Kristi Kyrka i norra Europa är idag en spillra av vad den varit. Nordväst har deformerats! I denna avdelning kommer vi till den senare kyrkohistorien och börjar med två kyrkliga missförstånd och koncentrerar oss sedan på reformationstiden och dess svenska efterverkningar.
Medeltiden var inte enbart ljus och fromhet. Kyrkan kom under senmedeltiden att splittras och innan dess var hon djupt förfallen på vissa platser. Ämbeten såldes och köptes, flera påvar uppfattades ”regera” samtidigt samt pesterna for fram. Även inkvisitionen och korståg kom att tillhöra det senmedeltida livet. Just fanatism och mörker förknippas oftast med det medeltida hos ”vanliga hederliga svenskar”. Men var allt så mörkt och hemskt? Splittringens konsekvenser lever vi med än idag och är en fruktansvärd realitet och pesterna förstörde många miljoner människors liv. Men korståg och inkvisition är de händelser som alltid dyker upp i kyrkokritiska sammanhang. Kan dessa händelser då försvaras? Ett kort svar är förvisso nej och det är därför Johannes Paulus II ofta bad om ursäkt och förlåtelse för de destruktiva händelser som Kyrkan varit involverade i. Men är Kyrkan en korrupt maktorganisation som förföljt och förföljer oskyldiga för sitt stora nöjes skull? Även om detta skulle ha varit sant, ger det inga verkliga skäl att lämna Kyrkan. Men svaret på frågan om påvarnas blodstörst beror också mycket på vad vi jämför med. Om vi tar en titt på senmedeltidens regenter och statsöverhuvud, framstår kyrkliga män och kvinnor som sanna helgon. Tiden var ibland mörk. Feodalväldet1 var krävande och ibland kvävande. Rätten förkrymtes och makterna stred för att utvidga sitt inflytande maximalt. Mitt i denna maktkamp fanns Roms biskop, som utan militära medel, fick enormt makthungriga kungar och kejsare att böja sig. För om de inte löd, blev de uteslutna från den kyrkliga gemenskapen. Många fick så att säga ”krypa till korset” och få upprättelse i Rom.
Reformationstiden har påverkat vår kultur djupt. Avsnitten om reformationen är det mest polemiskt i hela boken. Detta kapitel är skrivet av en människa som levt nära alla dessa kyrkor och samfund och som tänkt och trott precis så. Jag har gjort mitt yttersta till att få omdömena att bli ärliga och raka, utan pajkastning. Vad jag framför allt vill visa i följande avsnitt är varför fullheten av kyrklig tro behövs, genom att visa några verkliga problem och brister hos kristna rörelser som upstått i Sverige. Splittring är en oundviklig konsekvens av att auktoriteten är flytande i flera nyreformatoriska rörelser. När det brinner i kyrktaken kan jag inte bara viska, utan måste ibland ropa. Om någon känner sig sårad av det jag skriver, ber jag om ursäkt, för det är inte min mening. Det finns dock mycket sunt och positivt i andra kristna samfund och kyrkor, men det finns bara ett sammanhang som är fullbordandet av dessa strävanden och som har kvar hela fullheten av Kristi Kyrka. Här kan tron växa och ge fullhet och helhet av hela den kristna förståelsen. Runt St Petrus finns vårt gudomliga hem och där vi kan vara Guds familj fullt ut. Det säkraste och effektivaste sättet att bli ett helgon, är därför att följa Kyrkans tro. Men Gud frälser alla som vill bli frälsta; när, var och hur Han vill. Alla kristna sammanhang är viktiga, men inte lika fulländade. Tumregeln är att ju fler splittringar desto färre dimensioner - av det fulla kristna livet och tron - har förblivit fullt intakta.
Splittringen beror oftast på olika auktoritetssyn bland kristna, men framför allt utifrån synd som marinerats in i nästan alla kristna själar och speciellt några som vill ha mer makt. Kyrkans problem har alltid varit att hon haft för få helgon, även om de varit flest just hos henne. Många nykristna grupperingar har förstått delar av tron bättre, men ingen greppar fullheten och enheten mer komplett än Kyrkan. Detta får aldrig ge en attityd av triumfialism i Kyrkan. Kyrkotrogna personer är inte bäst! De är inte heller Guds enda kandidater till; ”det himmelska priset för den enda rätta tron”, för detta pris kommer aldrig att delas ut. Men Kyrkan har fått den oerhörda gåvan att kunna ha en instans som kan avgöra vad rätt tolkning är och hur rätt lära och liv ser ut. Hon förvaltar fullheten. Den fullhet, som Kristus givit henne och den auktoritet som kommer från Honom. Detta ska tacksamt tas emot, men inte användas som ett vapen. Kärleken är det enda kristna vapnet och jag ber om förlåtelse om jag inte använder detta vapen på ett värdigt sätt i de följande meningarna. Min resa har gett mig sår i den miljö jag växt upp i och dessutom är jag inget helgon och lever inte ut den gudomliga kärleken på ett fullvärdigt sätt. Sanningen kan vara lätt att se, men sanningen är inte alltid lätt att beskriva och kan vara ännu svårare att följa i det egna livet. ”Herre förbarma dig över mig syndare” och ”Herre förbarma dig över alla oss som vill följa dig”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar