SPANSK INKVISITION
Om vi granskar den spanska inkvisitionen, som var den blodigaste och pågick ungefär 1483-1800, så var denna inkvisition mestadels kungamaktens egen kamp mot judiska och muslimska infiltratörer. Denna privata inkvisition drevs till ytterlighet, ofta utan påvligt godkännande, t.ex. redan 1482 anklagade påven spanjorerna för att fängsla, tortera och avrätta oskyldiga. Bakgrunden var 700 år av inbördeskrig och speciellt de blodiga moriska krigen 1480-1492 och i dess kölvatten blev allt ”icke-kristet” eller snarare allt ”icke-urspanskt” stämplat som farligt. framför allt de muslimer och judar som konverterat och misstänktes för att vara spioner – vilket naturligtvis existerade i någon mån – råkade illa ut. Men där de kyrkliga makthavarna fick råda, blev domarna alltid mildare och återhållsammare och tendensen att benåda blev alltid betydligt större. Värst var inkvisitionen under Torquemada (judisk konvertit), som var storinkvisitor 1485-1498 och som organiserade den spanska inkvisitionen. Påvarna protesterade flera gånger mot detta. Men de hade inte alltid kontroll över spanskt händelseförlopp, se t.ex. då ärkebiskopen fängslades 1558 och det tog 8 år av aktivt förhandlande innan Rom fick honom fri.
1538 fanns det 19 inkvisitionsdomstolar utbyggda i Spanien, vilka styrdes centralt av storinkvisitorn. Domstolarnas metoder var föga förtjänstfulla. Tortyr användes ofta (2-5 %) och grymhet var inte ovanlig. Den spanska inkvisitionen förtjänar inte mycket beröm, men inte heller att överdrivas. Offren var många, då ett tusental avrättades under Torquemada. Kom ihåg att spanska inkvisitionen var kungens privata domstol, efter 700 års inbördeskrig. Dock hade spansk inkvisition under några perioder också svag kyrklig koppling. Kyrie eleison!
KYRKANS MAKT OCH HANDLANDE
Hur var det då med Kyrkans tolerans i medeltidens slutskede? Först måste sägas att varje historisk epok måste dömas efter den tidens värderingar. Inte ens i inkvisitionens tidevarv var Kyrkan speciellt aggressiv, vilket bland svenskar anses vara ”den mörkaste av alla tider”. Så länge som något är felaktig och endast påverkar den enskilda kristne ifråga, exempelvis nominalismen, så lämnade Kyrkan dömandet åt Gud. Människans samvete var helig mark även under denna tid och i dessa situationer. Men om felaktigheten spreds offentligt och påverkade många människor, hade Kyrkan en rätt och en plikt att skydda tron och upplysa om felstegens konsekvenser. Därmed fick den kristne som lärde ut felaktigheter ta konsekvenserna av sitt handlande. Men först gav inkvisitorn alltid en nådemånad under generalinkvisitionen. Under denna frist kunde alla vända om och återförenas med tron. Om någon biktade och bekände var saken snabbt ur världen, efter en kort tids bot. Om inte nådemånaden gav resultat inleddes specialinkvisitionen. Här gjorde inkvisitorerna ansträngningar att tala till rätta de ledande personer som kvarhöll heresi. Därefter om personen inte ändrade sig, efter en längre tid och efter ingående domstolsförhör, uteslöts personen ur den kyrkliga gemenskapen om de fasthöll vid sin falska lära. I dåtidens samhälle, innebar detta att personen utlämnades till samhället och då lämnade Kyrkan frågan. Kyrkans vapen över dess medlemmar var, är och kommer alltid vara av enbart andlig art. De kunde låta myndigheterna använda tortyr, vilket var alltför vanligt under denna tid. Men de fick enligt kanonsk lag bara utnyttja detta en gång, vilket sällan skedde (undantaget Spanien).
Efter Kyrkans uteslutning tog staten över. Heretikerna var före detta kristna, vilka hade övergivit tron. Under denna tid sågs heresi som landsförräderi. Att lämna Kyrkan sågs som det största hotet mot samhällets fortlevnad och bestånd. Det var en tid då religion och samhälle var alltför tätt sammankopplat. Under medeltiden blev den kristna tron alltför dominerande i politiskt hänseende. Statens välbefinnande blev därför alltför uppbundet med tanken på religiös enhet. En attack mot Kyrkan sågs som en attack på samhället. Denna helt felaktig syn gjorde att myndigheterna tog på sig uppdraget att straffa heretiker, vilket naturligtvis är något som inte kommer upprepas. Men tyvärr tänkte människor fel och handlade fel, även under denna tid. Men vi får heller inte glömma att under denna tid, gick nåden ofta före rätten. Alltså inte makt (eller hudfärg, klasstillhörighet mm) före nåd som vid dödsstraffsdomar i det moderna ”upplysta” protestantiska USA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar