lk 265-270; KKK 1285-1321 sammanfattade; i konfirmationen ges den helige Ande i dess fullhet genom bön, handpåläggning - vanligtvis av biskopen - och smörjelse med det heliga krismat.
KONFIRMATIONENS BIBLISKA BAKGRUND
Kyrkorna i öst och väst har alltid sett på konfirmationen som ett sakrament, där spädbarn (Öst), 16-åringar eller vuxenkonfirmander fullkomnar, bekräftar och fördjupar dopet samt fullbordar vigningen till det allmänna prästerskapet. Här ges Anden i fullhet och mottagaren får en outplånlig prägel, latin ”character indelebilis”, genom smörjelse av konsekrerad olja. Smörjelsen har en lång bakgrund i GT:liga sammanhang, men konfirmationsliknande riter finns ej i GT1. Präster, profeter och kungar smordes till sina uppgifter, se t.ex. 2 Mos 30:22ff; 1 Sam 16:12 och Jes 61:1. Jesu titel - ”Kristus” - betyder just smord och Han är den store Prästen, Profeten och Konungen. Smörjelse med olja på den döptes panna och handpåläggning av biskopliga2 händer har alltid varit en djupt sakramental handling, vilket under bön givit en andra andeuppfyllelse efter dopet. Så skedde redan i urkyrkan, se t.ex.3 Apg 8:18; ”...att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden förmedlades...”; 2 Kor 1:21f; ”…smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.” och 1 Joh 2:20; ”Ni däremot har blivit smorda av den Helige och känner alla sanningen.”. Jämför också 1 Petr 2:5, 9 med 2 Mos 19:5f.
KYRKOFÄDERNAS LÄRA OCH SVENSK PRAXIS
De kyrkofäder som tar upp konfirmationen är bl.a.4 St Hippolytes i Den apostoliska traditionen 21:31ff och Tertullianus i Om dopet 7:2-8:1 (J304) och De carnis resurectione 8:3 (J362). Alla tre ställena visar att dop följs av smörjelse, korstecknande och handpåläggning, varefter eukaristin ges. St Cyprianus av Kartago skriver om att Anden ges genom handpåläggning i brev 70:2 (J592 och J595). Han hänvisar i brev 73:9 till Apg 8:18, där St Cyprianus säger att de fortfarande följer praxisen med konfirmation. Konciliet i Elvira 306, kanon 385 tar uttryckligen upp konfirmation av en biskop.
Svensk konfirmation har under 1900-talet reducerats från korsförhör till att bli några roliga lägerveckor, vilket unga får genomgå innan presenter utdelas från släktingar. Många minns väl 80-talets slagdänga; ”Farsan, jag vill ha en synt, när jag konfirmerar mig”, vilket säger mycket om hur ”normalsvensken” ser på riten. Ad fontes!6
1 Den judiska seden med Bar Mizvah eller Bat Mizvah (tonåringarnas upptagning i den judiska församlingen) är faktiskt en östkyrklig influens från 1200-talet.
2 Att biskopen förvaltar detta sakramentet - men det kan delegeras - beror på att han är bärare av Kyrkans fullhet och det är då lämpligt att just han firar när konfirmanden skall få Anden i dess fullhet.
3 Se även Deut 34:9; Apg 2:1ff; 2:38; 19:1-6; Ef 1:13; Hebr 6:1-4 och vidare 1 Joh 2:20-27.
4 Det finns tidigare vittnesbörd i t.ex. år 181 i TEOFILUS av Antiokia, Ad Autolycum 1:12 (J174).
5 ES52d (tyvärr inte översatt i koncilietexten i SPB I).
6 Latin för; ”tillbaks till källan”. Och tillbaks ända till urKyrkan, för 1500-talet tog bort smörjelsernas sakramentet. Konfirmation och de sjukas smörjelse var de enda sakrament som bortrationaliserades då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar