MISSBRUKENS MILLENIUM del III INKVISITION inledning

TOLERANS OCH BAKGRUND
Kan någon idag ens komma på tanken att säga något positivt om inkvisitionen? Kristendomens förutsättning är religionsfriheten och det måste absolut understrykas att det alltid är fel att människor får lida och t.o.m. gå i döden för sin tros skull. Tertullianus skriver på 200-talet i Ad scapulam 2:2f;
”…Det är dock en fundamental mänsklig rättighet, ett naturligt privilegium, att varje människa skall tillbe enligt hennes egna övertygelser…det är helt säkert att det inte ingår i religionen att framtvinga något religiöst, vilket tillhör den fria viljan och som ingen makt kan påtvinga.”.
Varje människa ska alltid ha rätten att tro vad de vill, men människan har inte alltid rätten att lära ut vilken tro som helst, var som helst. Prästseminarier bör t.ex. inte ha ateister som lärare. Religion ska försvaras genom att dö, inte genom att döda andra. En människas som bragts om livet är alltid ett brott mot femte budet, se Laktantius Divine Institutes 5:20, år 308;
”Religion… kan inte tvingas på någon; för ord är bättre än slag. Till vilken nytta är våld? Vad har tortyr med fromhet att göra? Självklart finns inget samband mellan sanning och våld, mellan rättvisa och grymhet… Det är sant att religionen måste försvaras, men inte genom att döda, utan att dö; inte genom våld, utan genom uthålligt lida; inte genom skuld, utan genom tro… Om du försvara en religion med blodsutgjutelse och tortyr så försvarar du den inte, utan förorenar och förolämpar den. För inget är så innerligt bundet till frivillighet som religion.”

Men vi måste efter att detta är sagt också betona att Kyrkans lära, är det dyrbaraste vår värld äger. Läran är given till Kyrkan av Gud själv och kan inte profaneras eller reduceras utan att någon kämpar mot de destruktiva krafterna. När heresierna exploderar, har Kyrkan en myndighet att bromsa och mildra dess framfart i de egna leden. Kyrkan kan inte tvinga någon att tro, men kan inte heller tvinga någon att vara kvar i Kyrkan. Det är inte påven som uppfunnit inkvisitionen, utan Gud själv, se t.ex. 5 Mos 17:2-7; 18:10, där de som tjänar andra gudar skall stenas och utrotas ur det heliga judiska Gudsfolket. Jesus var inte heller speciellt mesig mot vissa fariséerna, se Mark 16:16. Apostlarna själva lät inte falsk lära sprida sig obegränsat, se Apg 5:2-11 och 2 Joh 10. Kristus var barmhärtig mot omvända syndare, men inte mot oomvända hycklare. Denna attityd efterföljde inkvisitorerna. Tack och lov har det idag skett en viss förändring av hur avfällingar behandlas - speciellt världsliga myndigheter - men Gud såg och ser inte på avfall med likgiltighet. Kyrkan har dock aldrig haft och kommer inte få någon fysisk maktapparat för att straffa en avfällig person. Vi får heller inte glömma att inkvisition bara var tillåten i dess egna led, alltså när en heresi blev offentlig hos Kyrkans medlemmar. Då har Kyrkan fortfarande en plikt att disciplinärt motarbeta detta, genom att hålla Kyrkans lära ren och utesluta högljuda falska lärare ur hennes egna led. Dock kan hon aldrig och har aldrig tagit död på någon. Dödsstraff har alltid avkunnats och genomförts av sekulär myndighet, ofta - men inte alltid - i opposition till Kyrkan.

Efter dessa inledande kommentarer, måste alla vara tacksamma för att den religiösa toleransen spritt sig i vår värld. Inkvisitionstidens myndigheter var ibland grymma, p.g.a. tidsandan. Grymheten hör tidsperioden till men hade inget med Kyrkans väsen eller hennes gudomliga beskydd att göra. Kyrkan är inte heller ofelbar i sitt politiska administrationsarbete. Men det måste betonas att det medeltida samhället (i motsats till Lutherska stater; typ Sverige) hade ofta; hedningar, kristna, judar och muslimer sida vid sida. Påvarna är de som många gånger kämpat för religiös tolerans. Det är kanske inte många som kommer tro mig, men det är mycket väl belagt. Redan det ekumeniska konciliet i Nicea år 787 dogmatiserade att judar ska få vara judar öppet, enligt deras egen religion (NEUNER, J., DUPUIS, J., The Christian Faith 1001; 1014 och 1276b). Denna princip har påvarna alltid förespråkat, t.ex. Gregorius den IX visar på religiös tolerans; ”Kristna måste visa judarna samma välvilja som kristna vill bli visade i hedniska länder.” Påvar har ofta förbjudit kristna, t.o.m. under exkommuniationshot, att ägna sig åt judeförföljelser(LINDESKOG, Kyrkan och synagogan, s 39-44.). Vidare fastslog Leo X (1513-1521) - som fördömde Luther - att Kyrkan inte hade någon rätt att bränna heretiker. Innocent XI åthutade fransmännen och kung Ludvig XIV för hugenottförföljelsen på 1680-talet. Leo XIII skriver 1885 att ingen får tvinga någon att tro. Rom och Kyrkan har alltid låtit folk med annan religion finnas innanför dess murar. Så inkvisitionen kom inte i beröring med folk av annan tro, utan just bara de som avfallit - eller misstänktes ha avfallit - från tron…

Myndigheterna (även kyrkliga) under medeltiden misslyckades ibland med att skilja heresin från heretikerna, alltså personen från deras åsikter. Detta går inte att försvara, men de som invänder mot inkvisitionen gör ofta också ett misstag. Inkvisitionens verkställare fördömde ibland för mycket, invändaren vägrar att fördöma något. Orden tolerans och intolerans kräver därmed några rader. Dessa ord är mycket missförstådda och missbrukade. En ingenjör kan inte tolerera missbruk av mekaniska lagar vid byggnation. En regering måste vara intolerant mot anarkism eller fascismen, vilken vill förstöra samhället. Sanning måste vara intolerant mot lögnen. Kristus var den mest lugna och älskvärda personen i denna värld. Men Han var också den mest intoleranta, när Hans budskap attackerades, vilket till slut ledde till Hans egen död. Intolerans är i vissa situationer mest eftersträvansvärt. Ingen tolererar människor som sätter dit dig eller utnyttjar dig. Ingen borde tolerera att ondskan breder ut sig. Ingen borde tolerera lögnen och villfarelsen, men märk väl så måste vi tolerera lögnaren och villfararen. Voltaire lär ha sagt; ”Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den.”. Skilj alltid - vilket Rom (nästan) alltid lyckats göra - mellan sak och person. Om du inte gör det så blir det kyrkliga livet, eller livet självt, inte lätt att leva. Och enligt Kyrkan ska människorna vinnas för sanningen; ”genom övertygelse, inte genom våld”, vilket uttrycktes på 1100-tals latin av den högst ”fanatiskt” kyrkotrogne St Bernard av Clairvaux; ”fides suadenda, non imponenda”.