KYRKANS FÖRSTA TID

Kyrkans första tid - eller egentligen tiden efter Apg tills högmedeltiden - är delvis skymd. Den första tiden lär vi främst känna genom Skriften, men det är dock en tid, som blivit mer och mer utforskad. Nya antika fynd och skrifter, kastar nytt ljus över den tid där kristna byggde vidare på det judiska arvet och blev självständig. Men det judiska draget har aldrig suddats ut. För att förstå kristendomen fullt ut, måste vi förstå judisk kultur. Först spreds kristendomen bland judar och först därefter bland greker, romare, egyptier och armenier.

Gud valde från början ett specifikt folk, till sitt eget Gudsfolk. Han uppenbarade sin vilja, makt och barmhärtighet i en specifik historia och i detta specifika originella folkslag. Mitt i den dåtida världen stiger Han själv ner i deras kultur, seder och fromhet. Här uppfyller Han allt det judarna fått ana. Han kommer först diskret, fattig och hemlighetsfull. Men Hans ankomst basuneras snart ut i hela världen för det var inte i en avkrok som Kristus levde. Kristus levde och lärde i den dåtida världens kosmopolitiska mitt. Några av Kristi judiska lärjungar, sprider därefter budskapet ut över jordens alla hörn. Det går omöjligt att komma ifrån det judiska draget i kristendomen. Judendomen finns där i; gamla testamentet, liturgin, sedvänjorna samt sättet att tänka och se på människan, skapelsen, frälsningen, evigheten och Gud själv.

Judarna själva ser ofta på kristendomen, som en judisk sekt som spårade ur; se Apg 24:5. Men är det så? Är kristendomen det judiska hoppet fullkomnat eller en judisk sekt på villovägar? Det finns naturligtvis inte utrymme att besvara detta i denna lilla skrift på ett tillfredställande sätt, men frågan är mycket berättigad. Kyrkans tro är att juden Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Han är Gud själv och skapare av himmel och jord och Herre över hela universum och hela historien. Gud blir skapad varelse som lever, lider och dör, vilket är ett meditationsämne stort nog för hela livet. Att Jesus verkligen var den som alla judar väntade och väntar på är min djupaste tro, vilket jag delar med inte så få judar. Judar spred denna tro som vi idag kallar kristendom runt i hela medelhavsvärlden, till de många judar som levde i dessa trakter. För att förstå den apostoliska tiden måste vi hela tiden tänka i judiska termer. Faktum är att för att förstå Kyrkans tro, måste vi ständigt besöka våra judiska bröder. Detta blir tydligt för er som läser vidare. Det var judiska apostlar djupt skolade i judisk skriftutläggning, som spred tron. Se t.ex. Apg 2:46; ”De höll samman och mötes varje dag troget i templet…”. Eftersom det judiska arvet är så stort i kristendomen är det omöjligt att skilja Kyrkans historia från Skriften eller auktoriteten. Skrift, auktoritet samt tradition hör intimt samman hos judar, orientaliskt kristna, ortodoxa, katoliker, anglikaner, lutheraner och naturligtvis i Skriften.

APOSTLARNAS MARTYRIETID
Den första tiden var en svår tid för Kyrkan. Förföljelser blossade upp från judarna fram tills 70-talet1 och senare även från romarna. Från Neros förföljelser år 54 tills 313, var det i romarriket principiellt förenat med dödsstraff att offentligt bekänna sig som kristen. Detta berodde inte på romarrikets stora intolerans, utan beror på att de kristna vägrade att offra två rökelsekorn och tillbe inför den gudomliggjorde Kejsaren. Men denna förföljelse var också en ”välsignelse” för urkyrkan. För Tertullianus skrev runt år 200 i Apologin 50; ”martyrernas blod är kyrkans utsäde”. Kyrkor växer aldrig snabbare, än när de är under förföljelse. Kristendomen segrar i lidandet; invid korset och altaret. På varje plats där Kyrkan rest sina bopålar, kommer alltid en skugga av rent och skärt hat att falla. Detta kan vi bl.a. se redan under första tiden i Apg 5:17ff; 7:54ff, 14:19ff, 19:23ff och 21:27ff. Med de 10 000-tals martyrernas blod undertecknas ”urKyrkans” liv och lära. Blodet blir också ”bläcket” för de första kyrkohistoriska skrifterna; Apg och 300-talets Kyrkohistoria3 av Eusebios. Eusebios beskriver bl.a. apostlarnas martyrium.

JUDISK FULLKOMNING
Kristendomen har en egen särpräglad identitet. Den judiska ceremoniallagen är upphävd eller snarast fullkomnad i Kristus, eftersom de judiska riterna och prästadömet är bakgrunden för alla Kyrkornas prästadöme. Men hela den judiska morallagen (10 budorden m.m.) lever kvar i kristendomen. I GT sluter Gud förbund med mänskligheten - se lk 7f - genom Adam (1 Mos 2:3) och Noa (1 Mos 9) och senare specifika judiska förbund med Abraham (1 Mos 15-17), Jakob (Israel 1 Mos 28:10ff och 32:24ff), Mose (2 Mos 12 och 24) och David (2 Sam 7). Gud upphäver dock inte förbunden eller sina löften, utan fullkomnar allt i det sista sjunde förbundet, se Matt 5:17; ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”. Kristendomen är alltså Guds nya och fullkomliga förbund med hela världen och här görs ETT katolskt (=universellt) Gudsfolk, se lk 161ff. Detta görs i en ENDA synlig kropp vilket är Kristi Kyrka och i ETT tempel för den helige Anden1. Det Fadern gör, i Sonen genom helig Ande, är ett fullkomligt och fullkomnat förbund. Men till judarna upphäver Gud inte sina löften, kallelser eller gåvor. Kyrkans mysterium2 övergår mänsklighetens förstånd och allt som anats i judisk förbund. Kyrkan är apostoliskt bunden till jorden, men är större än vad universum uppbär!

ST PETRUS OCH ST PAULUS I ROM
I Rom fanns tidigt de två viktigaste gravarna, Petri efterträdare samt ett naturligt kyrkligt centrum. Enligt hela Kyrkans tro begav sig St Paulus och St Petrus till Rom och dog där. En unison kyrklig tro menar att St Petrus åkte till Rom och dog där. Utgrävningar, katakombmålningar, reliker, antik litteratur och Roms anseende pekar obönhörligen i den riktningen. Se även 1 Petr 5:134 och Rom 15:20-22. Kyrkofäderna är överens om att den förste biskopen i Rom var St Petrus, se 1 Cl 5:4; Eusebios i Kyrkohistoria 3:1:2; ”Han kom slutligen till Rom, där han blev korsfäst med huvudet neråt...” och 4:1; ”Linus var den förste efter Petrus som fick ”episkopatet” över kyrkan i Rom.”. Se också St Ambrosius Om sakramenten 3:6; ”Petrus...var biskop över den romerska kyrkan.”.

ENHET OCH ROM
Romarbrevet skrevs till en ung kyrka, men det skrevs redan då till en betydande församling1. Kyrkan i Rom växte fram tidigt och växte sig stor. Här fanns tidigt kristenhetens viktigaste reliker; Petri och Pauli kvarlevor. Den romerskt påvestyrda Kyrkan blir central från första stund i styrande, teologisk direktion samt kristen tolkning av Skriften. Rom var samlingspunkten för hela den västliga Kyrkan och blev också tidigt en fast punkt vid teologiska stidigheter, även för östliga kyrkofäder. Detta måste ha varit Kristi vilja, ty Kristus grundade en Kyrka, med EN uppsättning av trosdogmer, se t.ex. Ef 4:4f;
”en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och
samma hopp. En är Herren, en är tron och en är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.”

Vid strider måste därför någonstans avgöranden ske och östfäderna kommer just till Rom och förhandlar med den romerske biskopen, exempelvis St Polykarpos, St Irenaeus och St Cyprianus. Det fanns mycket det streds om i urkyrkan, men Roms särställning är det ingen som opponerar sig mot. Rom blev, var och är centralkyrkan, dit tidiga fäder begav sig vid strid. I Rom bevarades det apostoliska arvet oförvanskat, vilket blir extra tydligt i backspegeln. Vid koncilier har Rom primatet, enligt antik sed och ingen annan nämns på motsvarande sätt, under de första 500 åren. Ingen har en särställning som liknar Roms biskop, någonstans eller vid något tillfälle i urkyrkan. Varför?

KLIPPGRUND OCH ROM
När vi ger oss in i den tidiga kyrkohistorien måste man alltid komma ihåg att ingen doktrin är definierad förrän den är hotad. Treenigheten och Jesu gudomlighet var de första dogmer som fastslogs på kyrkomötena. Dessa frågor var viktiga därför striderna höll på att splittra Kyrkan, se 1 Joh 4:3ff;
”den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni hört skall komma och som redan nu är i världen…Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss…”.

Samtidigt, med dessa kristologiska strider och kyrkomöten, har vi extremt tydliga indikationer på Roms särställning. Påvedömet hade redan långt innan 400-talet varit i funktion. Påvens roll var självklar från första stund och det var bara omfattningen och den exakta definitionen som växte fram under de första århundradena, vilket gäller/gällde för alla kristna dogmer. Att biskopen i Rom har en särställning måste varit Kristi vilja, ty på Klippan byggdes Kyrkan och åt Klippan gavs nycklarna och Kristi fullmakt. St Petrus var den ledande personen i apostlakretsen och hans efterträdare hade/har en enorm betydelse i Kyrkans första tid och åren därefter.


Gud måste stå bakom denna Kyrka, för annars finns det ingen Gud. För ärligt talat vad är oddsen på att denna tro - som mänskligt sett vilade på en förnekande och hetsig Petrus - skulle erövra världen. Han som kom till det mäktiga multireligiösa Rom, som en fattig judisk fiskare med tron att en korsfäst ”hädare” var Gud. Om inte Gud gett denna organisation gudomligt stöd skulle den vara död under romarriket, feodalismen, renässansen, reformationen, upplysningen, modernismen eller postmodernismen. Men kvar finns en rörelse som är den mest intellektuellt, spirituellt samt kulturellt trovärdiga. Hon har sanningen levande och närvarande i sig och är långt ifrån död. Hon är lika levande idag, som i den första tiden, med samma tro och tillväxt som saknar motstycke. Denna Kyrka kommer inte dö, faktum är att hon inte kan dö