I de följande tolv avsnitten kommer att gå in på hur det kristna livet levs ut och praktiskt gestaltas genom 7 sakrament, och den teologi som står bakom detta liv. En viktig sak att ha i åtanke i hela den följande avdelningen är att Kyrkan håller fast vid den ”inkarnatoriska principen”, där Ordet blir kött. Kristendomen är en djupt materialistisk tro, där kärnan är att Gud blir människa! Inkarnationen är det mest konkreta vår värld äger, vilket förståndet aldrig helt kan greppa. Desto mer vi begrundar kristna dogmer, desto mer inser vi att vi inget vet. Detta väcker också längtan till att vilja veta mer. Meningen är då inte att vi ska förstå allt, utan att vi ska ta emot från den stora kärleken. Först då kan vi älska och leva livet. Kristendom är framför allt Ande och liv och inte rationalistisk dissektion av trosdogmer. Det gudomliga är och förblir ett personligt relationsmysterium, vilket aldrig kan rationaliseras sönder. Gud är Gud och uppenbarar inte allt, men blir en av oss. Att livet är viktigare gör inte läran oviktig. Lära och liv är ett, eftersom allt möts i kärlekens brännpunkt; Han som är Vägen, Sanningen och Livet! Detta är orientalisk, ortodox, katolsk, luthersk och anglikansk syn. Sakramentalism är därmed inte svårt att acceptera för merparten av kristna. Polemiken ska dock inte upplevas vara avdelnings behållning, men sakramentalism är ofta missförstådd och behöver utrymme för att ge bibliska, urkyrkliga och förnuftiga argument.
Sakramenten grundas alltså i Sonens inkarnation, vilket gav en ny värdighet åt människan och materien. Kristus ger sig själv, helgar oss och bygger upp Kristi kropp genom heliga handlingar; sakrament. Sakrament betyder just heligt ting (mysterion nämns 30 ggr i NT). ”Sakramentalism” är en konsekvens av tron att materia kan innesluta nåd. Sakramenten är ett kroppsligt uttryck av tron. Därmed är Gud inte utanför materien, utan använder just materia för sina syften, se Joh 9:6. En iakttagelse hos fundamentalister är att de ofta förnekar att materia kan innehålla något gudomligt, t.ex. ses nattvarden symboliskt. Samtidigt menas ofta att det onda förmedlas genom materiella ting, t.ex. då en drinkare blir besatt av djävulen genom drycken. Men materia är inte djävulsk, utan Guds uppfinning och skapelse. Materien bär det andliga, inte tvärt om. Djävulen har dålig skaparkraft och kan inte göra ny materia (= något gott), bara missbruka den goda skapelsen.
Materia kan innehålla något gudomligt. I GT, se bl.a. 2 Mos 25:8-16; 29:37; ”…altaret högheligt, allting som kommer i beröring med altaret får del av dess helighet.”; 3 Mos 6:26f; 16:2-4, 13 och 21:8; ”hålla honom helig, ty han bär fram din Guds mat.” och 1 Kung 1:39. Tydligare blev det när Kristus vandrade på jorden. Han använde sig av materia som redskap för sin kraft, t.ex. Mark 5:25ff (även Matt 20:34; 26:12; Mark 1:41; 6:13; 7:33; 8:23-25; Luk 7:14 och 8:44).Det andliga och det fysiska är tätt sammanlänkat i kristen tro och Kristus använder ännu idag sakrament till att fördela nåd. Sakrament är inte enbart symboliska, utan är symboler. Begreppet symbol betyder att två entiteter eller världar sammanfogas, eller ordagrant sammankastas. Gud använder sig alltså av materiella ting för att vår själ ska växa och kunna ta emot en himmelsk nåd. Nåden kanaliseras in i världen genom materiella bärare, vilket tabellen visar;
KROPPSLIG - SJÄLSLIG UTVECKLING
Födelse - Dop
Växt - Konfirmation
Föda - Eukaristi
Läkedom - Försoning
Fullkomnande - Sista smörjelsen
SAMHÄLLELIG - KYRKANS UTBREDNING
Politiskt ledarskap - Vigningarnas sakrament
Nativitet eller tillväxt - Äktenskapets sakrament
Alla dessa sakrament får alltså sin kraft från Kristus, så att de är Hans verk. I sakramenten använder Gud materien - t.ex. vatten, olja, bröd, vin och handpåläggning - som verkliga vägar för sin nåd. Detta utesluter naturligtvis inte att Gud också använder andra vägar, eftersom ”Allah akbar”, (arab. för Gud är större)! Men vi vet att Gud bundit sig till sakramenten och därför ska vi bruka dem. En intressant sak är att minst 6 sakrament nämns tillsammans redan av TERTULLIANUS i De praescriptione haereticum 40:1 (J299) runt år 200 och även hos St AUGUSTINUS och Apol 13.
Himlen sammankastas med jorden i en synlig rit, som innehåller det riten betecknar. Den yttre formen uppbär alltså den inre meningen. Dopet är den synlig rit, där hällandet av vatten betecknar att själen verkligen renas med den gudomliga nåd som verkar. På samma sätt fungerar också andra sakrament. De är heliga mysteriösa yttre tecken på en inre nåd som instiftats av Kristus, vilken också är den som handlar och förmedlar Andens nåd och heliggörandet till vår själ. Hela Kyrkans tro kan beskrivas som en djupt sammanfogad organisk och kroppsligt enhet. Kyrkan kan betecknas som ett sakrament vilket innehåller och förmedlar den osynliga nåd hon är tecknet på, KKK 774.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar