lk 218-249; KKK 1066-1209 och 2177-2179 sammanfattade; liturgi är den kristnes deltagande i Kristi frälsningsverk, såsom Han gett det till hela Kyrkan. Vi förstår hela Kyrkans - huvudet, den himmelska och jordiska - väsen utifrån en liturgisk erfarenhet. Undervisning och inlevelse är nödvändig för att vi ska förstå liturgin.
Vi lever i en snabb, lättfotad och lättsmält tid. Allt ska förstås omedelbart och utan förpliktelse. Liturgin1 förenar nutid med evighet, himlen sammansmälts med jorden. Denna himmelska lek kan vara svår att förstå och det kan ta mer än ett helt liv att förstå den kyrkliga liturgin. Men (p)å andra sidan har vi en evighet på oss. Vördnaden, heligheten och Guds närvaro kan dock alla känna och förstå från första stund. Därför är det bästa sättet att lära känna Kyrkan att börja delta i mässans mysterium. Observera att jag inte skriver ”åhöra” mässan, utan att aktivt deltaga2 i firandet. Att leva sig in i hur Kyrkan lever ut tron, gör att man också förstår tron. ”Lex orandi, lex credendi” - se lk 228 - alltså såsom Kyrkan tror så ber hon också (Kyrkornas medlemmar ber mässan) och som hon ber, tror hon också. Kyrkans liturgi kan sägas vara Traditionens levande minne, för såsom hon alltid bett så tror hon också. I liturgin är hon mest sig själv och närmast sin Herre; som förädlar och förnyar allt. Liturgin spänner över alla kulturer och infogar i den urkristna – snarast judiska – formen, element från alla trons åldrar3. Liturgi är en talande tystnad4, där riter symboliserar det som ord inte kan greppa. Mässans centrum är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Ordet hör ihop med bordet, för invid altare och kors blir mysteriet närvarande i synliga tecken. Himmel möter jord.
Liturgi har i vår del av världen varierat en hel del, men i dess kärnform är den densamma - lk 249 - och har funnits sedan tidernas begynnelse. Liturgin har varit Guds sätt att handla med sitt folk; i alla tider, överallt och hos alla. Formen kommer att bestå även bortom evigheten, se Upp. Alltför frifräsande kristustroende svenskar behöver därför åter lära sig att tillbe och lovprisa Gud liturgiskt, vilket judar, de flesta kristna och även muslimer redan förstått. Liturgi, med sitt himmelska ursprung, kan inte bortrationaliseras. Se i Skriften om tidebön5 i; Ps 119:62, 164; Apg 3:1; 10:9, 30; 16:25; 1 Tess 3:10 och om kyrkoåret6 i 2 Mos 20:11; 23:14-16; 3 Mos 23; Joh 7:37; Apg 20:6-16; 1 Kor 16:8 samt se också himmelsk liturgi i hela Upp7. De första utförligare beskrivningarna av den kristna liturgin är från 100-talet i St Justinus Martyren:s ”Apologia prima”. Samma mönster återfinns även i 90-talets Plinusbrev och den senare Apostoliska Konstitutionen. Här beskrivs liturgin enligt följande (parenteser hänvisar till ”Apologia prima”);
Ordets liturgi [från judisk synagoge rit]
1) Läsningar ur Skriften (67:3). 1 Tim 4:13
2) Predikan av biskopen (67:4). Apg 20:7
Allmän förbön (65:1; 67:5). 1 Tim 2:1-3
Eukaristins liturgi [från judisk påskmåltid]
4. Fredskyss (65:2). [fridshälsning8] 1 Kor 16:20
5. Offertorium, där bröd och vin frambärs (65:3; 67:5). 2 Kor 9:13
6a. Eukaristiböner9 av biskopen (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
6b. Inskjuten konsekration m. instiftelseorden (65:5; 66:2f). 1 Kor 11:24-26
6c. Eukaristibönen avslutas. Folkets ”Amen”! (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
7. Kommunion (65:5; 67:5). Apg 2:42; 20:7
Därefter följer, i Apologia Prima, en beskrivning av hur eukaristin bärs till de sjuka genom diakonerna (67:5) och hur kollekt tas upp (67:6, jämför med 2 Kor 8:14f; 9:5-8) och att söndagen är den kristna högtidsdagen. Allt ovanstående sägs vara lärt av Kristus, vilket också sägs vara meddelat till apologins läsare att följa. Kyrkans liv fungerar i princip på samma sätt idag som den ovan tidigast beskrivna antika liturgin. Kyrkan har alltså alltid behållit känslan för det sakrala, heliga, sublima och vackra. Urkyrklig spiritualitet har även bevarat; altare, tabernakel (lk 246) liturgiska skrudar samt heliga avskilda rum. Därför bör hela människan och alla hennes sinne delta i den heliga liturgin; alltså ”lex orandi, lex credendi”.
Den nordvästliga kristendomstypen har ofta negligerat stora delar av liturgin och skönheten i gudstjänsten, undantagen vissa anglikanska och högkyrkliga10 sammanhang. För att citera den lutherske forskaren Wellhausen; ”Protestantisk liturgi är i grunden katolsk, men med hjärtat utrivet.”. Det kyrkliga livet i Sverige reducerades till att sitta av ett antal predikningar och sjunga med i sångerna; alltså en liturgisk reduktion. Kyrkobyggnaderna har med samma anda förenklats, alltså ”lex orandi, lex credendi”. Under 1800-talets Sverige fanns i varje by en vitkalkad ”kyrkolada”, eller en nyare ”Tegnerlada”, samt minst ett konkurrerande missionshus. Alla hade en avsaknad av mässa, men med långa och slingrande predikningar. Guds hus blev ett vitmålat rum med ett tomt kors i dess ena ända, för att rama in predikstolens centrala plats. Detta kan inte betecknas vara Kyrka fullt ut, men väl missionshus.11
1 Apg 13:2 och Hebr 8:2, 6 använder grekiskans ”leitougia” som betyder offentligt verk.
2 Det är skillnad på att vara åhörare och delta. Vi ska inte be i mässan, utan be mässan. Kyrkans liturgi är ett skeende som vi lever oss in i och där uppenbaras kristendomens essens. Här växelverkar givande och tagande. Vi lämnar och tar emot i växelverkande, sköna, symmetriska och rytmiska riter. Detta kan alla delta i - dock kan icke-katoliker naturligtvis inte kommunicera och motta eukaristin - innan vi förstått och lever det fulla kyrkliga livet.
3 KKK 1145 – 1162.
4 För en utmärkt introduktion till liturgin se MARTLING, den talande tystnaden. Den är luthersk och dessutom fantastiskt bra. Dessutom blir titeln än bättre i kyrklig miljö, då sakramenten firas i tystnad.
5 För er som inte vet vad tidebön är - vilket då visar att många svenskar inte fullt ut lever det liturgiska livet - kan detta förklaras utifrån judisk sed att be under flera tidsperioder under dagen. Bönen gärdades (omslöts) av dygnets växlingar, genom tidegärdens samlade böneskatter, hämtade bl.a. från judarnas bönbok; ”Psaltaren”, se 1 Kor 14:26; Ef 5:19 och Kol 3:16. Se lk 243 och SKB, s381, 456.
6 Judarna firade tre stora fester på våren (2 Mos 23:14-19). Jesus instiftade nattvarden på påsken (Pesach), var begraven på skördehögtiden (Matzot) och uppstod på osyrade brödets högtid. Pingsten (Shavuot) fick också en omstrukturering i det kristna året. Däremot är de tre höstfesterna inte med i det kristna kyrkoåret. Rosh Ha-shana (1 Tess 4:16b; Upp 8:6ff), Jom Kippur (Matt 16:13-17:9 tillhör denna fest utifrån 17:1a och 4b) och Sukkot (Matt 17:4b) hör framför allt yttersta tiden till, då trumpeter skall ljuda, dom skall hållas och folken skall samlas i det väldiga himmelska tabernaklet.
7 Se t.ex. Upp 1:13; 2:17; 3:20; 4:8; 5:6, 8, 14; 6:9f; 8:3f; 11:19-12:2 och 19:9. Och läs HAHN, Lammets måltid; Mässan som himlen på jorden, för en utomordentlig genomgång av uppenbarelsebokens koppling till liturgin och mässan.
8 I väst kysser vi inte varandra vid hälsning (vilket sker i orienten). Vi tar i hand! Detta är exempel på inkulturation, vilket Kyrkan alltid använt sig av. Dessutom har riten bytt plats, men kvar finns den.
9 ”Eucharistia” är gr. för tacksägelse, Matt 15:36; Joh 6:11; 1 Kor 11:24; Fil 4:6; 1 Tim 2:1 och 4:3f.
10 Högkyrkligheten har främst efter 1950 återupptäckt och infört kyrkoliturgi i Sverige.
11 Missionshus behövs. En kyrka har altare, där eukaristi firas ofta. Ett missionshus har haft och har en uppgift att fylla och bör inte förringas. Men detta kan inte vara allt. Reduktion är förminskad fullhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar