Grundad eller grundlös skriftsyn

Denna artikel publicerades ursprungligen på Aletheia. Eftersom jag hamnar i modering där kan det finnas skäl att publicera den här också...

De ortodoxa Kyrkorna och den katolska växer i Sverige. Dessa har ett annat auktoritetssynsätt än de nykristna, som ofta hävdar ”Skriften allena”. Många nyare samfund – dock inte alla – inser dock att tradition, Skrift och Kyrka är tätt sammanflätat. I Skriften möter vi Gud Fadern, Sonen och den helige Anden. Skriften är därmed Kyrkans ovärderligt stora skatt. Idag finns en polarisering i två halvsanna dike; fundamentalister – med betoning av ”Sola Scriptura” – och liberalister. Svensk inställning till skriften har antingen varit att den står över allting eller att skriften är smörgåsbordet som vi plockar några innedogmer ifrån. I de otroligt liberala strömningarna finns många i betydande ställningar inom ledarskiktet i svenska samfund, där många har missuppfattat skriftens betydelse och ibland kastat ut skriften helt (SvK). Å andra sidan har vi fundamentalistiska grupperingar (som är i kris), och som ”överbetonar” bibelns auktoritet. Normannen Tjörhom skriver; ”Fundamentalismen utestänger oss från bredden och rikedomen i Guds uppenbarelse såväl som i kyrkans tradition.” Dessa nyprotestantiska samfund har sökt göra sig av med all ”tradition” och hierarki och betonar ensidigt och med övertro; ”Sola Scriptura”. Den starka betoningen av ”Sola Scriptura” har gjorts dels av kärlek till skriften och dels att några har en skräck för att andra kristna (och liberalteologer) inte har denna kärlek. Det är bara att erkänna att ibland saknar tragiskt nog några kyrkliga personer den mest basala bibliska kunskapen. Endast genom att älska och leva ut Kyrkans största skatt – alltså skriften – kan skräcken för kyrkligheten helt försvinna. Som Hieronymus sagt; ”okunnighet i Skrifterna är okunnighet om Kristus.”

”Sola Scriptura”, uttrycks väldigt tydligt i 2 Tim 3:16!
”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” är kardinalcitatet för ”Sola Scriptura”. Men detta argument missar dock hela poängen då 2 Tim 3:16 säger att Bibeln är inspirerad, men säger inte något om att skriften och endast skriften är tillräcklig för all undervisning eller all helighet. Alla kristna instämmer i att Bibeln är fantastisk för undervisning, men inte att den i sig själv är tillräcklig. Det är också klart att Paulus talar om skriften” i 2 Tim 3:16 innan NT fanns samlad, då NT samlades senare, se 2 Tim 3:14f. Därför refererar han i så fall här endast till ”Tanakh”. Blir inte konsekvensen av att “Sola Scriptura” slås fast i 2 Tim 3:14ff (vilket det uppenbarligen inte gör) att NT inte är nödvändig för trons fulla arv?

TOLKNING
Skriften är i sig själv varken tillräcklig eller glasklar och därmed kan den inte tolka sig själv. Skriften är ofelbar och given till att användas och läsas och då måste den tolkas. Vilka läsare har rätt? Alla som studerat skriften mer ingående vet att den inte är enkel. Biskop Anders uttrycker det vist;

”Snart sagt alla villfarelser kan en virrig hjärna finna belägg för i skriften, om han läser den efter eget huvud, alltså huvudlöst, och utan det liturgiskt-dogmatiskt-sakramentala sambandet med kyrkan och hennes Huvud.”

Läsaren är felbar men Guds ord är ofelbart. Då behövs ett läroämbete med auktoritet att tolka skriften och förvalta skriftens innehåll, vid ifrågasättande. Guds fulla uppenbarelse måste ha gränser om Kyrkan vårdar hela fullheten. Uppenbarelsens fullhet är av den helige Anden given till läroämbetet, liknande men underordnat gåvan till skriftens författare. Gud kunde omöjligt ha resonerat som följande;

Om jag bara får ner budskapet i en ofelbar skrift så behövs ingen ofelbar uttolkning, utan då är allt färdigt. Därefter ges Anden till alla kristna och alla får uttolka skriften bäst de själva vill.

”Sola Scriptura” är en ”akilleshäl” och ingen lösning på tolkningsproblemet, särskilt inte med alla oräkneliga tolkningar och samfund finns. Om Bibeln är enkel och klar – vilket jag själv trott – skulle alla vara överens genom att läsa den och vara villiga att acceptera och följa precis vad Bibeln lär. Men jag har sett alltför många självmotsägelser i ”Sola Scriptura”:s kölvatten (jmf 2 Petr 1:20 och 3:16). Med ”skriften allena” kan du motivera; häxbränning, inkvisition, månggifte, folkmord samt dödsstraff (USA). Kyrkans lära kan inte vara både A & icke-A samtidigt. Kyrkan kan t.ex. inte acceptera både barndop (A) och ogiltigförklara barndopet (icke-A). ”Sola Scriptura” ger subjektivism. De egna individuella tolkningarna och oförmåga att följa den kyrkliga tolkningstraditionen leder obönhörligen till intrassling i sekterism och andlig galenskap. Dock faller inte alla så långt, pga att de behåller mycket kyrkligt arv. I bästa fall blir ”Sola Scriptura” endast en önskedröm. Oftast är ”Sola Scriptura”:s efterdyningar mardrömslika. Jönköpings gula sidor (>50 samfund), bevisar att skriften inte är lätt. För att göra saken konkret är det i slutändan endast en sak som alla nordvästligt kristna är överens om; att de inte överens. Ofta är de dessutom ense om att kyrklig eller katolsk tro är grovt felaktig.

PROBLEMATIK
Att fasthålla ”Sola Scriptura” är ofullständigt, obibliskt, ohistoriskt samt ologiskt. Dogmen är självmotsägande[1] precis som; ”det finns ingen absolut sanning”, vilket slår undan benen på just det uttalandet… ”Sola Scriptura” är en användning av skriften som är mot dess eget vittnesbörd. Skriften är ett skarpt tveeggat svärd (Upp 1:16) och sådana måste handskas med ”viss” varsamhet. Skriften måste tolkas i samma anda (Ande) som den skrevs i. Om skriften ska kunna förstås rätt och i dess fullhet behövs Kyrkan och den heliga traditionen. ”Sola Scriptura” gör ofta att delar av tron feltolkas! En objektiv läsning av Bibeln leder till den traditionella kyrkliga synen. Några citat som stöder den traditionella synen är; Matt 10:40; 16:15ff; 18:15-18; 28:20b och Luk 10:16. Kyrkan har fått enorma löften knutna till sig; se Joh 14:16, 26 och 16:13; Ef 2:20; 3:5,10. Sanningens grundpelare, är inte skriften. Se Ef 3:20f; 4:11-15; 1 Tim 3:15; ”…den levande Gudens församling,[gr. ”ekklesia”] sanningens pelare och grundval.”; och se även Hebr 13:7,17.

Skriften är alltså en oupplöslig del av den kristna traditionen själv! NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist. Uttrycken; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” refererar till ”det talade” muntliga ordet. Skriften var ursprungligen muntlig och traditionen var det som de allra första kristna levde under och som följer Kyrkorna vidare i historien. Gud grundlade inte auktoriteten enbart i en skrift, för då hade de första kristna inte haft någon auktoritet…

“Sola Scriptura” är också en fullständigt ohistorisk dogm. Urkyrkan hade inget NT, utan endast Kyrkan som undervisa dem. Skriften är faktiskt den punkt i auktoritetsfrågan som kommer kronologiskt sist. Tradition, ämbete och koncilier (utifrån Apg 15:28) fanns innan skriften blev kanoniserad. Själv skrev Jesus inte en rad och befallde inte lärjungar att skriva ner allt Han sagt, utan befallde att undervisa om läran. Därmed är det fullkomligt självklart att det inte fanns kyrkofäder som hävdade ”Sola Scriptura”. Kyrkan var den levande organismen som behöll, traderade och skrev ner uppenbarelsen och fastställde (inte skapade) sedan dess innehåll och ram. Om Kyrkan är felbar bör också skriften vara det, eftersom en felbar orsak inte kan producera en ofelbar verkan. Gud grundlade Kyrkan. Gud lovade Kyrkan ofelbarhet när hon skrev ner uppenbarelsen, men också i tolkningen av läran, se Matt 16:18f och Luk 10:16. Tolkning är lika nödvändigt som tradition[2]. Kyrkan och dess läroämbete behövs för att sanning skall vara nåbar, eftersom ”all skrift” behöver uttolkare. Skriften behöver inte bara en vanlig uttolkare, utan en ofelbar gudomligt instiftad och beskyddad uttolkare, så att; ”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”. Den helige Anden vilar i och verkar ofelbart genom skrift, tradition samt läroämbete.

Tradition fördöms för Jesus förkastade tradition i Matt 15:3, 6 och Mark 7:8-9, 13.
Jesus fördömer enbart fariséernas traditioner, inte alla. De satte delvis Guds ord ur kraft genom sina regler. NT använder ofta grekiskans ord för tradition, ”paradoseis”, till det som har gudomligt förmedlats. Hur kan NT vara motsatt tradition, när NT själv är en integrerad del av arvet (alltså helig tradition) som apostolisk tid lämnat efter sig? Gud är alltså inte bara intimt sammankopplad med endast Ordet, utan Han blir också kött[3] och använder därmed historien och materien i dess helhet. Han använder sig av heliga historia; alltså Israels, Kristi samt Kyrkans. Traditionen bär i allt detta kyrklig lära, liv och kult och ger trosarvet vidare genom tidevarven. Även utan skrift har detta levt vidare.

Härmed utmanas protestanter; Vad är eran grund? Att vara bibeltroende är bra, men att bara ha den som auktoritet gör att ni faller lätt i diken; en lös grund. Gardell, trosförstörare och Knutby har samma icke-princip. Skriften ska avgöra, sen finns bara en tolkningsdjungel. Kan detta vara en grundlös princip?