onsdag 18 augusti 2010

Vad bör vi göra med Svenska Kyrkan?

Efter Stefans Svärds och Bengt Malmgrens och hd bloggartiklar vill jag också bara säga något kort!

Svenska Kyrkan är den som är mest lik den katolska; men hon rör sig allt längre bort. I det mesta har hon varit sin moder ganska lik, men nu börjar en begynnande lik-stank skymtas. Snart finns så lite kvar av arvet och ledningen verkar vara så oerhört mån om att avskaffa verklig kristendom att det får en att börja gråta! Svensk kyrklighet saknar reell kyrklig auktoritet och dogmatisk struktur. Hon är ofta tragiskt tvingad att vända sin kappa efter den dominerande åsiktsvinden.

Det finns en rest som beundransvärt vill leva kyrkligt i lutherdomen, likt anglokatolicism1. Att med grenteorin desperat klamrar sig fast runt ledarna i Uppsala är svårt. Joh 15 har en intressant poäng i vers 6, där Jesus säger; ”Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.”. Därmed inte sagt att alla ”kyrkliga svenskar” hamnar i elden. Poängen är snarare och min ärligt ställda fråga är om de höga herrarna och prästinnorna i Uppsala är kvar i Kristi kropp? Läromässigt finns iaf tyvärr mindre och mindre kvar av den kristna tron.

Svenska församlingarna har blivit politiskt styrda och så får ingen ”kyrka” fungera. Sorgligt nog fungerar inte svensk ”folkkyrkotanke”1. Här finns ett splittringsförfarande med feministteologer, befrielseteologer, kommunistteologer, ateistteologer och kvinnoprästmotståndare inom lutherdomen. Och tro mig, det finns inte mycket som förenar rörelserna (inte ens kristologin). Idag är kyrkligheten i Sverige i enormt behov av sund auktoritet. Rätt många börjar vända blicken mot Rom och bort från det ”lilla röda huset” i Uppsalas centrum. Svensk kyrklighet2 lever i ett allt mer trängt läge; politiskt, ekonomiskt och anseendemässigt. Hennes ledning är - eller i alla fall var - politiskt tillsatta ”rödskägg” och ”rödstrumpor”. De är ofta prästsöner eller prästdöttrar som gjort uppror. Därmed vill många göra om tron så att den blir politiskt korrekt och passar i samtiden3. Sist har vi också de ”folkligt” valda politiska representanterna, som ofta inte bryr sig ett skvatt om kristen tro. De styr över en kyrka, vilket större delen av folket inte har kontakt med mellan vagga och grav. När skymningen sänker sig över den medeltida svenska byns kyrkobyggnad, vänder en och annan präst sin bön till Gud och sitt hopp till Rom. Frågan är om något annat kan rädda svensk kyrklighet än - att gå till de källor som hon delvis avvikt från - Gud och Rom. ”Kyrie eleison”!

Grundorsaken till kyrklig splittring från början är många gånger kyrkliga personers bristande trohet mot det Kyrkan fått. Det är t.o.m. så att reformatorernas viktiga dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från Kyrkans nominalism. Kyrkans män är inte alltid Guds bästa barn och har djup delaktighet i splittringar. Allt verkligt liv är dock härlett från Kyrka, där all sanning finns fulländad. Hon är fulländningen av alla strävanden och alla djupdykningarna som existerat, existerar och kommer att uppkomma. Kyrkan är målet för alla strävanden och allt gott, skönt samt rätt som finns. Därför är Kyrkans gemenskap ett verkligt hem. Här kan hela mänskligheten och alla strävanden fullkomnas och därför behöver inte ”ärkeprotestanter” som jag själv omvändas. Så konvertiter som jag behövde bara behålla allt sant - allt det goda och allt skönt som jag redan fått - och fullkomna resten, t.ex. min ”rosianska” (Rosenius och Rosendahl) fromhet - med stark kristuscentrering - får fullkomnas i en fullvärdigare ekklesiologi, antropologi, soterologi och teologi. Att bli fullt ”ortodox” - rätt tillbedjan och tro - är att bli mer urluthersk, karismatisk och med större kunskapsdjup i; Skrift, historia och tradition. Att komma hem är att bli än mer vad du var tänkt att bli. Se Piltz

1 Newman och Pusey initierade en rörelse bland anglikaner som ser sig som gren av Kyrkan (via media).
1 Svenska folkkyrkotanken har två problem, dels vill man inte vara ”Kyrka”, dels har man inget folk.
2 Det finns absolut fortfarande kyrkligt liv i några svenska lokala kyrkligheter.
3 Detta är ett gammalt problem vilket leder till att den ”moderna” form av tron som bejakas, redan blivit förlegad. Sorgligt nog brukar de som vill förändra tron inte vara i tiden, utan en generation efter. Det var oftast sin föräldrageneration de gjort uppror mot. När någon lyckats omvandla läran till det som de själva tror på, finns det få som tror på just de ”innedogmerna” längre. Den som gifter sig med samtiden, finner sig snart bunden vid ett lik. Eller annorlunda uttryckt; ”en kyrka som strävar mot att bara vara i tiden och aldrig utmana, blir kulturellt irrelevant”. Få människor blir kristna för att det är så roligt (eller inne) att vara kristen. Varför skulle någon bli kristen om det inte gör skillnad? Och den som gifter sig med samtiden blir snart änka...

10 kommentarer:

Den Förlorade Sonen sa...

Det bör väl SvK:s ledning svara på.

Från min sida, absolut ingenting.
SvK gick inte fel på 50-talet utan på 1500-talet. Sedan har det gått som det gått och det kunde man ju räkna ut från början.

Den Förlorade Sonen sa...

Let us pray for heretics and schismatics, who rend the Mystical body of Christ, that they may return to the unity of the Church.
O Most Merciful Jesus, who are goodness itself and who dost not refuse divine light to those who humbly seek, receive into the abode of Thy Most Merciful Heart the souls of heretics and schismatics. Attract them by Thy light into unity with Thy Church, that they may praise the liberality of Thy Mercy with us for all eternity. May those who have rent the cloak of Thy unity Draw from Thy Heart a surging torrent of Mercy. For Thy Mercy alone, O Lord, Can lead these souls out of error. Eternal Father, look down with Mercy, we implore Thee, upon the souls of heretics and schismatics, who have abused and squandered Thy graces and who stubbornly persist in their errors: look not upon their evil, but upon the love and the bitter Passion of Thy Son, who, about to suffer His Passion, so ardently begs of Thee: “That they all may be one” (John 17,21) -- and grant, that they may return to that unity as quickly as possible and that they may praise Thy Mercy with us for all eternity. Amen.

Annorzzz sa...

DFS: "SvK gick inte fel på 50-talet utan på 1500-talet. Sedan har det gått som det gått och det kunde man ju räkna ut från början."

Anders; ja tyvärr :-(
Avfall gör att du faller av från fullheten och auktoriteten.

hilaron sa...

Håller med Den Förlorade Sonen. Svenska kyrkan har inte giltig ämbetsvigning och inte giltig apostolisk succession, har därmed inte heller giltig eukaristi. Löftet som Jesus gav Kyrkan gäller inte Svenska kyrkan och har aldrig gällt den, utan endast Jesu Obefläckade Brud: den enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Som sagt, Svk gick inte fel på 50-talet utan på 1500-talet.

Och grenteorin är ju uttalat heretisk. Tycker det är beklämmande att du inte skriver något om att Newman avfärdade den och trädde in i den sanna Kyrkan. Och Svk ligger ju avsevärt längre bort från Kyrkan än anglokatolikerna, som i alla fall menar sig ha de sju sakramenten (vilket de ju inte har å andra sidan).

Allt gott!
David

Annorzzz sa...

HILARION: Tycker det är beklämmande att du inte skriver något om att Newman avfärdade den och trädde in i den sanna Kyrkan.

AG: Jag förutsatte bara att alla visste det. Det var inget medvetet försök att mörka... :-)

Stefan Herczfeld sa...

Kanske SvK inte enkelt kan betraktas som något enhetligt...

Man har flera uppdrag: dels finns fortfarande något av kommunal karaktär, eftersom man har den överväldigande majoriteten som medlemmar på de flesta håll, och men hanterar gemensamma medel för aktiviteter av gemensamt intresse.

Sedan finns det en social aspekt med många goda inslag, allt ifrån stadsmissionen till barn- och ungdomsverksamheter, liksom att kunna vara stöd i svåra situationer eller vid olyckor.

Sedan finns det starka kulturella inslag med allt ifrån byggnader & historia till musik.

Sedan finns det verksamheter som har med livets skiften att göra, t.ex. dop, konfirmation, giftermål & begravning.

Härutöver förekommer också ett regelbundet gudstjänstfirande, med gemensam bön, där man ofta läser ur den heliga skrift.

Mindre verksamheter rör utlandet, utbildning och annat.

Allt detta är sammanvävt och hänger ihop. Min personliga uppfattning är att det mesta är av godo. Däremot får jag känslan av att det kan fattas något, och jag tror att det har med utgångspunkterna att göra.

Kyrkans viktigaste mål måste vara själarnas frälsning, dvs. att föra människor till Gud. Det kan självklart innefatta allt det jag nämnt ovan, och mycket mer, men det riskerar att gå på tomgång om man tappar utgångspunkten. Då löper man också större risk för att prioriteringarna blir mindre lyckade.

Jag tror att SvK har en kärna av troende människor, samtidigt som det finns många anställda och engagerade som kanske är mer ljumma i sina gudsrelationer. Detta är ett problem, liksom det är ett problem att många av medlemmarna inte nås på ett meningsfullt sätt. Problem innebär samtidigt möjligheter, utmaningar och kallelser...

Anonym sa...

I ett samhälle där rotlösheten utbreder sig och där sekulariseringen fortskridit under flera hundra år och där de protestantiska kyrkorna blir allt fler och har allt mer skiftande och olika både innehåll och budskap - i ett sådant samhälle är det förståeligt att katolicismen går framåt.

Besökte själv en mässa och måste erkänna att jag gjorde en utandning som var den djupaste och sannaste på många år. Kändes (i själen) så hemmastatt och lugnt trots att jag aldrig varit inne i en katolsk kyrka.

Men trots det och den dragning som "känslan" av lugn vill ge mig så har vi ju också rustats med ett förnuft och jag ser tre oerhört stora hinder för att bli katolik.

1. Samhället/framtiden och att ställa sig in i en kyrklig tradition med så stora maktambitioner och så mycket av världslig makt.
2. Synen på kvinnor som fullvärdiga människor och tjänare.
3. Synen på den Helige Andes gåvor och ledning.

Både samhället och kyrkan är levande kroppar och den Helige Ande måste ha utrymme att leda i stunden om Gud har ett angeläget ärende till 1. ett land, 2. en stad, 3, en individ eller grupp av människor. Detta förhindras nästan helt av en för stelbent liturgi och vårdande av (både heliga och levande samt eventuellt döda) traditioner.

(obs! framträder alltid med namn men min dotter hade varit inloggad på gmail och om jag loggar ut från kontot kanske jag förlorar texten, men mitt namn är Gun-Britt Johansson)

Gun-Britt sa...

OBS! Jag är medveten om att jag slår "lite i luften" och att mitt inlägg inte på ett direkt sätt har så mycket med frågan "Vad gör vi med Svenska Kyrkan". Men om någon är intresserad av min inställning i den frågan så har jag yttrat mig ett flertal gånger på både Bengt Malmgrens blogg och på Stefan Swärds hemsida.

hilaron sa...

Gun-Britt: Jag tror att din känsla i detta fall är mer att lita på än de förnuftsmässiga skäl som du framför. Jag är ju givetvis katolik och har väl en "partisk" hållning så att säga. Jag vill därför bemöta dina förnuftsmässiga invändningar, därför att jag tror att förnuftet säger oss att katolska Kyrkan är rätt ute i dessa frågor som du tar upp.

1. Angående samhället. Paulus säger "Anpassa er inte efter världen utan låt er förnyas i Ande och sanning." Framtiden ser mycket mörk ut för en katolik och det finns ju många profetior om att vi är inne i den sista tiden, att vi är i perioden för det stora avfallet som Paulus säger måste komma före Jesu återkomst. Men det kan aldrig vara ett argument för att Kyrkan ska sluta predika det fullständiga evangeliet om Jesus Kristus, vi måste fortsätta hävda Jesu Kristi rätt att härska, inte bara över individer, utan även över nationer och stater. Att Kyrkan skulle ha världslig makt i dagsläget ser jag inte som ett särskilt sanningsenligt påstående. Hur många i västvärlden använder preventivmedel, mördar sina barn i moderlivet, begår sodomi, behandlar söndagen som vilken annan dag som helst, ockrar, missbrukar Herrens namn osv. osv.? Allt detta sker med staternas tillåtelse och i vissa fall aktiva uppmuntran. Jesus Kristus måste återigen härska i världen, inte bara över individer utan även över stater.

2. Kvinnor är fullvärdiga människor. På vilket sätt skulle Kyrkan förneka detta? Jag antar, givetvis med reservation för att jag har fel, att du menar att kvinnor inte har tillträde till ämbetsvigningen. Det har alltid varit Kyrkans Tradition att kvinnor inte har tillträde till prästämbetet och denna ofelbara lära bekräftades som sådan av vördnadsvärde Johannes Paulus II i Ordinatio Sacerdotalis (han bekräftade att det var del av det ordinarie och universella läroämbetet, dvs. att det alltid och överallt har lärts av Kyrkan och därmed är ofelbart). Det betyder inte att kvinnor inte kan tjäna Gud, det kan de givetvis. Men på samma sätt som en man inte kan bli moder, med alla de privilegier som följer med det, så kan inte en kvinna bli diakon, präst eller biskop. Men vi är alla kallade till helighetens höjder, den fullkomliga kärleken, och det förvånar mig att du säger att Kyrkan inte betraktar kvinnor som fullvärdiga människor när den Saliga Jungfrun är den skapade varelse som vi ärar allra högst, till och med över änglarna.

hilaron sa...

3. Kyrkan är helt på det klara med att vi behöver den Helige Ande och Hans gåvor. Den Helige Ande verkar på många sätt. Låt mig återigen anta att du menar att Kyrkan inte är öppen nog för den "karismatiska" rörelsen, med reservation för att jag återigen kan ha fel. Den karismatiska rörelsen hade sin början i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och kan därmed inte betraktas ha sina rötter i den apostoliska Traditionen. Den karismatik som kännetecknar den katolska Kyrkan är inte mindre "spektakulär" än den karismatiska rörelsens karismatik. Vi har profetior, visioner, extaser, helanden, tungotal (även om detta begrepp är väsensskilt från glossolalia inom katolsk Tradition) och alla de andliga gåvorna, men vi har något som den karismatiska rörelsen saknar: helgonen. Dessa är den Andens frukt som Skriften talar om. Så även en person som S:t Thérèse av Lisieux, som inte hade några av den Helige Andes singulära nådegåvor, är fortfarande ett av Kyrkans största helgon, därför att hennes liv var genomsyrat av kärlek och sanning. För låt oss återvända till 1 Kor 13, är inte den karismatiska rörelsen ekande brons, när man saknar den teologala dygden övernaturlig kärlek, detta radikala självöverlåtande till Gud som endast kan komma av nåd (och under ordinära omständigheter endast genom det Heliga Dopet, och om nåden förlorats genom den Heliga Boten). Det Paulus i princip säger är det som Kyrkan alltid har lärt, om du inte lever i nådens tillstånd, dvs. i Guds vänskap, så betyder inte dina gärningar eller dina extraordinära gåvor någonting, de bär ingen förtjänst med sig.

Den s.k. "stelbenta" liturgin har ett djup som saknas hos "karismatikerna", åtminstone om man går till de antika och apostoliska liturgierna: den klassiska romerska riten, de andra latinska riterna och de östliga liturgierna. Jag kan hålla med om att den moderna liturgin är tappad på mycket av sin andliga styrka, men snarare just därför att den tillåtit fler "val" än för att den är för stelbent. Det är just när vi låter oss fångas upp i det mysterium som sker framför oss, att Jesu Kristi Offer på korset förnyas ännu en gång för oss som är närvarande, som vi närmar oss kärnan i vår tro. Detta närmande har fäderna och helgonen alltid menat hindras av en bundenhet vid känslorus. Insikten är att det är i den stilla vinden som Gud talar till oss, precis som Han talade till Elia, inte genom dunder och brak på ett känslomässigt plan.

Allt gott!