PETER KREEFT TRIALOG del I

Har gjort en snabböversättning (och kraftig bearbetning) av en fantastisk trialog av Kreeft (ecumenical jihad 1996, s113ff). Den kommer här i tre delar...

EN TRIALOG MELLAN C. S. LEWIS, MARTIN LUTHER, & THOMAS AV AQUINAS

Denna scen: C.S. Lewis sitter ensam, vid en sen timme i Oxford, och skriver ner boken; Kan man vara kristen? Detta lilla mästerverk kommer att upplysa många miljoner människor och få oräkneliga själar att upptäcka Kristus. Han har precis skrivit ner allting, utom introduktionen (Bra författare väntar alltid med introduktionen, eftersom de först vill veta vad de ska introducera). Lewis ställer sig plötsligt rakt upp, när han ser två besökare i rummet. Han gnuggar sig i ögonen och nyper sig i skinnet, men de försvinner inte. En av dem är riktigt fet. Han är en vitklädd Dominikanbroder. Den andre är en svartklädd Augustinermunk, som också är fet (dock inte riktigt lika mycket) och som precis verkar ha släppt väder. Han säger muttrande; ”När jag fiser i Wittenberg, känner påven lukten i Rom. " Hur han än försöker får han inte bort hallucinationen, ty dessa figurer vill inte försvinna, utan de fortsätter tala...:

Luther: Vad skriver du?
Lewis: Är du ... Broder Martin?
Luther: Den där ovanan du har att besvara en fråga med en annan fråga, får mig att undra om du är en rabbi eller en psykiatriker?
Lewis (skrattande): Inget av dem, jag är bara en författare. Jag håller just på att avsluta en skrift, där mina radiotal från BBC skall publiceras. Åtminstone trodde jag att jag gjorde detta, tills ni dök upp. Nu är jag bara förvirrad över vad som är fiktion och verklighet.
Aquinas: Jag kan garantera dig att vi är verkliga & det är ett stort privellegium att få träffa dig. Författaryrket har vi alla njutit av & sysselsatt oss med.
Luther: Vi är egentligen här för att hjälpa dig att avsluta bokens titel och dess inledning. Och även försöka få den att bli ett viktigt redskap i den Helige Andens verksamhet.
Lewis: Jag känner mig hedrad.
Aquinas: Vi är också här för att fråga några frågor.
Luther. Om din bok och framförallt om din titel. Du funderar på att låna den Baxter`s strof; "mere Christianity" (Kan man vara kristen). Vad menar du egentligen med denna titel?
Lewis: Om du vet så mycket om mina tankar, bör du veta detta också!
Aquinas: Vi vet bara så mycket, av dina tankar, som Gud låter oss veta. Och även om vi viste allt om som finns i dina tankar, så verkar du inte veta och därför vill vi, som Sokrates, ställa frågar så att du kanske blir klokare!
Luther: Jag vill vara ärlig och fråga om din titel anspelar på ett alternativ till protestantismen och katolicismen. Försöker du att undvika att ta ställning, genom den fega anglikanska medelväg?
Aquinas: Vi vet att katolicismen var det enda ämne som du aldrig tog upp, inte ens med dina vänner. Varför?
Lewis: Så många svåra frågor! Men ni förstår att mitt främsta skäl till varför jag inte har diskuterat kyrkosplittringen är skamen. Jag skäms över denna splittring som syns vara en riktigt smutsig skandal i vår familj. Det är ett öppet synligt sår i Kristi kropp, och ett riktigt äckligt sådant. Det finns inget heligt eller efterföljansvärt i detta, såsom martyrernas sår eller Kristi sår som Thomas fick beröra. Jag ber varje dag att dessa sår skall läkas. Jag har inte uttalat något om denna splittring, eftersom jag tror att vår Herre inte vill att jag ska göra detta. Jag tror att Gud satt mig mitt i stridens hetta, där behovet av försvar är störst och försvararna är få. Han sänder säkert andra mer duktiga teologer att besätta nya områden, men jag får försvara ”det grundläggande kristna” mot de som ej är kristna och därför gjorde jag radioprogrammen och även denna bok.
Aquinas: Dina motiv är genomtänkta och ärliga, men kanske är du också rädd att kompromisslöst skärskåda de kompromisslösa anspråk, som Kyrkan gör? Du försvar Kyrkans uråldriga argument om Kristi anspråk: att Han antingen var Gud eller en ond man, och att han aldrig skulle kunna vara just en god människa. Men hur reonerar du om de likartade argumenten från Rom? Hon gör anspråk på att vara unik och ofelbar, som ingen annan Kyrka gör. Hon har antingen rätt eller inte. Om hon har rätt så har hon verkligen rätt, och din plikt är att böja dig under hennes auktoritet, inlemmas i henne och tjäna henne som Kristi synliga kropp på jorden.
Luther: Och om hon har fel, så är hon verkligen felaktig, otillåtet arrogant och blasfemisk; och din plikt är att avslöja och motsätta dig henne av hela ditt hjärta, utifrån din kärlek till Gud.
Lewis: Jag vet inte vad jag ska säga!
Aquinas: Genom att vara utanför, har du redan givit ett svar!
Lewis: Mitt förnuft är imponerat av de romerska argumenten, men också av de protestantiska. Och mina känslor och min instinkt är från en själ från Ulster. Nu vill jag höra er berätta sanningen, så jag kan se vem av er som har rätt.
Aquinas: Vi ska försöka berätta om vår syn, så att du kanske får hjälp att finna din sanning.
Lewis: Jag är tacksam för all hjälp. Hur lägger ni upp det?
Luther: Vi kommer att argumentera för varsin bekännelse. Broder Tomas kommer argumentera för romersk katolicism och jag för den evangeliska lutheranismen. Säg mig nu om din boks kristendom är ett alternativ till Augsburg och Trient?
Lewis: Nej. Den är den apostoliska bekännelsen, som är grunden för alla senare riktningar. Min förhoppning är att koncentrationen på den gemensamma grunden kanske kan hjälpa att läka och lösa splittringen
Aquinas: Bra, men säg mig nu hur denna bokens bekännelse ses i relatation till kyrkorna?
Lewis: Som en hall är relaterad till rummen. I hallen lever man inte. All mat och bränslet, sängar och möbler finns i rummen. Hallen är en ingång inte något man stannar i.
Luther: Bra, sätt in det där i bokens introduktion, så att du inte bidrar till mer kyrkosplittring.
Aquinas: Om det är som du säger Lewis, att det är en apostolisk bekännelse borde den bli liten. Bekännelser är en minsta gemensam nämnare eller något abstrakt. Är detta en universal som är abstraherad från dess partikulärer? Om det är så, är det en teologisk hall och inte ett rum. Om det å andra sidan är konkret snarare än abstrakt, skulle det göra bekännelsen till en rivaliserande och ett nytt kyrkorum.
Lewis: Detta är ett stort dilemma, men jag tror att jag kan undvika båda. Det är varken eller, utan som evangeliet. Detta är konkret, fast och substansiellt och inte abstrakt. Och detta evangelium delar både Lutheraner och Katoliker. Kristus själv och tron på honom är inte delad. Om Han var Gud och uppstod är mera centralt och viktigare, än dogmen om Påvens ofelbarhet.
Aquinas: Detta är riktigt, men att säga att något är större än något annat, betyder inte att det mindre är betydelselöst. Änglar är mäktigare än människor och Kristus är mäktigare än hans helgon. Men alla dessa saker är väldigt stora och betydelsefulla.
Lewis: Detta är sant. Men jag vill veta hur viktiga dogmerna är som Fader Martin förkastade, utifrån att han ej fann dem i Skriften. Är de essentiella (helt väsentliga) eller accidentiella (mer perifera)? Är de accidentiella, så är en klar apostolisk kristendom det enda essentiella och protestantismen har en poäng. Om dogmerna är helt väsentliga så är det omöjligt att tala om en ren klar apostolisk kristendom.
Aquinas: Jag tror att jag kan undvika ditt dilemma. Det finns tre möjligheter, inte två; essensen, accidensen och en essentiell egenskap (eller en nödvändig accident). Kristi gudomlighet och uppståndelsen är essentiel. Om någon förnekar dessa, är han inte kristen. Latinet och fredagsfastan är förändringsbara accidenser. Och auktoriteten i en synlig Kyrka och Jesu närvaro i nattvarden är egenskaper hos essensen. De flödar ut från essensen, men är inte identiskt med detta. Så saken gäller inte om essensen eller accidensen, utan om egenskaper. Som Augustinus sa; ”i det essensiella enhet, i det icke-essensiella mångfald; och i allt kärlek”. Så vi argumenterar om egenskaper hos det essensiella och därför har vi ingen enhet.
Luther: Vad du säger om kyrkan, menar jag också gäller sola scriptura, sola fide och sola gratia. Dessa är essentiella egenskaper.
Lewis: Detta gör det hela lite kompliserat. För både en katolik och en lutheran menar att deras dogmer är essentiella, och därmed måste någon av er ha fel när det gäller de essentiella egenskaperna i den kristna tron. Detta är allvarligt.
Aquinas: Trons objekt är nu inte dogmer, utan Kristus. Dogmer definierar tron, men är inte dess primära objekt.
Luther: Därför är det viktigt att din bok centreras på Kristus. Varje mening skall ha syftet att rädda själar till Kristus.
Aquinas: Och att heliggöra dem.
Luther: Och att inte leda dem i strid om relationen mellan rättfärdiggörelse och helgelse. Och inte heller till romersk eller luthersk kristendom, utan till personen Jesus Kristus.
Lewis: Jag skall vara kristocentrisk, men menar du att bekännelser inte är viktiga?
Luther: Absolut inte. Men bekännelsen är till för våra gärningar.
Lewis: Detta var konstigt formulerat av en lutheran. Menar du att tron är till för gärningarna?
Luther: Nej jag menar att läsarens uppmärksamhet, måste riktas mot Kristus, så att deras hjärtan också riktas mot honom.