KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del VIII MÄSSOFFER

lk 120, 271, 275, 280-281; KKK 1182, 1323, 1330, 1359-1372, 1552 och 1566 sammanfattade; korsets offer har aktualitet och fortbestånd i alla tider genom mässoffret. Kristi offer blir oblodigt närvarande och verksamt i varje mässa.

Offerperspektivet i katolsk och ortodox kyrklighet är kanske det mest svårsmälta för svensk kristenhet och därför blir detta avsnitt långt. Offer har alltid funnits, ända från begynnelsen1. När förbund instiftades i GT slöts de med djuroffer, se t.ex. 1 Mos 15:10; ”Abram hämtade djuren, styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra”. Därefter gick parterna mellan kroppsdelarna, för att förtydliga vad som händer om avtal bryts. Se också 2 Mos 24:5, där offer återigen sker före Sinai och givandet av den mosaiska lagen. Det största försoningsoffret innebär att Kristus ger sig själv, för att vi ska få.

OFFERPERSPEKTIVEN ÄR FULLBORDADE
Kristus kom ju inte för att upphäva GT eller offerkulten, utan för att fullkomna. Golgata kan inte ha satt punkt för alla offer, utan var det kompletta och perfekta offret. I t.ex. Hebr 7:27 begränsas offerperspektiven endast utifrån ett mänskligt judiskt perspektiv. Blodiga djuroffer är historia, men judiska offer pekade framåt mot och fullkomnades i Kristus. Kyrkan har ett offer som ständigt pekar bakåt mot Kristi offer. Skriften och historien blir full av offerperspektiv, om vi läser GT utifrån NT och ser att NT helt vilar på GT och är fullkomningen. Det finns en person, där judendom och kristendom möts!

GT:S BAKGRUND
Syndens konsekvenser medförde att offret och offerpräster var självt en otroligt viktig del av judendomen, se t.ex. 3 Mos 21:8; ”…hålla honom helig, ty han bär fram din Guds mat.”. I GT fanns överstepräst, offerpräster (män av Levi stam) och det allmänna prästerskapet (alla judar). Det nya är inrättat på ett likartat sätt. Kristus är översteprästen3 och det finns offerpräster och ett allmänt prästerskap (de döpta).
Offer hade många funktioner i judendomen. Först fanns förbundsoffer i tabernaklet eller tempel, vilka var både blodiga (djuroffer4) och oblodiga (bröd och vinoffer i 3 Mos 2, 7:11-18; 2 Sam 6:17-19; 1 Krön 16:2f). För det andra finns sedermåltiden (2 Mos 12) vid påsk, som innehöll lamm - vilket även betecknades Guds lamm - och även ojäst bröd, vin och bittra örter. För det tredje fanns också offer på den stora försoningsdagen (Jom Kippur, 3 Mos 16), vilket utplånades folkets synd under året. Alla dessa offer5 pekar fram mot korsfästelsen och eukaristin. Hela ceremoniallagen med alla offerriter och identitetsskapande ritualer syftar fram till Kristus och har sin källa och fullkomning i Honom, se t.ex. Gal 3:15ff.
Mänsklighetens påverkan av Kristi offer hade inte sitt slut på Golgata, se Mal 1:11; ”...överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn stort bland folken, säger Herren Sebaot.”. Kristus skulle offra som Melkisedek - se Gen 14:18 - vilket blir tydligt i den största kristologiska psalmen; Ps 110:4b; ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd”. Läses Mal 1:11 och andra GT-ställe i NT:s ljus6 får det sin fullkomning i mässoffret.

NT:S FULLKOMNING
Kristus deltog i tempelceremonierna, men efter försoningsoffret på korset kom de första judekristna att oftast enbart delta i de oblodiga ceremonierna och firade sedan eukaristin själva.7 Kristus upphävde inte offerkulten8, utan fullkomnade den (Matt 5:17) och se
även Matt 5:23; ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret…” och Mark 1:44; ”…visa upp dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt.”. Kristus föddes som jude och dog som jude.
Judarnas ceremonier innehöll två delar. Först offrades djur som frambars i templet. Kristus är påskalammet som offrades en gång för alla och därför offras inte djuroffer längre. Det sanna påskalammet har instiftat en ny oblodig liturgi som fullkomnar alla förbunden och påskens uttåg. För det andra frambars blodet från de judiska offren i templets allra heligaste. Kristus frambär detta offer till Fadern9 varje gång en mässa firas, men det kroppsliga blodiga offret återupprepas inte. Korset - eller Golgatas offret - försonade mänsklighetens synd och överbryggde avgrunden mellan människa och Gud och öppnade himlen för människan. Mässoffret är inte ett nytt golgataoffer, där Jesus offras igen och återigen varje mässa. Han lider, korsfästs och dör inte om och om igen, se Hebr 9:25f;
”Och han gjorde det inte för att offra sig många gånger...Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv.”.
Istället är mässoffret ett helt oblodigt närvarandegörande av samma offer eller en återrepresentation10 av det offer som ständigt frambärs till Fadern. Kyrkan har aldrig lärt att mässoffret är en upprepning, utan mässoffret är en närvaro vid korsets enda offer. Detta är en nödvändighet om GT:s profetior och ceremonier skulle bli fullkomnade. Därmed är det enda evigt giltiga offret på korset - vilket hände en gång - ånyo oblodigt närvarande i brödet och vinet11 och frambärs till Fadern. Det är genom offerprästerna - vilka är Guds redskap och som representerar Kristus och även folket - som Gud återigen väljer att bli konkret närvarande i bröd och vin vid varje mässa. Detta enda offrets effekt fortsätter därmed genom hela historien, även in i mässan. Kristi offer behöver appliceras i våra liv, men allt flöder från Golgata, är relaterat till Korset och har sitt mål i Kristi offerdöd. Så i varje mässa är det samma överstepräst, offerlamm och offergåvor som fanns uppå korset. Mässoffret kräver precis som judarnas offer; präst, altare och offergåva. Översteprästen Kristus är den som offrar och offras och gör offret närvarande. Korsoffrets effekter kommer t.o.m. att fortsätta in i evigheten, därför att detta offer går utöver tid och rum. Se Upp 5:6, 12a och 13:8, där lammet ses som slaktat och därmed får offret följder som varar in i evigheten.
För fler bibelställen om mässoffret, se t.ex.12 Matt 26:28f; ”…förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”, vilket hänvisar till offer och speciellt de gammaltestamentliga offren.13 Här säger Kristus också att Han nästa gång skall dricka med lärjungarna i sin Faders rike.14 Se även vidare i Luk 22:19f; ”Detta är min kropp som offras för er”, vilket visar att Kristus ger oss just den kropp som offras på Golgata, se lk 280. Läs också Rom 15:16 där Paulus framställs som tempelpräst = gr. ”prosphora”, vilket är en offerframbärande prästroll. Läs också 1 Kor 5:7f, som beskriver Kristus som ett slaktat påskalamm som är högtidens ”mittbröd”. Se vidare i 1 Kor 10:16ff, där det talas om att brödet ger gemenskap med Kristi kropp, liksom israeliternas ätande av offren gav gemenskap med offeraltaret. Vidare i 1 Kor 11:25 talas det återigen om förbundsblodet. I 2 Kor 5:18b skrivs om att Paulus är i försoningens tjänst, alltså prästtjänsten. Se också Ef 5:2; ”…och utelämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.”. Hela Hebreerbrevet är ett enda stort offerperspektiv. Se t.ex. Hebr 2:17, där överstepräst syftar på offer och pekar bakåt mot de GT:liga offren och vidare 7:1-25, speciellt vers 17 och 24f, där Kristus sägs för alltid behålla sitt prästämbete. Vidare i Hebr 8:1-6, utmålas Kristus som en präst som förrättar tjänst i himlen och offrar. Se också Hebr 13:10-15;
”Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta.”...”Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.”

KYRKOFÄDERNAS OFFERLÄRA
Kyrkohistoriska citat, som belyser mässoffret är otroligt många och extremt tidiga. Om vi först citerar från de apostoliska fäderna, Didache 14:1; ”På Herrens dag skall ni samlas och bryta bröd...efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent.” Se även 1 Cl 36:1; 40:2, 4 och 41:2;
”Han har ju tillsagt att offren och tempeltjänsten inte ska utföras godtyckligt och planlöst, utan vid fastställda tider och stunder...De som så vid föreskrivna tider förrättar offren åt honom är välbehagliga och sälla...”
Här är det den levitiska offertjänsten som beskrivs, men detta syftar fram på eukaristin i nästa textavsnitt i 44:4; ”Ty vi begår inte någon liten synd om vi från biskopsämbetet avsätter dem som oklanderligt och värdigt har framburit gåvorna.”. Se också St Ignatios i brevet till efesierna 5:2, där altare nämns.
De följande kyrkofäderna på 100-talet är på samma linje som de apostoliska fäderna. St Justinus Martyren, skriver apropå Mal 1:11; ”offret som offras överallt till Honom genom oss hedningar, är det eukaristiska brödet.”.15 St Irenaeus skriver, översatt från SPB I;
”När han [Jesus, min anm.] visade sina lärjungar hur de skulle frambära offer av sin skapelse...det nya förbundets nya offer. Detta är det offer som kyrkan har tagit emot från apostlarna och i hela världen frambär som förstlingsoffer till Gud som ger oss föda. Om detta har Malaki…förutsagt... [citat Mal 1:10]...Det framgår helt tydligt av detta att det första folket skall upphöra att offra åt Gud, medan det överallt skall frambäras ett offer som är rent, och att hans namn blir förhärligat bland folken”
”Offren som sådana har alltså inte avskaffats. Det fanns offer där, det finns också här, offer hos folket, offer också i kyrkan. Det är enbart arten som har förändrats...”.16
St Hippolytes skriver på tidigt 200-talet också i den apostoliska traditionen 4:13; ”Och vi ber dig att sända din helige Ande över din heligas kyrkas offer.”. Och för den som vill ha mer information finns det naturligtvis ännu mer material17.

MÄSSOFFERSAVRUNDAN
I slutändan är mässoffrets innersta mening lösningen på livets största gåta, alltså lidandets problem. Kreeft skriver på sidan 212 i Guds tårar; ”Nattvarden är lösningen på lidandets problem. Den gör lidande till offer.”. I detta mysterium finner vi kraften att stå mot det onda, ta på oss lidandet och däri få betrakta universums stora hemlighet; mysteriet att Guds sår är offret som besegrar all ondska, allt lidande samt all död. Universums största tragedi - att vi dödade den odödlige - förvandlades till eukaristi. Nederlag blir en ”eukatastrof”, som vinns genom död och uppståndelse. Guds tårar, omvandlar det som sårar. Alltings Herre finns närvarande och förklädd i formen av ett litet oansenligt vetestycke. Vi kommer aldrig att förstå exakt hur Kristus finns närvarande där, men Kyrkans samlade erfarenhet är att all Helighets ursprung och fullkomnare finns där. Han finns hos oss konkret med sin mänsklighet (kropp och blod) och gudomlighet (sin själ) mitt inne i Kyrkans centrum. Detta offer sammanfattar allt! Christie eleison!

1 Se 1 Mos 4 (Kain och Abel), 8:20 (Noa), 12:8 (Abraham) samt 26:25 (Isak).
2 Se LUTHER i SA 2: art 2 i SKB, s314. Se också CA 24 och Apol 24 i SKB, s 70-73, 265-288.
3 Se en intressant profetia i 1 Mos 49:8-11, där Juda stam (Davids stam, inte Levi stam) sägs inneha en särställning ”…Han tvättar sin dräkt i vin, sin klädnad i druvornas blod.”. Och se Jes 53.
4 För att bl.a. ”ta kål på” sina egyptiska avgudaläror, slaktades/offrades rituellt dessa ”djurgudar” efter bl.a. Arons uppror med guldkalven (egyptisk gudasymbol för pengar, sex och makt), 2 Mos 32.
5 Se också förbunden, t.ex. med Abraham, som i orienten innehöll offer. Och vid Jom Kippur fanns ett ytterliggare djuroffer som innebar att en getabock fick bära folkets synder till öknen, se 3 Mos 16:21ff.
6 Se t.ex. Joh 6:53-58 och Hebr 6:20-7:4, 17.
7 Undantaget är kanske St Paulus i Apg 18:18; 21:23-26 (jämför med nasirlöften i 4 Mos 6) och 24:17f.
8 Kristus förgör det gamla förbundet (Matt 21:12 och 27:51-54), men fullkomnar offerriterna i sin egen kropp och i eukaristin. Han lyfter det gamla förbundet till en ny nivå, genom sitt lidande, budskap och livgivande död. GT:s offer var temporära. Templet har fullbordats i ”det levande Templet”.
9 Detta utförs i det himmelska templet.
10 Jämför med KKK 1099-1103, där judarnas begrepp ”zakar” tas upp. I påskfirandet återkallas i minnet och återrepresenteras skeendet, mitt bland deltagarna. Jämför också KKK 1363 där närvarandegörandet i mässan tas upp i samband med judarnas närvarandegörande i påskmåltiden.
11 Därav bruket av vitt vin, vilket förtydligar att vinet är en oblodig återrepresentation av Golgataoffret.
12 För er som vill ha ännu mer material se även Ps 116:13; Jes 66:18ff; 1 Kor 11:17-34; Hebr 3:1; 4:14ff; 5:1ff; 6:20; 9:11-17, 24-28; 10:10, 19-22; 1 Petr 2:5b och Upp 6:9; 8:3-5; 9:13; 11:1; 14:1. Läs också KKK 1330, 1367ff och Trient i ES938 och ES948ff. Se även om det nya förbundet i Joh 1-2. Se Joh 1:17, och Joh 2:1ff, där Jesu första underverk beskrivs. Vin är ofta bland judarna en symbol för lagen. Joh 2:5; ”gör det han säger åt er” kan jämföras med 2 Mos 19:8 ”Allt vad Herren sagt vill vi göra.”. Och v6 renhetskrus kan jämföras med 2 Mos 19:10f, med renhet innan Sinai. Se 8 som nämner altare.
13 Se 2 Mos 24:1-17, om förbundsblodet; 3 Mos 7:14, gemenskapsoffrets blod; 14:17; 17:11, blodet är försoning eftersom det är livet; Rom 3:9, 25 och Hebr 9:10 m.fl..
14 Vilket gör att nattvarden får en offerkaraktär (och en eskatologisk dimension). Vi firar måltiden, tillsammans med himmelsk överstepräst, åtminstonde varje söndag. Bakgrunden till detta är judarnas fyra bägare vin som dracks vid påskmåltiden. Till huvudrätten dracks 2:a och 3:e bägaren och det var i den 3:e bägaren som nattvarden instiftades. Jämför med Luk 22:16 och v17, där 2:a bägaren nämns, v20 där 3:a bägaren nämns. Den 3:e bägaren dracks till lammet och kallades välsignelsens bägare (herakah - jämför 1 Kor 10:16). Den fjärde (hallel) dracks sist, efter hallelpsalmerna (Ps 114-118) och var en sammanfattning av måltiden. I Mark 14:26 sjungs hallelpsalmerna, men därefter avbryts måltiden. Först vid korset dricks den fjärde bägaren, se Joh 19:28-30. Först här uppfylls den första kristna påskmåltiden. Så eukaristin slutar på korset (offerkaraktär) och passionsdramat börjar med ”den sista måltiden”. Se vidare i t.ex. HAHN, A Father Who Keeps His Promises: God's Covenant Love in Scripture, kapitel 12.
15 St JUSTINUS Martyren, Dialogus cum Tryphone Iudaeo 41 (J60) och se också 117 (J144a), där återigen offer tydligt tas upp och Mal 1:11 citeras. Se även Apologia prima 62.
16 Ur St IRENAEUS, Adversus Haereses 4:17:5 och 4:18:1f (J232f, men även översatt i SPB I).
17 Börja med att fördjupa dig i följande; TERTULLIANUS, De spectaculis 13; De oratione 6 (J300a); 19:1 (J301); Ad Uxorem 2:8:4 (J320); år 211 i De Corona 3:3 (J367) och De Monogamia 10:1 (J382); ORIGENES Predikan (Hom) över Lev 9-10; 13:3; Adversus Celsius 7 år 248; St CYPRIANUS av Kartago, Brev 16 och 17:2 (översatt i SPB III, s30 och 32); 62:4:14; 63:4-14 (J581-J584); De ecclesiae catholicae unitate 17; St SERAPION av Thmuis, eukaristibön (översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s129); St KYRILLOS av Jerusalem år 350 i, 5:e mystagogiska katekesen (på Sv) speciellt 7-9; St AMBROSIUS, Om Sakramenten 4:27 (på Sv); Enarrationes in Psalmos 21:2; 23:5; 38:25 (J1260); 39:12f; 106:13; St AUGUSTINUS Bekännelser 9:12:32; 9:13:36; De civitate Dei 10:20 (J1745); 22:10 (på Sv); Adversus Iudaeus 9:13 (J1977); Brev 54:2 (på Sv); 98:9; Predikning 227 (J1519, men även översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s124 rad 22); 310 och Quaestionum in heptateuchum 3:57 (J1866).