INKVISITIONENS KONSEKVENSER
De mörkaste inkvisitionerna genomfördes när härskaren fick alltför stor makt, t.ex. i Spanien eller tidigare i sydfrankrike. Detta eftersom Rom hade just där minst kontroll och att myndigheterna här drev på allra mest. De avrättningar som skedde var alltid orsakat av myndigheterna eller den folkliga pöbelns. De kyrkliga auktoriteterna såg hellre mellan fingrarna, än att behöva utlämna till avrättning. Blodstörsten var alltid lägst i kyrkliga sammanhang, för Kyrkans största misslyckande blev att exkommunicera personer, vilket var förutsättningen för att gå vidare. Det är också viktigt att sarkt betona att det inte fanns någon ”Inkvisition”, i bestämd form eller med stort I (se standardverket PETERS, Inquisition). Visst fanns det mörka drag i medeltiden. Även Kyrkans män har gjort felsteg, men den fråga som måste ställas är hur mycket bättre det blev, när ljuset kom till världen; alltså ”när stjärnan tändes över Luthers krubba”? För som sagt så måste varje historisk företeelse dömas utifrån den tidens normer. I de reformatoriska tidevarven blossade fanatismen upp. Katoliker blev rädda, lutheraner blev räddare och räddast blev kalvinisterna och blodet flöt i religiösa konflikter, vilket spreds som löpeld över norra Europa. Myndigheterna i England, under Elisabet I:s tid, förföljde och dödade fler personer än under någon annan tid i kristendomens historia. Protestantismens dåtida högborg hade ett fruktansvärt grymt rättssystem, där stöld ledde till avrättning. Vi saknar också motstycke i den kända världshistorien till det agerande som Luther utförde mot; heretiker, judar, bonderevolutionärer samt katoliker. Calvins terrorstyre i Genève är hårresande i både despotism och blodstörst. Och sorgligast av allt är att dessa och senare konflikter mellan kristna var oftast helt onödiga. Som Colton sagt; ”Vi hatar varandra eftersom vi inte känner varandra, vi känner inte varandra eftersom vi hatar varandra.”.
Var det alltså bättre att leva i de reformerade provinserna under motsvarande tidsperiod? Svaret är entydigt för alla som satt sig in i dessa tidsepokrar. Protestantiska kulturer var ofta tiofalt värre med avseende på avrättningar, t.ex. p.g.a. religiös tro. Även de helsjuka häxjakterna var i stort sett ett protestantiskt fenomen och de var otroligt frekventa i dessa länder. Tidsandan var inte sund under 1500-talet (eller 1600-talet) och speciellt inte häxhysterin. Även Kyrkans män har del i denna morbida häxjakt, vilket ibland sanktionerats av några kyrkliga dignitärer, men vansinnet stoppades mycket tidigare i katolska länder och var absolut inte så utbrett, se Signum 1999/2, s29ff. Allt var alltså inte bättre i de områden som nåtts av det ”rena”, ”klara” evangeliet. Det är snarast precis tvärt om. Intoleransen ökade desto längre bort från Rom du befann dig. I exempelvis protestantiska England avrättade minst 20 000 ”häxor och trollkarlar” (20% var män). Så skälet att lämna den genomruttna Kyrkan och bli protestant, därför att Rom var/är fanatisk och intolerant, föll platt till marken redan under 1500-talet. I det protestantiska Tyskland var det minst lika illa. In på sent 1700-tal avrättades ”häxor” i ärkeprotestantiska länder. Kyrie eleison!
JUDEKONSEKVENSER
Inkvisitionen berörde framför allt de redan kristnade. Men i dess kölvatten fick en del judar också känna av förföljelse i de mest barbariska delarna av Europa. Dock måste påpekas att biskopar generellt sett inte - och påven aldrig - har uppmanat till sådant barbari. Istället hjälpte de ofta judarna. Judeförföljelserna, precis som fjärde korståget, skedde utanför både kristna myndigheters kontroll och speciellt utanför de kyrkliga myndigheternas kontroll (JOHNSON Judendomen, s 28f). Judar och andra som sökte en säker plats, fann den ofta i Rom eller emigrerade utanför de alltför fanatiska och mest ”pöbelistiska” områdena. Därför fick Baltikum, Ryssland och Polen stora judegrupperingar under denna tid. Rom har varit betydelsefullt för judar, alltifrån de tidigaste förföljelserna fram tills 2:a världskriget. Det var t.o.m. så att överrabbinen Zolli i Rom på 1940-talet kan intyga att detta var fallet och han tog bl.a. p.g.a. detta beslut att konvertera till katolicismen. Flera gånger har påven gått in och rättat till inkvisitionernas felaktigheter, bl.a. den i Spanien. Påven är inte en maktfullkomlig blodsbest. Dessa teorier är så paranoida att de säger mer om de som hittar på dessa påvefiktioner, än om Kyrkan. Även dåtidens påvar - eller snarast just påvarna - förstod att en blodig inkvisition endast har som resultat att heresierna fixeras. Men judar har tyvärr skäl att se misstänksamt på kristendomen. Kyrie eleison!
NUTIDA KONSEKVENSER
Det är svårt att förstå att en del människor kan bete sig så här illa, som under inkvisitionstiderna. Den största invändning mot kristendomen är alltid de kristna. Men i ärlighetens namn bör vi framför allt jämföra ”dessa mörka århundraden” med vår tid. Argumentet att lämna Rom för dess intolerans kan besvaras med Petri egna ord (Joh 6); ”Herre till vem skulle vi gå”? Wittenberg, Canterbury, Uppsala, Texas, Moskva eller Peking har inte det eviga livets ord och har aldrig lyckats leva ut toleransen bättre, utan tyvärr alltid fallit lägre. Terrorn och omoralen har i dessa kulturer spritt sig som en ond dröm, som i det ”upplysta” Sverige där vi har aborterat bort en miljon av vår framtida befolkning. Svenskar är bra på att hitta flisor i andras [läs Roms] historiska ögon, men inte fullt lika bra på att få bort bjälkarna i de egna samtidsögonen, se Matt 7:3-6. Hela 1900-talets historia, med dess totalitära och ateistiska arv, är det blodigaste i världshistorien. Här har krigens grymhet och ”kommunismens tunga ok” bragt miljontals människors om livet. Ju längre bort från ”Rom” du kommer, desto värre blir ondskan. Då, nu och med absolut säkerhet även i framtiden. Rom förvaltar den kristna läran och livet, förvisso i lerkärl, men dock i fullhet. Inkvisitionen var en defensiv strategi och bitvis en fruktansvärd tragedi, vilket Kyrkan är djupt ångerfull inför. Kyrkans skuld, fel samt brister visar att hon inte är ofelbar i sitt handlande. Men inkvisition var inte en framkomlig väg och kommer aldrig att bli det igen. Det största skälet för kristen tro är juden Jesus Kristus. Även när Han var fastnaglad vid korset bad Han för sina bödlar. Kristus var känd för att älska syndaren, men ingen såg honom ta lätt på synden eftersom den förde honom ända in i döden. Att älska sina fiender in i döden är Kyrkans väg. Denna väg har alltid funnits mest utmärkande i Kyrkan och den fanns också under den tid som anses vara mest intolerant. St Francis de Sales, otaliga jesuiters samt dominikaners uppoffringar är utöver vad vi kan föreställa oss. De vann fler konvertiter genom sitt uppförande, än genom sina argument även om argumenten var fruktansvärt bra. Utan att kompromissa med sanningen visade de kärlek och uppskattning mot den person som inte omfattade hela tron. Detta har visat sig vara framtidsvägen för Kyrkan, vilket inkvisitionerna aldrig blir. Inkvisition är förbjuden i den kanoniska lagen, även om inkvisition inte är dogm. För inkvisition tillhör inte trons eller moralens sfär, utan disciplinsfären. Alla kristna kyrkor felar disciplinärt, även reformatorernas efterföljare som vi snart ska stifta bekantskap med. Frågan är om de verkligen rykte upp Kyrkan från den mörka tidens mörkaste beckmörker? Återigen betonas att Kyrkans män under senmedeltiden var oftast bättre än vad tidsandan frambringade, undantaget några få ”svinaktiga” påvarna. Och påvarnas omoral kritiserades ofta av dåtidens helgon, medan inget helgon kritiserat inkvisitionen. Allt kanske inte var så illa i dessa led, som senare tid velat få det till. Men kristna felade, felar och kommer fela. Kyrie eleison!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar