fredag 9 juli 2010

PÅVEN I ÖST PÅ 300-TALET

Östliga Kyrkor har massor av perspektiv som väst glömt. Detta är friska fläktar i våra nordvästliga ofta torftiga sammanhang. När protestanter börjar vackla i sin tro på den protestantiska läran, börjar inte så få att blicka österut, se GILLQUIST, ”Becoming ortodox”, vilket är en redogörelse för när ett par tusen protestantiska ledande personer inom ”Campus for Chrusaders” konverterade eller se SCHAEFFER (Franky), ”Dancing alone”. Det finns otroligt mycket av värde i de ortodoxa eller orientaliska Kyrkornas fromhet och deras lära är i princip identisk med västlig (flera är i union med Rom). Det är egentligen bara några små praktiska stridsfrågor - a) ”filique-tilläget” i trosbekännelsen, alltså att Anden utgår av Fadern och Sonen, vilket är tillagt av väst; b) osyrat/syrat bröd; c) prästers äktenskap, dock inte biskopar, som alltid varit ogifta; d) dopsätt och e) annurlunda betoning (obs inte annan syn) på; domen, skärselden, synden och därmed rättfärdiggörelseprocessen - men framför allt den något annorlunda syn på påvens roll som skiljer systerKyrkorna åt. De östliga Kyrkorna befinner sig alltså endast i schism med Rom och är inte heretiska med falsk lära. Förr hade alla östliga Kyrkor samma syn på påvens primat som västkyrkan. Idag finns alltså ingen levande läroauktoritet i öst, vilket de många olika östliga Kyrkor kan inordnas under. Det finns även annat som lyser med sin frånvaro i öst. Teologisk utveckling och en världsvid öppenhet saknas, men tyvärr finns ofta en ingrodd intolerant nationalism. Det allvarligaste och mest tragiska är nog att det helt saknas biskopsdömen som behållit apostolisk tro helt intakt genom tidsepokrarna. Otaliga är strider som uppkom i öst vilka gjorde att östkyrkliga stift tidigt föll.

För övrigt kan också nämnas att de ortodoxa har problem med att handskas med det moderna samhället. Där finns inget Rom, som kan ta upp striden. För det är en strid som kräver mycket bön och fasta, men också sin man… I detta avsnitt genomgås några av de absolut tidigaste östliga fädernas syn på Petri primat. Inom ortodoxa Kyrkor finns idag en splittrad syn på vad som är auktoritet i Kyrkan, se MEYENDORFF, The Primacy of Peter. Första perspektivet är att petri primat endast är en ärotitel eller för det andra att St Petrus grundade flera lika betydelsefulla biskopssäten. Alla dessa biskopsdömen blir därmed lika betydelsefulla. Alternativ tre och fyra är att endast Jerusalems stift eller Konstantinopel (nya Rom) är Roms efterträdare. Femte alternativet är att koncilier står högre än alla biskopar, även Roms. Från början var det helt annorlunda, men kom att mer och mer försvagas. I öst blev kejsaren och patriarkerna tidigt (alltför) goda vänner. Men östliga systerKyrkors starka betoning på Kyrkans lokala karaktär är inte obiblisk, nyuppfunne eller okyrklig, det fattas bara en väsentlig pusselbit.

St EFRAIM av Syrien (306-373)
St Efraim skriver om Petri ämbete i bl.a. Predikan 4:1 (J706);
”Simon, min efterföljare, jag har gjort dig till Kyrkans fundament. Jag kallar dig ibland Kefas (=Petrus), eftersom du stödjer hela Kyrkans uppbyggnad. Du är satt att sköta tillsynen för dem som bygger upp min Kyrka på jorden. Om de bygger något som är falskt kommer du, som är grunden, att fördöma dem. Du är huvudet för min läras källsprång, du är den främste av mina lärjungar. Genom dig vill jag ge dryck till alla människor. Ditt är det livgivande söta som jag ger dig. Jag har valt dig att vara den förstfödde i min institution, och som arv ger jag dig rätten att vara verkställare av mina skatter. Jag har gett dig himmelrikets nycklar. Gläd dig, för jag har gett dig auktoritet över alla mina skatter.”

St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
I Kyrillos Katekeser nämns Petrus ämbete i flera citat. Här följer ett urval; 2:19 (J810); ”Petrus den främste och störste av apostlarna... som höll fast vid sin apostoliska värdighet utan att förverka den.”; 6:15 (J822c); ”...han som bär himmelrikets nycklar”.; 11:3; ”Petrus, den förste bland apostlarna och den störste bland kyrkans budbärare sa [citat Matt 16:13ff]” och 17:27 (J835a); ” Petrus den främste av apostlarna och bärare av himmelrikets nycklar...”.

St BASILIUS av Ceasarea (330-379),
St Basilius skriver om Petri ämbete i Mot Eunomius 2:4, år 365; ”...på grund av sin förnämliga tro grundlades kyrkan på honom.” och i Kommentar över Jes 2:66, år 375; ”Petrus är den klippa varpå Herren lovade att bygga sin kyrka.”.

St GREGORIOS av Nazianzos (329-89)
St Gregorios skriver om Petri ämbete i Logoi (Oration) 26 och 32:18, år 380;
”av Kristi lärjungar, vilka alla var framstående och förtjänade detta val, endast en benämns klippan och bemyndigas med att var grunden till kyrkan...”.

St GREGORIUS av Nyssa (335-394)
St Gregorius skriver i Lovtal till Sankt Stefanus 6, år 394; att på St Petrus är ”Guds Kyrka grundad. Han är - genom den Herrens nåd som gjutits över honom - den obrutna och fasta klippa varpå Herren byggde sin kyrka.”. Vidare skriver St Gregorius i Kommentar till H.V. 15;
”...genom sitt namnbyte, ändrade Herren honom till något mer gudomligt; istället för Simon kallades han och blev en klippa (Petrus)”... ”blev genom tron fullkomnad och genom att hålla fast vid klippan, blev han Petrus.”.

St JOHANNES CHRYSOSTOMOS (345-407)
St Johannes Chrysostomos skriver om Petri ämbete i Predikan över Joh 88:1, 6 år 391; där Petrus beskrivs som den utvalde bland lärjungakretsen, dess talesman och huvud. Vidare skrivs i Predikan om bot 3:4; 5:2 år 391 följande om Petrus;
”den förste i kyrkan...som jag namngivit Petrus – och när jag namnger Petrus namnger jag – den obrutna klippa, en fast grund, en stor apostel, den främste lärjungen, den först kallade och den förste som lydde”... ”till hans hand gavs primatet över hela den universella kyrkan.”.

8 kommentarer:

Annorzzz sa...

En glädjande nyhet från Vatikanen; Stora framsteg har gjorts i dialogen mellan katoliker och ortodoxa. Det ansåg påven Benedikt XVI i ett uttalande i måndags. Han syftade på den aktuella diskussionen inom den internationella teologkommissionen kring den roll som tillkom biskopen av Rom under det första årtusendet.

- Det finns anledning att hoppas att dialogen mellan kyrkorna i väst och öst skall fortsätta att göra framsteg, ansåg påven. Det är uppmuntrande att även den ortodoxa kyrkans hedersöverhuvud, patriarken Bartolomaios av Konstantinopel, står bakom det teologiska rådslaget. Redan nu präglas relationerna mellan båda kyrkor av ömsesidigt förtroende, uppskattning och broderlighet, sade påven.

Det ekumeniska samarbetet kommer också att spela en stor roll vid den förestående Mellanösternsynoden i Vatikanen. Som motivering anser påven att de problem som de kristna minoriteterna i regionen lever under är i stort sett lika för alla.

http://www.katolsktmagasin.se/Specialmappar_inte_i_menyen/Framsidan_-_Aktuellt/Genombrott+i+dialogen+med+de+ortodoxa.b7C_wlnU2f.ips

hilaron sa...

Det största problemet i öst har väl alltid varit ryssarna och om vi ska tro Vår Fru av Fatima, vilket vi såklart ska, så kommer de inte att omvända sig om inte påven och alla biskoparna viger Ryssland till Jungfru Marias Obefläckade Hjärta. Konstantinopel har alltid varit mer försonliga än Moskva, det senare patriarkatet försöker ju å sin sida hävda primat inom den ortodoxa kommunionen baserat på att de var "Tredje Rom". Jag hoppas att påven gör vigningen snart, som jag tror är förutsättningen för en återförening med de östheretiska kyrkorna.

Allt gott!

hilaron sa...

@Anders: Du skriver att de östliga kyrkorna inte är heretiska, men de förnekar ju: skärselden, Jungfru Marias Obefläckade Avlelse, påvens ofelbarhet. Alla dessa tre är trosdogmer. Angående deras syn på efterlivet blev jag väldigt misstänksam när jag läste om det, då de verkar mena att människor som hamnar i helvetet kan bli befriade av våra förböner, dvs. att den slutgiltiga domen inte faller vid dödsögonblicket, vilket ju är klart heretiskt.

Allt gott!
David

Simon sa...

hilaron:

De förnekar väl inte skärselden, de beskriver ett liknande tillstånd som jag också tror du blandat ihop med det "helvete" de menar att man kan befria själar från. Däremot lägger de tyngdpunkten när det gäller dessa frågor på andra ställen än vad vi gör i väst.

Vad gäller Den Obefläckade Avelsen, förnekar de väl inte den, utan har den bara inte som dogm, eller?

För övrigt håller jag med om att påven för konsekrera Ryssland snarast möjligt och det är något vi katoliker bör be om dagligen.

hilaron sa...

@Simon: Om de ska vara trogna sina överenskommelser med Rom vid konciliet i Florens så kan de ju inte förneka skärselden, men så vitt jag förstår det så gör de något av en poäng av att förneka den. Vad gäller den obefläckade avlelsen så finns det väl ett visst utrymme för olika uppfattningar, men det är helt öppet för en östortodox att förneka den obefläckade avlelsen så vitt jag har förstått det. De betraktar den inte som de fide och jag tror att majoriteten förnekar den. Och jag tror det är bland annat därför som Jungfru Maria bad att Ryssland skulle vigas till Hennes Obefläckade Hjärta, därför att det inte äras som sig bör i Ryssland.

Allt gott!
David

hilaron sa...

@Anders: Jag måste ta tillfället i akt och tacka dig för dina inlägg med dessa utdrag ur fäderna, det är ju svårt att på egen hand samla ihop dessa spridda referenser, det är tur vi har Denzinger så att säga. :) Men jag måste samtidigt i en lite mer kritisk ton säga att det är väldigt mycket du har publicerat, vilket gör att man bara hinner läsa en bråkdel av allt matnyttigt. Kanske minska hastigheten till ett inlägg per dag?

Allt gott!
David

Annorzzz sa...

Jag har haft en hiskelig takt. mest för att ha material att hänvisa till i kontakt med våra kära protestanter och några antikatoliker. Ska minska på tempot. Nu finns Marianska och Påvematerial och 99 invändningar.

Denzinger är bra, men Jurgens är bättre. :-)

Stefan Herczfeld sa...

Såvitt jag förstått är situationen i östkyrkorna rörig på många plan. De flesta förefaller mig vara i någon mening politiska.

De tre diskuterade dogmerna hanteras litet olika. De flesta verkar tro på skärselden, men med annan reningsform än just eld. Marias obefläckade avlelse tror de på till sin effekt, men de ser annorlunda på arvssynden, så förklaringsmodellen är en annan. Påvens ofelbarhet tror de inte på eftersom de är i schism. Det verkar som om diskussionerna kring påveämbetet varit fruktbringande under de senaste 25 åren. Det kan diskuteras hur ämbetet skall utövas. En enkel utväg med ofelbarheten är att säga att "ex cathedra" endast föreligger då alla kollegor fått tillfälle att säga sitt, eller liknande...