TRADITIONSTYPER

Tradition är ett mångfacetterat ord och ett ord med lång historia. Det finns flera typer av tradition. En fantastiskt bra genomgång av de olika traditionsbegreppen ges i Torbjörn Johanssons avhandling om Chemnitz (Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus. En studie i Martin Chemnitz Augustinusreception, s82-94). Chemnitz var en av 1500-talets stora teologer och delade in traditionen i åtta olika kategorier. Först den muntliga traditionen från Kristus och apostlarna, utifrån ex. 1 Kor 15:3ff. För det andra kanons tradition, alltså Skriftens omfång. För det tredje den apostoliska bekännelsens tradition. Alltså de tidiga kyrkofäder, som t.ex. St Irenaeus och Tertullianus, hänvisar till en allmän apostolisk tradition mot heretiker och hänvisar alltså inte till Skriften. Denna tradition är inte motsatt Skriften, utan bara en summering av Skriftens budskap i bekännelser. För det fjärde fanns i Kyrkorna en skriftutläggningstradition, alltså att urkyrkan inte enbart mottog Skriften, utan också en sannfärdig utläggningstradition. För det femte tradition i betydelse; dogmer som inte klart återfinns i Skriften, utan är slutsats av bibliska sammanhang, t.ex. barndop, Andens gudomlighet, m.fl.. För det sjätte kyrkofädernas allmänna konsensus, alltså det som hela den urkyrkliga tron lärde måste vara det som Kristus och apostlarna lärde. Floden kan inte höja sig över källan. För det sjunde finns ceremoniell tradition, t.ex. nattvardsliturgi, korstecken samt söndagens särställning. Och sist dogmer i traditionen, utan något som helst stöd i Skriften.

Utifrån denna redogörelse, kan nog både ”gnesiolutheraner av den strikta Chemnitz-skolan” och Kyrkan instämma i att den 8:e typen av tradition är den enda som skall undvikas för att fastslå en dogm. Sen kan det naturligtvis diskuteras vilka kyrkliga dogmer som ingår i dessa olika kategorier. Men verkligt bindande dogmer måste ha en kontinuitet tillbaks till Skriften, eller i alla fall uppenbarelsen som gavs vid denna tidpunkt, annars är dogmerna inte bindande för den kristna tron. Några lutheraner är alltså helt överens med den kyrkliga traditionella linjen, men problemet är vad som är rätt tradition och vem som har auktoriteten att bestämma detta. För efterföljarna till Luther och Chemnitz har ifrågasatt än mer traditioner. Men kyrklig Tradition behövs och kristen tro förutsätter att Kyrkan muntligt fört arvet vidare. Först därefter skrev de första kristna ner den apostoliska läran i helig Skrift och sedan i bekännelser.

Tradition är alltså helt oundviklig för kristendomen. Detta gäller både de stora traditionerna; ekklesiologi, treenighetslära eller rättfärdiggörelse samt även för små traditioner som predikolängd, musikstil o.s.v.. Alla kristna har traditioner - t.ex. luthersk, kalvinsk eller baptistisk - medvetet eller omedvetet. Varje förnekande av kyrklig tradition innebär också en snedvridning, mot ens egna alternativa traditioner. Om t.ex. all kyrklig auktoritet avvisas kommer ”min egna självständiga tolkning” vara en ”tradition”, som försvaras o.s.v.. Vi kommer aldrig från traditioner och vi behöver dem. Frågan är bara vems eller vilken tradition vi ska ty oss till? Varför vill någon inte välja fullhetens och enhetens tradition, som Gud givit Kyrkan? För först då kan Skriften fullt ut förstås. Kristus ville skydda Skriften genom läroämbetet, men lärarna är inte satta över Skriften. Varken Kristus eller apostlarna satte sig över Skriften, då de ständigt hänvisade till Skriften och detsamma gör också alla Kyrkornas lärare i alla tider.

TRADITION I SKRIFTEN
I GT finns mängder av information som saknas, för att kunna leva det judiska livet fullt ut. Exempelvis kan inte syndoffer utföras om judarna inte hade muntlig tradition. Skulle Gud inrätta en offermetod och sedan utlämna viktig information om hur detta skall utföras? Hela GT och judendomen förutsätter tradition, både muntlig tradition (hebr ”Torah She-Bal Peh”) och en andlig läroinstans3.

Kristendomen är oundvikligen och i sitt inre väsen judisk och därmed också historisk. Historiskt förankrade är vidare alla händelser i Jesu liv, t.ex. inkarnation, korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd liksom hela apostlarnas undervisning. Traditionen är därför än mer oundviklig i kristen tro. Kyrklig Tradition behövs också för att utlägga Skriften och dra ut konsekvenserna av Skriftens innebörd. För Skriften kan inte stå helt ensam, se t.ex. Apg 8:30f; ”Förstår du vad du läser? Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?”. Vidare är uttryck som; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” i Apg och breven, refererande till ”det talade ordet” och inte till Skriften i sig själv. Mycket av det nedskrivna är ursprungligen muntligt, t.ex. Jesu hela lära eller St Petrus pingsttal. Denna muntliga tradering var det som de första kristna levde under. Kristen tradition enligt bibeln kan alltså vara både muntlig och skriftlig (Se vidare t.ex. 2 Tim 2:2 och 1 Petr 1:25. Se även Jes 59:21; Matt 28:20; Apg 8:14; 2 Tess 3:6 och 2 Joh 12.). Se Rom 10:17; ”…bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord”; 2 Tess 2:15; ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror [= gr. ”paradoseis”] som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.”. St Paulus gör ingen skillnad mellan muntligt och skriftligt och har också tradition i följande ställen; 1 Kor 11:2, 23ff och 15:3;
”Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag sagt och håller fast vid det som jag fört vidare till er precis som jag förmedlade det” [slutet är på grekiska; ”tas paradoseis katechete”]...”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er; [sedan följer instiftelseord och instruktioner för Herrens måltid, min anm]...”…”bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot.”.

Här nedan redovisas ytterligare några viktiga skriftställen om tradition. Grekiskans ”Paralambano”, eller ”mottagande tradition” nämns i 1 Kor 15:1f; Gal 1:9, 12 och 1 Tess 2:13. ”Paradidomi”, eller ”överlämnad apostolisk tradition” se i Luk 1:3f; ”efter att ha grundlig satt mig in allt...”. Vad har St Lukas satt sig in i? Och se också 2 Tim 1:13f; ”Ta det som du hört av mig till mönster för en sund förkunnelse...”; eller Rom 6:17; ”...men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i.”. Se också Jud 3; ”...kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.”.

TRADITION HOS KYRKOFÄDERNA
Traditionen är en ofrånkomlig del av de första kristna författarnas tankar. Det finns massor av citat, men jag citerar bara fem extremt tidiga skrifter. Se t.ex. följande citat, vilka ingår i ”De apostoliska fäderna”. 1 Cl 7:2; ”...lämna de tomma och onyttiga tankarna och gå till vår traditions frejdade och ärevördiga regel...”; Didache, 4:13 (jämför 5 Mos 4:2; 12:32); ”Överge inte Herrens bud, bevara det du tagit emot utan att lägga till eller dra ifrån.” och St Polykarpos brev till filiperna, 7:2; “…återvända till den lära som från början har överlämnats till oss.”.

I slutet av 100-talet skriver St Irenaeus;
”Kyrkan är visserligen spridd över hela världen, ända till jordens ändar och har tagit emot tron av apostlarna och deras lärjungar...Men hon bevarar (denna förkunnelse och denna tro) med en omsorg, som om hon bara hade en enda själ och ett enda hjärta, och hon förkunnar, lär och för vidare allt vad hon tagit emot med en enda röst, som om hon bara hade en enda mun.” ”Trots att det finns olika språk i världen, så är traditionens auktoritet en och densamma.” (se KKK 173).

Vidare skriver Origenes på 200-talet i De Principiis, 1, Preface,; ”Endast det som inte skiljer sig från den kyrkliga och apostoliska traditionen, ska tros.” och i kommentaren över Matt;
”Vi skall inte tro dessa män och bege oss bortanför den första kyrkliga traditionen. Inte heller skall vi tro annorlunda än det som Guds Kyrkor fört vidare till oss genom successionen”.

Det finns naturligtvis mycket mer material. Apostolisk succession och tradition var den självklara samlande och enande punkten för urkyrkan, jämför speciellt kampen mot gnostikerna! Då hänvisade inte i första hand till Skriften som yttersta auktoritet mot heretikerna, eftersom Skriften inte fanns fullständigt samlad. Istället hänvisades till den heliga Traditionen, som ytterst auktoritet. Samma Tradition fanns runt om i hela den världsvida Kyrkan, i motsats till heresiernas ohistoriskt (senare uppkomna) falska lära, som hade begränsad utbredning och succesion. Kyrkans Tradition har alltid förvaltats av Biskopar och var avgörande för kanonbildningen.

För vidare studium se; St CLEMENS av Alexandria, Quis dives salvetur 7:12:78:7 (J434) från ca 200; TERTULLIANUS Apologeticus pro Christianis 47:10 från 197; De Praescriptione haereticum 6; 21 (J293); 28:1 (J295); 33 från 200; De virginibus velandis 1:4a (J328a) och Adversus Marcionem 1:21:5 som båda är från mellanperioden (se 1.2.2.1.). Se även St CYPRIANUS Brev 67:5 (J588) från 256 och St AUGUSTINUS Tolkning och retorik 3:2, s 97.