan och tro - är att bli mer urluthersk, karismatisk och med större kunskapsdjup i; Skrift, historia och tradition. Att komma hem är att bli än mer vad du var tänkt att bli. ”Soli Deo gloria”!
I katolicismen finns fullheten, men buren i lerkärl. Kärl som sista tiden visats ibland vara riktigt sprukna och fula. Fulhet är tyvärr ett katolsk kännetecken. Gud lovade inte syndfrihet till Petrus (ledaren som förnekade vår Herre), Paulus (bödeln som trillade av hästen) eller Judas (kassören som hängde sig). Men mitt i all fulhet; lyser Han som är Skönheten, Sanningen, Rätten, Kärleken och Läkemedlet upp tillvaron. Herre till vem skulle vi gå; vi ser att Kyrkan har det eviga livets ord (OBS; inte identiskt med Uppsalas 25år gamla dito). Kom och uppfyll alla kristtrogna med detta ORD och gör oss till ett BORD! Maranata; Kom Herre Jesus snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar