NT:S KANON
Kanon betyder rättesnöre, vilket menas de rätta skrifterna ”uppradade på snöret”. Jesus betonade att alla lärjungar skulle gå ut och förkunna budskapet och den kanonifierade Skriften avskiljdes inte förrän ca 400 år senare. Innan dess fanns ingen enhetlig norm för vad som ingick - eller inte ingick - i Skriften. Före år 90 fanns inte alla NT:s böcker och före år 50 fanns ingen skriftlig tradition, bara muntlig tradition. Kyrkans auktoritet avslutade frågan om vad som är helig Skrift, vilket pågick minst tills år 397 (eller 1563). Detta visar att Skriften själv inte är ”tillräcklig eller ensam auktoritet”. En stor del ärligt, hängivna och lärda kristna har missbedömt giltigheten av böcker i och utanför NT:s kanon. De 27 böcker som kom att ingå i NT valdes utifrån en traditionsprincip och avstämdes med tidiga bekännelser, alltså trosregler. Endast de böcker kom att ingå som - av biskopar med apostolisk succesion - hävdades ha apostoliskt ursprung.
GT:S KANON
Synoderna i Rom 382, Hippo 393 samt Kartago 397 och 417, vilka beslutade om Bibelns kanon, beslutade också att GT:s s.k. ”apokryfer” skulle ingå. En rättare beteckning är ”de deuterokanoniska böckerna”. En del svenska trossyskon har under 1800-talet förkastat dessa Skrifter, alltså utifrån en mycket sen och dessutom konstlad tradition. Före 1530 såg alla kristna dessa böcker som helig Skrift. Efter 1800 är det endast några ”nykonservativa” protestanter och naturligtvis de ej kristustroende judarna - bl.a. utifrån dessa böckers kristologiska karaktär - som förkastat dessa Skrifter. Alltså accepterar alla - inklusive protestanter, mormoner och Jehovas Vittne - synodernas beslut för NT, men inte för GT. GT:s grekiska böcker var inte ifrågasatta under den tidiga Kyrkans tid. Istället användes alltid ”Septuaginta” inklusive de 11 ”extra” Skrifterna (I NT citeras Septuaginta, alltså den grekiska översättningen av GT (LXX), nästan alltid (300 ggr). Denna alexandrinska kanon (LXX) var en absolut självklarhet i urkyrkan..) Så även i de grekiska Skrifterna finns NT fördolt. Kristus är dessa böckers uppfyllelse.
JUDISK KANONBILDNING
På Jesu tid var GT:s kanon inte definierad. År 30 i Palestina fanns minst 3 olika kanon; alltså Qumransektens, Fariséernas och Sadduceisk-Samarisk kanon. De ”extra” Skrifterna har alltid använts av alla kristna - även judar och kyrkofäderna - och citeras i NT5, även om detta inte är grund för kanon. Är det värdigt kristen tro att godtyckligt välja och vraka bland de heliga Skrifterna?
Det jag i min förskräckelse upptäckte, var att användandet av Jamnia som kriterium vid fastställandet av kristendomens böcker inte framstod som speciellt intelligent. Från början accepterades Septuaginta med alla GT:s skrifter, även av judendomen. När palestinska judar i Jamnia 90 år efter Kristus samlas och bestämmer kanon, görs detta endast för de palestinska fariséerna. Kan det tänkas att denna kanonprocess var oerhört polemisk och riktade sig mot - den nyss uppkomna judiska sekten - kristendomen?
4 kommentarer:
Redan under 100-talet har vi tecken på begynnande kanonbildning. Det är sant att den äldsta förteckningen över de skrifter som ingår i vår kanon har funnits först 367 i Atanasius påskbrev, men långt dessförinnan finns vittnen om kanons utseende hos kyrkofäder och i kanonlistor som den mest kända Canon Muratori från slutet av 100-talet. Med all sannolikhet använde de troende mycket tidigt de skrifter som vi fortfarande läser. Det är naturligt att heliga nytestamentliga skrifter fanns tidigt . Eftersom Jesus sa ”Ni har hört att det är sagt till de gamle … men jag säger er”, började man skriva ned vad han sade, detta blev kanoniskt, och det hans apostlar sade blev också kanoniskt när de talade å ämbetets vägnar. När ärkeheretikern Marcion på 130-talet e Kr börjar attackera en bibel med både gamla och nya skrifter tyder det på att en sådan kanon redan existerade! Han river ur allt ”judiskt” och ”legalistiskt”: hela Gamla testamentet, större delen av evangelierna, de passager i paulusbreven som inte faller honom på läppen. Så katastrofalt som detta var betydde nog Marcions angrepp något positivt: att kyrkan ännu klarare etablerade sin kanon.
Det som händer 367 (Athanasius påskbrev) och vid Tridentinum etablerar inte kanon – det listar de kanoniska skrifter vi nu har.
Ok, vad etablerade kanon? Någon måste satt ner foten och avgjort striderna, då Athanasius påskbrev var inte slutpunkten (innehöll t.ex. inte alla böcker i GT) och 100-talet var extremt luddigt även om det fanns en viss konsensus tidigt. Vem avgjorde?
Jag tror att man inte skall se kanonbildning alltför enkelspårigt eller legalistiskt. Det leder vilse på alla kanter.
Den legala aspekten är att de tidiga listor vi har bara med säkerhet gällde under en viss period i ett visst stift. Det säger ingenting om hur det var på andra platser och vid andra tillfällen.
Den andra fällan ligger i att man under antiken skulle vilja samla vad vi kallar för bibeln. Inte mycket tyder på det. GT var som det var, och det material som beskriver Jesus, dvs. evangelierna var också tidigt klara och spridda, även om det förekom ytterliggare och andra varianter. Det mesta avvisades av grundläggande läroskäl, men en del fanns kvar i utkanterna - t.ex. namnen på Marias föräldrar.
Den tidiga kyrkans historia, Apg, fanns i många tappningar. Det var ju ofta det egna stiftets historia & ursprung, och dessutom fanns det gott om levnadstecknare till alla apostlar. Lukas-versionen var emellertid den som fick mest spridning, men det är ett ganska romerskt perspektiv. Man bör inte glömma att den kaldeiska kyrkan var nästan lika omfattande, men med andra förutsättningar, liksom att också den koptiska kyrkan spridit sina tentakler långt bort ifrån Rom.
När det gäller breven såg man dem som auktoritativ undervisning, men det fanns också från andra källor, inte minst de tidiga biskoparna. Det var först efter en tid man började betrakta apostlarnas brev som speciella.
När man formellt började diskutera en kanon var frågan inte om någon bibel, utan vilka texter som man skulle använda i liturgin. Då hade alltså texterna "blivit" heliga, och man började så småningom att betrakta dem som Guds ord.
De diskussioner som förekommer brukar blanda samman olika frågor. Det förefaller bero på att man antar att man under antiken hade en modern bibelsyn. Så var nog inte fallet. Man hade förmodligen helt andra förväntningar på texterna, och på bibeln över huvud taget. Dessutom utvecklades det under tidernas gång.
Jämför gärna med den judiska förväntan: Lagen innehåller ursprunget och förbundet, profeterna innehåller löften och ledning, övriga skrifter är allt möjligt från bönbok och lovsång till att Gud leder folket genom historien. Det är inte så moderna kristna ser på GT...
Skicka en kommentar