Denna har varit publicerad innan, men nu passar den bättre i tiden...
Utan Luther, ingen reformation. Luther var munk liksom de medeltida religiöst betydande personerna, men blev också professor, vilket skulle bli en framtida yrkesroll för dem som ville skapa kyrkliga rubriker. Vissa personer har förändrat världen och näst efter Sokrates och Jesus har nog ingen betytt mer för utvecklingen i världen än den otroligt produktive augustinerbrodern Luther. Vad var det då som skapade denna reformator? Det var inte som den ”medelsvenssonska” mytologin hävdat att; Luther var en torr livsfrånvänd munk, som tröttnade på instängdheten och kraven och bröt upp från bojorna och gav frihet åt folket och även plikt och tråkighet. Luther var burlesk, kvicktänkt, öldrickande och lutspelande. Kort sagt; Luther var väldigt tysk! Men hans brottning med den dömande Guden, slutade i några upptäckter som för alltid förändrade kristenheten; ”Sola Scriptura” och ”Sola fide”. Om han bara hade hållit sig till dessa i den ursprungliga moderata tolkningen hade han nog kunnat förbli helt och fullt innanför Kyrkan, i alla fall fram tills Trientkonciliets avslut 1563 (då var Luther död), men Luther drog allt till sin spets, dock behölls en stor del djupt katolsk känsla och lära. Han var ju trots allt uppväxt och skolad till katolsk augustinerbroder.
Vad utlöste denna revolution? Med all rätt började Luther att attackera avlatshandeln. Väldigt snart blev det dock tydligt vad han var ute efter. Under lång tid hade tyskarna hyst ovilja mot Rom, dels för det stora franska inflytandet över påven och dels för de ekonomiska missbruk (bl.a. avlat), vilket tyskarna fått lida under. Därför blev redan vid disputationerna med Eck 1519; koncilier, påve samt hela läroämbetet utsatt för angrepp, ifrågasättande och förnekelse. Skriften - eller snarast Luthers tolkning av Skriften - sades här vara den enda auktoriteten. I Luthers värld fanns endast en rätt lära, vilken var hans egen och Kyrkans lärouppdrag förkastades fullständigt. Han ensam - efter St Augustinus - hade återupptäckt den sanna läran.
Varifrån kommer ”Sola Scriptura”? Eftersom reformatorerna förkastar påvedömet, förkastade de därmed också all kyrklig läroauktoritet. För att ha någonting kvar, behöll de ”endast den översatta Bibeln”. Men vem ska då uttyda denna Skrift, efter att den ”ofelbare” Luther dog? Varje läsare blev då sin egen lärare, eftersom han menade sig ledas helt av den helige Anden. Men både förnuftet och vår 500-åriga erfarenheter säger oss att Skriften, inte kan ha varit menad att användas på detta sätt. ”Sola Scriptura” bokstavligt menat och praktiskt sett kan omöjligt ha varit ens ett alternativ för den stora majoriteten kristna genom historien. Detta inte minst för att tryckpressarna fanns först på 1400-talet. Den primära källan för evangeliet under 1400 år var predikan, handskrifter, den muntliga tradition, tillsammans med Kyrkans bönepraxis, liturgi, kyrkoår, kyrkoarkitektur och kyrklig konst. För alla människor innan Luther skulle ”Sola Scriptura” setts som en absurd och abstrakt omöjlighet.
Med den ofelbare Luther fanns det bara en enda ”teologisk herre” och ingen annan. Stackars de människor, som vågade utmana denne gigant. Jag menar verkligen att Luther var en gigant. Begåvad som få, humoristisk, kvicktänkt samt med enorm karisma. Synd bara att han inte var visare och underordnade sin begåvning Kyrkans fullhet. På Luthers uttryckliga order dödades 1524 enormt många ”anarkistiska” bönder, förmodligen flera 100 000, på östtyska slagfält. Bönderna var protestanter som egentligen bara följt Luthers tidigare utspel - även om de tagit Luthers radikalism ännu ett steg. Även judar och katoliker förföljdes ständigt på luthersk mark. Nästan alla Luthers närmaste fick se och bittert erfara Luthers vrede. Luthers senare böcker är ingen rolig läsning. Påven är antikrist (Antikrist nämns i 1 Joh 2:18, 22; 4:3 och 2 Joh 7. Läs gärna ställena och se om du kan placera in nuvarande - eller ens dåvarande - påveämbetet där…) och alla som inte tror som hans gudomliga höghet Luther själv är; ”dumåsnor”, ”smådjävlar” samt ”rumpnissar”. Tyvärr är den språkliga nivån mycket mer motbjudande än dessa exempel...
Det finns mycket annat att sätta frågetecken omkring, när det gäller vår käre ”Fader” Martin. Munkens revoltanda, furstesvärmeri, bibelsyn samt (o)moraliska lära exempelvis; ”Pecca fortiter” (Synda och synda djärvt och tro mer djärvt…” Brev 501), kvinnosynen, äktenskapssynen, giftermålet och hans uppmuntranden till alla präster att gifta sig. Vidare har vi Luthers hat mot motståndarna, vilket är pur fanatism i bondeslakter, häxjakter och judeplundringsräder. Vi har även Fr Martins lögner, eventuell alkoholism och kvinnoaffärer m.m.. Detta ger tillräckligt med material för att ifrågasätta om detta verkligen var en reformator, som med Guds hjälp skulle återställa ”kyrkan” till sin forna prakt. Luther startade en ny hierarki (avskaffade alltså det vigda tjänande ämbetsprästadöme) och en ny splittring i kristenheten, vilket senare bara accelererat. Hans uppbrott mot läroauktoriteten var förödande, men dock fanns den goda viljan där. Luther kunde ha blivit Kyrkans störste, men föll in i högmodets svåra fälla och satte sig själv framför hela den kyrkliga utvecklingen under 1500 år. Tänk om Luther inte pressat på i konflikten och blivit så otroligt självupptagen, stridbar, envis, hätsk, bångstyrig och ofelbar. Alla mår inte bra att stå i rampljuset. Luthers eget liv är varnande exempel där munkarnas uråldriga dygder; enkelhet, ödmjukhet samt underordning omvandlats till något helt annat. Kyrie eleison!
Fader Martins ursprungliga kritik rättades till efter Trient och Kyrkan har därmed delvis och indirekt givit Luther rätt. Luther slängde absolut inte ut allt, utan behöll nästan all kyrklig lära, se CA som fördömde enbart praxis (inte dogmer); privatmässor, avsaknad av lekmannakalk, munklöfte, celibattvång, helgonåkallan och fastelagar. St Augustinus var Luthers store hjälte och läromästare bland kyrkofäderna och Luther behöll det mesta som han lärde, men hade inte den augustinska starka betoningen och glöden för Kyrkans enhet. Luthers kyrkosyn - där kyrkan är den som hade det rena klara “lutherska” evangeliet och rätt sakrament - var inte den klassiska, men dogmer som ”Sola Scriptura” inordnades ofta kyrkofäderna och ofta var Luthers avsikter mycket djupt allmänkristna, i vissa avseenden ”kyrkligare” än dåvarande påvarna. Hans betoning av Gud, som frälsningens ursprung, orsak samt verkställare är klassisk kyrklig lära. Att frälsning ses som en gåva var och är ”ärkekatolsk” lära. Allmänkyrklig var även Luthers dopsyn, nattvardsuppfattnig, biktsyn samt mariologi. Luthersk lära var djupt kyrklig (utom auktoritetsfrågan), vilket inte alla ”efterföljare” kan anklagas för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar