150 SKÄL ATT VARA KATOLIK

Här är en översättning av Dave Armstrongs 150 skäl för katolicismen, se http://www.ourcatholicfaith.org/reasons.html.

SAMMANFATTNING
1. Sammanfattning: Jag tror att den katolska Kyrkan:s lära stämmer med allt bibliskt data och ger den enda rimliga synen på den kristna historien (t.ex. den kristna apostoliska traditionen), och har ibland sig den mest naturliga, verklighetsnära och sublima kristna moralen, spiritualiteten, social etiken, och filosofin.
2. Alternativt: Jag är katolik eftersom jag ärligt tror, genom flera kumulativa bevis, att katolicismen är sann. Och därför är katolska Kyrkan den synliga gudomligt instiftade Kyrkan, som Kristus kallade sin kropp, mot vilken inte ens helvetets portar ska bli övermäktig (Mt 16:18), och därför innehar hon en auktoritet som jag som kristen är förpliktigad att underordna.
3. Alternativt 2: Jag är tvungen att lämna protestantismen, eftersom den är allvarligt felaktig i sina tolkningar av Bibeln (t.ex. "sola fide" och “moralteologi” mm - se nedan). Den är också inkonsekvent selektiv i sitt urval av olika katolska traditioner (t.ex., biblisk kanon), inadekvat i sin ekklesiologi, saknar en sund syn på den kristna historien (t.ex., "Sola Scriptura") och är obibliskt schismatisk, anarkistisk, och relativistisk. Dock ses inte protestantismen som helt felaktig och alla döpta trossyskon som bekänner Nicenska-Kalcedoniska bekännelsen är kristna.

GENERELLA INVÄNDNINGAR
4. Katolicismen är inte delad eller sekteristisk (Joh 17:20-23; Rom 16:17; 1 Kor 1:10ff och Ef 4).
5. Katolicismens enhet ger kristenheten och vår Herre mer trovärdighet (Joh 17:23).
6. Katolicismens enhet och fullhet är en buffert mot sekularisering och humanism.
7. Katolicismen undkommer den obibliska individualismen, som underminerar det kollektivistiska och organiska tänkandet (t.ex., 1 Kor 12:25-26).
8. Katolicismen undkommer teologisk relativism, genom dogmats oföränderlighet och kontinuiteten och enheten runt biskoparna och påven.
9. Katolicismen i alla fall formellt (även om det tragiskt nog inte alltid i praktiken) skyddar från teologisk relativism som leder till osäkerhet på alla plan och speciellt bland lekfolket.
10. Katolicismen undkommer kyrklig anarkism – eftersom man inte kan hoppa över till ett annat samfund, när man inte är nöjd (inga hoppjärkor).
11. Katolicismen behåller det mysteriösa, övernaturliga, och det sakrala i kristendomen, och i.o.m. detta i klar opposition mot sekulariseringen, där den religiösa sfären är ytterst begränsad.
12. Den sekulära falska uppdelningen av “kyrkan mot världen” har lett många kristna, till att dra sig ur politiken. Katolicismen ger en grund för att ta civilt och politiskt ansvarstagande.
13. Protestantismens individualism leder till privatisering av kristendomen, som har lite respekt för socialt och politiskt liv, och som lämnar lite utrymme för kristet inflyttande i offentligheten.
14. Protestantismen lutar sig mycket på mänskliga traditioner (alla samfund verkar uppkomna ur dess grundares visioner).
15. Protestantiska kyrkor (speciellt evangelikala), är ofta skyldiga till att sätta deras pastorer på alltför höga piedestaler. Därför blir, varje pastor en "påve," i olika grad (några är "superpåvar"). P.g.a. detta upplever evangelikala församlingarna ofta en allvarlig kris eller splittring, när deras pastor/herde lämnar. Det verkar därmed som deras filosofi är mycket människocentrerad, istället för att vara Gudscentrerad.
16. Evangelikala är fixerade av celebriteter (t.ex. vissa pastorer, TV evangelister, Hinn etc).
17. Evangelikala tror att en snabb tillväxt är ett tecken på Guds speciella närvaro och Hans speciella välsignelse. De glömmer att mormonismen också växer snabbt. Gud kallar oss till trohet, lydnad och inre tillväxt, snarare än att ge oss snygg statistik.
18. Evangelikala betonar ofta empirisk tillväxt, snarare än individuell andlig mognad.
19. Evangelikala har en världsbild som är mer kapitalistisk än kristen. Välstånd och personlig framgång söks mer än gudfruktighet, och är t.o.m. sedd som ett bevis på Guds utvaldhet, i t.ex. puritanismen, i motsats till den kristna traditionen och all biblisk lära.

EKKLESIOLOGI
20. Protestantismen har motsägande syn på hur kyrkan ska styras (alltså ekklesiologi; episkopal, presbyteriansk, kongregationell eller ingen kollektiv auktoritet alls), vilket gör disciplinära, enhetsmässiga och ordningsmässiga strävande stört när omöjliga. En del sekter hävdar t.o.m. att de har "apostlar" eller "profeter" ibland dem, vilket ofta resulterar i auktoritetsmissbruk.
21. Katolicismen har behållit den apostoliska successionen, som är nödvändig för sann apostolisk kristen tradition. Detta var kriteriet av den kristna sanningen, använt av de tidigaste kristna (i samma tid som kanon växte fram). Se Apg 13:2 + 14:14, 1 Tim 4:14, 5:22, 2 Tim 2:2.
22. Katolska Kyrkan accepterar auktoriteten från de stora ekumeniska koncilierna (se, t.ex. Apg 15 speciellt vers 28a) som definierar och utvecklar den kristna läran (alltså det mesta som även protestantismen också accepterar).
23. De flesta protestanter har inte biskopar, vilket är ett bibliskt ämbete (1 Tim 3:1-2) som har funnits ifrån kyrkans första urhistoria och igenom hela traditionen.
24. Protestantismen har inget sätt eller metod att fastställa lärofrågor definitivt. Det enda vettiga alternativet (om ens detta används) för en protestant är att räkna hur många protestantiska bibelkommentatorer, professorer, präster, osv. som har en viss syn på lära X, Y, eller Z. Det finns ingen enhetlig protestantisk tradition.
25. Protestantismen uppstod 1517, och som sådan är det en eftersläntrare i kristendomens historia. Därför kan det omöjligt vara en restaurering av den “rena”, "ursprungliga" kristenheten, eftersom detta är uteslutet genom den absurt sena tillkomsten. Kristendom måste ha en historisk kontinuitet eller så är det inte kristendom. Protestantismen är nödvändigtvis en "parasit" på katolicismen, både historiskt och dogmatisk sett.
26. Den protestantiska betoningen på den osynliga kyrkan är ett påhitt som inte finns i kyrkohistorien eller i bibeln (Matt 5:14; 16:18), därför är den falsk.
27. När protestantiska teologer talar om urkyrkans lära (t.ex., när man tillbakavisar gnosticismen), säger de "Kyrkan lärde . . ." (som om den då var enhetlig), men när de talar om situationen idag, instinktivt och inkonsekvent undviks all sådan terminologi, eftersom universell läroauktoritet nu klart finns i katolska Kyrkan enbart.
28. Den protestantiska principen om egna tolkningar och läror har skapat oräkneliga samfund (särskilt i det protestantiska USA) där människocentrerade "sekter" som Jehovas vittne, mormonerna, och kristen vetenskap ploppar upp som svampar ur den goda jorden. Själva åsikten att det går att ”starta nytt” eller begreppet ”den sanna kyrkan” är i sitt väsen protestantiskt.
29. Avsaknaden av en definitiv läroauktoritet i protestantismen (som det katolska “magisterium”) får många protestanter att tro att de har en direktkontakt med Gud, vilket är motsatt hela den kristna traditionen och hela Bibeln (det är en slags "Bibeln, den Helige Anden och jag" mentalitet). Sådana människor är generellt teologiskt underutbildade, omöjliga att undervisa, saknar medkännande, och har inga problem med att göra deras antagna påstående "ofelbara" om vad som är sann kristendom!
30. Evangelikala:s "missionstekniker" är ofta utstuderat manipulativa, och i vart fall inte ursprunget ur den bibliska texten. En del har även en viss sekteristisk hjärntvättningsmetod.
31. Evangelikala är väldigt pragmatiskt infiltrerat. Det som fungerar är sant, och kristen tro presenteras på samma sätt som hamburgare och annat ”kitch” i media. Teknologi, massmedia, omvändelsemöte har ersatt personlig själavård, socialt engagemang, diakoni och offentlig hjälp för de okyrkliga.

DUALISM
32. Protestantiskt tänkande har en tendens att ställa saker emot varandra. Många av dessa skenbara motsatser är komplementära snarare än motsägande. Protestantismen är generellt sätt "antingen-eller," medan katolicismen ofta har "både-och" hållning. Några exempel följer;
33. Evangelikala separerar ofta livsförvandlande botgöring från en radikal Kristi efterföljelse vilket är diametralt motsatt evangeliet. Lutheranen Bonhoeffer kallade detta "billig nåd."
34. Frånvaro av tanken på underordning under en andlig auktoritet i protestantismen har läckt över till det offentliga livet, där tanken på personlig "frihet", "rättigheter," och "fritt val" nu dominerar över pliktkänslan, sammanhållningen och disciplinen; vilket numera närmast negligeras och skapar ett egoistiskare farligare samhälle.
35. Protestantismen tenderar att sätta materia mot ande, i det att man favoriserar det senare, och blir därmed gnostisk eller ”doketisk” i denna hållning.
36. Protestanters misstror ofta köttet ("karnation = kött-blivande") vilket ofta leder (i bl.a. fundamentalism) till en absurd legalism (ingen dans, alkohol, spelkort, rockmusik, osv.).
37. Många protestanter tenderar att separera livet i kategorier som "andlig" och "köttslig", som om Gud inte skulle vara Herre över allt i livet. Därmed förträngs att alla strävanden är ytterst andliga; syndiga som sunda.
38. Protestanter sätter ofta ordet (t.ex. Bibeln, predikan) mot sakramenten.
39. Protestanter sätter ofta inre helgelse mot liturgi.
40. Protestanter sätter ofta spontan bön mot formulerad bön.
41. Protestanter sätter ofta Bibel mot Kyrka.
42. Protestanter skapar en falsk uppdelning av Bibeln mot traditionen.
43. Protestanter sätter ofta tradition mot den Helige Ande.
44. Protestanter tror att Kyrkans auktoritet och individuell frihet och samvete är motsägande.
45. Protestantismen (speciellt Luther) sätter det gamla testamentet mot det nya testamentet, trots att Jesus själv aldrig gör detta (Matt 5:17-19; Mark 7:8-11; Luk 24:27,44; Joh 5:45-47).
46. På lika obiblisk grund, sätts lagen mot nåden.
47. Protestanter skapar en falsk uppdelning i symbolism och sakramental verklighet (t.ex., dop).
48. Protestantismen separerar individen från den kristna gemenskapen (1 Kor 12:14-27).
49. Protestanter sätter ofta helgonvördnaden mot tillbedjan och dyrkan av Gud. Katolsk teologi tilllåter inte helgondyrkan. Till helgon ber man om förbön och vördar. Gud dyrkas och tillbedjes.

ETISKA DILEMMA OCH LIBERALISM
50. Protestantismen tror inte att fortplantningen är det primära syftet och målet med äktenskapet (det är inte en del av plikterna, som i katolikers äktenskap), i motsats till den kristna traditionen och indikationerna Bibeln: (1 Mos 1:28; 28:3, Ps 107:38; 127:3-5).
51. Protestantismen godkänner preventivmedel, i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och protestantisk upp till 1930) traditionen och i Bibeln (1 Mos 38:8-10; 41:52; 2 Mos 23:25-6; 3 Mos 26:9; 5 Mos7:14; Rut 4:13; Luk 1:24-5). Nu är det endast katolicismen som behåller den gamla traditionen, i motsats till den moderna mentaliteten, där barn inte får plats.
52. Protestantismen (mest den liberala delen) har accepterat abort som ett moralisk möjligheten, i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och protestantisk upp till 1930) traditionen och Bibeln (t.ex. 2 Mos 20:13; Job 31:15; Ps 139:13-16; Jes 44:2; 49:5; Jer 1:5; 2:34; Luk 1:15,41; Rom 13:9-10).
53. Protestantismen (mest den liberala delen) tillåter kvinnliga pastorer (t.om. biskopar, som i anglikanska och lutherska kyrkor), i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och t.o.m. protestantisk teologi) traditionen och Bibeln (Matt 10:1-4; 1 Tim 2:11ff; 3:1-12; Titus 1:6). 54. Protestantismen är, och blir, formellt och officiellt alltmer ett språkrör och en kompromiss av den rådande fashionabla radikala feminismen, som förnekar uppdelningen i manligt och kvinnligt, som Bibeln lär (1 Mos 2:18-23; 1 Kor 11:3-10), som hela skapelsen visar och som den universella kristna traditionen bekräftar (alltså olikhet i roller, men inte i jämlikhet).
55. Protestantismen är också starkt förnekande till, mannens huvudroll i äktenskapet, vilket är baserat på Faderns primat över Sonen (och Anden). Dessa tre är dock lika i sin essens eller sitt väsen. Ov. förnekas i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Kor 11:3; Ef 5:22-33; Kol 3:18-19; 1 Pet 3:1-2, se även om jämlikhet; 1 Kor 11:11-12; Gal 3:28; Ef 5:21).
56. Liberal protestantism (mestadels anglikaner) har också vigt praktiserande homosexuella präster och välsignat deras "äktenskap" eller lärt att homosexualitet är endast en ej vald, "alternativ" livsstil, i motsats till den kristna traditionen och de helt klara indikationerna i Bibeln: (1 Mos 19:4-25; Rom 1:18-27; 1 Kor 6:9). Katolicismen står fast i förhållande till dessa värderingar.
57. Protestantismen är alltmer tolerant mot extrem radikala vänstervridna politiska åskådningar (särskilt som biskopar eller lärare). Detta är inte i linje med den kristna läran.
58. Liberal protestantism i allmänhet, och evangelikalism i särskildhet, har accepterat "den högre kritiska" metoden i biblisk tolkning (exegetik). Detta leder till ett sammanbrott för all bibelglädje och all traditionell kristen vördnad för den heliga Skriften. Därmed blir Bibeln ett mänskligt felbart dokument och man bortser därmed ifrån dess Gudomliga ofelbara väsen.
59. Många liberala protestanter har kastat ut många kardinaldogmer, som inkarnationen, jungfrufödelsen, kroppens uppståndelse (hos Kristus och hos oss), treenighet, arvsynd, helvetet, ondskans existens och under, osv.
60. Evangelikala är mer och mer tolerant mot teologisk liberalism.
61. Det evangelium som predikas av evangeliska protestantiska pastorer är ofta en stympad och förkortad, individualistisk och öronkittlande evangelium.
62. Synd, i evangelikala kretsar, är mer och mer sedd som psykologisk brist eller en avsaknad av självuppfattning, än ett viljemässigt uppror mot Gud, som det är.

KARISMATISM, ESKATOLOGI O.DYL.
63. Evangelikala (speciellt karismatiska) är fixerade med självuppfyllande, självhjälpande och ofta pur egoism, snarare än traditionell kristen betoning av lidande, uppoffring och tjänande.
64. Evangelikala har en splittrad och förljugen bild av lidandets plats i det kristna livet. Istället betonas "name-it-and-claim-it", evig hälsa och framgång i bl.a. pingst- och trosrörelser. Detta är i motsats till den kristna traditionen och Bibeln.
65. Protestantismen har liten förståelse för den klassiska bibliska läran om förödmjukelsen av den gamla människan, eller korsbärandet med Kristus: Matt 10:38; 16:24: Rom 8:13, 17; 1 Kor 12:24-6; Fil 3:10; 1 Petr 4:1, 13.
66. Likadant har protestantismen förlorat den klassiska bibliska läran om ställföreträdande lidande med Kristus. Vi kan få lida för andras synder och ge andra befrielse. På detta sätt byggs och förstärks Kristi kropp: 2 Mos 32:30-32; 4 Mos 16:43-8; 25:6-13; 2 Kor 4:10; Kol 1:24; 2 Tim 4:6.
67. "Trosrörelsen (och viss pingstteologi)" har en Gudssyn som gör Gud till en kosmisk tomte som uppfyller människans önskningar och längtan, och förnekar Guds suveränitet (Jak 4:3; 1 Joh 5:14).
68. De ovanstående sekterna lär också att alla kan bli helade som har tillräcklig tro, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln (t.ex., Job, Paulus).
69. Pingstvänner och karismatiska protestanter har en för stark betoning på andliga upplevelser, och balanserar inte upp detta med förnuftet, Bibeln och traditionen (som inkluderar kyrkans auktoritet att förklara giltigheten av "privata uppenbarelser").
70. Andra protestanter (t.ex. många baptister) förnekar att de andliga gåvorna som helande o.dyl finns idag. (utan dog ut med apostlarna).
71. Evangelikalismen har en överdriven fascination av "sista tiden" som leder till obibliska datumsättande (Matt 24:30-44; 25:13; Luk 12:39-40) och mycken mänsklig tragedi.
72. Evangelikala har en överdriven betoning på att ”sista tiden” snart är här, vilket ger en uppgivenhet inför historien och sociala, politiska, etiska och ekonomiska strävanden här och nu.
73. Många försöker skrämma folk till Kristus genom sjukligt paranoida, orationella, ”eisegetiska” (läsa in samtiden i Skriften) ”sista tiden berättelser” (typ ”lämnad kvar”, ”en tjuv om natten”).

TRADITION OCH HISTORICITET
74. Katolicismen förkastar "statskyrkorna," vilket leder till att regenter/regeringar styr kristendomen, istället för tvärt om.
75. Statskyrkosystemet var upphovet till den osunda nationalism, som uppstod tvärt emot den universella jämlikheten och kristendomens universalism (=katolicism).
76. Den enade katolska kristendomen (före 1500-talet) har inte varit förpestade av de tragiska religionskrig, som i sin tur ledde till “upplysningen”, i vilket människorna förkastade det hyckleri som inomkyrkliga krig var, och bestämde sig för att bli motståndare till religion istället för att låta religionen vara ledstjärnan i deras liv.
77. Protestantism, saknar reell auktoritet och dogmatisk struktur, och är ofta tragiskt tvingade till att vända sin kappa efter åsiktsvinden i moraliska och filosofiska frågor.
78. Många Protestanter har generellt en dimmig syn på den kristna historien, särskilt de år från 313 (Konstantins konversion) till 1517 (Luther). Denna ignorans, främlingsfientlighet och okunnighet mot den katolska traditionen leder till teologisk relativism, antikatolsk hållning, och ett konstant, onödigt ”uppfinnande av hjulet igen- process."
79. Protestantism från första början har varit antikatolsk, och är så än idag (speciellt evangelikala). Detta är uppenbarligen fel och obibliskt om katolicismen är kristen (om inte, är logiskt inte heller protestantismen kristen, eftersom man har ärvt sin teologi från katolicismen). Å andra sidan är inte katoliker antiprotestantiska.
80. Protestantismen misstror att det finns en läroutveckling, i motsats till den kristna traditionen och de underförstådda indikationerna i Bibeln. Alltid när Skriften refererar till en tillväxt i kunskap och mognad, individuellt eller kollektivt, så finns denna utvecklingstanke där. För det andra finns det en utveckling i Skriften ("progressiv uppenbarelse"). Se: livet efter döden, treenigheten, hedningarnas var eller icke vara. Också läror som protestanter har ärvt från katolicismen, som treenigheten och kanon, växte fram under de tre första århundradena.
Kyrkan är en kropp, Kristi kropp. Levande organismer, växer och mognar. Kristendomen är inte en staty, som ska poleras och dammas av, som en del protestanter verkar tro.
81. Den ohistoriska betoningen som protestantismen lider av leder till att individer tror att den Helige Ande bara talar till dem, och inte till de 1500 år som fanns före protestantismen kom till!
82. Brister i början av den protestantiska tanken har lett till ännu värre fel i dess reaktioner. T.ex. rättfärdiggörelseläran, som skapades för att försäkra att nåden är det väsentligaste, kom att förkväva all helgelsesträvan. Andra exempel är kalvinismen, med sin grymma gudsbild, har fått ett otal olika nya sektbildningar Jehovas vittne, kristen vetenskap och ”Moon”.
83. Protestantismen, i allt essentiellt, lånar från den katolska traditionen, eller förvrider den. All lära som katoliker och protestanter är överens om, är klart katolsk i sitt ursprung (treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, kanon, himlen, helvete, osv.). Där protestantism skiljer sig är det oftast en förvridning av katolska rörelser. T.ex. kväkarna är en variant av kvietismen. Kalvinismen är en överdrift av Guds suveränitet, men helt obiblisk och otraditionell (förnekar fria viljan, har totalt syndafördärv och dubbel predestination, osv.). Protestantismens dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från nominalismen, vilket var en avvikande gren av skolastiken, och som aldrig sanktionerades av Kyrkan. Sammanfattningsvis kan sägas att allt verkligt liv eller all sanning som protestantismen har är härlett från katolicismen, som är fulländningen av alla strävanden och djupdykningar inom protestantismen.

SOLA SCRIPTURA OCH KANON
84. Den grundläggande principen i protestantismen är sola Scriptura, som inte är biblisk (se nedan), ej historisk (fanns inte före 1517), eller logisk (den är självmotsägande):
101. Skriften innehåller inte hela Jesu undervisning, som många protestanter tror (Mark 4:33; 6:34; Luk 24:15-16,25-27; Joh 16:12; 20:30; 21:25; Apg 1:2-3).
85. Sola Scriptura är obiblisk, eftersom det är en användning av skriften som är emot dess eget vittnesbörd och hela den kristna historien. En objektiv läsning av Bibeln leder istället till den traditionella och katolska Kyrkans syn, än till motsatsen. Bibeln är faktiskt oupplösligt en del av den kristna traditionen själv!
86. NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist (alltså den tidiga Kyrkan kan inte trott på sola Scriptura som protestanter gör, om det inte menas endast GT).
87. Tradition är inte ett fult ord i Bibeln. Grekiskans ”paradosis“ refererar till något som har förmedlats (bra eller dåligt). Sund (kristen) tradition talas om i 1 Kor 11:2; 2 Tess 2:15, 3:6, och Kol 2:8. I det sistnämnda är det i motsats till enbart mänskliga traditioner.
88. Kristen tradition, enligt bibeln kan vara muntlig som skriftlig (2 Tess 2:15; 2 Tim 1:13-14; 2:2). Paulus gör ingen skillnad.
89. Uttrycket " Guds ord" eller "Herrens ord" i Apg och breven är nästan alltid i referens till det talade, inte till Skriften i sig. Mycket av det nedskrivna var faktiskt ursprungligen muntligt (t.ex. Jesu hela lära eller Petrus pingsttal).
90. I motsats till många protestantiska hävdanden, så förkastade inte Jesus all tradition och inte ens mer negativt än Paulus gjorde (Matt 15:3,6; Mark 7:8-9,13, där Han fördömer deras traditioner)."
91. Grekiskans. ”paradidomi”, eller "överlämnande" kristen, apostolisk tradition nämns i Luk 1:1f; Rom 6:17; 1 Kor 11:23; 15:3; 2 Petr 2:21; Judas 3. ”paralambano”, eller "mottagande” tradition nämns i 1 Kor 15:1-2; Gal 1:9,12; 1 Tess 2:13.
92. Uttryck som "tradition," "evangelium," "Guds Ord," "doktrin," och "tron" är essentiellt synonymt, och vanligtvis muntligt. T.ex., i Tessalonikerbreven, där Paulus använder 3 av dessa utbytbart (2 Tess 2:15; 3:6; 1 Tess 2:9,13 (se också Gal 1:9; Apg 8:14). Om tradition är ett fult ord, så är "evangelium" och "Guds Ord" det också!
93. Paulus, i 1 Tim 3:15, sätter Kyrkan över Bibeln som sanningens grundpelare, som är klart motsatt Sola Scriptura.
94. Protestantismens bästa "text" för att bevisa ”sola Scriptura”, 2 Tim 3:16 missar kärnan, eftersom den säger att Bibeln är ofelbar, men inte något om att den är tillräcklig för all undervisning eller helighet. Katoliker instämmer i att Bibeln är fantastisk för just dessa ändamål, men inte att den är tillräcklig, som protestanter hävdar. För det andra, så talar Paulus om "Skriften" här, innan NT fanns (NT samlades samman 300 är senare). Därför refererar Han endast till GT. Detta medför att NT inte är nödvändig för tron, om “sola Scriptura” är sann, och att detta slås fast i denna vers!
95. Om de ovanstående påståendena är sanna, är all katolsk tradition i samstämmighet med Bibeln, även där Bibeln är tyst eller bara implicerar något. För katoliker, behöver inte varje doktrin hittas i Bibeln, eftersom detta endast är en protestantisk princip (Sola Scriptura.). Å andra sidan, så hävdar katolska teologer att all katolsk lära kan hittas i Skriften, i alla fall dess kärnform, eller som en logisk slutsats.
96. Som en del av de eftertänksamma evangelikala läromästare har pekat på; kan en ogenomtänkt ”sola Scriptura-lära” snabbt förvandlas till "biblioatri" vilket nästan är en dyrkan av Bibeln snarare än Gud, som är dess skapare. Denna mentalitet är snarlik den muslimska synen på uppenbarelse, där inget mänskligt element är involverat. Sola Scriptura, rätt förstådd från ett mer sofistikerat protestantiskt perspektiv, som betyder att Bibeln är den yttersta auktoriteten i kristendomen. Ej en fullständig nedteckning av allt vad Gud gjort, sagt och vill som många tror.
97. Kristendomen är oundvikligen, och i sitt inre väsen historisk. All händelser i Jesu liv (inkarnationen, korsfästelsen, uppståndelsen, himmelsfärden, osv.) är historiska, likväl som apostlarnas undervisning. Traditionen, är därför oundviklig, i motsats till ärkeprotestantiska uttalanden om att sola Scriptura skulle tillintetgöra traditionen. Ovanstående är sant både för stora traditioner (ekklesiologi, treenighetslära, rättfärdiggörelse) och små traditioner (stil på kyrkomusiken, predikolängden, osv.). Varje förnekande av en viss tradition involverar också en snedvridning (gömd eller öppen) mot ens egen alternativa tradition (om all kyrklig auktoritet avvisas, kommer ”den individualistiska autonomin” vara en "tradition," som försvaras).
98. Sola Scriptura bokstavligt menat och praktiskt sett kan inte ha varit riktig, för majoriteten kristna genom historien, eftersom tryckpressarna fanns först på 1400-talet. Predikan och den muntliga tradition, tillsammans med kyrkans bönepraxis, kyrkoåret, kyrkoarkitekturen och kyrkans konst, var den primära källan för evangeliet under 1400 år. För dessa människor skulle sola Scriptura setts som en absurd abstrakt omöjlighet.
99. Protestantismen hävdar att katolska Kyrkan har "lagt till läror till Bibeln." Katoliker svarar att Kyrkan bara har dragit ut implikationerna från Bibeln (läroutveckling se 80, 95), och följt den förståelse som den tidiga Kyrkan hade. Protestanter har å andra sidan reducerat och minimerat Skriften. Så båda sidorna, betraktar den andre som obiblisk, men på helt olika sätt!
100. Sola Scriptura är protestantismens "akilleshäl". Att endast bejaka sola Scriptura är ingen lösning på auktoritetsproblemet, särskilt inte när alla dessa oräkneliga tolkningar finns. Om Bibeln nu är så klar som alla protestanter tror, skulle de vara ense genom att läsa och vara villiga att acceptera och följa vad den lär. Men nu är detta inte fallet och sola Scriptura blir därmed endast en önskedröm (i bästa fall). Det enda som alla protestanter är överens om är att de inte är överens och att katolicismen är fel. Av alla protestantiska dogmer, är Skriftens klarhet och dess tillräcklighet, den mest absurda och den lättaste att visa vara felaktig rent historiskt.
101. Sagt annorlunda, om alla har Bibeln som rättesnöre gör inte våra individuella tolkningar ofelbara. Tolkning är lika nödvändigt som tradition. Katolska Kyrkan är nödvändig för kyrkans enhet, ofelbarhet och för att sanning skall vara nåbar, eftersom skrift behöver uttolkare.
102. Katolicismen ser inte Skriften som obskyr, mystisk och otillgänglig, utan är bara inriktad på att skydda den från godtyckliga och villfarande ”exeges” (2 Pet 1:20, 3:16). Kyrkan sätter ut ”staket” som markörer för det område där sund exegetik är möjlig, eller snarare var den inte kan existera. Protestanter försöker också göra detta, men är alltför splittrad och navelskådande.
103. Protestantismen har ett stort problem med NT:s kanon. Denna process, att avgöra vilka böcker som skall ingå i NT, höll på intill 397. Detta bevisar att Skriften inte själv är ”den enda tillräckliga auktoritet," som protestantismen tror. En del ärliga, hängivna och lärda kristna misstrodde alltså kanoniciten av vissa böcker som nu finns i NT och betraktade andra böcker som inte finns i Bibeln som tillhörande densamma.
104. Synoden i Karthago, som beslutade om Bibelns kanon, beslutade också att "apokryferna" skulle ingå, (vilket protestanter i en senare tradition har förkastat). Före 1517 såg alla kristna dessa böcker som Helig Skrift. Protestantismen accepterar konciliets beslut för NT, men inte för GT, precis som de godtyckligt väljer ut andra konciliära beslut, som de vill tro på.
105. I motsats till den protestantiska antikatolska myten, så har katolska Kyrkan alltid vördat Bibeln, och har inte censurerat eller undanhållit Skriften (Kyrkan har varit skeptiska mot vissa protestantiska översättningar, men också vise versa). Detta indikeras bl.a. av det idoga arbete som munkarna la ner i att skriva av och bevara Ordet, och det enorma översättningsarbete som katoliker gjort. Bibeln är en katolsk bok, hur mycket är protestanter studerar den eller hävdar att den endast är deras. Alla måste erkänna att Kyrkan har skrivit, avskiljt kanon och bevarat Skriften intakt i 1400 år. Hur kan Kyrkan vara emot något som den bevarat och vördat så länge?
Hela tankesättet är absurt och självmotsägande. Om katolicismen är så felaktig som protestanter hävdar borde de sätta ihop en ”egen bibel” (som i.of.s. Luther delvis gjorde, igenom att kalla vissa skrifter för halmepistlar), istället för att ta över den gamla, som de vilseledda katolikerna använt. Man kan inte plocka russinen ur den kyrkliga kakan, eller se sanningen som ett ”postmodernt smörgåsbord”.

SOLA FIDE
106. Protestantismen separarar rättfärdiggörelsen från heliggörandet, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln. (t.ex., Matt 5:20; 7:20-24; Rom 2:7-13; 1 Kor 6:11; 1 Petr 1:2).
107. Protestantismen sätter tron mot gärningarna (sola fide), i motsats till den kristna traditionen och den klara Bibliska läran. (Matt 25:31-46; Luk 18:18-25; Joh 6:27-9; Gal 5:6; Ef 2:8-10; Fil 2:12-13; 3:10-14; 1 Tess 1:3; 2 Tess 1:11; Hebr 5:9; Jak 1:21-7; 2:14-16). Dessa ställen indikerar också att frälsningen är en process, inte ett punktuellt skeende.
108. Protestantismen förkastar den klassiska bibliska läran om förtjänster, eller olik lön för våra goda gärningar i tron (Matt 16:27; Rom 2:6; 1 Kor 3:8-9; 2 Kor 5:10, 1 Petr 1:17; Upp 20:13, 22:12).
109. Protestantismen lär en yttre tillskriven forensisk rättfärdigörelse i motsats till den kristna traditionen och den klara Bibliska läran om en inre ingjuten faktisk rättfärdigörelse (som inkluderar heliggörandet): Ps 51:2-10; 103:12; Joh 1:29; Rom 5:19; 2 Kor 5:17; Hebr 1:3; 1 Joh 1:7-9.
110. Många protestanter (speciellt presbyterianer, kalvinister och baptister) tror på evig säkerhet, eller bevarandet av de heliga (alltså tron att ingen kan mista sin ”frälsning”, när man väl är räddad!) i motsats till den kristna traditionen och den klara bibliska läran. 1 Kor 9:27; Gal 4:9; 5:1,4; Kol 1:22-3; 1 Tim 1:19-20; 4:1; 5:15; Hebr 3:12-14; 6:4-6; 10:26,29,39; 12:14-15; 2 Pet 2:15,20-21; Upp 2:4-5.
111. I motsats till den protestantiska myten och antikatolsk hållning, så har inte den katolska kyrkan lärt att någon blir frälst p.g.a. gärningar. Gärningar och tron är oskiljbara (se Jak 1 och 2, Rom 2:13, 4:4), och nåden föregår alltid både tron och gärningarna. Självfrälsningsläran var fördömd av Kyrkan redan på synoden i Orange år 529. Även semi-pelagianism fördömdes här vilket är en lättare variant av densamma. Att fortsätta anklaga katoliker för detta är klart magstarkt. Det räcker med att titta i katekesen eller konciliet i Trent (1545-63), för att se att detta är lögn.

FRI VILJA
112. Protestantismens grundare förnekade, och kalvinister idag förnekar, den mänskliga fria viljan (Luther's favoritbok var Om den trälbundna viljan). Detta p.g.a. ”sola fide” dogmen, men i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln och det sunda förnuftet.
113. Klassisk protestantism har en felaktig syn på syndafallet, i att människan skulle vara helt genomkorrupt. Enligt Luther, Zwingli, Kalvin, och våra dagars kalvinister; kan människan endast göra ont i sin egen vilja, och har ingen fri vilja att kunna välja gott. Människan har alltså en alltigenom syndig natur. Katolicismen tror däremot, på ett mystiskt sätt, att hon kan samarbeta med nåden, som alltid försiggår alla goda gärningar. I katolicismen, är människans natur fortfarande till viss del god, men hon har en stor belägenhet att synda ("concupiscence").
114. Klassisk protestantism, och modern kalvinism, gör Gud till en skapare av det onda. Han måste vilja att människan gör ondska och överträder hans föreskrifter utan att ha fri vilja att göra detta, för att kunna döma predestinerat. Detta är hädelse och gör Gud till en djävul.
115. På samma sätt (eftersom människan inte har någon fri vilja), kommer Gud, i klassisk protestantism och modern kalvinism, predestinera människor till helvetet, utan människans val! 116. Klassisk protestantism och kalvinismen, lär att Jesus dog endast för utvalda (de i himlen).
117. Klassisk protestantism och kalvinismen, igenom den felaktiga synen på syndafallet, förnekar kapaciteten och förmågan av det mänskliga förnuftet att på något sätt känna Gud. Gud ensam och tron saliggör, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 12:28; Luk 10:27; Joh 20:24-9; Apg 1:3; 17:2,17,22-34; 19:8).

SAKRAMENT OCH LITURGI
118. Katolicismen håller fast vid den "inkarnatoriska principen," där Sonen blir kött och därmed ger en ny värdighet åt köttet och materien.
119. Protestantismen begränsar eller förkastar sakramentalism, som endast är en förlängning och en konsekvens av den inkarnatoriska principen och tron att materian kan innesluta nåden. Vissa sekter (t.ex., baptister, många pingstvänner) förkastar alla sakrament.
120. Protestantismen har i stort förkastat prästämbetet (Matt 18:18) och ordinationsriten, i motsats till traditionen och Bibeln: (Apg 6:6; 13:2, 14:22; 1 Tim 4:14; 2 Tim 1:6).
121. Katolicismen har behållit den Paulinska betoningen av de andliga fördelarna av celibatet (t.ex., Matt 19:12, 1 Kor 7:8,27,32-3).
122. Många protestanter har förnekat barndopet, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Apg 2:38-9; 16:15,33; 18:8 också 11:14; 1 Kor 1:16; Kol 2:11-12). Protestantismen är uppdelad i fem stora grupperingar, bara i olikhet i syn på dopet.
123. Den stora majoriteten av protestanter förnekar dopets förnyande effekt, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 16:16; Joh 3:5; Apg 2:38; 22:16; Rom 6:3-4; 1 Kor 6:11; Tit 3:5).
124. Protestantism har i stort förkastat konfirmationen som ett sakrament (Apg 8:18, Heb 6:2-4), i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln:
125. Protestantismen har tagit bort bikten inför en präst, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln (Matt 16:19; 18:18; Joh 20:23).
126. Protestanter förkastar boten, eller de temporära straffen, för förlåtna synder i motsats till kristen traditionen och Bibeln. (4 Mos 14:19ff; 2 Sam 12:13f; 1 Kor 11:27ff; Heb 12:6f).
127. Protestanter har förkastat de sjukas smörjelse som ett sakrament, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 6:13; 1 Kor 12:9,30; Jak 5:14-15).
128. Protestantismen har slutat att se äktenskapet som ett sakrament, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Matt 19:4-5; 1 Kor 7:14,39; Ef 5:25-33).
129. Protestantismen förnekar oupplösligheten av äktenskapens sakrament och godkänner skilsmässa, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Mos 2:24; Mal 2:14-16; Matt 5:32; 19:6,9; Mark 10:11-12; Luk 16:18; Rom 7:2-3; 1 Kor 7:10-14,39).
130. Protestantismen har tagit bort eukaristin som fokus och mittpunkt för tillbedjan och lovprisning. Vissa kommunicerar t.o.m. endast kvartalsvis vilket är emot all urkyrklig praxis. Se Apg 2:46.
131. De flesta protestanter ser eukaristin symboliskt, vilket är emot all universell kristen tradition intill 1540, och Bibeln (Matt 26:26-8; Joh 6:47-63; 1 Kor 10:14-22; 11:23-30), som klart visar ”reell presens = verklig närvaro”.
132. Protestantismen förnekar mässoffret, i motsats till traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Mos 14:18; Ps 110:4; Jes 66:18ff; Mal 1:11; 2 Kor 5:18b, Heb 7:24f; 13:10; Upp 5:1ff, 8:3; 13:8). Katolicismen tror alltså inte att Jesus är offrad igen och återigen varje mässa; utan varje mässa är en återrepresentation av det enda offer på korset, vilket går utöver tid och rum, se Upp 13:8.
133. Protestantismen har i stort sett negligerat liturgins plats i gudstjänsterna (undantaget vissa anglikaner och lutheraner). Detta är det sätt kristna alltid har tillbett och lovprisat igenom alla tider, och kan därför inte bortses så lätt ifrån. (Ps 119: 62, 164, Apg 3:1, 10:9, 30, 1 Kor 16:8, se också Upp.
134. Katolicismen behåller känslan för det sakrala, det heliga, det sublima och det vackra i spiritualiteten. Altaret och avskiljda heliga rum, bevaras också. Många protestantiska kyrkor är inte mer än "möteshallar" eller "predikolador". Också de protestantiska hemmen är i skriande avsaknad av fullödig ”kristen hemestetik”. Detta är något som går emot hela snickarmiljön i Gudsmoderns hem. Protestanter är också ofta hemfallna åt en medioker, instängd, förenklad och tråkig hållning till konst, musik, arkitektur, drama, litteratur, ”fantasy”, osv.

DEN ANDRA VÄRLDEN
135. Protestantismen har förkastat den traditionella och bibliska dogmen om skärselden (som även Luther bejakade). Detta som en konsekvens av den falska uppfattningen om rättfärdiggörelsen och boten, i motsats till många tydliga ställen i Skriften: Jes 4:4; 6:5-7; Mika 7:8-9; Mal 3:1-4; 2 Mack 12:39-45; Matt 5:25-6; 12:32; Luk 16:19-31 (Ef 4:8-10; 1 Petr 3:19-20); 1 Kor 3:11-15; 2 Kor 5:10; Upp 21:27.
136. Protestantismen har förkastat (i stort pga missuppfattning och missförståelse) den katolska läran om avlaten. Detta är endast ett avlyftande av temporära straff för synder (ett slags botgöring), som Kyrkan gör (på grund av Matt 16:19; 18:18 och Joh 20:23). Detta är inget annorlunda än vad Paulus gör, när det gäller en ”felande” kyrkobroder i Korint. Han ger först en bot (1 Kor 5:3-5), och lyfter sedan bort en del av den (avlat: 2 Kor 2:6-11). Bara eftersom missbruk fanns under medeltiden (vilket erkänts och rättats till av Kyrkan), är inget skäl att upphäva bruket (och bli mera obibliskt förkrympt). Det är typiskt protestantiskt att bränna ner huset snarare än att städa det istället, eller att slänga ut barnet med badvattnet.
137. Protestantismen har kastat ut bönen för de döda, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Tobit 12:12; 2 Mack 12:39-45; 1 Kor 15:29; 2 Tim 1:16-18; också verser som har med skärselden att göra, eftersom bönerna är för dem).
138. Protestantismen förkastar, på märkliga grunder, att helgonen kan medla för oss efter döden, och förkastar också den motsvande bönen om förbön för att bönen skall ha större verkan (Jak 5:16). Hela den kristna traditionen och Bibeln menar att: 1) döda helgon är medvetna om de jordiska skeendena (Matt 22:30, Luk 15:10 och 1 Kor 15:29; Hebr 12:1). 2) De uppenbaras ibland på jorden, för att samverka med människorna (1 Sam 28:12-15; Matt 17:1-3, 27:50-53; Upp 11:3). Och 3) de kan därför medla för oss, och också bli förfrågade om deras förbön, precis som med den jordiska kämpande kyrkan (2 Mack 15:14; Upp 5:8; 6:9-10). Alltså är dödens udd bruten och Gud är inte en Gud för de döda, ty Han är Jakob, Isak och Abrahams Gud (läs detta igen)
139. En del protestanter tror inte på skyddsänglar, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Ps 34:7; 91:11; Matt 18:10; Apg 12:15; Hebr 1:14).
140. De flesta protestanterna förnekar att änglar kan medla för oss, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Upp 1:4; 5:8; 8:3-4).

GUDSMODERS ROLL
141. Protestantismen förkastar Gudsmoderns syndfria avelse, i motsats till den kristna traditionen (även Luther) och indikationerna i Bibeln: 1 Mos 3:15; Luk 1:28 ("full av nåd" tolkas på goda lingvistiska grunder, att menas "utan synd"); Gudsmodern som en symbol för förbundets ark (Luk 1:35ff 2 Mos 40:34-8; Luk 1:43f 2 Sam 6:9ff: Guds närvaro kräver extraordinär helighet).
142. Protestantismen förkastar Gudsmoderns himmelsfärd, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: Om Maria verkligen var syndfri, skulle hon inte undergå syndens konsekvenser som är döden (Ps 16:10; 1 Mos 3:19). Andra liknande händelser finns också i Bibeln, vilket inte gör himlafärden omöjlig eller obiblisk (Henok: 1 Mos 5:24 och Heb 11:5; Elia: 2 Kung 2:11; Paulus: 2 Kor 12:2-4; likaså förutsätter den protestantiska dogmen om uppryckandet denna sortens händelser: 1 Tess 4:15-17(som dessutom är en helt otraditionell tolkning); och slutligen uppstår helgon i: Matt 27:52-3).
143. De flesta protestanter förnekar Gudsmoderns ständiga jungfrulighet, i motsats till den kristna traditionen (inkl. alla de protestantiska grundarna (Luther, Kalvin, Zwingli, osv.)och indikationerna i Bibeln.
144. Protestantismen förnekar Gudsmoderns andliga moderskapet för de kristna, i motsats till den kristna traditionen (inkl. Luther) och indikationerna i Bibeln (Joh 19:26-7: "se din Moder"; Upp 12:1,5,17: där kristna beskrivs som "hennes säd") Katoliker tror att Maria är ojämförligt mer levande och helig än oss, och därför så ber hon för oss och dessa böner har effekt (Jak 5:16; Upp 5:8; 6:9-10). Och hon är också vår syster eftersom hon är skapad av sin skapare. Maria agerar aldrig bortom den nåd som hennes Son har givit, och ärar alltid Honom, inte sig själv, som den katolska teologin betonar.

PETRINSKT ÄMBETE
145. Protestantismen förkastar påvens roll, i motsats till den kristna traditionen och de starka indikationerna i Bibeln om Petrus ledande roll som den förste och Jesu löfte om att ”Kefas” är den klippa varpå han skall bygga sin Kyrka. Ingen förnekar att han var apostlarnas ledare. Påven är härlett från detta (Matt 16:18-19; Luk 22:31-2; Joh 21:15-17). Och Petrus namn finns alltid först i alla apostlaförteckningar; t.o.m. en ängel indikerar att han är ledarn (Mark 16:7), och han är alltid accepterad av hela den världsvida kyrkan som sådan (Apg 2:37-8,41). Han gör det första underverket i Kyrkans tidsålder (Apg 3:6-8), han uttalar den första ”anateman” (Apg 5:2-11), uppväcker döda (Apg 9:40), tar först emot hedningar (Apg 10:9-48), och hans namn nämns oftare än alla andra lärjungar tillsammans (191 gånger). Mm. mm.
146. Den romerska Kyrkan och dess påvar var centrala i styrandet och den teologiska direktionen och tolkningen från första början i Kyrkan. Detta går inte att förneka. Alla historiska grupperingar som nu betraktas som heretiska av både protestanter och katoliker var ursprungligen betraktade som sådana av både påvarna och/eller av ekumeniska koncilier som godkänts av påvarna.

AVSLUT
147. Protestantismen, i ett desperat försök att få någon historisk kontinuitet bortanför den katolska kyrkan, hävdar en linje från medeltida sekter som valdensarna, katarerna, och albigenarna (och ibland också montanisterna eller donatisterna). Detta försök är dömt att misslyckas när man studerar mer noggrant vad de trodde på. Dessa sekter behöll antingen för mycket katolsk lära (ifrån protestantisk synvinkel) eller innehöll de läror som är helt förkastliga i all verklig kristendom (katolsk, protestantisk, eller ortodox), eller bådadera.
148. Katoliker har den mest sofistikerade och tänkvärda kristna socio-ekonomiska och politiska filosofin, en mix av "progressiva" och "konservativa" element, som skiljer sig från den vardagliga politiska retoriken (utan innehåll) och den Machiavellianism som dominerar den politiska arena. Katolikerna har också den bästa synen på kyrkan i relation till staten och hela kulturen.
149. Katolicismen har den bästa kristna filosofin och världssyn, som har utvecklats genom århundradena via reflektion och iakttagelser.
150. Och sist, men inte minst, så har katolicismen den mest sublima spirualiteten, manifesterad i en oräkneliga variationer, från det monastiska idealet, till celibatet, från skolor till sjukhus, från Thomas a Kempis till St. Ignatius och deras respektive litteratur. Och alla helgon, både de kanoniserade och de okända, moder Teresa, påven Johannes Paulus II, de tidiga martyrerna, St. Franciskus, Lourdes och Fatima, kardinalen Newman, ärkebiskopen Fulton Sheen, St. Johannes av korset, Chesterton, Muggeridge, m.fl, m.fl .