AUGUSTINERTID (300- )
Var börjar då medeltiden? Det finns ingen exakt periodsindelning, men St Augustinus är en vattendelare. Först för att han var en av de riktigt stora kyrkofäderna, vars arv vördades och utvecklades hela medeltiden igenom. För det andra var St Augustinus precis som de gamla fäderna biskop, men blev även munk. Munkarna skulle bli den vanliga ”professionen” för de mer betydande personerna under de närmaste 1000 åren. St Augustinus var till sist även den som fick uppleva Roms fall och se början av förfallet, vilket väst nu bevittnade. Detta gäller inte för östrom, som överlevde intill 1400-talet. Men från 400- till 500-talet bröts hela den västerländska civilisationen samman av både inre och yttre fiender. Kvar fanns Kyrkans hierarki och dess rika liturgiska arv och enhet tillsammans med enskilda personer och ett frö till en tyst lavin; klosterrörelsen. Civilisationen upprätthölls alltså av den kyrkliga institutionen och sida vid sida växte den monastiska institutionen fram som räddade den antika världens skatter från undergång (samma år som den platonska akademin i Aten lades ner grundades benediktinerna). Här etablerades ett separat alternativt liv, med inspiration från Apg 2:42ff. I detta apostoliska liv bevarades det som kunde bevaras av Kyrkans arv och skrifter. Träsk blev utdikade och mark röjdes upp. Klosterväsendet formade alltså den perfekta ekonomiska enheten för tidsperioden, eftersom det var den enda enhet som kunde ackumulera och bevara kultur och kapital. Redan i St Augustinus stift började augustinerordern blomstra, genom inflytande från bl.a. ökenfäderna. Det blev dock Benediktinerna, som blev ramen vilket inordnade det västeuropeiska kristna livet. Benediktiner och Augustiner sökte båda Gud i gemenskap under bön och underordning, ensamhet samt fattigdom; allt i Kristi efterföljd. Augustinerorden hade en starkare koppling till det offentliga livet i staden och Kyrkan och överlevde genom hela medeltiden. De kom till Skåne och Dalby på 1000-talet. Orderns mest kände brodern hette Martin, vilket vi får all anledning att återkomma till. Men rötterna till klosterlivet fanns dock redan i St Augustinus samtida nordafrikanska öknar, så där startar denna historia.
ÖKENFÄDERNA
I öknen tog det monastiska livet sin nystart. Under 200-talet växer små asketiska celibatära rörelser upp i ödemarken. De följde både judiska och kristna influenser, men upplevde den stora blomstringstiden efter att egyptiern St Antonius fick höra; ”Om du vill bli fullkomlig, sälj allt och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig!”. Han följde då sin Herre ut i öknen och hans små steg blev gigantiska stora steg för mänskligheten. Människor vallfärdar snart ut till dessa skygga asketer. Har då detta celibatära livet något att komma med i vår ”moderna och upplysta” värld? Jag tror vi kommer få se en ny renässans av en mångtusenåriga livsstil som visats kunna erövra en bortvänd värld liksom för Jeremia, Jesus, apostlarna samt kyrkofäderna.
St Antonius (260-365) räknas som munkarnas fader. Han förstod att genom att lära känna Gud, lär du känna dig själv och därigenom andra. Ju mer vi riktas mot Gud - vilket innebär att vända sig till den verkligaste verkligheten - desto större blir vårt inflytande i vår värld. Men St Antonius sökte inget kändisskap men hans otillgänglighet blev tilldragande. Han hade dessutom en inre resning och naturlig vishet, som bara ett helgon har. Men här fanns också det som var svårt, t.ex. ökenfädernas askes var ofta oerhört hård. Varför gick då alla människorna ut i öknen? Inte för att de fick klatschiga fyrfärgstryck med fantastiska klipperbjudande och inte heller gavs någon större ”scenshow”, med någon karismatisk TV-predikant. Tvärtom var ödemarksfolket tilldragande för att munkar hängivet sökte Gud, i bön och askes. I den tid då Kyrkan blev ”inne” och massorna vallfärdade till katedralerna, kom ökenlivet att bli ett alternativ med annan substans. Men det kostade på, för i tystnad och ensamhet blir allt intensivare. Där insåg munkarna sitt beroende av Gud tydligare och där upplevdes frestelserna intensivare. Men i en ”enformig helig vardag” besegrades det onda och här fostrades andliga giganter under många år. De trängde längre och längre ut i ödemarken, ju fler människor som sökte nå dem. Snart växte det upp stora och många klosterliknande kommuniteter, med präster och munkar boende i egna hus. En del lever fortfarande kvar på samma plats inom koptiska Kyrkan.
I munkarnas ensamhet, som alltid var en gemenskap med Gud, föddes också viljan att tjäna sin nästa. Det blev många bevarade tänkespråk och andliga råd givna i själavårdande syfte, men också dikeskörningar. Vissa blev för instängda och andra blev alltför förslappade, men detta styrdes upp av klosterregler. I öst blev St Basilius regel (300-tal) den vanliga - använd än idag - och i väst blev St Benediktus Regel standarden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar