TIO TIDIGA KYRKOFÄDER + två avfällingar

Om ni inte läst t.ex. Halldorfs kyrkofäder-böcker kan denna korta presentation av tio fäder samt Tertullianus och Origenes vara behjälplig. Det är de som beskrev vad Kyrkan trodde och levde under urkyrklig tid, men har därmed naturligtvis inte samma ställning som Skriften. Men de skriver djupt kyrkligt om den gemensamma lära som förvaltats av apostlarna och dess arvtagare; biskoparna. Dessa mycket tidiga fäder har funnit det mödan värt att i skrift ta upp den kristna trons fullhet. Läran var inte fullt utvecklad vid denna tid, vilket den naturligtvis aldrig blir på jorden. I dessa tidigaste teologiska skrifter finns dock alla tydliga frö och hela stommen till allt kyrkligt arv mycket klart uttryckt. Även det som nykristna samfund reducerat bort - eller snarast ännu inte insett - finns här tydligt uttryckt. Det centrala i 300-talets Kyrka; dop, eukaristi och ämbete finns extremt tidigt belagt i all dess kyrkliga särprägel. Kyrkans alla specifika centrala dogmer kan omöjligt föreställas ha växt fram utan apostolisk grund och utan enorm protest från alla dem som ville se Kyrkan vara trogen sin mästares vilja. Om någon förvrängde den apostoliska tron, slogs kyrkofäderna med liv och lem så att detta inte skulle få spridning. Antingen är det urkyrkans tro som vi ser i början, eller är Kyrkans tro världshistoriens största och mest oförklarliga uppfinning. Redan i dessa kyrkofäders skrifter finns utvecklad kristologi, mariologi och ekklesiologi. Här finns biskopar, mässor, reliker, välsignade ting och heliga platser. Under dessa första århundraden; firas martyrernas dödsdagar, det åkallas om förbön, fastas och ges allmosor. Tidegärden läses. Pilgrimsfärder och även processioner företas. Jag har koncentrerat mig på de tre första århundradena och tar bara upp de absolut viktigaste och tidigaste urkyrkliga författarna.


TRE APOSTOLISKA FÄDER”
De apostoliska fäderna” är en samling skrifter av allt det urkyrkliga som är bevarat från ca år 80 till 150 e.Kr.. Några av dessa skrifter skrevs t.o.m. innan NT, och några skrifter ingick momentant i Bibelns kanon. Detta material skrevs naturligtvis inte som en bok, men ”skrifterna” finns översatta av Andrén och Beskow och ofta utgivna som ”en bok”. De tre mest betydande författarna är; St Clemens, St Ignatios samt St Polykarpos. I boken ingår också annat; t.ex. Hermas Herden, vars författare Herman förmodligen var bror till påven Pius I, och även den kateketiska skriften ”Didache”. Den tidigaste bevarade katekumenundervisning har viktiga uppgifter om hur bl.a. eukaristin firades och att mässan redan då ansågs vara ett offer, se Didache 14:1. Här finns också uppgifter om hur biskopar valdes och intressant material om hur de första kristna såg på etik; bl.a. omgifte, frosseri, abort, homosexualitet samt pedofili. Dagens omoral var under romartiden vanlig och är tyvärr inget nytt.

St CLEMENS av Rom (Påve ~80-101)
St Clemens var Roms tredje biskop som hade mött både St Petrus och St Paulus. Han skrev - förmodligen redan på 80-talet3 - ett betydelsefullt brev till Kyrkan i Korint. I detta brev stävjar han de rebeller som satte sig upp mot ämbetsbärarna i Korint. I detta brev nämns apostolisk tradition och påvens auktoritet blir belyst inte minst genom dess blotta existens. Märk att Korintkyrkan ligger utanför Roms patriarkat. Och precis i Korints närhet levde fortfarande aposteln St Johannes kvar, men påven var den som ingrep i konflikten. Vidare nämns; apostolisk succession, uppdelning mellan lekmän och ämbetsbärare, bikt och goda gärningar ses som nödvändiga för tron, m.m.. Brevet är oerhört intressant för den som vill veta hur Kyrkan fungerade under NT:s samtid och i brevet citeras Skriften med över 100 citat.

St IGNATIOS av Antiokia (30-110)
Biskop St Ignatios var lärjunge och direkt efterträdare till St Johannes och räknas därför till de apostoliska fäderna. Redan här i St Ignatios brev beskrivs flera djupt kyrkliga läror. St Ignatios fungerade som en katolsk (äldsta belägget för att ”katolsk” nämns i skrift) biskop, underordnad den romerska biskopen och bekände den verkliga närvaron i mässan. St Ignatios gick rakryggad in i martyriet på Colosseum och hans himmelska födelsestund blev Kyrkans stora triumf.

St POLYKARPOS av Smyrna (68-154)
St Polykarpos var biskop i Smyrna och dog martyrdöden 154. Han var också en person som hört St Johannes och tillhör därför också de apostoliska fäderna. St Polykarpos var i Rom under ett par år med anledning av påskstriden och träffade där påven Aniketus. St Polykarpos martyrium är ett tidigt vittnesbörd om helgonens ställning. Också han gick rakryggad in i den död, som blev hans himmelska födelsedag. Han hade gått fri om han avsvurit sig Kristus, men St Polykarpos sa; ”I åttiosex år har jag tjänat honom och han har aldrig gjort mig orätt”.


FYRA TIDIGA KYRKOFÄDER
St JUSTINUS MARTYREN (100-165)
St Justinus var en av de första grekiskt filosoferande kyrkofäderna (döpt ca 130). Han beredde väg för ett grekiskt inflytande i kristendomen och öppnade därmed också den grekiska tankevärlden för kristen tro (inkulturation). Han grundade en skola i Rom och han skrev två apologier; ”Apologia prima” och ”Apologia secunda” och en dialog med en jude; ”Dialogus cum Tryphone Judaeo”. Inget är översatt till svenska. St Justinus såg nattvarden som ett offer och naturligtvis som Kristi verkliga kropp och blod samt se första beskrivningen av liturgin och hade också en utvecklad mariologi. Han hade även flera oerhört intressanta uppgifter, t.ex. om ”logosfrön” (gr. ”logoi Spermatikoi”). Dessa sanningsfragment uttrycker att kristen tro existerar inbäddat i fröform hos andra livsåskådningar och att kristendomen därmed är fullheten av allt.

St IRENAEUS (130-200)
St Irenaeus var biskop i Lyon och han var en av de riktigt stora apologeterna. Han hade själv hört St Polykarpos. Hans stora skrift Adversus Haereses är inte översatt mer än några fragment i SPB I. Men hans ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” finns på svenska och är en oerhört läsvärd mindre skrift. Den kristna tron som skymtas fram i bl.a. denna skrift känns oerhört bekant. St Irenaeus kamp mot gnosticismen - alltså dåtidens ”New Age” - var obeveklig och avslöjande, men den skedde alltid i ödmjukhet. Han hade en utvecklad teologi7, mariologi och ekklesiologi och uttryckte att den apostoliska tron lever kvar i hela Kyrkan. Gnostiker och heretiker hade inte sanningen, därför att de saknade apostolisk tradition och succesion. St Irenaeus hade också en helt utvecklad syn på påvens ämbete. Han besökte påven och hade även mycket kontakt - via korrespondans - med honom. Vilken kyrklig person som helst känner sig hemma i auktoritetssynen, mässynen och mariologi. St Irenaeus talade t.o.m. om en utveckling av tron.

St HIPPOLYTUS (-235)
St Hippolytus var Roms första motpåve, men blev försonad med Rom och dog som martyr. Hans skrifter spänner från världens första bibelkommentar, till apologetiska skrifter och till ”den apostoliska traditionen”, vilket är en antik kyrkoordning av stort och unikt värde. Detta sistnämnda verk finns översatt till svenska. Här finner vi mycket praktiska detaljer av kyrkolivet och flera läror som är djupt kyrkliga. Bl.a. ett utdrag ur vigningsbönen över blivande biskopar;
”Fader, du som känner våra hjärtan,
låt denna din tjänare,
som du har utvalt till biskopsämbetet,
vara en herde för din heliga hjord,
oförvitligt göra översteprästlig tjänst inför dig
och tjäna dig dag och natt;
må han utan uppehåll bringa försoning inför dig
och frambära din heliga kyrkas gåvor till dig;
låt honom i kraft av översteprästämbetets ande
ha fullmakt att förlåta synder enligt ditt bud,
att fördela ämbeten enligt din befallning
och att lösa från alla band
i kraft av den fullmakt som du gav åt apostlarna;
låt honom behaga dig med mildhet och ett rent hjärta
och bära fram ett välluktande offer inför dig
genom din tjänare Jesus Kristus.”

Även i denna tidiga bön nämns alltså en kyrklig syn på biskopsämbete, mässoffer och bikt.

St CYPRIANUS (210-258)
St Cyprianus var den ledande biskopen i Afrika. Mycket av hans liv finns beskrivet i hans martyrakt, se SPB II. Han var biskop i Kartago och hade sina dispyter med Rom, men böjde sig dock alltid för Roms beslut. St Cyprianus var enhetens stora förespråkare. Ett av hans mest betydelsefulla verk är just; ”De ecclesiae catholicae unitate”. Bl.a. här för han fram tesen ”utanför Kyrkan ingen frälsning” mot dem som har avfallit. Det finns också mycket annat intressant, bl.a. i den stora mängd brev som han skrev. Några brev finns på svenska i SPB III. T.ex. St Cyprianus syn på påvedöme och avlat är högst kyrklig lära.


TRE KYRKOFÄDER PÅ 300-TALET
Av de många kyrkofäderna i öst använder jag i större utsträckning bara en. Det finns naturligtvis väldigt många att välja mellan, men St Kyrillos viktigaste verk finns på svenska. Av de senare kyrkofäderna i väst tar jag bara upp två. Det finns många fler men St Ambrosius och St Augustinus är mest betydande i väst och några viktiga verk finns översatta till svenska. Jag har valt att plocka bort allt efter St Augustinus och även en hel del tidigare fäder (t.ex. St Hieronymus) för att ingen ska kunna anklaga mig för att välja ”sena avfallna” källor. St Augustinus blir slutpunkten för mitt citerande av kyrkofäder, eftersom hela västkyrkan - inklusive reformatorerna - har varit extremt påverkade av honom.

St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
St Kyrillios var biskop i Jerusalem och skrev två betydande katekessamlingar, vilka ger en unik inblick i den tidiga Kyrkans liv. De viktigaste delarna av dessa finns översatta till svenska på Artos förlag. Och när jag läser detta undrar jag om så väldigt mycket är annorlunda idag. Inte mycket är nytt under solen, inte ens för 1700 år sedan… Se t.ex. i följande beskrivning,14 där det förklaras varför Kyrkan kallas katolsk. För det första därför att hon finns överallt. Vidare att hon lär felfritt ut alla trosläror. För det tredje att hela mänskligheten underordnas henne. För det fjärde att hon helar och botar all slags synd. Och sist att det är i henne som all dygd finns och framträder i handling, ord och andliga gåvor. Han skriver vidare att många vill kalla sina tillhåll för ”kyrkor”, men tag reda på var den katolska finns. Hon är allas vår moder och en avbild av det himmelska Jerusalem.

St AMBROSIUS av Milano (333-397)
St Ambrosius föddes i Trier och utbildades till jurist. Han blev 374 vald till biskop mot sin vilja. Han ville lugna massorna vid ett biskopsval, men folket ville ha St Ambrosius till biskop trots att han inte var döpt, vigd eller helt insatt i trons alla mysterium. Snart blev han en av de främsta biskopar världen skådat. Hans retorik var enastående, hans administration perfekt och distansen till den sekulära makten var en inspireration för Kyrkan genom hela medeltiden. Han lät kejsaren Theodosius göra bot - både offentligt och länge - efter hans massaker i Tessaloniké 390. Bl.a. har han sagt; ”Kejsaren är i kyrkan, men står aldrig över Kyrkan”. Han lyckades också väl i att försvara Kyrkan från arianerna. Två skrifter finns översatta i; ”Om sakramenten & Om mysterierna”.

St AUGUSTINUS av Hippo (354-430)
St Augustinus är kanske den viktigaste kyrkofadern och oerhört ”modern”. Han sammanfattade hela den tidiga Kyrkans historia och hans produktion blev fullständigt enorm. Hans osläckbara törst efter kunskap gjorde honom till; filosof, teolog, mystiker, poet, predikant, apologet, författare, herde15 och abbot. Det finns ingen teologisk fråga som inte St Augustinus berört. Två verk kan nämnas - av de många som inte är översatta - Enchiridion och De trinitate. De trinitate (399-419) är en utläggning av kristendomens mest centrala dogm och Enchiridion (421) är en utläggning av den kristna tron. Av hans bok Gudsstaten (413-427) finns bok 19-22 översatta och hela denna skrift blev ledstjärnan under bl.a. medeltiden. Självbiografin Bekännelser (397) är fortfarande en ”bestseller” och här möter vi St Augustinus på djupet. Denna bok visar att han inte var kristen hela livet, för den unge levnadsglade Augustinus levde livet i lustans alla utsvävningar och kom även i kontakt med manikeismen. Manikéer var en slags ”New Age-filosofi”. Men hans kristna mors St Monnicas enträgna böner, blev inte obesvarade. Under en mellanperiod av ”nyplatonism”, som senare vidareutvecklas, kom St Augustinus närmare och närmare tron och konverterade. St Ambrosius påverkade honom mycket och döpte honom år 387. St Augustinus blev minst lika vältalig som sin läromästare.

Flera strider kom att prägla St Augustinus teologi. Först bekämpade han donatisterna som var en schismatisk kyrka och lite senare även Pelagius läror. Donatisterna i norra Afrika menade att Kyrkan hade förfallit och därmed inte hade några riktiga sakrament. Bara donatister var den sanna kyrkan och hade giltiga sakrament. Pelagius hävdade en självfrälsningslära, utifrån att människan egentligen är god och att hon med sina goda gärningar kan förtjäna frälsningen. I alla polemiska böcker lyser St Augustinus osläckbara kärlek till de vilsegångna fram och han visade alltid en stor respekt för deras sätt att tänka, men argumenterade alltid för sanningen. Men det finns dock några små frågetecken i St Augustinus frälsningslära , vilket dock kan redas ut om han läses i sitt sammanhang. St Augustinus är enormt läsvärd och var sund i alla lärofrågor. Denne biskop lärde den kyrkliga frälsningsläran och lärde alltid Kyrkans lära i allt. Speciellt den augustinska glöden för Kyrkans enhet är unik. St Augustinus avspeglar mycket av vår tids moderna människa. Hans humor, melankoli, levnadsvisdom samt längtan efter skönhet, sanning och rätt är högst smittsam. ”Tolle lege”!


EJ KYRKOFÄDER
TERTULLIANUS (155-220)
Tertullianus från Kartago är ingen kyrkofader, men han är den förste store (västlige latinske) teologen. Hans stora produktion fortsatte även efter att han ca 207 e.Kr. gick in i montanistsekten. Denna rörelse blev en karismatisk rörelse, med förakt för sexualitet, förnuftstro och ämbete. Hans skrifter är mycket polemiska, men lystes upp av en otrolig passion för sanning. Allt Tertullianus skrev mellan 197 till 206 är helt ortodox kristen tro. Fram tills 212 är det mesta i linje med kristen tro. I slutet blir polemiken dock ganska markant. Hans skrift Om dopet är översatta till svenska i SPB I, tillsammans med några andra spridda fragment. Tertullianus Apologi finns i utdrag i Hagbergs, den kristna tanken.

ORIGENES (185-253)
Den österländske Origenes platonism gjorde att flera av hans doktriner senare fördömdes av Kyrkan (konciliet 543). Han lärde exempelvis människans förexistens innan moderlivet och att alla skulle bli frälsta, inklusive den djupt fallne Lucifer. Men Origenes var trots allt den förste vetenskaplige teologen. Han använde förstklassiga metoder, i sina oerhört många utläggningar och kommentarer till Skriften. Hans vilja att leva i Kyrkans mitt är väl omvittnat, se t.ex. ”De principiis”, preat 2; ”Endast det som inte skiljer sig från kyrklig och apostolisk tradition, skall betraktas som sanning.”. Hans lära om dop, eukaristi, bikt och bot, mariologi samt ekklesiologi var helt i linje med det ortodoxt-katolska. Origenes verkade efter 215 i katekumenskolan i Alexandria, efter St Clemens. Origenes var oerhört produktiv och skrev ca 2000 skrifter. Han skrev predikningar, kommentarer, apologetiska och dogmatiska verk. De flesta verk har dock försvunnit, men de viktigaste verken som finns kvar är; ”Contra Celsum”, och ”De Principiis”. Därutöver finns fragment av kommentarer och predikningar. Allt som finns kvar är en guldgruva för Kyrkans tro och liv i början på 200-talet. Origenes blev också en av de första mystikerna, vars arv vördades i det senare framväxande klosterväsendet.