Påvar har från första stund varit aktiva i att bekämpa felaktig lära. I Ott:s fundamentals of catholic dogma, s 286f finns en större lista än detta utdrag från de första 7 århundradena;
St Victor I (189-199) fördömde montanismen och Theodotus exkommunicerade också, pga förnekande av Kristi gudomlighet, se EUSEBIOS, Kyrkohistoria 5:28:6.
St Callixtus I (217-222) exkommunicerade Sabellius
St Cornelius (251-253) fördömde novatianismen
St Innocentius I (402-417) fördömde pelagianismen
St Celestinus I (422-432) fördömde nestorianismen
St Leo I (440-461) fördömde monofytismen
St Agatho (678-681) fördömde monoteletismen.
Se även mer här + här
lördag 10 juli 2010
fredag 9 juli 2010
PÅVEN I ÖST PÅ 300-TALET
Östliga Kyrkor har massor av perspektiv som väst glömt. Detta är friska fläktar i våra nordvästliga ofta torftiga sammanhang. När protestanter börjar vackla i sin tro på den protestantiska läran, börjar inte så få att blicka österut, se GILLQUIST, ”Becoming ortodox”, vilket är en redogörelse för när ett par tusen protestantiska ledande personer inom ”Campus for Chrusaders” konverterade eller se SCHAEFFER (Franky), ”Dancing alone”. Det finns otroligt mycket av värde i de ortodoxa eller orientaliska Kyrkornas fromhet och deras lära är i princip identisk med västlig (flera är i union med Rom). Det är egentligen bara några små praktiska stridsfrågor - a) ”filique-tilläget” i trosbekännelsen, alltså att Anden utgår av Fadern och Sonen, vilket är tillagt av väst; b) osyrat/syrat bröd; c) prästers äktenskap, dock inte biskopar, som alltid varit ogifta; d) dopsätt och e) annurlunda betoning (obs inte annan syn) på; domen, skärselden, synden och därmed rättfärdiggörelseprocessen - men framför allt den något annorlunda syn på påvens roll som skiljer systerKyrkorna åt. De östliga Kyrkorna befinner sig alltså endast i schism med Rom och är inte heretiska med falsk lära. Förr hade alla östliga Kyrkor samma syn på påvens primat som västkyrkan. Idag finns alltså ingen levande läroauktoritet i öst, vilket de många olika östliga Kyrkor kan inordnas under. Det finns även annat som lyser med sin frånvaro i öst. Teologisk utveckling och en världsvid öppenhet saknas, men tyvärr finns ofta en ingrodd intolerant nationalism. Det allvarligaste och mest tragiska är nog att det helt saknas biskopsdömen som behållit apostolisk tro helt intakt genom tidsepokrarna. Otaliga är strider som uppkom i öst vilka gjorde att östkyrkliga stift tidigt föll.
För övrigt kan också nämnas att de ortodoxa har problem med att handskas med det moderna samhället. Där finns inget Rom, som kan ta upp striden. För det är en strid som kräver mycket bön och fasta, men också sin man… I detta avsnitt genomgås några av de absolut tidigaste östliga fädernas syn på Petri primat. Inom ortodoxa Kyrkor finns idag en splittrad syn på vad som är auktoritet i Kyrkan, se MEYENDORFF, The Primacy of Peter. Första perspektivet är att petri primat endast är en ärotitel eller för det andra att St Petrus grundade flera lika betydelsefulla biskopssäten. Alla dessa biskopsdömen blir därmed lika betydelsefulla. Alternativ tre och fyra är att endast Jerusalems stift eller Konstantinopel (nya Rom) är Roms efterträdare. Femte alternativet är att koncilier står högre än alla biskopar, även Roms. Från början var det helt annorlunda, men kom att mer och mer försvagas. I öst blev kejsaren och patriarkerna tidigt (alltför) goda vänner. Men östliga systerKyrkors starka betoning på Kyrkans lokala karaktär är inte obiblisk, nyuppfunne eller okyrklig, det fattas bara en väsentlig pusselbit.
St EFRAIM av Syrien (306-373)
St Efraim skriver om Petri ämbete i bl.a. Predikan 4:1 (J706);
”Simon, min efterföljare, jag har gjort dig till Kyrkans fundament. Jag kallar dig ibland Kefas (=Petrus), eftersom du stödjer hela Kyrkans uppbyggnad. Du är satt att sköta tillsynen för dem som bygger upp min Kyrka på jorden. Om de bygger något som är falskt kommer du, som är grunden, att fördöma dem. Du är huvudet för min läras källsprång, du är den främste av mina lärjungar. Genom dig vill jag ge dryck till alla människor. Ditt är det livgivande söta som jag ger dig. Jag har valt dig att vara den förstfödde i min institution, och som arv ger jag dig rätten att vara verkställare av mina skatter. Jag har gett dig himmelrikets nycklar. Gläd dig, för jag har gett dig auktoritet över alla mina skatter.”
St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
I Kyrillos Katekeser nämns Petrus ämbete i flera citat. Här följer ett urval; 2:19 (J810); ”Petrus den främste och störste av apostlarna... som höll fast vid sin apostoliska värdighet utan att förverka den.”; 6:15 (J822c); ”...han som bär himmelrikets nycklar”.; 11:3; ”Petrus, den förste bland apostlarna och den störste bland kyrkans budbärare sa [citat Matt 16:13ff]” och 17:27 (J835a); ” Petrus den främste av apostlarna och bärare av himmelrikets nycklar...”.
St BASILIUS av Ceasarea (330-379),
St Basilius skriver om Petri ämbete i Mot Eunomius 2:4, år 365; ”...på grund av sin förnämliga tro grundlades kyrkan på honom.” och i Kommentar över Jes 2:66, år 375; ”Petrus är den klippa varpå Herren lovade att bygga sin kyrka.”.
St GREGORIOS av Nazianzos (329-89)
St Gregorios skriver om Petri ämbete i Logoi (Oration) 26 och 32:18, år 380;
”av Kristi lärjungar, vilka alla var framstående och förtjänade detta val, endast en benämns klippan och bemyndigas med att var grunden till kyrkan...”.
St GREGORIUS av Nyssa (335-394)
St Gregorius skriver i Lovtal till Sankt Stefanus 6, år 394; att på St Petrus är ”Guds Kyrka grundad. Han är - genom den Herrens nåd som gjutits över honom - den obrutna och fasta klippa varpå Herren byggde sin kyrka.”. Vidare skriver St Gregorius i Kommentar till H.V. 15;
”...genom sitt namnbyte, ändrade Herren honom till något mer gudomligt; istället för Simon kallades han och blev en klippa (Petrus)”... ”blev genom tron fullkomnad och genom att hålla fast vid klippan, blev han Petrus.”.
St JOHANNES CHRYSOSTOMOS (345-407)
St Johannes Chrysostomos skriver om Petri ämbete i Predikan över Joh 88:1, 6 år 391; där Petrus beskrivs som den utvalde bland lärjungakretsen, dess talesman och huvud. Vidare skrivs i Predikan om bot 3:4; 5:2 år 391 följande om Petrus;
”den förste i kyrkan...som jag namngivit Petrus – och när jag namnger Petrus namnger jag – den obrutna klippa, en fast grund, en stor apostel, den främste lärjungen, den först kallade och den förste som lydde”... ”till hans hand gavs primatet över hela den universella kyrkan.”.
För övrigt kan också nämnas att de ortodoxa har problem med att handskas med det moderna samhället. Där finns inget Rom, som kan ta upp striden. För det är en strid som kräver mycket bön och fasta, men också sin man… I detta avsnitt genomgås några av de absolut tidigaste östliga fädernas syn på Petri primat. Inom ortodoxa Kyrkor finns idag en splittrad syn på vad som är auktoritet i Kyrkan, se MEYENDORFF, The Primacy of Peter. Första perspektivet är att petri primat endast är en ärotitel eller för det andra att St Petrus grundade flera lika betydelsefulla biskopssäten. Alla dessa biskopsdömen blir därmed lika betydelsefulla. Alternativ tre och fyra är att endast Jerusalems stift eller Konstantinopel (nya Rom) är Roms efterträdare. Femte alternativet är att koncilier står högre än alla biskopar, även Roms. Från början var det helt annorlunda, men kom att mer och mer försvagas. I öst blev kejsaren och patriarkerna tidigt (alltför) goda vänner. Men östliga systerKyrkors starka betoning på Kyrkans lokala karaktär är inte obiblisk, nyuppfunne eller okyrklig, det fattas bara en väsentlig pusselbit.
St EFRAIM av Syrien (306-373)
St Efraim skriver om Petri ämbete i bl.a. Predikan 4:1 (J706);
”Simon, min efterföljare, jag har gjort dig till Kyrkans fundament. Jag kallar dig ibland Kefas (=Petrus), eftersom du stödjer hela Kyrkans uppbyggnad. Du är satt att sköta tillsynen för dem som bygger upp min Kyrka på jorden. Om de bygger något som är falskt kommer du, som är grunden, att fördöma dem. Du är huvudet för min läras källsprång, du är den främste av mina lärjungar. Genom dig vill jag ge dryck till alla människor. Ditt är det livgivande söta som jag ger dig. Jag har valt dig att vara den förstfödde i min institution, och som arv ger jag dig rätten att vara verkställare av mina skatter. Jag har gett dig himmelrikets nycklar. Gläd dig, för jag har gett dig auktoritet över alla mina skatter.”
St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
I Kyrillos Katekeser nämns Petrus ämbete i flera citat. Här följer ett urval; 2:19 (J810); ”Petrus den främste och störste av apostlarna... som höll fast vid sin apostoliska värdighet utan att förverka den.”; 6:15 (J822c); ”...han som bär himmelrikets nycklar”.; 11:3; ”Petrus, den förste bland apostlarna och den störste bland kyrkans budbärare sa [citat Matt 16:13ff]” och 17:27 (J835a); ” Petrus den främste av apostlarna och bärare av himmelrikets nycklar...”.
St BASILIUS av Ceasarea (330-379),
St Basilius skriver om Petri ämbete i Mot Eunomius 2:4, år 365; ”...på grund av sin förnämliga tro grundlades kyrkan på honom.” och i Kommentar över Jes 2:66, år 375; ”Petrus är den klippa varpå Herren lovade att bygga sin kyrka.”.
St GREGORIOS av Nazianzos (329-89)
St Gregorios skriver om Petri ämbete i Logoi (Oration) 26 och 32:18, år 380;
”av Kristi lärjungar, vilka alla var framstående och förtjänade detta val, endast en benämns klippan och bemyndigas med att var grunden till kyrkan...”.
St GREGORIUS av Nyssa (335-394)
St Gregorius skriver i Lovtal till Sankt Stefanus 6, år 394; att på St Petrus är ”Guds Kyrka grundad. Han är - genom den Herrens nåd som gjutits över honom - den obrutna och fasta klippa varpå Herren byggde sin kyrka.”. Vidare skriver St Gregorius i Kommentar till H.V. 15;
”...genom sitt namnbyte, ändrade Herren honom till något mer gudomligt; istället för Simon kallades han och blev en klippa (Petrus)”... ”blev genom tron fullkomnad och genom att hålla fast vid klippan, blev han Petrus.”.
St JOHANNES CHRYSOSTOMOS (345-407)
St Johannes Chrysostomos skriver om Petri ämbete i Predikan över Joh 88:1, 6 år 391; där Petrus beskrivs som den utvalde bland lärjungakretsen, dess talesman och huvud. Vidare skrivs i Predikan om bot 3:4; 5:2 år 391 följande om Petrus;
”den förste i kyrkan...som jag namngivit Petrus – och när jag namnger Petrus namnger jag – den obrutna klippa, en fast grund, en stor apostel, den främste lärjungen, den först kallade och den förste som lydde”... ”till hans hand gavs primatet över hela den universella kyrkan.”.
PÅVEN HOS NÅGRA PÅ 300- och 400-TALEN
St OPTATUS av Milevis
St Optatus skriver år 367 i De schismate Donatistarum, 2:2 (J1242) och 7:3;
”Du kan inte förneka att du vet att; i Roms episkopala stol, vilket gavs först till Petrus; samma stol som Petrus satt i, samme man som var huvudet...för alla apostlarna; den enda stol i vilken enheten är behållen för alla...; och den som skulle sätta upp en annan stol i opposition mot denna enda stol, skulle vara en schismatiker och en syndare.”.
St AMBROSIUS av Milano
St Ambrosius skriver år 387 i De paenintia 7:33;
”Ty novatianerna har inte Petri successionen och fasthåller inte vid Petri stol, vilken de splittrar genom en ond schism. Detta görs även genom att på ett ont sätt förneka, att synderna kan bli förlåtna även i Kyrkan, i det som sades till Petrus: …[citat Matt 16:18f].”
Matt 16:18 (2.1.2.1.) citeras också i Enarrationes in duodecim Psalmos Davidicos 40:30 (J1261) och sedan följer; ”Där Petrus är, där är Kyrkan. Och där Kyrkan är finns ingen död, utan evigt liv.”. Han skriver vidare år 389 i brev 42:1 (J1252a) som är ett Synodalbrev av Ambrosius, Sabinus, Bassian och andra till Påve Siricius;
”Vi ser i brevet från ers helighet, den gode herdens vaksamhet. Du vakar troget över den grind som tilldelats dig, och med en varm omsorg vaktar du Kristi får, du som är värdig att vår Herres får hör och följer. Eftersom du känner Kristi får kommer du lätt fånga in vargarna och konfrontera dem som en vaksam herde...”
St AUGUSTINUS av Hippo
St Augustinus var den störste västliga kyrkofadern, vilket även lutheraner sätter på en särskild hög piedestal. Han säger om Petri dignitet; ”i vilken det apostoliska primatet lyser fram, med utmärkande nåd.”.
St Augustinus säger följande år 394 i ett brev till Generosus 53:1f (J1418);
”Om den apostoliska successionen skall betraktas, med hur mycket större säkerhet och trovärdigt räknar vi inte den från Petrus själv. Till honom som representerar hela Kyrkan. Till honom sa vår Herre, på denna klippa skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktig. Petrus efterträddes av Linus, Clemens, Anakletus och Evaristus...”
St Augustinus tar avstånd från Pelagius läror i predikan 131:10 (J1507) genom att hänvisa till påven;
”…två brev har redan sänts till den apostoliska stolen [i Rom, min anm.]; och därifrån har två svar kommit. Fallet är avslutat [på latin ”causa finita est”]; förhoppningsvis kommer heresin också snart vara avslutad.”
St Augustinus skriver år 397 i Contra epistulam Manichaei quam vocant fundamenti (J1580);
”Den prästliga successionen från själva aposteln Petrus biskopsdöme till vilken vår Herre, efter sin uppståndelse, gav uppdraget att föda Hans får, ända tills det nuvarande biskopsdömet, håller mig kvar här [i den katolska kyrkan, min anm.]. Och till sist själva namnet Katolsk, som inte helt utan skäl hör till denna Kyrka enbart, bland så många heretiker. Detta namn katolsk är så speciellt att alla vill bli kallade katolsk. Men om en främling frågar vart den katolska Kyrkan finns, vågar ingen heretiker peka ut sin egen basilika eller kyrkobyggnad.”
St Optatus skriver år 367 i De schismate Donatistarum, 2:2 (J1242) och 7:3;
”Du kan inte förneka att du vet att; i Roms episkopala stol, vilket gavs först till Petrus; samma stol som Petrus satt i, samme man som var huvudet...för alla apostlarna; den enda stol i vilken enheten är behållen för alla...; och den som skulle sätta upp en annan stol i opposition mot denna enda stol, skulle vara en schismatiker och en syndare.”.
St AMBROSIUS av Milano
St Ambrosius skriver år 387 i De paenintia 7:33;
”Ty novatianerna har inte Petri successionen och fasthåller inte vid Petri stol, vilken de splittrar genom en ond schism. Detta görs även genom att på ett ont sätt förneka, att synderna kan bli förlåtna även i Kyrkan, i det som sades till Petrus: …[citat Matt 16:18f].”
Matt 16:18 (2.1.2.1.) citeras också i Enarrationes in duodecim Psalmos Davidicos 40:30 (J1261) och sedan följer; ”Där Petrus är, där är Kyrkan. Och där Kyrkan är finns ingen död, utan evigt liv.”. Han skriver vidare år 389 i brev 42:1 (J1252a) som är ett Synodalbrev av Ambrosius, Sabinus, Bassian och andra till Påve Siricius;
”Vi ser i brevet från ers helighet, den gode herdens vaksamhet. Du vakar troget över den grind som tilldelats dig, och med en varm omsorg vaktar du Kristi får, du som är värdig att vår Herres får hör och följer. Eftersom du känner Kristi får kommer du lätt fånga in vargarna och konfrontera dem som en vaksam herde...”
St AUGUSTINUS av Hippo
St Augustinus var den störste västliga kyrkofadern, vilket även lutheraner sätter på en särskild hög piedestal. Han säger om Petri dignitet; ”i vilken det apostoliska primatet lyser fram, med utmärkande nåd.”.
St Augustinus säger följande år 394 i ett brev till Generosus 53:1f (J1418);
”Om den apostoliska successionen skall betraktas, med hur mycket större säkerhet och trovärdigt räknar vi inte den från Petrus själv. Till honom som representerar hela Kyrkan. Till honom sa vår Herre, på denna klippa skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktig. Petrus efterträddes av Linus, Clemens, Anakletus och Evaristus...”
St Augustinus tar avstånd från Pelagius läror i predikan 131:10 (J1507) genom att hänvisa till påven;
”…två brev har redan sänts till den apostoliska stolen [i Rom, min anm.]; och därifrån har två svar kommit. Fallet är avslutat [på latin ”causa finita est”]; förhoppningsvis kommer heresin också snart vara avslutad.”
St Augustinus skriver år 397 i Contra epistulam Manichaei quam vocant fundamenti (J1580);
”Den prästliga successionen från själva aposteln Petrus biskopsdöme till vilken vår Herre, efter sin uppståndelse, gav uppdraget att föda Hans får, ända tills det nuvarande biskopsdömet, håller mig kvar här [i den katolska kyrkan, min anm.]. Och till sist själva namnet Katolsk, som inte helt utan skäl hör till denna Kyrka enbart, bland så många heretiker. Detta namn katolsk är så speciellt att alla vill bli kallade katolsk. Men om en främling frågar vart den katolska Kyrkan finns, vågar ingen heretiker peka ut sin egen basilika eller kyrkobyggnad.”
PÅVEN RUNT 200-TALET
St CYPRIANUS
St Cyprianus nämner runt 250-talet flera intressanta saker i sina brev 43; 55; 59; 71. Han skrev att Rom är ”Petri stol”. Han talar också om Kyrkan i Rom som varande även Kartagos moderkyrka; ”vilken är roten till universalitet och katolicitet.”. Följande brev visar en tydlig kyrklig enhetstanke;
”Det finns en Gud och en Kristus och en Kyrka och en ”stol”[Cathedra, min anm.] grundad på Petrus med Herrens ord. Det är inte möjligt att sätta upp ett annat altare, eller prästerskap, bredvid detta enda altare och det enda prästerskapet.”
Vidare skrivs om Rom att; ”...när Fabians plats [en påve, min anm.], vilket är Petrus plats, alltså den heliga stolens värdighet, var ledig.” Rom sägs också inneha första platsen; ”...Petrus valdes först och varpå Kristus skulle bygga sin kyrka...han har primatet...”.
I Brev 66/67, år 254 blir det extra tydligt;
”Petrus talar där, han på vilken kyrkan skulle byggas, och undervisar och visar i kyrkans namn, att trots att en upprorisk och förmäten mängd av dem som inte ville höra och lyda kan avlägsna sig, skall kyrkan likväl inte avlägsna sig från Kristus. Och de är kyrkan som är ett folk förenat med prästen, och hjorden som håller fast vid sin herde. Därav borde du veta, att biskopen är i kyrkan, och kyrkan är i biskopen. Och om någon inte är med biskopen gäller, att han inte är i kyrkan, och att de förgäves framhåller sig själva som smyger sig in, under det de inte har frid med Guds präster, och tror att de i hemlighet står i gemenskap med några. Detta sker medan den kyrka, som är katolsk och en enda, varken är avskuren eller delad, utan den är verkligen förenad och sammanbunden genom föreningsbandet av präster som hör ihop med varandra.”
Och år 251 eller 256 skrivs också följande i De ecclesesiae catholicae unitate, 4 (J555-557);
”Det är på honom som han bygger sin kyrka, och det är åt honom, som uppdraget ges att föda fåren... upprättade han likväl en enda påvestol [”Cathedra”, övers. anm.] och fastlade han så genom sin auktoritet enhetens ursprung och grund. Utan tvekan var också de övriga apostlarna det som Petrus var, men primatet är givet åt Petrus och det gjordes sålunda klart, att kyrkan är en och biskopsstolen en enda... Om någon överger [enheten med, övers. anm.] Petri stol, varpå kyrkan är grundad, kan han då likväl vara säker på, att han är i kyrkan?... inte ha Gud till fader, som inte har kyrkan till moder.”
Påve STEFAN I
Stefan (254-57) ger besked om att även ”kättardop” är giltigt, alltså att alla dop är giltiga. Detta direktiv följdes därefter överallt, utan att någon ifrågasätter påvens auktoritet.
AVFÄLLINGEN TERTULLIANUS
Tertullianus skriver år 200 i De Praescriptione haereticum 22 glasklart om Påvens roll;
”Var något undanhållit från Petrus, som kallades klippan, varpå kyrkan skulle byggas. Han som också har fått himmelrikets nycklar med makten att binda och lösa i himlen och på jorden”?
Vidare i 36:1 skrivs redan här om apostoliska kyrkor, vilka har kvar apostlarnas lärostol [”Cathedra”] och i 36:2f (J297) sägs följande;
”...och om du är nära Italien, så har du Rom, varifrån också vår auktoritet kommer. Hur glädjefull är inte denna Kyrka, i vilken apostlarna gjöt ut både sin lära och sitt blod, [vidare talas om Petrus och Paulus i Rom]...”
Även under sin montanistiska period skriver Tertullianus om Petri primat utifrån Matt 16. I Adversus Marcionem 13 skriver han att både St Petrus och Kristus är klippan, alltså inte antingen eller. Tertullianus citerar också Matt 16 i De pudicitia 21:9f (J387) från ca 220 och visar att det endast var St Petrus som fick syndaförlåtelsens auktoritet, vilket förvisso är falsk lära. Detta visar dock att Tertullianus inte ens förnekar St Petrus särställning i slutet, när han blivit vilseförd av montanisterna.
DEN OORTODOXE ORIGENES
Se år 232 Kommentar till Joh 5:3 och Predikan över Ex 5:4;
”Han var mer ärad än de andra.”; ”Petrus, varpå Kristi kyrka är byggd och dödsrikets portar skall inte få makt över den.”; “Se på den storslagna grunden för Kyrkan, den mest fasta klippan, uppå vilken Kristus byggde sin kyrka.”
Jämför med vad hans lärare St CLEMENS skriver i Quis dives salvatur 21:4; ”Petrus den mest välsignade och främste aposteln, vilken var den ende som tillsammans med Jesus betalade skattpenningen.”.
St Cyprianus nämner runt 250-talet flera intressanta saker i sina brev 43; 55; 59; 71. Han skrev att Rom är ”Petri stol”. Han talar också om Kyrkan i Rom som varande även Kartagos moderkyrka; ”vilken är roten till universalitet och katolicitet.”. Följande brev visar en tydlig kyrklig enhetstanke;
”Det finns en Gud och en Kristus och en Kyrka och en ”stol”[Cathedra, min anm.] grundad på Petrus med Herrens ord. Det är inte möjligt att sätta upp ett annat altare, eller prästerskap, bredvid detta enda altare och det enda prästerskapet.”
Vidare skrivs om Rom att; ”...när Fabians plats [en påve, min anm.], vilket är Petrus plats, alltså den heliga stolens värdighet, var ledig.” Rom sägs också inneha första platsen; ”...Petrus valdes först och varpå Kristus skulle bygga sin kyrka...han har primatet...”.
I Brev 66/67, år 254 blir det extra tydligt;
”Petrus talar där, han på vilken kyrkan skulle byggas, och undervisar och visar i kyrkans namn, att trots att en upprorisk och förmäten mängd av dem som inte ville höra och lyda kan avlägsna sig, skall kyrkan likväl inte avlägsna sig från Kristus. Och de är kyrkan som är ett folk förenat med prästen, och hjorden som håller fast vid sin herde. Därav borde du veta, att biskopen är i kyrkan, och kyrkan är i biskopen. Och om någon inte är med biskopen gäller, att han inte är i kyrkan, och att de förgäves framhåller sig själva som smyger sig in, under det de inte har frid med Guds präster, och tror att de i hemlighet står i gemenskap med några. Detta sker medan den kyrka, som är katolsk och en enda, varken är avskuren eller delad, utan den är verkligen förenad och sammanbunden genom föreningsbandet av präster som hör ihop med varandra.”
Och år 251 eller 256 skrivs också följande i De ecclesesiae catholicae unitate, 4 (J555-557);
”Det är på honom som han bygger sin kyrka, och det är åt honom, som uppdraget ges att föda fåren... upprättade han likväl en enda påvestol [”Cathedra”, övers. anm.] och fastlade han så genom sin auktoritet enhetens ursprung och grund. Utan tvekan var också de övriga apostlarna det som Petrus var, men primatet är givet åt Petrus och det gjordes sålunda klart, att kyrkan är en och biskopsstolen en enda... Om någon överger [enheten med, övers. anm.] Petri stol, varpå kyrkan är grundad, kan han då likväl vara säker på, att han är i kyrkan?... inte ha Gud till fader, som inte har kyrkan till moder.”
Påve STEFAN I
Stefan (254-57) ger besked om att även ”kättardop” är giltigt, alltså att alla dop är giltiga. Detta direktiv följdes därefter överallt, utan att någon ifrågasätter påvens auktoritet.
AVFÄLLINGEN TERTULLIANUS
Tertullianus skriver år 200 i De Praescriptione haereticum 22 glasklart om Påvens roll;
”Var något undanhållit från Petrus, som kallades klippan, varpå kyrkan skulle byggas. Han som också har fått himmelrikets nycklar med makten att binda och lösa i himlen och på jorden”?
Vidare i 36:1 skrivs redan här om apostoliska kyrkor, vilka har kvar apostlarnas lärostol [”Cathedra”] och i 36:2f (J297) sägs följande;
”...och om du är nära Italien, så har du Rom, varifrån också vår auktoritet kommer. Hur glädjefull är inte denna Kyrka, i vilken apostlarna gjöt ut både sin lära och sitt blod, [vidare talas om Petrus och Paulus i Rom]...”
Även under sin montanistiska period skriver Tertullianus om Petri primat utifrån Matt 16. I Adversus Marcionem 13 skriver han att både St Petrus och Kristus är klippan, alltså inte antingen eller. Tertullianus citerar också Matt 16 i De pudicitia 21:9f (J387) från ca 220 och visar att det endast var St Petrus som fick syndaförlåtelsens auktoritet, vilket förvisso är falsk lära. Detta visar dock att Tertullianus inte ens förnekar St Petrus särställning i slutet, när han blivit vilseförd av montanisterna.
DEN OORTODOXE ORIGENES
Se år 232 Kommentar till Joh 5:3 och Predikan över Ex 5:4;
”Han var mer ärad än de andra.”; ”Petrus, varpå Kristi kyrka är byggd och dödsrikets portar skall inte få makt över den.”; “Se på den storslagna grunden för Kyrkan, den mest fasta klippan, uppå vilken Kristus byggde sin kyrka.”
Jämför med vad hans lärare St CLEMENS skriver i Quis dives salvatur 21:4; ”Petrus den mest välsignade och främste aposteln, vilken var den ende som tillsammans med Jesus betalade skattpenningen.”.
PÅVEN RUNT 100-TALET
St CLEMENS av Rom
Den tydligaste texten bland de apostoliska fäderna om petrinskt ämbete är hela 1 Cl, vilket är en tydlig markör att påven redan på 80-talet har en mycket framträdande ställning. Biskopen i Rom går alltså in och talar korintier till rätta, i en tid då aposteln Johannes fortfarande lever och verkar som biskop i detta område. Det är t.o.m. så att Turkiet låg då och ligger än idag bortanför Roms patriarkat. Två av flera viktiga citat ur 1 Cl är 59:1;
”Men om några är olydiga mot det som han sagt genom oss, så skall de veta att de kommer att snärja in sig i överträdelse och stor fara.”
Och 65:1; ”Låt snart dem som sänts från oss... återvända i frid och glädje”, som inte är bara en biblisk anspelning, utan också en fras som användes av de romerska kejsarna vid bindande auktoritativa bud.
St IGNATIOS
St Ignatios brev till Romarna omkring år 100, förtydligar den urkyrkliga vördnaden för Rom. I inledningen sägs följande;
”...den kyrka som presiderar inom romarnas område. Den är värdig Gud, värdig heder, värdig att kallas salig, värdig pris, värdig framgång, värdig renhet; den kyrka som presidierar i kärleksgemenskapen [prokathemene tes agapes], som bär Kristi lag och Faderns namn...”.
Att Kyrkan presiderar inom romarnas område bör utifrån språkbruket och sammanhanget ses som att den styr över alla Kyrkor ifrån Rom. Vidare skriver St Ignatios i 3:1; ”...ni har undervisat andra. Jag för min del vill att det som ni har befallt genom er undervisning skall stå fast.” och 4:3; ”Jag befaller er inte som Petrus och Paulus [biskoparna i Rom, min anm.].” och i 9:1 ber St Ignatios att Rom skall överta omsorgen om Antiokias stift, efter hans frånfälle. Roms Kyrka var inte ens vid denna tidiga tid vilken lokalkyrka som helst...
St IRENAEUS
St Irenaeus understryker att biskoparna är arvtagare till apostlarna och speciellt att biskopen i Rom är arvtagare till St Petrus i Adversus Haereses 3:1:2 och 3:3:1 (J209). Vidare in i 3:3:3 (J211) följer en lista på de nästkommande 11 påvarna i Rom. Se även Roms status i följande citat i 3:3:2 (J210);
”Alla kyrkor - dvs alla rätttrogna i hela världen - måste vara överens med denna kyrka, p g a dess överlägsna auktoritet. Och i henne är det som de trogna överallt bevarat den apostoliska traditionen.”
EUSEBIOS OM 100-TALET
Den östlige Eusebios skriver ca 315 i sin Kyrkohistoria 4:14:1 att St Polykarpos i mitten av 100-talet var i Rom; ”Han kom till Rom för att förhandla i en tvistefråga om dagen för påskfirandet.”. I Kyrkohistoria 5:24 f - se även 5:28:3 - ger St Victor (189-199) direktiv till de östliga kyrkorna att rätta sig efter västs påsktraditioner, med avseende på datumet, för att enheten ska behållas. Detta direktiv följdes överallt. Ingen går i strid med Roms biskop och menar att påven inte har rätt i att lägga sig i denna strid, trots att han hotar med exkommunikation för de som inte rättar sig. Även om några inte gillade hans tillvägagångssätt ifrågasätter de inte auktoriteten och rättar sig efter honom till slut. Vidare finns hos Eusebios ett intressant brev från korinterna till Rom där de redan under 160-talet skulle ha betraktat påven Soter som en Fader (=papa), se i 4:23:9 (och se 5:4); ”...och med goda ord, som en kärleksfull far till sina barn...” Eusebios skriver också att korinterna läste Clemensbrevet, fortfarande 70-80 år efter att det skrevs. Påven hade uppenbarligen, mycket tidigt, ett stort inflytande ända bort i öst.
Den tydligaste texten bland de apostoliska fäderna om petrinskt ämbete är hela 1 Cl, vilket är en tydlig markör att påven redan på 80-talet har en mycket framträdande ställning. Biskopen i Rom går alltså in och talar korintier till rätta, i en tid då aposteln Johannes fortfarande lever och verkar som biskop i detta område. Det är t.o.m. så att Turkiet låg då och ligger än idag bortanför Roms patriarkat. Två av flera viktiga citat ur 1 Cl är 59:1;
”Men om några är olydiga mot det som han sagt genom oss, så skall de veta att de kommer att snärja in sig i överträdelse och stor fara.”
Och 65:1; ”Låt snart dem som sänts från oss... återvända i frid och glädje”, som inte är bara en biblisk anspelning, utan också en fras som användes av de romerska kejsarna vid bindande auktoritativa bud.
St IGNATIOS
St Ignatios brev till Romarna omkring år 100, förtydligar den urkyrkliga vördnaden för Rom. I inledningen sägs följande;
”...den kyrka som presiderar inom romarnas område. Den är värdig Gud, värdig heder, värdig att kallas salig, värdig pris, värdig framgång, värdig renhet; den kyrka som presidierar i kärleksgemenskapen [prokathemene tes agapes], som bär Kristi lag och Faderns namn...”.
Att Kyrkan presiderar inom romarnas område bör utifrån språkbruket och sammanhanget ses som att den styr över alla Kyrkor ifrån Rom. Vidare skriver St Ignatios i 3:1; ”...ni har undervisat andra. Jag för min del vill att det som ni har befallt genom er undervisning skall stå fast.” och 4:3; ”Jag befaller er inte som Petrus och Paulus [biskoparna i Rom, min anm.].” och i 9:1 ber St Ignatios att Rom skall överta omsorgen om Antiokias stift, efter hans frånfälle. Roms Kyrka var inte ens vid denna tidiga tid vilken lokalkyrka som helst...
St IRENAEUS
St Irenaeus understryker att biskoparna är arvtagare till apostlarna och speciellt att biskopen i Rom är arvtagare till St Petrus i Adversus Haereses 3:1:2 och 3:3:1 (J209). Vidare in i 3:3:3 (J211) följer en lista på de nästkommande 11 påvarna i Rom. Se även Roms status i följande citat i 3:3:2 (J210);
”Alla kyrkor - dvs alla rätttrogna i hela världen - måste vara överens med denna kyrka, p g a dess överlägsna auktoritet. Och i henne är det som de trogna överallt bevarat den apostoliska traditionen.”
EUSEBIOS OM 100-TALET
Den östlige Eusebios skriver ca 315 i sin Kyrkohistoria 4:14:1 att St Polykarpos i mitten av 100-talet var i Rom; ”Han kom till Rom för att förhandla i en tvistefråga om dagen för påskfirandet.”. I Kyrkohistoria 5:24 f - se även 5:28:3 - ger St Victor (189-199) direktiv till de östliga kyrkorna att rätta sig efter västs påsktraditioner, med avseende på datumet, för att enheten ska behållas. Detta direktiv följdes överallt. Ingen går i strid med Roms biskop och menar att påven inte har rätt i att lägga sig i denna strid, trots att han hotar med exkommunikation för de som inte rättar sig. Även om några inte gillade hans tillvägagångssätt ifrågasätter de inte auktoriteten och rättar sig efter honom till slut. Vidare finns hos Eusebios ett intressant brev från korinterna till Rom där de redan under 160-talet skulle ha betraktat påven Soter som en Fader (=papa), se i 4:23:9 (och se 5:4); ”...och med goda ord, som en kärleksfull far till sina barn...” Eusebios skriver också att korinterna läste Clemensbrevet, fortfarande 70-80 år efter att det skrevs. Påven hade uppenbarligen, mycket tidigt, ett stort inflytande ända bort i öst.
PÅVEN OCH APOSTLARNA I KATEKESEN OCH KYRKOHISTORIEN
Katekesen.se; 95, 552-553, 812, 873-886, 893-896, 1119 och 2034 sammanfattade; Apostlar fick kallelsen att förkunna den kristna tron för alla i hela världen. Biskoparna står i apostlarnas ställe och vi ska lyssna till dem som vi lyssnar till Kristus. Biskoparna har delgivits omsorgen om alla kyrkor, genom att lära, leda, förvalta, försvara, fördjupa och förkunna hela sanningen. Kyrkan är av Kristus hierarkiskt ordnad från begynnelsen. Utan läroämbete består inte Kyrkan, Skriften eller Traditionen. St Petrus var apostlarnas ledare, Kyrkans förste herde, och är klippan uppå vilken Kristus skulle bygga sin Kyrka. Petri efterträdare är på samma sätt som Petrus ledare och biskoparna samlas runt honom. Biskoparnas högsta fullmakt, utövas kollegialt i hela Kyrkan runt Petrus, i apostlarnas efterföljd. Denna fullmakt har högtidligt utövats i ekumeniska koncilier, där Gud lett Kyrkan till sanning om vad som är Kristi lära. Kyrkan är genom sin helighet, enhet och obesegbara ståndaktighet ett bevis på att hon har gudomligt uppdrag.
Kyrklig grundhållning har aldrig varit - vilket den moderna devisen säger - ”ske vår vilja, såsom på jorden så ock i himmelen”. Gudsfolket har istället letts djupare och djupare in i Guds stora frälsningsmysterium av vägvisare. I varje konflikt som uppstått hos antik judendom samt i den tidiga och senare kyrkohistorien, hade Guds folks gemenskap gränser och ledarskap. Gud rår, vilket syns i Kyrkans spår. Det stora kyrkliga vandringsfolket har alltid behövt ledare, men ingen kan själv ta på sig ämbetskallelsen. I slutändan är det alltid Gud som kallar, genom Kyrkan, människor till att bli ledare eller vägvisare. Ingen kan själv ta på sig ”profetmanteln” och tro att han med gudomlig rätt kan starta en ny kyrka. Gud valde EN man (sig själv) till att instifta det nya förbundet i sin egen kropp. Vi kan inte fortsätta i de sentida hjulspåren och tro att vi kan göra hans verk bättre, genom att starta egna vägar. Han är vägen, färdkosten, trädet och kroppen. Vi är grenarna och lemmarna som inte fungerar i ensamhet. Kyrkan är en enda organism. Förökning sker ej genom delning… Kristendomen har en fantastisk inrättning i sin hierarki, så Kristna är inte tvungna att leva i en ständig läromässig osäkerhet. Biskopsämbetet var en självklarhet i den tidiga Kyrkan och tillsammans kan biskopar inte gå mot Skriften eller ändra dogmer, utan endast skydda uppenbarelsen och visa var gränserna går för Guds uppenbarelse. Biskoparna var/är herdar för sina får och fåraherdar får både slåss mot vargar (heretiker) och lyfta upp varelser som fallit (själavård), jämför med kräklan, alltså biskopens herdestav, med en spetsig nederdel för att mota bort rovdjur och en ögla till hjälp vid upphämtandet av bortsprungna får. I auktoritetsfrågan finns det en avgrundsdjup skillnad mellan auktoritet som tilltvingats - eller har tagits med våld - och den auktoritet som har förtjänats och som kontinuerligt förtjänas. Så snart kristendomen blev tillåten sammankallades koncilier och påvedömet blev centralpunkten för urkyrkan.
Petri efterträdare är det stora tecknet i kristendomen och garanten för enheten och att kristen tro förblir densamma idag som för 2000 år sedan. Enhet är förutsättningen för Roms biskops lärande, handlande, tjänande, strävande och lidande. Utan Petri ämbete blir kristendomen söndersmulad - sakta i öst - snabbare i ”det stora landet i väster”. Att förkasta “Petrusrollen”, är att gå mot den kristna traditionen i både öst och väst och även de extremt starka indikationerna i Bibeln. Den som förnekar att Rom varit framträdande i hela Kyrkans historia har massor av historiskt material mot sig. Påvedömet växte till sig på de urkyrkliga och bibliska rötternas stadgade grund och blommar ut i sin verkliga fullhet på 1100 och 1200-talet och därefter i sin verkliga fulhet. Med tiden blev påvarnas världsliga inflytande så stort att det fick allvarliga konsekvenser. Påven behövde vara mer en juridisk expert, än en from person. Men redan vid 400-talet har påvedömet exakt samma funktion som idag. Att påvens roll växte fram successivt är inte konstigare än att Kyrkan växte fram successivt. I takt med Kyrkans ökande medlemmar och betydelse fick också Petri efterträdare, alltså ledaren för Kyrkan, ökad betydelse. Men de som förnekar Petri primat, kan fortfarande tillhöra Kyrkans fulla gemenskap. Kyrkans gemenskap hålls naturligt ihop av petri enande band, men Kyrkan finns utanför detta band. Grekiskt, tyskt och svenskt troende delar många av Kyrkans kännetecken. Men petrusämbetets frånvaro gör sig tillkänna i dessa kulturer.
Framträdande under medeltiden blev också andra kyrkliga ledare än påvar. Munkordnar växte fram i flera olika skepnader och vissa av dessa ledde Kyrkan in i det nya millenniet. Samtidigt började också ett förfall att utbredda sig, som i all sin syndfullhet blev startskottet till en deformation av Kyrkan och västvärlden. Synd är orsaken till splittringen. Auktoritetskris är dess verkan...
Katekesen.se 765, 816, 882-883, 889-892 och 2034-2035 sammanfattade; St Petrus efterträdare har fått Petri auktoritet att styra, vara hjordens herde samt att vara en förenande princip i Kyrkans bestående struktur. Kristus skyddar biskopskollegiet, påven samt Kyrkan, så att biskoparna förblir autentiska lärare beklädda med Kristi auktoritet. Påven eller biskopskollegiet förklarar tro- och morallära och har så stor del av Kristi myndighet att de har del av den gudomliga ofelbarhetens särskilda nådegåva, så att Kyrkan håller fast vid den rena tron.
Påven tjänar kristen enhet och behöver kanske omtolkas - inte förnekas - för att tjäna alla fullt ut, men få dogmer har så stort utrymme bland fäderna som St Petrus särställning. Det är ytterst sällsynt att en dogm har universell koncensus, men denna dogm har det under nästan hela det första millenniet; motbevisa mig gärna! Påven medlade i alla större tvister, exkommunicerade medlemmar och återinsatte förskjutna biskopar. Förnekandet av att påven är St Petri efterträdare med Petri auktoritet har otroligt mycket bevismaterial mot sig. Minst lika mycket som de som menar att St Petrus inte hade en ledande ställning i NT. Utan petrinskt ämbet hade inte världen sett likadan ut idag. Inflytandet från urkyrkans och medeltidens centrum kan inte förringas. Nästa inlägg har utdrag från de tidigaste kyrkofädernas citat om påven, för mer info se BUTLER m.fl., Jesus, Peter and the keys eller RAY, Upon this rock.
Kyrklig grundhållning har aldrig varit - vilket den moderna devisen säger - ”ske vår vilja, såsom på jorden så ock i himmelen”. Gudsfolket har istället letts djupare och djupare in i Guds stora frälsningsmysterium av vägvisare. I varje konflikt som uppstått hos antik judendom samt i den tidiga och senare kyrkohistorien, hade Guds folks gemenskap gränser och ledarskap. Gud rår, vilket syns i Kyrkans spår. Det stora kyrkliga vandringsfolket har alltid behövt ledare, men ingen kan själv ta på sig ämbetskallelsen. I slutändan är det alltid Gud som kallar, genom Kyrkan, människor till att bli ledare eller vägvisare. Ingen kan själv ta på sig ”profetmanteln” och tro att han med gudomlig rätt kan starta en ny kyrka. Gud valde EN man (sig själv) till att instifta det nya förbundet i sin egen kropp. Vi kan inte fortsätta i de sentida hjulspåren och tro att vi kan göra hans verk bättre, genom att starta egna vägar. Han är vägen, färdkosten, trädet och kroppen. Vi är grenarna och lemmarna som inte fungerar i ensamhet. Kyrkan är en enda organism. Förökning sker ej genom delning… Kristendomen har en fantastisk inrättning i sin hierarki, så Kristna är inte tvungna att leva i en ständig läromässig osäkerhet. Biskopsämbetet var en självklarhet i den tidiga Kyrkan och tillsammans kan biskopar inte gå mot Skriften eller ändra dogmer, utan endast skydda uppenbarelsen och visa var gränserna går för Guds uppenbarelse. Biskoparna var/är herdar för sina får och fåraherdar får både slåss mot vargar (heretiker) och lyfta upp varelser som fallit (själavård), jämför med kräklan, alltså biskopens herdestav, med en spetsig nederdel för att mota bort rovdjur och en ögla till hjälp vid upphämtandet av bortsprungna får. I auktoritetsfrågan finns det en avgrundsdjup skillnad mellan auktoritet som tilltvingats - eller har tagits med våld - och den auktoritet som har förtjänats och som kontinuerligt förtjänas. Så snart kristendomen blev tillåten sammankallades koncilier och påvedömet blev centralpunkten för urkyrkan.
Petri efterträdare är det stora tecknet i kristendomen och garanten för enheten och att kristen tro förblir densamma idag som för 2000 år sedan. Enhet är förutsättningen för Roms biskops lärande, handlande, tjänande, strävande och lidande. Utan Petri ämbete blir kristendomen söndersmulad - sakta i öst - snabbare i ”det stora landet i väster”. Att förkasta “Petrusrollen”, är att gå mot den kristna traditionen i både öst och väst och även de extremt starka indikationerna i Bibeln. Den som förnekar att Rom varit framträdande i hela Kyrkans historia har massor av historiskt material mot sig. Påvedömet växte till sig på de urkyrkliga och bibliska rötternas stadgade grund och blommar ut i sin verkliga fullhet på 1100 och 1200-talet och därefter i sin verkliga fulhet. Med tiden blev påvarnas världsliga inflytande så stort att det fick allvarliga konsekvenser. Påven behövde vara mer en juridisk expert, än en from person. Men redan vid 400-talet har påvedömet exakt samma funktion som idag. Att påvens roll växte fram successivt är inte konstigare än att Kyrkan växte fram successivt. I takt med Kyrkans ökande medlemmar och betydelse fick också Petri efterträdare, alltså ledaren för Kyrkan, ökad betydelse. Men de som förnekar Petri primat, kan fortfarande tillhöra Kyrkans fulla gemenskap. Kyrkans gemenskap hålls naturligt ihop av petri enande band, men Kyrkan finns utanför detta band. Grekiskt, tyskt och svenskt troende delar många av Kyrkans kännetecken. Men petrusämbetets frånvaro gör sig tillkänna i dessa kulturer.
Framträdande under medeltiden blev också andra kyrkliga ledare än påvar. Munkordnar växte fram i flera olika skepnader och vissa av dessa ledde Kyrkan in i det nya millenniet. Samtidigt började också ett förfall att utbredda sig, som i all sin syndfullhet blev startskottet till en deformation av Kyrkan och västvärlden. Synd är orsaken till splittringen. Auktoritetskris är dess verkan...
Katekesen.se 765, 816, 882-883, 889-892 och 2034-2035 sammanfattade; St Petrus efterträdare har fått Petri auktoritet att styra, vara hjordens herde samt att vara en förenande princip i Kyrkans bestående struktur. Kristus skyddar biskopskollegiet, påven samt Kyrkan, så att biskoparna förblir autentiska lärare beklädda med Kristi auktoritet. Påven eller biskopskollegiet förklarar tro- och morallära och har så stor del av Kristi myndighet att de har del av den gudomliga ofelbarhetens särskilda nådegåva, så att Kyrkan håller fast vid den rena tron.
Påven tjänar kristen enhet och behöver kanske omtolkas - inte förnekas - för att tjäna alla fullt ut, men få dogmer har så stort utrymme bland fäderna som St Petrus särställning. Det är ytterst sällsynt att en dogm har universell koncensus, men denna dogm har det under nästan hela det första millenniet; motbevisa mig gärna! Påven medlade i alla större tvister, exkommunicerade medlemmar och återinsatte förskjutna biskopar. Förnekandet av att påven är St Petri efterträdare med Petri auktoritet har otroligt mycket bevismaterial mot sig. Minst lika mycket som de som menar att St Petrus inte hade en ledande ställning i NT. Utan petrinskt ämbet hade inte världen sett likadan ut idag. Inflytandet från urkyrkans och medeltidens centrum kan inte förringas. Nästa inlägg har utdrag från de tidigaste kyrkofädernas citat om påven, för mer info se BUTLER m.fl., Jesus, Peter and the keys eller RAY, Upon this rock.
PÅVEN I EVANGELIERNA
Petrus har en ledande roll som den förste i apostlaskaran och Jesu ger ett löfte om att; ”Kefas” är den klippa varpå han skall bygga sin Kyrka. Ingen kan förneka att St Petrus var apostlarnas ledare. Hans namn nämns oftare (ca 190 gånger) än alla andra lärjungar tillsammans (ca 130 gånger). St Petrus namn finns alltid först i alla apostlaförteckningar och en ängel indikerar att han är ledaren i Mark 16:7. Påveämbetet är härlett från detta primat och speciellt utifrån de nedan citerade Matt 16:18f; Luk 22:31f och Joh 21:15-17. Påveämbetet härleds från Petrus på samma sätt som biskopsämbetet härleds från apostlarnas ämbete. Det är möjligt att förneka att Jesu ord i t.ex. Matt 16:18f skulle ha giltighet för hans efterträdare, men det går inte att förneka att St Petrus hade en ledande position bland apostlarna. Men varför skulle inte primatet behövas i den fortsatta kyrkohistorien, när schismerna och heresierna ploppar upp i stor mängd. framför allt då behövs en yttersta instans, alltså en bergfast klippgrund. Kristus grundlade inte en stor mängd olika samfund med motsägande läror. För att se vilken Kyrka som är ”ursprunglig”, måste vi undersöka kyrkornas obrutna historisk förbindelse tillbaks till den nytestamentliga Kyrkan. Hennes attribut måste vara lätt igenkännbara om det ska vara Kristi Kyrkas fullhet. Kyrkans trogna kan visa denna förbindelse. De kan spåra sina ledare tillbaks i historien, biskop för biskop, ända tills apostlarna. Och de kan visa att påven är Petri efterträdare och den förste biskopen av Rom. Hela urkyrkan vittnar om att när St Petrus dog vigdes en ny påve som hans efterföljd.
PETRINSKT ÄMBETE I EVANGELIERNA
MATT 16:13-20 (jämför Matt 7:24ff, 23:2-3; Jes 22:21ff)
”Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son. Då sade Jesus till honom: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan [gr. ”Petros”], och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”
Här och endast här får en person sådana stora och specifika löften som senare blir uppfyllda i Joh 21:15ff. framför allt fyra löften utlovas; 1. På St Petrus skall Kyrkan byggas. 2. Dödsrikets (eller helvetets) portar skall inte bli Kyrkan övermäktig 3. St Petrus skall få nycklarna och nycklar symboliserar ett permanent ämbete, se Jes 22:22ff. Nycklar finns före, under och efter ämbetsbäraren. 4. Vad än St Petrus binder/löser skall bli bundet/löst.
Detta ställe är något av Skriftens mest studerade. Det är ett unikt tillfälle som vi här får del av. St Petrus ser vem Jesus är och Jesus uttalar vem Simon är. Detta är första gången någon kallas för Petrus i världshistorien. Simon får alltså klippnamnet och på denna klippa ska Kyrkan byggas.
Vissa hävdar att detta bara är bekännelsen Jesus bygger på, men det är en väldigt märklig argumentation. Det tog många år för mig, innan jag upptäckte hur sen den senare tolkningen är. Dessutom är en sådan tolkning väldigt krystad, då den går emot hela NT:s tendens och även kyrkohistoriens tendens, där Kristus och Petrus BÅDA är klippgrunden i t.ex. AUGUSTINUS In Ioannis evangelium tractatus 124:5. NT och hela historien har alltid presenterat St Petrus som den främste. Dessutom - om det nu är så att det är bekännelsen och endast bekännelsen som Kristus bygger sin Kyrka på - behöver inte detta utesluta att St Petrus var ledaren. Snarare tvärt om, för den som bekänner detta bör vara en grundsten. Sedan är det svårt att komma ifrån att de senare löftena i verserna om att ha nycklar och binda och lösa, skulle vara till en person. Brukar bekännelser inneha nycklar eller binda eller lösa?
Matt 16 är alltså ett unikt ställe. St Petrus intar här en särställning i Kyrkans uppbyggnad och detta går inte att förneka. St Petrus blir av Kristus själv tillsatt att vara den första hörnstenen, eller snarare klippgrunden, för Kyrkan. T.o.m. de flesta protestantiska kommentatorerna är överens om att detta ställe visar att klippan är Petrus. Det är dessutom ytterst ovanligt att en människa förknippas med en klippa. I GT, så nämns alltid klippa och Gud tillsammans (undantag i Jes 51:1f). Vidare ger Kristus ”klippan” en mycket speciell auktoritet. Den ”nycklamakt” som han här tilldelas, hade mycket långtgående konsekvenser, jämför med Upp 1:18; 3:7 och 20:1. En intressant passage är den ovan nämnda Jes 22 som har mycket intressanta likheter med Matt 16. Jesaja skriver också om en succesion eller efterföljd och se speciellt Jes 22:15, där nycklarna är bilden för auktoritet. I vers 19 får ”premiärministern” Eliakim nycklarna till ”Davids hus”. I vers 22 får Eliakim auktoritet att stänga och att öppna med nycklarna. Denna sortens auktoritet ges i NT av Jesus endast till St Petrus. De andra apostlarna får inte denna auktoritet, jämför Matt 18:18. Vi ser också att i den rabbinska traditionen, är ”binda och lösa” och ”nycklamakt” facktermer som betecknar fullmakt att fatta beslut när det gäller läran samt vidta disciplinära åtgärder. Nycklar är en bild för auktoriteten att lagstifta, förbjuda, tillåta och förlåta.
Om St Petrus var ofelbar, när han skrev Bibeln. Om han ägde sådan ofelbarhet och därefter är alla kristna fria att tolka dessa ofelbara skrifter hur de sjäva vill, vad var det då för mening att skriva ner ofelbar Skrift. Utan ofelbar petrinsk tolkning, finns inte ofelbar petrinsk Skrift. Om alla kan läsa in vad de själva vill i skrifterna, vad är det då för mening med Skrifterna? St Petrus får ensam i anslutning till nycklamaktens auktoritet, makt att binda och lösa. Denna Kyrkans makt skall inte ens helvetets portar kunna bli övermäktig.
LUK 5:1-11
Jesus undervisar från Petri båt och här berättas om en mirakulös fångst. Detta har tolkats som en metafor för påvens uppdrag att vara en ”människofiskare”, se även Matt 4:19.
LUK 22:31
I Luk 22 ber Jesus att Petri tro (singularis) inte skall gå under;
”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro, inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.”
LUK 24:12
St Petrus var den första aposteln att gå in i den tomma graven, trots att han inte kom dit till graven först (även Joh 20:4-6). De andra apostlarna ser från början St Petrus unika ställning och underordnar sig honom, redan innan han fått påveuppdraget.
JOH 10:16
Johannes menar här att flocken ”…skall bli en hjord och en herde.”.
JOH 21:15-17
St Petrus får tre gånger frågan i Joh 21 om han älskar Jesus mer än de andra. Tre gånger säger Jesus att St Petrus skall vara herden för Hans får i Hans ställe. Citaten är följande; ”För mina lamm på bete”, ”Var en herde för mina får” och ”För mina får på bete”. Detta kan inte betyda annat, än att Petrus får påveämbetet. Herdeuppdrag (”poimainein”) ses både i orientalisk och judisk miljö, som uppdrag att föda, skydda, styra, vårda och leda. Se så visade Han sig först för honom efter uppståndelsen, se Luk 24:34.
Se också att Jesus alltid har ett mycket speciellt förhållande till Petrus i Matt 17:24; Mark 1:29; 5:37; 9:2; 14:33; Luk 22:8; Joh 1:42; 6:68; 13:6; 18:10-27; 1 Kor 1:12; 3:22 och 15:5.
PETRINSKT ÄMBETE I EVANGELIERNA
MATT 16:13-20 (jämför Matt 7:24ff, 23:2-3; Jes 22:21ff)
”Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son. Då sade Jesus till honom: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan [gr. ”Petros”], och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”
Här och endast här får en person sådana stora och specifika löften som senare blir uppfyllda i Joh 21:15ff. framför allt fyra löften utlovas; 1. På St Petrus skall Kyrkan byggas. 2. Dödsrikets (eller helvetets) portar skall inte bli Kyrkan övermäktig 3. St Petrus skall få nycklarna och nycklar symboliserar ett permanent ämbete, se Jes 22:22ff. Nycklar finns före, under och efter ämbetsbäraren. 4. Vad än St Petrus binder/löser skall bli bundet/löst.
Detta ställe är något av Skriftens mest studerade. Det är ett unikt tillfälle som vi här får del av. St Petrus ser vem Jesus är och Jesus uttalar vem Simon är. Detta är första gången någon kallas för Petrus i världshistorien. Simon får alltså klippnamnet och på denna klippa ska Kyrkan byggas.
Vissa hävdar att detta bara är bekännelsen Jesus bygger på, men det är en väldigt märklig argumentation. Det tog många år för mig, innan jag upptäckte hur sen den senare tolkningen är. Dessutom är en sådan tolkning väldigt krystad, då den går emot hela NT:s tendens och även kyrkohistoriens tendens, där Kristus och Petrus BÅDA är klippgrunden i t.ex. AUGUSTINUS In Ioannis evangelium tractatus 124:5. NT och hela historien har alltid presenterat St Petrus som den främste. Dessutom - om det nu är så att det är bekännelsen och endast bekännelsen som Kristus bygger sin Kyrka på - behöver inte detta utesluta att St Petrus var ledaren. Snarare tvärt om, för den som bekänner detta bör vara en grundsten. Sedan är det svårt att komma ifrån att de senare löftena i verserna om att ha nycklar och binda och lösa, skulle vara till en person. Brukar bekännelser inneha nycklar eller binda eller lösa?
Matt 16 är alltså ett unikt ställe. St Petrus intar här en särställning i Kyrkans uppbyggnad och detta går inte att förneka. St Petrus blir av Kristus själv tillsatt att vara den första hörnstenen, eller snarare klippgrunden, för Kyrkan. T.o.m. de flesta protestantiska kommentatorerna är överens om att detta ställe visar att klippan är Petrus. Det är dessutom ytterst ovanligt att en människa förknippas med en klippa. I GT, så nämns alltid klippa och Gud tillsammans (undantag i Jes 51:1f). Vidare ger Kristus ”klippan” en mycket speciell auktoritet. Den ”nycklamakt” som han här tilldelas, hade mycket långtgående konsekvenser, jämför med Upp 1:18; 3:7 och 20:1. En intressant passage är den ovan nämnda Jes 22 som har mycket intressanta likheter med Matt 16. Jesaja skriver också om en succesion eller efterföljd och se speciellt Jes 22:15, där nycklarna är bilden för auktoritet. I vers 19 får ”premiärministern” Eliakim nycklarna till ”Davids hus”. I vers 22 får Eliakim auktoritet att stänga och att öppna med nycklarna. Denna sortens auktoritet ges i NT av Jesus endast till St Petrus. De andra apostlarna får inte denna auktoritet, jämför Matt 18:18. Vi ser också att i den rabbinska traditionen, är ”binda och lösa” och ”nycklamakt” facktermer som betecknar fullmakt att fatta beslut när det gäller läran samt vidta disciplinära åtgärder. Nycklar är en bild för auktoriteten att lagstifta, förbjuda, tillåta och förlåta.
Om St Petrus var ofelbar, när han skrev Bibeln. Om han ägde sådan ofelbarhet och därefter är alla kristna fria att tolka dessa ofelbara skrifter hur de sjäva vill, vad var det då för mening att skriva ner ofelbar Skrift. Utan ofelbar petrinsk tolkning, finns inte ofelbar petrinsk Skrift. Om alla kan läsa in vad de själva vill i skrifterna, vad är det då för mening med Skrifterna? St Petrus får ensam i anslutning till nycklamaktens auktoritet, makt att binda och lösa. Denna Kyrkans makt skall inte ens helvetets portar kunna bli övermäktig.
LUK 5:1-11
Jesus undervisar från Petri båt och här berättas om en mirakulös fångst. Detta har tolkats som en metafor för påvens uppdrag att vara en ”människofiskare”, se även Matt 4:19.
LUK 22:31
I Luk 22 ber Jesus att Petri tro (singularis) inte skall gå under;
”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro, inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.”
LUK 24:12
St Petrus var den första aposteln att gå in i den tomma graven, trots att han inte kom dit till graven först (även Joh 20:4-6). De andra apostlarna ser från början St Petrus unika ställning och underordnar sig honom, redan innan han fått påveuppdraget.
JOH 10:16
Johannes menar här att flocken ”…skall bli en hjord och en herde.”.
JOH 21:15-17
St Petrus får tre gånger frågan i Joh 21 om han älskar Jesus mer än de andra. Tre gånger säger Jesus att St Petrus skall vara herden för Hans får i Hans ställe. Citaten är följande; ”För mina lamm på bete”, ”Var en herde för mina får” och ”För mina får på bete”. Detta kan inte betyda annat, än att Petrus får påveämbetet. Herdeuppdrag (”poimainein”) ses både i orientalisk och judisk miljö, som uppdrag att föda, skydda, styra, vårda och leda. Se så visade Han sig först för honom efter uppståndelsen, se Luk 24:34.
Se också att Jesus alltid har ett mycket speciellt förhållande till Petrus i Matt 17:24; Mark 1:29; 5:37; 9:2; 14:33; Luk 22:8; Joh 1:42; 6:68; 13:6; 18:10-27; 1 Kor 1:12; 3:22 och 15:5.
PÅVEN I APG OCH BREVEN
I den första kristna skrivna kyrkohistorien har St Petrus en mycket exklusiv roll. Här följer några exempel från olika textavsnitt i Apg där St Petrus är framträdande;
a) St Petrus tar i Apg 1:15-26 initiativet till att en ny apostel vigs.
b) Han uttolkar händelser pingstens i Apg 2:14, 21; ”…judar... lyssna på mina ord…”.
c) Han gör det första underverket i Kyrkans tidsålder i Apg 3:6-8.
d) Han är ledaren och talesmannen i Apg 4:1-13.
e) Han uttalar den förste uteslutningen (”anateman”) i Apg 5:2-11.
f) St Petrus uppväcker en död i Apg 9:40, vilket pekar mot att han hade Kristi fullmakt.
g) Han tar som den förste mot hedningar i Apg 10 och försvarar sitt handlande i 11:2ff.
h) Hela kyrkan (starkt betonat) samlas i ”intensiv bön” för St Petrus när han fängslas i Apg 12:1-17. St Petrus blir sedan den förste som Gud handlar med på ett övernaturligt sätt i Kyrkans tidsålder, då en ängel befriar honom från fängelset.
i) St Petrus presiderar över och öppnar urkonciliet och lägger fram principerna och efteråt accepterar han beslutet i Apg 15:7-11.
GALATERBREVET
St Paulus reser i Gal 1:18 till Jerusalem i början av hans kallelse, speciellt för att träffa St Petrus. St Paulus får förtroendet i Gal 2:9 av St Petrus, St Jakob och St Johannes att ge sig in i uppdraget att omvända hedningarna.
PETRUSBREVEN
St Petrus agerar - vilket är väldigt starkt betonat - som den främste biskopen/herden av Kyrkan i 1 Petr 5:1. Han förmanar här alla andra biskopar, eller ”äldste”. St Petrus uttolkar också profetior i 2 Petr 1:16-21. Han korrigerar dem som missbrukar St Paulus skrifter i 2 Petr 3:15f.
a) St Petrus tar i Apg 1:15-26 initiativet till att en ny apostel vigs.
b) Han uttolkar händelser pingstens i Apg 2:14, 21; ”…judar... lyssna på mina ord…”.
c) Han gör det första underverket i Kyrkans tidsålder i Apg 3:6-8.
d) Han är ledaren och talesmannen i Apg 4:1-13.
e) Han uttalar den förste uteslutningen (”anateman”) i Apg 5:2-11.
f) St Petrus uppväcker en död i Apg 9:40, vilket pekar mot att han hade Kristi fullmakt.
g) Han tar som den förste mot hedningar i Apg 10 och försvarar sitt handlande i 11:2ff.
h) Hela kyrkan (starkt betonat) samlas i ”intensiv bön” för St Petrus när han fängslas i Apg 12:1-17. St Petrus blir sedan den förste som Gud handlar med på ett övernaturligt sätt i Kyrkans tidsålder, då en ängel befriar honom från fängelset.
i) St Petrus presiderar över och öppnar urkonciliet och lägger fram principerna och efteråt accepterar han beslutet i Apg 15:7-11.
GALATERBREVET
St Paulus reser i Gal 1:18 till Jerusalem i början av hans kallelse, speciellt för att träffa St Petrus. St Paulus får förtroendet i Gal 2:9 av St Petrus, St Jakob och St Johannes att ge sig in i uppdraget att omvända hedningarna.
PETRUSBREVEN
St Petrus agerar - vilket är väldigt starkt betonat - som den främste biskopen/herden av Kyrkan i 1 Petr 5:1. Han förmanar här alla andra biskopar, eller ”äldste”. St Petrus uttolkar också profetior i 2 Petr 1:16-21. Han korrigerar dem som missbrukar St Paulus skrifter i 2 Petr 3:15f.
torsdag 8 juli 2010
URKONCILIERNAS PÅVE
Bakgrunden till synoder (mindre eller lite större lokala biskopsmöten där lokala stridsfrågor behandlades) och ekumeniska koncilierna är Gal 2 och Apg 15, se speciellt vers 28; ”den helige Anden och vi har beslutat…”. Redan vid detta första ”urkoncilium” ses Kyrkans vara det media, genom vilket Gud uppenbarar sin vilja. I Jerusalem var debattämnet om den mosaiska lagen var bindande för hednakristna. Det beslutades att Gud kan handla på ett sätt med judekristna och på ett annat med hednakristna. Därefter kom snart de 7 första urkyrkliga ekumeniska koncilierna behandla stridsfrågor, framför allt kristologin. Ekumeniska koncilier var alltså tidigt ett sätt som Gud använde, för att ge Kyrkan en ökad förståelse av Hans uppenbarelse. Kyrkans väsen kräver att det finns en konciliär kontinuitet för att överleva. Kontinuitet tillbaka till apostlakollegiet behövs; där de tolv första biskoparna var Kyrkans urgrund, vilka Kristus själv utvalt, lärt, helgat och gett dem fullmakt att styra Kyrkan i Hans ställe. Kontinuitet till koncilierna är eftersträvansvärt, då Joh 16:13 vittnar om; ”Men när han kommer, sanningens ande skall han vägleda er med hela sanningen...” och se även Matt 28:18f; ”…Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden”. Kyrkan har från apostolisk tid haft en mångfald i enheten. Mångfald på lokal nivå, men enhet i tro- och moralfrågor på universiell nivå. Vad säger de första koncilierna om påven?
FYRA FÖRSTA KONCILIERNAS LÄRA OM PÅVEN
NICEA 325
I Nicea:s kanon 6, ser vi att det anrika urkyrkliga patriarkatet i Alexandria står under Rom. Alexandria står överordnad flera andra mindre biskopsdömen och Alexandria är i sin tur underordnad Rom. Citat från SPB I;
”De gamla sedvänjorna skall gälla i Egypten, Libyen och Pentapolis, att biskopen av Alexandria har jurisdiktion över alla dessa, eftersom det motsvarande gäller biskopen i Rom.”
KONSTANTINOPEL 381
I Konstantinopel I, ser vi att Rom har en särställning. Citat från SPB I, kanones 3, s196;
”Biskopen av Konstantinopel skall ha den främsta hedersplatsen - efter biskopen i Rom - eftersom denna stad är det nya Rom.”
EFESOS 431
Konciliet förklarar i session 3, efter att Nestorius avsatts p.g.a. Celestinus rekommendering;
”Det finns inget tvivel på - det har varit känt i alla århundrade - att den helige och välsignade aposteln Petrus, prins och huvud för apostlarna och trons pelare och fundamentet för den katolska Kyrkan, fick nycklarna till himmelriket från vår Herre Jesus Kristus... Vår helige och högst välsignade påve biskop Celestinus är i vederbörlig ordning hans efterträdare och innehar hans plats… Han [Petrus, min anm.] lever ända till denna dag, och alltid i sina efterträdares uttalande.”
CALCEDON 451
Under Calcedon lästes St Leos “Tome-brev” varefter följande sker enligt text 2;
”...Och högt och länge sa biskoparna; detta är fädernas tro; detta är apostlarnas tro; vi tror alla detta; de rättroende [ortodoxa, min anm.] tror detta; fördömd vare den som inte tror detta. Petrus har talat genom Leo; aposteln lärde detta...”
I nästa text skrivs följande;
”den högst heligaste och välsignade Leo, ärkebiskop i det stora och äldre Rom, har fråntagit honom all biskoplig värdighet, genom oss och denna nuvarande högst heligaste synod, tillsammans med den trefaldigt välsignade och helt ärade aposteln Petrus, som är klippan och grunden för den katolska Kyrkan och grundvalen för den ortodoxa tron. Låt därför den högst heliga och stora synoden döma…”.
Efter att detta Koncilium hade avslutats, adresserades ett brev 98:1-2 till påve St Leo. I detta brev skrev fäderna att de erkände honom som uttolkare av St Petrus röst, t.o.m. med en hänvisning till Petri bekännelse i Matt 16 och skrev om honom som den enda som bemyndigats av Kristus att vara ”vingårdens” (alltså Kyrkans) beskyddare eller förvaltare.
FYRA FÖRSTA KONCILIERNAS LÄRA OM PÅVEN
NICEA 325
I Nicea:s kanon 6, ser vi att det anrika urkyrkliga patriarkatet i Alexandria står under Rom. Alexandria står överordnad flera andra mindre biskopsdömen och Alexandria är i sin tur underordnad Rom. Citat från SPB I;
”De gamla sedvänjorna skall gälla i Egypten, Libyen och Pentapolis, att biskopen av Alexandria har jurisdiktion över alla dessa, eftersom det motsvarande gäller biskopen i Rom.”
KONSTANTINOPEL 381
I Konstantinopel I, ser vi att Rom har en särställning. Citat från SPB I, kanones 3, s196;
”Biskopen av Konstantinopel skall ha den främsta hedersplatsen - efter biskopen i Rom - eftersom denna stad är det nya Rom.”
EFESOS 431
Konciliet förklarar i session 3, efter att Nestorius avsatts p.g.a. Celestinus rekommendering;
”Det finns inget tvivel på - det har varit känt i alla århundrade - att den helige och välsignade aposteln Petrus, prins och huvud för apostlarna och trons pelare och fundamentet för den katolska Kyrkan, fick nycklarna till himmelriket från vår Herre Jesus Kristus... Vår helige och högst välsignade påve biskop Celestinus är i vederbörlig ordning hans efterträdare och innehar hans plats… Han [Petrus, min anm.] lever ända till denna dag, och alltid i sina efterträdares uttalande.”
CALCEDON 451
Under Calcedon lästes St Leos “Tome-brev” varefter följande sker enligt text 2;
”...Och högt och länge sa biskoparna; detta är fädernas tro; detta är apostlarnas tro; vi tror alla detta; de rättroende [ortodoxa, min anm.] tror detta; fördömd vare den som inte tror detta. Petrus har talat genom Leo; aposteln lärde detta...”
I nästa text skrivs följande;
”den högst heligaste och välsignade Leo, ärkebiskop i det stora och äldre Rom, har fråntagit honom all biskoplig värdighet, genom oss och denna nuvarande högst heligaste synod, tillsammans med den trefaldigt välsignade och helt ärade aposteln Petrus, som är klippan och grunden för den katolska Kyrkan och grundvalen för den ortodoxa tron. Låt därför den högst heliga och stora synoden döma…”.
Efter att detta Koncilium hade avslutats, adresserades ett brev 98:1-2 till påve St Leo. I detta brev skrev fäderna att de erkände honom som uttolkare av St Petrus röst, t.o.m. med en hänvisning till Petri bekännelse i Matt 16 och skrev om honom som den enda som bemyndigats av Kristus att vara ”vingårdens” (alltså Kyrkans) beskyddare eller förvaltare.
2000 - OM FULLHET OCH GEMENSKAP
Kristen tro i det nutida Sverige lutar sig mycket på mänskliga traditioner, ja, ofta mycket mer än kristna vill eller kanske orkar förstå. Att låta nya ”reformatorer” läsa och tolka Skriften, i sitt egna ljus med egna principer sprider förödelse. Här blir delsanningar helsanningar. Då finns lite utrymme för enhet, bara splittring; T.ex. i lågkyrkliga, högkyrkliga, frikyrkliga, bredkyrkliga, baptistkyrkliga, karismakyrkliga och rent ”oheligt okyrkliga” protester. Tragiskt nog kan inte en protestantisk kyrklighet hålla ihop, utan slits sönder. Den grundläggande ”protesten” producerar i sina principer spontant splittring. Egoismen smittar och underordnandets dygd känns idag mer och mer främmande.
Faktum är att nya samfund inte ens kan enas om t.ex. hur den kristna gemenskapen ska styras. Ska svenska samfund styras av politiska partier, biskopar, präster, kongregationen eller ingen auktoritet alls. En del ”sekteristiska” kristna hävdar till och med att de har ”apostlar”, ”profeter” eller ”Kristi brud” mitt ibland dem. De flesta svenska samfund har inte biskopar och de samfund som har, har fråntagit biskoparna allt verkligt inflytande. Det är en stor förlust att inte ha ledare med rötter, verklig auktoritet från Gud samt total överlåtelse till Kyrkan. Eftersom ingen ”verklig auktoritet” finns, blir nykristna samfund ofta skyldiga till att sätta ledaren på höga piedestaler. Pastorn blir ”påve”. Ledarbyte leder till att församlingar upplever kriser eller splittringar. Denna filosofi är tragiskt nog människocentrerad istället för att vara Gudscentrerad. I slutändan är det bättre med en riktig påve, än dagens talrika småpåvar. Sann auktoritet har framtiden för sig. Vi kommer att behöva bra ledare, när postmodernismens uppror mot all auktoritet lagt sig. Då kommer svenskar återigen söka sig till auktoriteter med sanning, kontinuitet samt liv. Kanske det svåraste problemet för samfunden är att man inte har någon metod att fastställa en lärofråga definitivt. Utan läroämbete, blir det enda vettiga alternativet för en protestant att räkna fram majoritetens syn på en viss fråga bland professorer, präster eller bibelkommentatorer, o.s.v.. Det finns alltså ingen enhetlig protestantisk tradition. Därmed kommer ”splittringens demon” - för att citera Fr Gunnar Rosendal - att fortsätta härja i de protestantiska leden. När ingen enande punkt existerar, kommer fler och fler starta nytt. De egna tolkningarna leder till att många kristna ofta endast tror på det som de tycker om. Slutpunkten för svenska väckelserörelser är lika många rörelser, som det finns bibelläsare. Men kristen tro är inget smörgåsbord att välja och vraka ur. Den kristna trons kärna är ”uppenbarligen” en person som uppenbarar något av vad Han är och vad Han vill. Antingen får man lita på Honom eller i slutändan förkasta Honom. Christie eleison!
Vi kan inte plocka några russin ur en kyrklig kaka och tro att russinen är hela kakan. Dagens splittrade, spridda, sentida och felbara nätverk av olika pietistiska rörelser kan omöjligt vara en restaurering av en “ren”, ”ursprunglig” biblisk kristendom. Först är detta uteslutet genom sen tillkomst. För det andra är det uteslutet genom mikroskopiskt små spår av en sådan tro före 1520 i hela Kristi Kyrka. Kristen tro är historisk och måste ha en kontinuitet, annars är det inte fullheten. Pietister är självklart kristna och har del i fullheten, men deras tro är inte urkyrkans eller Kyrkornas intakta helhet.
Nykristna samfund lånade och lånar, i allt essentiellt och sant, från kyrklig tradition. Det sanna som alla samfund behållit kommer från urkyrkan. Alltså där de flesta kristna är överens är läran klart kyrklig i sitt ursprung t.ex.; treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, NT:s kanon, himmel och helvete. Där kristna särskiljs är det oftast snedvridningar och reduceringar av Kyrkans strömningar. Det brukar sägas att en viss tid har de heresier som tidsepoken förtjänat. Alltså den förvridning som sker beror på att något område tidigare har förkvävts eller snedvridits. Orsak till splittring är många gånger kyrkliga personers bristande trohet mot det Kyrkan fått. Det är t.o.m. så att reformatorernas viktiga dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från Kyrkans nominalism. Kyrkans män är inte alltid Guds bästa barn och har djup delaktighet i splittringar. Allt verkligt liv är dock härlett från Kyrka, där all sanning finns fulländad. Hon är fulländningen av alla strävanden och alla djupdykningarna som existerat, existerar och kommer att uppkomma. Kyrkan är målet för alla strävanden och allt gott, skönt samt rätt som finns. Därför är Kyrkans gemenskap ett verkligt hem. Här kan hela mänskligheten och alla strävanden fullkomnas och därför behöver inte ”ärkeprotestanter” som jag själv omvändas. Jag behövde bara behålla allt sant - allt det goda och allt skönt som jag redan fått - och fullkomna resten. Att bli fullt ”ortodox” - rätt tillbedjan och tro - är att bli mer urluthersk, karismatisk och med större kunskapsdjup i; Skrift, historia och tradition. Att komma hem är att bli än mer vad du var tänkt att bli. ”Soli Deo gloria”!
I katolicismen finns fullheten, men buren i lerkärl. Kärl som sista tiden visats ibland vara riktigt sprukna och fula. Fulhet är tyvärr ett katolsk kännetecken. Gud lovade inte syndfrihet till Petrus (ledaren som förnekade vår Herre), Paulus (bödeln som trillade av hästen) eller Judas (kassören som hängde sig). Men mitt i all fulhet; lyser Han som är Skönheten, Sanningen, Rätten, Kärleken och Läkemedlet upp tillvaron. Herre till vem skulle vi gå; vi ser att Kyrkan har det eviga livets ord (OBS; inte identiskt med Uppsalas 25år gamla dito). Kom och uppfyll alla kristtrogna med detta ORD och gör oss till ett BORD! Maranata; Kom Herre Jesus snart!
Faktum är att nya samfund inte ens kan enas om t.ex. hur den kristna gemenskapen ska styras. Ska svenska samfund styras av politiska partier, biskopar, präster, kongregationen eller ingen auktoritet alls. En del ”sekteristiska” kristna hävdar till och med att de har ”apostlar”, ”profeter” eller ”Kristi brud” mitt ibland dem. De flesta svenska samfund har inte biskopar och de samfund som har, har fråntagit biskoparna allt verkligt inflytande. Det är en stor förlust att inte ha ledare med rötter, verklig auktoritet från Gud samt total överlåtelse till Kyrkan. Eftersom ingen ”verklig auktoritet” finns, blir nykristna samfund ofta skyldiga till att sätta ledaren på höga piedestaler. Pastorn blir ”påve”. Ledarbyte leder till att församlingar upplever kriser eller splittringar. Denna filosofi är tragiskt nog människocentrerad istället för att vara Gudscentrerad. I slutändan är det bättre med en riktig påve, än dagens talrika småpåvar. Sann auktoritet har framtiden för sig. Vi kommer att behöva bra ledare, när postmodernismens uppror mot all auktoritet lagt sig. Då kommer svenskar återigen söka sig till auktoriteter med sanning, kontinuitet samt liv. Kanske det svåraste problemet för samfunden är att man inte har någon metod att fastställa en lärofråga definitivt. Utan läroämbete, blir det enda vettiga alternativet för en protestant att räkna fram majoritetens syn på en viss fråga bland professorer, präster eller bibelkommentatorer, o.s.v.. Det finns alltså ingen enhetlig protestantisk tradition. Därmed kommer ”splittringens demon” - för att citera Fr Gunnar Rosendal - att fortsätta härja i de protestantiska leden. När ingen enande punkt existerar, kommer fler och fler starta nytt. De egna tolkningarna leder till att många kristna ofta endast tror på det som de tycker om. Slutpunkten för svenska väckelserörelser är lika många rörelser, som det finns bibelläsare. Men kristen tro är inget smörgåsbord att välja och vraka ur. Den kristna trons kärna är ”uppenbarligen” en person som uppenbarar något av vad Han är och vad Han vill. Antingen får man lita på Honom eller i slutändan förkasta Honom. Christie eleison!
Vi kan inte plocka några russin ur en kyrklig kaka och tro att russinen är hela kakan. Dagens splittrade, spridda, sentida och felbara nätverk av olika pietistiska rörelser kan omöjligt vara en restaurering av en “ren”, ”ursprunglig” biblisk kristendom. Först är detta uteslutet genom sen tillkomst. För det andra är det uteslutet genom mikroskopiskt små spår av en sådan tro före 1520 i hela Kristi Kyrka. Kristen tro är historisk och måste ha en kontinuitet, annars är det inte fullheten. Pietister är självklart kristna och har del i fullheten, men deras tro är inte urkyrkans eller Kyrkornas intakta helhet.
Nykristna samfund lånade och lånar, i allt essentiellt och sant, från kyrklig tradition. Det sanna som alla samfund behållit kommer från urkyrkan. Alltså där de flesta kristna är överens är läran klart kyrklig i sitt ursprung t.ex.; treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, NT:s kanon, himmel och helvete. Där kristna särskiljs är det oftast snedvridningar och reduceringar av Kyrkans strömningar. Det brukar sägas att en viss tid har de heresier som tidsepoken förtjänat. Alltså den förvridning som sker beror på att något område tidigare har förkvävts eller snedvridits. Orsak till splittring är många gånger kyrkliga personers bristande trohet mot det Kyrkan fått. Det är t.o.m. så att reformatorernas viktiga dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från Kyrkans nominalism. Kyrkans män är inte alltid Guds bästa barn och har djup delaktighet i splittringar. Allt verkligt liv är dock härlett från Kyrka, där all sanning finns fulländad. Hon är fulländningen av alla strävanden och alla djupdykningarna som existerat, existerar och kommer att uppkomma. Kyrkan är målet för alla strävanden och allt gott, skönt samt rätt som finns. Därför är Kyrkans gemenskap ett verkligt hem. Här kan hela mänskligheten och alla strävanden fullkomnas och därför behöver inte ”ärkeprotestanter” som jag själv omvändas. Jag behövde bara behålla allt sant - allt det goda och allt skönt som jag redan fått - och fullkomna resten. Att bli fullt ”ortodox” - rätt tillbedjan och tro - är att bli mer urluthersk, karismatisk och med större kunskapsdjup i; Skrift, historia och tradition. Att komma hem är att bli än mer vad du var tänkt att bli. ”Soli Deo gloria”!
I katolicismen finns fullheten, men buren i lerkärl. Kärl som sista tiden visats ibland vara riktigt sprukna och fula. Fulhet är tyvärr ett katolsk kännetecken. Gud lovade inte syndfrihet till Petrus (ledaren som förnekade vår Herre), Paulus (bödeln som trillade av hästen) eller Judas (kassören som hängde sig). Men mitt i all fulhet; lyser Han som är Skönheten, Sanningen, Rätten, Kärleken och Läkemedlet upp tillvaron. Herre till vem skulle vi gå; vi ser att Kyrkan har det eviga livets ord (OBS; inte identiskt med Uppsalas 25år gamla dito). Kom och uppfyll alla kristtrogna med detta ORD och gör oss till ett BORD! Maranata; Kom Herre Jesus snart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
