1800 - 1900 - OM "SOLA PIETISMUS" OCH MULTI KULTI

Som ett uppbrott och reaktion mot en tung luthersk ortodoxi, växte en personlig innerlig fromhet fram bland svenskar under senare 1700-tal, med herrnhuter och återvändande ryska soldatfångar (pietism blev en överlevnadssrategi för ryska soldatfångar, när kyrkligt liv knappt kunde existera; ursprunget är Tyskland, med Spener och Francke påverkade av kalvinistisk fromhet). Det centrala blev här endast den enskildes förhållande till Gud, omvändelse och hjärtats innerliga fromhet. Fromhetsivrandet slog ut Kyrka, sakrament, ämbete, liturgi, teologi och apologetik. Det finns positiva saker i pietismen, som var en ”nödvändig” motreaktion mot den lutherska ortodoxin. Reformatorisk (avsaknad av) helgelselära, gjorde pietismen behövlig. Människan kunde inte växa i helgelse eller bli pånyttfödd i ett ortodoxt protestantiskt liv. Pietismens grundtanke var oreformatorisk och helt kyrklig. Reformationen hävdade; tron allena. Att Luthers lära var en halvsanning, gjorde inte pietismen sannare. Att återupptäcka en enda del av en reducerad fullhet, är en liten vinst om samtidigt ännu fler bitar förkrymps och reduceras. Tragiken i pietismen är halvsanningarna. Lögner är ofta halva sanningar, alltså delsanningar. Om delsanningar tillåts bli helsanning, leder detta till att fullheten och mysteriet går förlorat. I pietiska kölvatten finns individualism, moralism, världsflykt samt splittring. Att vara halv och reducerad leder ofta till navelskådande tro; introvert, instängd och isolerad. Pietismen reducerade alla kyrkliga perspektiv, utom helgelseläran. Men kristet liv måste vara större än ett humorlöst, fromt och moraliskt liv.

Vårt arv idag av pietismens tidevarv är mycket stort. I stort sätt alla kristna rörelser i Sverige har växt fram i pietismens kölvatten. De traditionella frikyrkliga rörelserna har en mycket stor pietistisk influens. Även de lågkyrkliga väckelserörelserna (ELM och EFS) hämtar sin inspiration från densamma. Kristendom handlade här - och handlar ibland än idag - om att stillasittande med knäppta händer konsumera predikningar och få delta i sången och sedan sträva efter ett tråkigt rättfärdigt moraliskt riktigt liv. Sakrament och liturgi var – och är fortfarande – portförbjudet. Det mycket positiva med dessa rörelser är den ofta klassiska förankringen i Skriften. Många rörelser har en sund hållning till Ordet och vördar Skriften och alla dess skatter, men utgångspunkterna i pietismen blir däremot motsatt kristen tron. För en asketiskt lagd kyrklig person är det riktigt att ibland eller ofta avstå från goda ting för något större, t.ex. kött eller alkohol. Allt ges av Gud, men vi måste lära oss att ta emot och förvalta dessa gåvor. Människan ska bruka skapelsen och det goda, men inte missbruka. I pietismen utgår man däremot från en splittrad tillvaro. Världen är ond och alltigenom ond och vi måste bekämpa och skilja oss totalt från den, genom total avhållsamhet. Därför har t.ex. skapande, njutning, bildning och vetenskap mindre betydelse i pietistisk miljö. Istället är det genom syndakatalogens ”fromma” svart-vita katalogisering, som vi alltmer avstår från ”världen” och i den lilla sammanslutningen finns trygghet och godhet. Här måste kristna avstå från det mesta. De stora kyrkliga perspektiven blir härmed urlakade och kvar i Sverige blev en stram, rädd och torr kristendomstyp. Pietism är ofta allt svenskar förknippar med kristen tro. Här blir det goda livet förträngt, skönhet förbjuds och glädjeämnen blir farliga. Detta är så långt bort från verklig kristen spiritualitet du kan komma. Min ärligt ställda fråga är om detta snäva perspektiv egentligen har något med kristendom att göra? Jag är inte helt säker på svaret, efter att ha levt i dess virvlar i 25 år. I slutna sammanhang, kommer rädslan och skyggheten skymma livets sköna och goda dimensioner. Detta kan leda till kyla, hårdhet, svårmod, dömande och kärlekslöshet, vilket är långt från den jublande, vilande och lovsjungande kyrkligheten. Kyrkliga asketer gläds över det sanna, vackra samt sköna i skapelsen. Livet är gott i måttligheten och i Kyrkans hägn får livet ta spjärn och växa i skönhetens, helighetens och kärlekens friska trädgård. Historielöshet gör att etiken blir godtyckligt satt, vilket ger märkliga avvikelser i syndakatalogerna. I Sverige blev alkoholen mest förbjudet, i England är det spelandet och i Tyskland är det oordningen. Sam LIDMAN (Son till pingstpionjären Sven) skrev Guds barnbarn, varifrån jag citerar om moralism;

”Till det får du inte ha lust, och inte till det och inte till det!
Du får inte gå på bio som dina klasskompisar gör, hur roligt dom än säger att det är.
Du får inte gå på teatern,
du får inte gå på operan,
du får inte gå på cirkus…
Du får inte spela kort,
du får inte spela schack,
du får inte spela kula, för det går ut på att vinna kulor från din motspelare…
du får inte dricka pilsner eller vin om du så blir hundra år, nej du får inte ens ... ta reda på hur det smakar,
du får inte röka…
du får inte gifta dig med en ofrälst, för då kanske du inte får styrka att hålla dig kvar hos Gud och gifter du dig trots detta med en sådan, så utesluter vi dig ur församlingen och ur gemenskapen med Gud,
ja du får över huvud taget inte företa dig något som denna världens barn har lust till.
Frågade man varför man inte fick göra något av detta, svarades det alltid;
Får, lilla vän, får är inte rätt ord. Visst får en frälst göra allt det där, men han vill inte. Och vill han, är han inte frälst.
”Ja, men jag vill gå på bio!”…
”Nej, du får inte”…”

Under 1800-talet och 1900-talet kom svensk kristenhet att splittras i otaliga fraktioner. Processen är inte avslutad, för själva åsikten att det går att ”starta nytt” eller begreppet ”den helt rena kyrkan” är i sitt väsen protestantiskt. Nya samfund kommer här att ploppa upp, som svampar ur en god jordmån. Ju längre tiden går, desto större skillnader och fler grupperingar uppstår. Det bästa exemplet är USA, men Sverige är inte långt efter. Vår senaste 150-åriga kyrkohistoria är ingen rolig läsning. Här blir jag ännu mer kritisk än innan. Sveriges senare kyrkohistoria är historien om en kropp, som styckas och sprids för vinden. Protester är protestantismens främsta frukt, för det fanns och finns inte längre någon verklig auktoritet att underordna sig. Och då kastas andlighet in under en privat konsumtions- och marknadsanpassade religiositet, som idag delar sig i myriader olika förgreningar. Svenska väckelserörelser har sin grund i bärandet av det pietistiska arvet, oppositionen mot kyrklighet framför allt statskyrkan, en stark betoning av frihet och individualism samt ofta också en stor betoning av nykarismatiken. Detta har lett till en privatisering av kristendomen och ett andligt konsumptionstänkande, vilket varit nerbrytande för kristen enhet och kyrkligt liv. Idag är chansen liten att hitta två svenska samfund, vilka är eniga om ens det mest basala i det kristna livet. Det populära talet om att doktrinär enhet inte behövs, utan att andlig enhet är tillräcklig, är utan substans. Enhet innebär EN-het och mångfald, aldrig mångfald i allt. Kroppens lemmar är många, men det finns ett styrande huvud och ett hjärta med ett blodomlopp. Kristi Kyrka är en organism som omöjligt kan växa genom delning! Kyrie eleison!

Först upptäckte några personer att något är fel i de sammanhang de befann sig i. Då bröt de upp, köpte en orgel och startade eget samt fick ett ”rent nattvardsbord”… Sedan upptäckte några personer att det fanns fel i det nya och blev nytända andedöpta och rätt döpta kristna och sedan började några se att det finns fel ibland dessa sammanhang. Några nyväckta ”Jesusmänniskor” började odla skägg och spelade på gatorna och torg. Några upptäckte att det var anständigare med kort hår och kvinnorna fick långa kjolar och blev nykarismatiskt småborgliga och samlades runt ”smorda” ledare. Men sedan blev några personer varse om att de inte kunde inordna det nya andeburna rörelserna i dessa ”gamla” kanaler. Då måste det till en ny vingård, där verklig helgelse kan ske och där tiden kan ägnas åt befriande skratt i anden osv, osv. Att slira från ena diket till det andra diket ger tyvärr inte långvarig väckelse... Kyrkan är en kropp som omöjligt förökas genom avknoppning. Och många människor har farit enormt illa i dessa ”fromma” marker, där hjärnans verksamhet setts med misstänksamhet och där min fot inte funnit fäste i halvsanningarnas småsekteristiska sankmarker. Christe eleison!