Katekesen.se; 95, 552-553, 812, 873-886, 893-896, 1119 och 2034 sammanfattade; Apostlar fick kallelsen att förkunna den kristna tron för alla i hela världen. Biskoparna står i apostlarnas ställe och vi ska lyssna till dem som vi lyssnar till Kristus. Biskoparna har delgivits omsorgen om alla kyrkor, genom att lära, leda, förvalta, försvara, fördjupa och förkunna hela sanningen. Kyrkan är av Kristus hierarkiskt ordnad från begynnelsen. Utan läroämbete består inte Kyrkan, Skriften eller Traditionen. St Petrus var apostlarnas ledare, Kyrkans förste herde, och är klippan uppå vilken Kristus skulle bygga sin Kyrka. Petri efterträdare är på samma sätt som Petrus ledare och biskoparna samlas runt honom. Biskoparnas högsta fullmakt, utövas kollegialt i hela Kyrkan runt Petrus, i apostlarnas efterföljd. Denna fullmakt har högtidligt utövats i ekumeniska koncilier, där Gud lett Kyrkan till sanning om vad som är Kristi lära. Kyrkan är genom sin helighet, enhet och obesegbara ståndaktighet ett bevis på att hon har gudomligt uppdrag.
Kyrklig grundhållning har aldrig varit - vilket den moderna devisen säger - ”ske vår vilja, såsom på jorden så ock i himmelen”. Gudsfolket har istället letts djupare och djupare in i Guds stora frälsningsmysterium av vägvisare. I varje konflikt som uppstått hos antik judendom samt i den tidiga och senare kyrkohistorien, hade Guds folks gemenskap gränser och ledarskap. Gud rår, vilket syns i Kyrkans spår. Det stora kyrkliga vandringsfolket har alltid behövt ledare, men ingen kan själv ta på sig ämbetskallelsen. I slutändan är det alltid Gud som kallar, genom Kyrkan, människor till att bli ledare eller vägvisare. Ingen kan själv ta på sig ”profetmanteln” och tro att han med gudomlig rätt kan starta en ny kyrka. Gud valde EN man (sig själv) till att instifta det nya förbundet i sin egen kropp. Vi kan inte fortsätta i de sentida hjulspåren och tro att vi kan göra hans verk bättre, genom att starta egna vägar. Han är vägen, färdkosten, trädet och kroppen. Vi är grenarna och lemmarna som inte fungerar i ensamhet. Kyrkan är en enda organism. Förökning sker ej genom delning… Kristendomen har en fantastisk inrättning i sin hierarki, så Kristna är inte tvungna att leva i en ständig läromässig osäkerhet. Biskopsämbetet var en självklarhet i den tidiga Kyrkan och tillsammans kan biskopar inte gå mot Skriften eller ändra dogmer, utan endast skydda uppenbarelsen och visa var gränserna går för Guds uppenbarelse. Biskoparna var/är herdar för sina får och fåraherdar får både slåss mot vargar (heretiker) och lyfta upp varelser som fallit (själavård), jämför med kräklan, alltså biskopens herdestav, med en spetsig nederdel för att mota bort rovdjur och en ögla till hjälp vid upphämtandet av bortsprungna får. I auktoritetsfrågan finns det en avgrundsdjup skillnad mellan auktoritet som tilltvingats - eller har tagits med våld - och den auktoritet som har förtjänats och som kontinuerligt förtjänas. Så snart kristendomen blev tillåten sammankallades koncilier och påvedömet blev centralpunkten för urkyrkan.
Petri efterträdare är det stora tecknet i kristendomen och garanten för enheten och att kristen tro förblir densamma idag som för 2000 år sedan. Enhet är förutsättningen för Roms biskops lärande, handlande, tjänande, strävande och lidande. Utan Petri ämbete blir kristendomen söndersmulad - sakta i öst - snabbare i ”det stora landet i väster”. Att förkasta “Petrusrollen”, är att gå mot den kristna traditionen i både öst och väst och även de extremt starka indikationerna i Bibeln. Den som förnekar att Rom varit framträdande i hela Kyrkans historia har massor av historiskt material mot sig. Påvedömet växte till sig på de urkyrkliga och bibliska rötternas stadgade grund och blommar ut i sin verkliga fullhet på 1100 och 1200-talet och därefter i sin verkliga fulhet. Med tiden blev påvarnas världsliga inflytande så stort att det fick allvarliga konsekvenser. Påven behövde vara mer en juridisk expert, än en from person. Men redan vid 400-talet har påvedömet exakt samma funktion som idag. Att påvens roll växte fram successivt är inte konstigare än att Kyrkan växte fram successivt. I takt med Kyrkans ökande medlemmar och betydelse fick också Petri efterträdare, alltså ledaren för Kyrkan, ökad betydelse. Men de som förnekar Petri primat, kan fortfarande tillhöra Kyrkans fulla gemenskap. Kyrkans gemenskap hålls naturligt ihop av petri enande band, men Kyrkan finns utanför detta band. Grekiskt, tyskt och svenskt troende delar många av Kyrkans kännetecken. Men petrusämbetets frånvaro gör sig tillkänna i dessa kulturer.
Framträdande under medeltiden blev också andra kyrkliga ledare än påvar. Munkordnar växte fram i flera olika skepnader och vissa av dessa ledde Kyrkan in i det nya millenniet. Samtidigt började också ett förfall att utbredda sig, som i all sin syndfullhet blev startskottet till en deformation av Kyrkan och västvärlden. Synd är orsaken till splittringen. Auktoritetskris är dess verkan...
Katekesen.se 765, 816, 882-883, 889-892 och 2034-2035 sammanfattade; St Petrus efterträdare har fått Petri auktoritet att styra, vara hjordens herde samt att vara en förenande princip i Kyrkans bestående struktur. Kristus skyddar biskopskollegiet, påven samt Kyrkan, så att biskoparna förblir autentiska lärare beklädda med Kristi auktoritet. Påven eller biskopskollegiet förklarar tro- och morallära och har så stor del av Kristi myndighet att de har del av den gudomliga ofelbarhetens särskilda nådegåva, så att Kyrkan håller fast vid den rena tron.
Påven tjänar kristen enhet och behöver kanske omtolkas - inte förnekas - för att tjäna alla fullt ut, men få dogmer har så stort utrymme bland fäderna som St Petrus särställning. Det är ytterst sällsynt att en dogm har universell koncensus, men denna dogm har det under nästan hela det första millenniet; motbevisa mig gärna! Påven medlade i alla större tvister, exkommunicerade medlemmar och återinsatte förskjutna biskopar. Förnekandet av att påven är St Petri efterträdare med Petri auktoritet har otroligt mycket bevismaterial mot sig. Minst lika mycket som de som menar att St Petrus inte hade en ledande ställning i NT. Utan petrinskt ämbet hade inte världen sett likadan ut idag. Inflytandet från urkyrkans och medeltidens centrum kan inte förringas. Nästa inlägg har utdrag från de tidigaste kyrkofädernas citat om påven, för mer info se BUTLER m.fl., Jesus, Peter and the keys eller RAY, Upon this rock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar