FRANCISKANERNAS TID (1200- )
Under 1100-talet kom folkmängden att öka och i de nya framväxande städerna uppstod på 1200-talets början två nya tiggarrörelser; franciskaner och dominikaner. De förnyade ordenslivet, men behöll mycket av det traditionella. Men tiggarordnarna var egentligen inte någon klosterorden, ändå levde de under fattigdom, kyskhet samt lydnad. Till skillnad från klostren var deras konvent placerade inne i städerna och dess bröder och systrar var rörliga, vilket inte munkar och nunnor var. De ökade explosionsartat och kom snabbt till Sverige. 10-15 år efter grundandet fanns de uppe i Norden och snart nog i varje svensk stad, eller snarare varje by för dåtidens städer var inte större än så.
St Franciskus (1182-1226) var den enkle radikale fattige som bedrev själavård och predikade mitt i städerna, i Jesu efterföljd. De brunklädda franciskanerbrödernas spiritualitet är konkret, kristocentrisk, enkel, kärleksfull, humoristisk, varm och ”barnsligt” naturlig. Budskapet var också enkelt; ”allt levandes enhet”. Också metoden att nå ut var enkel! Först skulle du bli fattig, för att hitta ”pärlan” och sedan tala om alltings ursprung för alla människor, där de befann sig.
DOMINIKANERNAS TID (1200- )
De svarta och vita dominikanerna var från början en intellektuell prästorden, som ville vinna tillbaka de nya rörelserna - Katharer (fr gr ”Katharos”, vilket betyder ren eller utan skuld; härifrån fick vi begreppet kättare) och Valdensare - till den kristna tron. St Dominikanus (1170-1221) var en lyssnade, uppmuntrande, medkännande, bedjande, argumenterande och brinnande man som inget hellre ville än att tjäna. Han var aldrig erövrande, utan ville i kärlek befria människor till sanning och det enda sättet att göra detta var att spela på deras planhalva. Metoden var att först ärligt lyssna på argumenten och samtidigt överträffa motståndaren i hängivenhet. Han lyckades med att i sitt liv övertyga om sanningen, men fick jobba hårt. I åtta år gick han till fots (ca 4 mil/dag), fattig och oftast förödmjukad runt i Frankrike. Han diskuterade med alla Katharer han mötte, vilka kan sägas vara dåtidens ”New Age-are” (eg "Old-agare"). St Dominikanus har sagt att han under sitt liv endast talade om eller med Gud. Endast den som talat mycket med Gud, kan få oss att verkligen lyssna när denne talar om Gud. Dominikanordern präglas av det intellektuella, men vet förnuftets gränser. Dess mystik är kraftfull, klar, mystisk, harmonisk, glädjefylld, mariologisk och ädel. Dominikansk spiritualitet är som en ljuvlig välluktande trädgård och bevisar att du inte måste vara en idiot bara för att du är kristen (i Sverige kan det hjälpa). Han besökte troligtvis Norden och det är därför sannolikt att han också vandrade omkring i den dåtida nordiska metropolen Lund år 1203. Endast 7 år efter dominikanernas grundande, fanns de också i Lundametropolen, där de återfinns än idag. Snart visade sig i dess mitt ett av världens största genier St Thomas Aquino.
AQUINO
Skolastiken har hamnat i vanrykte i Sverige. Men riktigt så illa som ryktet säger var inte allt förr. Medeltidens lärda var inte mindre intellektuellt bemedlade varelser, speciellt inte den s.k. ”stumma oxen” (öknamn pga stor och tystlåten). Han fick studera många år under bl.a. dominikanermunken Albertus Magnus, dåtidens främste vetenskapsman och lärare (skolastiker). Det fanns vetenskapsmän före ”Einstein”;
”verkliga historiker håller nu på att lämna den uppfattningen, att den medeltida kyrkan förföljde alla vetenskapsmän som trollkarlar – sanningen är nästan den omvända: det var världen, som ibland förföljde dem som trollkarlar och ibland som magiker; Kyrkan såg dem endast som vetenskapsmän.”. Om Aquino har det skrivits hyllmil. Själv skrev han mest på; Summa Teologica, vilket är en teologisk nybörjarbok på 6000 sidor och Summa Contra Gentis. På svenska finns den läsvärda; förklaringar över den kristna tron. Mot slutet av livet, den 6 december 1273, fick St Thomas glänta på mystikens förhänge som han hela livet fördjupat sig i och fick uppleva något som förändrade honom. Vad det var, vet vi inte. Enligt Aquinos egna ord; ”Allt vad jag skrivit förefaller mig som halm – i jämförelse med vad jag skådat och vad som uppenbarats för mig.”. Han lade härefter ner pennan och fullbordade inte ens Summa Teologica, men även ”fragmenterad teologi och filosofi” får användas i Guds tjänst. Hans Gudsbevis är klassiska och hans sätt att närma sig sanningen gör en full av vördnad. Hans intressen spände över allt mänskligt vetande. Denne skolastiker ägnade livet åt dialog och ifrågasatte allt. Han lyssnade alltid först noggrant och respektfullt och ställde sedan frågor. Han tog alltid sin utgångspunkt i åhörarens position och kunde ofta klarare och bättre precisera vad invändaren tänkte, än invändaren själv. Det är viktigt att inse att andras misstag ger oss djupt vunna insikter.
Nu bär det iväg på en senare kyrkohistorisk exposé. Missbrukens millenium...
torsdag 5 augusti 2010
MUNKARNAS MEDELTID del IV Cistercienrtid (1100- )
CISTERCIENSERNAS TID
Cistercienserna grundades av bl.a. St Bernhard av Clairvaux (1090-1153), som en enkelhetens motpol mot dåtidens benediktinska överdåd. De betonade bön och andakt, med en stram enkelhet i deras avlägsna klosterliv. De var vegetarianer och gick klädda i gråa kläder och tog glatt emot gäster. Cistercienserna byggde rena, vördnadsfulla och enkla kyrkor och kloster. Dessa människor var föga intresserade av spekulationer och abstrakta resonemang om Gud, i motsats till skolastikerna. Enligt dem var det viktiga att gripas av kärleken till Gud. Livets mål sågs vara den glödande föreningen med Brudgummen. Kristi liv och lidande var centralt för denna realistiska och jordnära fromhet, som speciellt betonade det personliga. Predikan var viktig för St Bernhard och han skördade enorma retoriska framgångar med sitt poetiska, enkla, hängivna och kärleksmättade språk. Men han trivdes inte i kändiskretsarna. St Bernhard drog sig undan men blev trots detta - eller kanske tack vare detta - dåtidens mest kände person.
Det var under cisterciensernas nya tid, som Europa vaknade ur sitt lite sömniga förflutna. 1000-talet hade tre händelser, vilka för alltid förändrade vår värld. Först St Gregorius den VII:s reformprogram, där ”Kyrkans frihet” fick genomslag mot de världsliga makternas inflytande. Sedan kom det normandiska folkslaget växa sig starkt. För det tredje har vi korstågen (kommer mera senare). Dessa händelser drev på många sätt ut den mörkare tiden. Språket nyupptäcktes och filosofin fick en renässans och form och färg fick ett stort inflytande i det dagliga livet, både i kyrkan och i hemmet. Metallurgin, hantverk och teknik tog stora steg framåt. Det blev vår i den europeiska luften, där arkitekturen omformades, folkspråken uppstod, universitet växte fram och centrala civila myndigheten klev upp ur vaggan. Och nya vita murar restes för borgar och kloster, bl.a. 700 cisterciensiska. Pilgrimsvandrandet blir också viktigt igen och generellt sett så var perioden en tid av förväntan och av framgång. Lagen började kodifieras och klassikerna återupptäcktes. Samhället blomstrade och cistercienserna var en stor katalysator till denna vår. Trots deras asketiska läggning, eller snarare tack vare den, var de väldigt framåt och utvecklade kloster till mönstersamhällen. Denna orden upprätthöll en hög standard genom hela medeltiden, ända tills dags datum, för det värsta förfallet gick dem helt förbi.
SVEDALA
”Vite Krist” intog nu definitivt sin kungatron i ett trött hednaland. Det gick inte alltid snabbt, men steg för steg omvandlades den gamla hedniska tron till den nya överlägsna tron. I den ”nya tron” fanns en befrielse från dödens starka makt, genom en Gud som verkligen bryr sig. En Gud som gjort avtryck i Skrift, kyrkohistoria, civilisation men framför allt i heliga personer. Kristendomen stod mycket högre än det hedniska samhällets barbari. Den kristna religionen är unik i att den tar moralen på allvar och ser människan som en fallen och fantastisk varelse. Moral är inte bara etiska regler, utan en verklig relation till en person. Människan är i kristen tro en unik Guds avbild och oersättlig. Denna tro - och den etik som följer ur en sådan tro - är förutsättningen för hela Kyrkans liv. I detta perspektiv blev en magisk hedendom inte mycket att krampaktigt hålla sig fast vid. Allt som den gamla religionen innehöll och syftade till, fanns i dess absoluta fullhet i den ”nya” religionen. Den stora skillnaden var - i motsats till folksagornas myter - var att den kristna mytologin var helt sann. Den rättmätige Herren över Sverige kom att inta sin tron, vilket gjorde att munkarna och nunnorna snart vann stora framgångar. Cisterciensarna i Sverige blev direktutsända av St Bernhard. Att det inte alltid var lätt att leva uppe i Nordens klimat, visar följande anekdot. Cistercienserna var kända för att alltid lyda, men en enda gång i ordens historia finns belägg för att munkar satte sig upp mot St Bernhard. Han befallde att några munkar skulle bege sig till Sverige och danska Skåne, men de vägrade. De sa att de hellre ville dö, än att resa dit. Till slut fick munkarna igenom kompromiss om att få bli begravda i Clairvaux. Därefter blommade de nordiska klosterna, vilka blev centra kring vilket skandinavisk lärdom, hantverk, odlingskonst, läkekonst, studier samt fromhet kretsade. De mest kända och äldsta cisterciensiska klostren var Alvastra (betyder törnedal), Nydala, Varnhem samt skånska Herrevad.
Klosterväsendet hade/har enorm betydelse för de flesta mänsklighetens uttrycksformer och näringar. Vad hade jordbruket, skriftkonsten, boksamlandet, skolväsendet, filosofin, tekniken, trädgårdskonsten, kokkonsten, ölbryggandet, äldrevården mm, mm varit utan de vit-, grå- och svartklädda männen och kvinnorna.
Cistercienserna grundades av bl.a. St Bernhard av Clairvaux (1090-1153), som en enkelhetens motpol mot dåtidens benediktinska överdåd. De betonade bön och andakt, med en stram enkelhet i deras avlägsna klosterliv. De var vegetarianer och gick klädda i gråa kläder och tog glatt emot gäster. Cistercienserna byggde rena, vördnadsfulla och enkla kyrkor och kloster. Dessa människor var föga intresserade av spekulationer och abstrakta resonemang om Gud, i motsats till skolastikerna. Enligt dem var det viktiga att gripas av kärleken till Gud. Livets mål sågs vara den glödande föreningen med Brudgummen. Kristi liv och lidande var centralt för denna realistiska och jordnära fromhet, som speciellt betonade det personliga. Predikan var viktig för St Bernhard och han skördade enorma retoriska framgångar med sitt poetiska, enkla, hängivna och kärleksmättade språk. Men han trivdes inte i kändiskretsarna. St Bernhard drog sig undan men blev trots detta - eller kanske tack vare detta - dåtidens mest kände person.
Det var under cisterciensernas nya tid, som Europa vaknade ur sitt lite sömniga förflutna. 1000-talet hade tre händelser, vilka för alltid förändrade vår värld. Först St Gregorius den VII:s reformprogram, där ”Kyrkans frihet” fick genomslag mot de världsliga makternas inflytande. Sedan kom det normandiska folkslaget växa sig starkt. För det tredje har vi korstågen (kommer mera senare). Dessa händelser drev på många sätt ut den mörkare tiden. Språket nyupptäcktes och filosofin fick en renässans och form och färg fick ett stort inflytande i det dagliga livet, både i kyrkan och i hemmet. Metallurgin, hantverk och teknik tog stora steg framåt. Det blev vår i den europeiska luften, där arkitekturen omformades, folkspråken uppstod, universitet växte fram och centrala civila myndigheten klev upp ur vaggan. Och nya vita murar restes för borgar och kloster, bl.a. 700 cisterciensiska. Pilgrimsvandrandet blir också viktigt igen och generellt sett så var perioden en tid av förväntan och av framgång. Lagen började kodifieras och klassikerna återupptäcktes. Samhället blomstrade och cistercienserna var en stor katalysator till denna vår. Trots deras asketiska läggning, eller snarare tack vare den, var de väldigt framåt och utvecklade kloster till mönstersamhällen. Denna orden upprätthöll en hög standard genom hela medeltiden, ända tills dags datum, för det värsta förfallet gick dem helt förbi.
SVEDALA
”Vite Krist” intog nu definitivt sin kungatron i ett trött hednaland. Det gick inte alltid snabbt, men steg för steg omvandlades den gamla hedniska tron till den nya överlägsna tron. I den ”nya tron” fanns en befrielse från dödens starka makt, genom en Gud som verkligen bryr sig. En Gud som gjort avtryck i Skrift, kyrkohistoria, civilisation men framför allt i heliga personer. Kristendomen stod mycket högre än det hedniska samhällets barbari. Den kristna religionen är unik i att den tar moralen på allvar och ser människan som en fallen och fantastisk varelse. Moral är inte bara etiska regler, utan en verklig relation till en person. Människan är i kristen tro en unik Guds avbild och oersättlig. Denna tro - och den etik som följer ur en sådan tro - är förutsättningen för hela Kyrkans liv. I detta perspektiv blev en magisk hedendom inte mycket att krampaktigt hålla sig fast vid. Allt som den gamla religionen innehöll och syftade till, fanns i dess absoluta fullhet i den ”nya” religionen. Den stora skillnaden var - i motsats till folksagornas myter - var att den kristna mytologin var helt sann. Den rättmätige Herren över Sverige kom att inta sin tron, vilket gjorde att munkarna och nunnorna snart vann stora framgångar. Cisterciensarna i Sverige blev direktutsända av St Bernhard. Att det inte alltid var lätt att leva uppe i Nordens klimat, visar följande anekdot. Cistercienserna var kända för att alltid lyda, men en enda gång i ordens historia finns belägg för att munkar satte sig upp mot St Bernhard. Han befallde att några munkar skulle bege sig till Sverige och danska Skåne, men de vägrade. De sa att de hellre ville dö, än att resa dit. Till slut fick munkarna igenom kompromiss om att få bli begravda i Clairvaux. Därefter blommade de nordiska klosterna, vilka blev centra kring vilket skandinavisk lärdom, hantverk, odlingskonst, läkekonst, studier samt fromhet kretsade. De mest kända och äldsta cisterciensiska klostren var Alvastra (betyder törnedal), Nydala, Varnhem samt skånska Herrevad.
Klosterväsendet hade/har enorm betydelse för de flesta mänsklighetens uttrycksformer och näringar. Vad hade jordbruket, skriftkonsten, boksamlandet, skolväsendet, filosofin, tekniken, trädgårdskonsten, kokkonsten, ölbryggandet, äldrevården mm, mm varit utan de vit-, grå- och svartklädda männen och kvinnorna.
måndag 2 augusti 2010
MUNKARNAS MEDELTID del III Benediktiner (500- )
St Benedikts Regel var inte tänkt att få den spridning den fick. Det startade vid Monte Casino (Italien), som en liten skola i hur man skall tjäna Gud i kärlekens gemenskap. De sökte att bättre förstå Skriften och ville förrätta gudstjänsterna rätt och i stor skönhet, genom att följa kyrkofäderna och leva i Skriften. Munkarna bad under dagen texter ur Skriften, bl.a. psaltaren. Bibelns böcker och kyrkofäderna avskrevs, lästes samt mediterades över. Benediktinernas devis blev; ”ora et labora” = bed och arbeta. Detta gjordes, från morgon till kväll, under kyrkoårets alla växlingar och i livets alla skiften. Allt skulle in under Kristi herravälde och Gud skulle bli större och mer vördad. Resultaten blev helt enastående, för världen missionerades från benediktinklostrens centra. Nya områden uppodlades och arbetet och ekonomin organiserades. De tog emot gäster och de tog också hand om sjuka. Många saker bidrog till benediktinernas enorma framgång, men framför allt hade St Benedikts måttlighet och klokhet betydelse. Avvägning mellan askes, bön, arbete samt den självständigheten som varje kloster hade kom att dra folkskaror in i dess virvlar och även den benediktiniska mystiken med dess; ensamhet, glädje, visshet, ro och vila i Gud om Hans ledning. De spreds snart med vindens fart och under 700-talet kom karolingerna att på nytt bygga upp ett västerligt kejsarrike, i opposition mot det bysantinska östrom. Bildning och kultur upplevde på nytt ett uppsving i väster. De män som användes för att genomföra denna renässans var till stor del benediktiner, vilket fick ett enormt genomslag i Europa. Vi lever idag i efterdyningarna av det som då skedde i Aachen med omnejd. T.o.m. uppe i kalla Skandinavien smög svarta och vita munkar och nunnor snart runt. Först under 800-talet kom benediktinermunken och Nordens apostel St Ansgar till Birka och danska Ribe. Därefter kom fler benediktiner, förmodligen på 1000-talet, till både Vreta och Lund. Från att ha varit barbariska vikingar blev vi därmed införlivade i den europeiska kristna kulturen. Först kom kvinnorna och sedan männen, sakta men säkert, att bli något mera fredliga och civiliserade. Saktare gick det i Sverige och säkrare i det dåtida danska Skåne, som redan på 1000-talet hade 300 kyrkor. Benediktinerna blev dock under slutet av medeltiden mycket rika och kom att bli ett lyxigt tillhåll för adeln. De reformerades dock senare och har haft en enorm betydelse, inte minst för den liturgiska utvecklingen under 1800 och 1900-talen.
VÄSTROMS FALL
Bakgrunden till benediktinernas succé var ett imperium som rasade ihop. Vägar, skolor samt kommunikation hade upphört. Centralmakten, som hade garanterat den romerska freden, brakade samman och städer förföll. Folk drog omkring i skaror och krig avlöste krig. Den romerska civilisationen höll på att sluta i folkvandringarnas barbari, när munkarnas nya kulturhärden växte fram, mitt i västvärldens mörker...
JÄMLIKHET I KLOSTREN
Jämställdhet är inte ett nytt begrepp. Allt var inte bättre förr, inte heller på jämställdhetsområdet, men det finns saker som fascinerar i klostren. Munkar och nunnor var jämställda i medeltidens liv. Inom äktenskapet hade mannen och kvinnan olika regioner. Men i det monastiska livet, vilket ansågs vara högst av stånden, var män och kvinnor på samma plan. Kvinnor fick här möjlighet till en gedigen utbildning och kunde vidarutvecklas även innanför murarna. De är otaliga, kvinnorna som gått denna väg. Historien är fullständigt proppfull av dem: starka, självständiga och intelligenta kvinnor som rytit till långt innan Gudrun Schyman kunde stava till ordet ”rödfeminist”. Den benediktinska religionen har gjort mer för kvinnan än vad ”rödskäggen” gjort under sin blodiga historia. Det är sorgligt att det måste sägas ännu idag, efter allt vi sett i de röda fanornas spår. Kommunismen är ”ett opium för folket” och katastrofal för individ, familj och samhället. Faktum är att ingen livsåskådning skapat mer död, lidande och förstörelse. Och för övrigt är påvedömet en av få krafter i världshistorien, vilken framgångsrikt satt sig upp mot och bekämpat kommunismen. St Ansgar öppnade upp norra Europa för civilisation, medan ”rödstrumporna” ofta har tagit död på just civilisationens grundstenar.
VÄSTROMS FALL
Bakgrunden till benediktinernas succé var ett imperium som rasade ihop. Vägar, skolor samt kommunikation hade upphört. Centralmakten, som hade garanterat den romerska freden, brakade samman och städer förföll. Folk drog omkring i skaror och krig avlöste krig. Den romerska civilisationen höll på att sluta i folkvandringarnas barbari, när munkarnas nya kulturhärden växte fram, mitt i västvärldens mörker...
JÄMLIKHET I KLOSTREN
Jämställdhet är inte ett nytt begrepp. Allt var inte bättre förr, inte heller på jämställdhetsområdet, men det finns saker som fascinerar i klostren. Munkar och nunnor var jämställda i medeltidens liv. Inom äktenskapet hade mannen och kvinnan olika regioner. Men i det monastiska livet, vilket ansågs vara högst av stånden, var män och kvinnor på samma plan. Kvinnor fick här möjlighet till en gedigen utbildning och kunde vidarutvecklas även innanför murarna. De är otaliga, kvinnorna som gått denna väg. Historien är fullständigt proppfull av dem: starka, självständiga och intelligenta kvinnor som rytit till långt innan Gudrun Schyman kunde stava till ordet ”rödfeminist”. Den benediktinska religionen har gjort mer för kvinnan än vad ”rödskäggen” gjort under sin blodiga historia. Det är sorgligt att det måste sägas ännu idag, efter allt vi sett i de röda fanornas spår. Kommunismen är ”ett opium för folket” och katastrofal för individ, familj och samhället. Faktum är att ingen livsåskådning skapat mer död, lidande och förstörelse. Och för övrigt är påvedömet en av få krafter i världshistorien, vilken framgångsrikt satt sig upp mot och bekämpat kommunismen. St Ansgar öppnade upp norra Europa för civilisation, medan ”rödstrumporna” ofta har tagit död på just civilisationens grundstenar.
MUNKARNAS MEDELTID del II A - Ö (300- )
AUGUSTINERTID (300- )
Var börjar då medeltiden? Det finns ingen exakt periodsindelning, men St Augustinus är en vattendelare. Först för att han var en av de riktigt stora kyrkofäderna, vars arv vördades och utvecklades hela medeltiden igenom. För det andra var St Augustinus precis som de gamla fäderna biskop, men blev även munk. Munkarna skulle bli den vanliga ”professionen” för de mer betydande personerna under de närmaste 1000 åren. St Augustinus var till sist även den som fick uppleva Roms fall och se början av förfallet, vilket väst nu bevittnade. Detta gäller inte för östrom, som överlevde intill 1400-talet. Men från 400- till 500-talet bröts hela den västerländska civilisationen samman av både inre och yttre fiender. Kvar fanns Kyrkans hierarki och dess rika liturgiska arv och enhet tillsammans med enskilda personer och ett frö till en tyst lavin; klosterrörelsen. Civilisationen upprätthölls alltså av den kyrkliga institutionen och sida vid sida växte den monastiska institutionen fram som räddade den antika världens skatter från undergång (samma år som den platonska akademin i Aten lades ner grundades benediktinerna). Här etablerades ett separat alternativt liv, med inspiration från Apg 2:42ff. I detta apostoliska liv bevarades det som kunde bevaras av Kyrkans arv och skrifter. Träsk blev utdikade och mark röjdes upp. Klosterväsendet formade alltså den perfekta ekonomiska enheten för tidsperioden, eftersom det var den enda enhet som kunde ackumulera och bevara kultur och kapital. Redan i St Augustinus stift började augustinerordern blomstra, genom inflytande från bl.a. ökenfäderna. Det blev dock Benediktinerna, som blev ramen vilket inordnade det västeuropeiska kristna livet. Benediktiner och Augustiner sökte båda Gud i gemenskap under bön och underordning, ensamhet samt fattigdom; allt i Kristi efterföljd. Augustinerorden hade en starkare koppling till det offentliga livet i staden och Kyrkan och överlevde genom hela medeltiden. De kom till Skåne och Dalby på 1000-talet. Orderns mest kände brodern hette Martin, vilket vi får all anledning att återkomma till. Men rötterna till klosterlivet fanns dock redan i St Augustinus samtida nordafrikanska öknar, så där startar denna historia.
ÖKENFÄDERNA
I öknen tog det monastiska livet sin nystart. Under 200-talet växer små asketiska celibatära rörelser upp i ödemarken. De följde både judiska och kristna influenser, men upplevde den stora blomstringstiden efter att egyptiern St Antonius fick höra; ”Om du vill bli fullkomlig, sälj allt och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig!”. Han följde då sin Herre ut i öknen och hans små steg blev gigantiska stora steg för mänskligheten. Människor vallfärdar snart ut till dessa skygga asketer. Har då detta celibatära livet något att komma med i vår ”moderna och upplysta” värld? Jag tror vi kommer få se en ny renässans av en mångtusenåriga livsstil som visats kunna erövra en bortvänd värld liksom för Jeremia, Jesus, apostlarna samt kyrkofäderna.
St Antonius (260-365) räknas som munkarnas fader. Han förstod att genom att lära känna Gud, lär du känna dig själv och därigenom andra. Ju mer vi riktas mot Gud - vilket innebär att vända sig till den verkligaste verkligheten - desto större blir vårt inflytande i vår värld. Men St Antonius sökte inget kändisskap men hans otillgänglighet blev tilldragande. Han hade dessutom en inre resning och naturlig vishet, som bara ett helgon har. Men här fanns också det som var svårt, t.ex. ökenfädernas askes var ofta oerhört hård. Varför gick då alla människorna ut i öknen? Inte för att de fick klatschiga fyrfärgstryck med fantastiska klipperbjudande och inte heller gavs någon större ”scenshow”, med någon karismatisk TV-predikant. Tvärtom var ödemarksfolket tilldragande för att munkar hängivet sökte Gud, i bön och askes. I den tid då Kyrkan blev ”inne” och massorna vallfärdade till katedralerna, kom ökenlivet att bli ett alternativ med annan substans. Men det kostade på, för i tystnad och ensamhet blir allt intensivare. Där insåg munkarna sitt beroende av Gud tydligare och där upplevdes frestelserna intensivare. Men i en ”enformig helig vardag” besegrades det onda och här fostrades andliga giganter under många år. De trängde längre och längre ut i ödemarken, ju fler människor som sökte nå dem. Snart växte det upp stora och många klosterliknande kommuniteter, med präster och munkar boende i egna hus. En del lever fortfarande kvar på samma plats inom koptiska Kyrkan.
I munkarnas ensamhet, som alltid var en gemenskap med Gud, föddes också viljan att tjäna sin nästa. Det blev många bevarade tänkespråk och andliga råd givna i själavårdande syfte, men också dikeskörningar. Vissa blev för instängda och andra blev alltför förslappade, men detta styrdes upp av klosterregler. I öst blev St Basilius regel (300-tal) den vanliga - använd än idag - och i väst blev St Benediktus Regel standarden.
Var börjar då medeltiden? Det finns ingen exakt periodsindelning, men St Augustinus är en vattendelare. Först för att han var en av de riktigt stora kyrkofäderna, vars arv vördades och utvecklades hela medeltiden igenom. För det andra var St Augustinus precis som de gamla fäderna biskop, men blev även munk. Munkarna skulle bli den vanliga ”professionen” för de mer betydande personerna under de närmaste 1000 åren. St Augustinus var till sist även den som fick uppleva Roms fall och se början av förfallet, vilket väst nu bevittnade. Detta gäller inte för östrom, som överlevde intill 1400-talet. Men från 400- till 500-talet bröts hela den västerländska civilisationen samman av både inre och yttre fiender. Kvar fanns Kyrkans hierarki och dess rika liturgiska arv och enhet tillsammans med enskilda personer och ett frö till en tyst lavin; klosterrörelsen. Civilisationen upprätthölls alltså av den kyrkliga institutionen och sida vid sida växte den monastiska institutionen fram som räddade den antika världens skatter från undergång (samma år som den platonska akademin i Aten lades ner grundades benediktinerna). Här etablerades ett separat alternativt liv, med inspiration från Apg 2:42ff. I detta apostoliska liv bevarades det som kunde bevaras av Kyrkans arv och skrifter. Träsk blev utdikade och mark röjdes upp. Klosterväsendet formade alltså den perfekta ekonomiska enheten för tidsperioden, eftersom det var den enda enhet som kunde ackumulera och bevara kultur och kapital. Redan i St Augustinus stift började augustinerordern blomstra, genom inflytande från bl.a. ökenfäderna. Det blev dock Benediktinerna, som blev ramen vilket inordnade det västeuropeiska kristna livet. Benediktiner och Augustiner sökte båda Gud i gemenskap under bön och underordning, ensamhet samt fattigdom; allt i Kristi efterföljd. Augustinerorden hade en starkare koppling till det offentliga livet i staden och Kyrkan och överlevde genom hela medeltiden. De kom till Skåne och Dalby på 1000-talet. Orderns mest kände brodern hette Martin, vilket vi får all anledning att återkomma till. Men rötterna till klosterlivet fanns dock redan i St Augustinus samtida nordafrikanska öknar, så där startar denna historia.
ÖKENFÄDERNA
I öknen tog det monastiska livet sin nystart. Under 200-talet växer små asketiska celibatära rörelser upp i ödemarken. De följde både judiska och kristna influenser, men upplevde den stora blomstringstiden efter att egyptiern St Antonius fick höra; ”Om du vill bli fullkomlig, sälj allt och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig!”. Han följde då sin Herre ut i öknen och hans små steg blev gigantiska stora steg för mänskligheten. Människor vallfärdar snart ut till dessa skygga asketer. Har då detta celibatära livet något att komma med i vår ”moderna och upplysta” värld? Jag tror vi kommer få se en ny renässans av en mångtusenåriga livsstil som visats kunna erövra en bortvänd värld liksom för Jeremia, Jesus, apostlarna samt kyrkofäderna.
St Antonius (260-365) räknas som munkarnas fader. Han förstod att genom att lära känna Gud, lär du känna dig själv och därigenom andra. Ju mer vi riktas mot Gud - vilket innebär att vända sig till den verkligaste verkligheten - desto större blir vårt inflytande i vår värld. Men St Antonius sökte inget kändisskap men hans otillgänglighet blev tilldragande. Han hade dessutom en inre resning och naturlig vishet, som bara ett helgon har. Men här fanns också det som var svårt, t.ex. ökenfädernas askes var ofta oerhört hård. Varför gick då alla människorna ut i öknen? Inte för att de fick klatschiga fyrfärgstryck med fantastiska klipperbjudande och inte heller gavs någon större ”scenshow”, med någon karismatisk TV-predikant. Tvärtom var ödemarksfolket tilldragande för att munkar hängivet sökte Gud, i bön och askes. I den tid då Kyrkan blev ”inne” och massorna vallfärdade till katedralerna, kom ökenlivet att bli ett alternativ med annan substans. Men det kostade på, för i tystnad och ensamhet blir allt intensivare. Där insåg munkarna sitt beroende av Gud tydligare och där upplevdes frestelserna intensivare. Men i en ”enformig helig vardag” besegrades det onda och här fostrades andliga giganter under många år. De trängde längre och längre ut i ödemarken, ju fler människor som sökte nå dem. Snart växte det upp stora och många klosterliknande kommuniteter, med präster och munkar boende i egna hus. En del lever fortfarande kvar på samma plats inom koptiska Kyrkan.
I munkarnas ensamhet, som alltid var en gemenskap med Gud, föddes också viljan att tjäna sin nästa. Det blev många bevarade tänkespråk och andliga råd givna i själavårdande syfte, men också dikeskörningar. Vissa blev för instängda och andra blev alltför förslappade, men detta styrdes upp av klosterregler. I öst blev St Basilius regel (300-tal) den vanliga - använd än idag - och i väst blev St Benediktus Regel standarden.
MUNKARNAS MEDELTID del I
KKK 917-919, 925-927 och 944 sammanfattade; Ordensfamiljer har vuxit fram i Kyrkan som ett stort träd med en mångfald av grenar. I ordnarnas mitt finns gudstjänstlivet och det vittnesbörd mellan Kristus och Kyrkan som förkroppsligas i de avlagda löftena och i det gemensamma livet. Ordnar som avgett löften om fattigdom, kyskhet, lydnad, samt har godkänts av Kyrkan har därigenom blivit speciellt viktiga när missionsarbete har initierats.
INLEDNING MUNKARNAS MEDELTID
En medeltid, eller en mellantid, låter tråkigt. Antingen ska det vara för riktigt länge sedan eller just nu. Det som är mitt emellan är bara tråkigt. Tråkighet är det värsta vi vet. Biskop Anders skriver; ”Tidigare var man rädd för helvetet. Idag är man rädd för att ha tråkigt.” (Att gunga gungbräda med Gud, s 101). Idag måste det gå snabbt och vara intensivt. Medeltiden var inte snabb, för den varade i över 1000 år. I över ett millennium rådde alltså mörkret över folkdjupet och sedan sade Luther sitt; ”varde ljus”. Då blev det ljust, eller? Var allt efter St Augustinus och före 1517 så mörkt egentligen? Gud var ju det centrala i Kyrkan, samhället samt hos gemene man och kvinna. Han är ljuset själv och då kan det inte ha varit beckmörkt!
Medeltiden sprudlar av liv. Här finns sida vid sida det groteska, sublima, hängivna, intellektuella, folkliga samt gudomliga. Det var en kultur som lade vikt vid det religiösa, för livet kretsade runt Kyrkan. Mitt i varje by och stad reste sig samma silhuett. Kyrkan var medelpunkten på ett sätt som vi idag inte kan förstå. Naturligtvis hade medeltiden också sina mörka perioder, precis som alla tider har haft. Inkvisition, korståg, pester och även avlatshandel var också, till viss del, något som hörde denna tid till. Men det var trots allt en fruktbar tid. Kejsaren blev kristen, koncilier beslutade om vad som var rätt kristen tro och evangeliet spreds över världen och erövrade människors och samhällens liv. Konsterna utvecklades, äktenskapet fick ett uppsving samt slaveri (Slaveriet har aldrig varit accepterat i kristendomen, se Filem. Slaveriet har totalförbjudits från högsta ort från minst 1400-talet och framåt, t.ex. 1462 av Pius II och 1537 av Paul III. Andra kristna har däremot fortsatt slaveriet, t.ex. britter och amerikanare och idag med trafficking), abort och prostitution förbjöds i Europa. Vidare mildrades klassklyftorna, kvinnornas ställning stärktes, liturgin, helighetsvördnaden samt vardagslivet förandligades och lades under Kristi herravälde. Flera påvar har gjort insatser som förändrat historien. St Leo den store räddade Rom från hunnernas härjningar (452). St Gregorius den store (590-604) bidrog till återkristnandet av de brittiska öarna. Mycket tack vare Gregorius II (715-31) hejdades arabernas rasande framfart i Europa. Med påvens välsignelse och på dennes uppdrag sänds de grekiska munkarna St Metodius och St Kyrillius in i Mähren, Bulgarien samt Kroatien och skapar den slaviska liturgin och det kyrilliska alfabetet. Faktum är att hela det europeiska kristningsarbetet skedde med understöd av Rom och via ordnar. En kort alfabetiskt pedagogisk sammanfattning av millenniet mellan kyrkofäderna och reformationen kan göras med alfabetet; Augustiner; Benediktiner; Cistercienser; Dominikaner; Engelska och Franska Franciskaner. Den franska normandiska renässansen i nordfrankrike och sydbrittanien under 1200 och 1300-talet är av oerhört central betydelse för händelseutvecklingen under senmedeltiden. Så under de följande dagarna kommer ovanstående ordensfamiljer kort beskrivas...
INLEDNING MUNKARNAS MEDELTID
En medeltid, eller en mellantid, låter tråkigt. Antingen ska det vara för riktigt länge sedan eller just nu. Det som är mitt emellan är bara tråkigt. Tråkighet är det värsta vi vet. Biskop Anders skriver; ”Tidigare var man rädd för helvetet. Idag är man rädd för att ha tråkigt.” (Att gunga gungbräda med Gud, s 101). Idag måste det gå snabbt och vara intensivt. Medeltiden var inte snabb, för den varade i över 1000 år. I över ett millennium rådde alltså mörkret över folkdjupet och sedan sade Luther sitt; ”varde ljus”. Då blev det ljust, eller? Var allt efter St Augustinus och före 1517 så mörkt egentligen? Gud var ju det centrala i Kyrkan, samhället samt hos gemene man och kvinna. Han är ljuset själv och då kan det inte ha varit beckmörkt!
Medeltiden sprudlar av liv. Här finns sida vid sida det groteska, sublima, hängivna, intellektuella, folkliga samt gudomliga. Det var en kultur som lade vikt vid det religiösa, för livet kretsade runt Kyrkan. Mitt i varje by och stad reste sig samma silhuett. Kyrkan var medelpunkten på ett sätt som vi idag inte kan förstå. Naturligtvis hade medeltiden också sina mörka perioder, precis som alla tider har haft. Inkvisition, korståg, pester och även avlatshandel var också, till viss del, något som hörde denna tid till. Men det var trots allt en fruktbar tid. Kejsaren blev kristen, koncilier beslutade om vad som var rätt kristen tro och evangeliet spreds över världen och erövrade människors och samhällens liv. Konsterna utvecklades, äktenskapet fick ett uppsving samt slaveri (Slaveriet har aldrig varit accepterat i kristendomen, se Filem. Slaveriet har totalförbjudits från högsta ort från minst 1400-talet och framåt, t.ex. 1462 av Pius II och 1537 av Paul III. Andra kristna har däremot fortsatt slaveriet, t.ex. britter och amerikanare och idag med trafficking), abort och prostitution förbjöds i Europa. Vidare mildrades klassklyftorna, kvinnornas ställning stärktes, liturgin, helighetsvördnaden samt vardagslivet förandligades och lades under Kristi herravälde. Flera påvar har gjort insatser som förändrat historien. St Leo den store räddade Rom från hunnernas härjningar (452). St Gregorius den store (590-604) bidrog till återkristnandet av de brittiska öarna. Mycket tack vare Gregorius II (715-31) hejdades arabernas rasande framfart i Europa. Med påvens välsignelse och på dennes uppdrag sänds de grekiska munkarna St Metodius och St Kyrillius in i Mähren, Bulgarien samt Kroatien och skapar den slaviska liturgin och det kyrilliska alfabetet. Faktum är att hela det europeiska kristningsarbetet skedde med understöd av Rom och via ordnar. En kort alfabetiskt pedagogisk sammanfattning av millenniet mellan kyrkofäderna och reformationen kan göras med alfabetet; Augustiner; Benediktiner; Cistercienser; Dominikaner; Engelska och Franska Franciskaner. Den franska normandiska renässansen i nordfrankrike och sydbrittanien under 1200 och 1300-talet är av oerhört central betydelse för händelseutvecklingen under senmedeltiden. Så under de följande dagarna kommer ovanstående ordensfamiljer kort beskrivas...
KANON
NT:S KANON
Kanon betyder rättesnöre, vilket menas de rätta skrifterna ”uppradade på snöret”. Jesus betonade att alla lärjungar skulle gå ut och förkunna budskapet och den kanonifierade Skriften avskiljdes inte förrän ca 400 år senare. Innan dess fanns ingen enhetlig norm för vad som ingick - eller inte ingick - i Skriften. Före år 90 fanns inte alla NT:s böcker och före år 50 fanns ingen skriftlig tradition, bara muntlig tradition. Kyrkans auktoritet avslutade frågan om vad som är helig Skrift, vilket pågick minst tills år 397 (eller 1563). Detta visar att Skriften själv inte är ”tillräcklig eller ensam auktoritet”. En stor del ärligt, hängivna och lärda kristna har missbedömt giltigheten av böcker i och utanför NT:s kanon. De 27 böcker som kom att ingå i NT valdes utifrån en traditionsprincip och avstämdes med tidiga bekännelser, alltså trosregler. Endast de böcker kom att ingå som - av biskopar med apostolisk succesion - hävdades ha apostoliskt ursprung.
GT:S KANON
Synoderna i Rom 382, Hippo 393 samt Kartago 397 och 417, vilka beslutade om Bibelns kanon, beslutade också att GT:s s.k. ”apokryfer” skulle ingå. En rättare beteckning är ”de deuterokanoniska böckerna”. En del svenska trossyskon har under 1800-talet förkastat dessa Skrifter, alltså utifrån en mycket sen och dessutom konstlad tradition. Före 1530 såg alla kristna dessa böcker som helig Skrift. Efter 1800 är det endast några ”nykonservativa” protestanter och naturligtvis de ej kristustroende judarna - bl.a. utifrån dessa böckers kristologiska karaktär - som förkastat dessa Skrifter. Alltså accepterar alla - inklusive protestanter, mormoner och Jehovas Vittne - synodernas beslut för NT, men inte för GT. GT:s grekiska böcker var inte ifrågasatta under den tidiga Kyrkans tid. Istället användes alltid ”Septuaginta” inklusive de 11 ”extra” Skrifterna (I NT citeras Septuaginta, alltså den grekiska översättningen av GT (LXX), nästan alltid (300 ggr). Denna alexandrinska kanon (LXX) var en absolut självklarhet i urkyrkan..) Så även i de grekiska Skrifterna finns NT fördolt. Kristus är dessa böckers uppfyllelse.
JUDISK KANONBILDNING
På Jesu tid var GT:s kanon inte definierad. År 30 i Palestina fanns minst 3 olika kanon; alltså Qumransektens, Fariséernas och Sadduceisk-Samarisk kanon. De ”extra” Skrifterna har alltid använts av alla kristna - även judar och kyrkofäderna - och citeras i NT5, även om detta inte är grund för kanon. Är det värdigt kristen tro att godtyckligt välja och vraka bland de heliga Skrifterna?
Det jag i min förskräckelse upptäckte, var att användandet av Jamnia som kriterium vid fastställandet av kristendomens böcker inte framstod som speciellt intelligent. Från början accepterades Septuaginta med alla GT:s skrifter, även av judendomen. När palestinska judar i Jamnia 90 år efter Kristus samlas och bestämmer kanon, görs detta endast för de palestinska fariséerna. Kan det tänkas att denna kanonprocess var oerhört polemisk och riktade sig mot - den nyss uppkomna judiska sekten - kristendomen?
Kanon betyder rättesnöre, vilket menas de rätta skrifterna ”uppradade på snöret”. Jesus betonade att alla lärjungar skulle gå ut och förkunna budskapet och den kanonifierade Skriften avskiljdes inte förrän ca 400 år senare. Innan dess fanns ingen enhetlig norm för vad som ingick - eller inte ingick - i Skriften. Före år 90 fanns inte alla NT:s böcker och före år 50 fanns ingen skriftlig tradition, bara muntlig tradition. Kyrkans auktoritet avslutade frågan om vad som är helig Skrift, vilket pågick minst tills år 397 (eller 1563). Detta visar att Skriften själv inte är ”tillräcklig eller ensam auktoritet”. En stor del ärligt, hängivna och lärda kristna har missbedömt giltigheten av böcker i och utanför NT:s kanon. De 27 böcker som kom att ingå i NT valdes utifrån en traditionsprincip och avstämdes med tidiga bekännelser, alltså trosregler. Endast de böcker kom att ingå som - av biskopar med apostolisk succesion - hävdades ha apostoliskt ursprung.
GT:S KANON
Synoderna i Rom 382, Hippo 393 samt Kartago 397 och 417, vilka beslutade om Bibelns kanon, beslutade också att GT:s s.k. ”apokryfer” skulle ingå. En rättare beteckning är ”de deuterokanoniska böckerna”. En del svenska trossyskon har under 1800-talet förkastat dessa Skrifter, alltså utifrån en mycket sen och dessutom konstlad tradition. Före 1530 såg alla kristna dessa böcker som helig Skrift. Efter 1800 är det endast några ”nykonservativa” protestanter och naturligtvis de ej kristustroende judarna - bl.a. utifrån dessa böckers kristologiska karaktär - som förkastat dessa Skrifter. Alltså accepterar alla - inklusive protestanter, mormoner och Jehovas Vittne - synodernas beslut för NT, men inte för GT. GT:s grekiska böcker var inte ifrågasatta under den tidiga Kyrkans tid. Istället användes alltid ”Septuaginta” inklusive de 11 ”extra” Skrifterna (I NT citeras Septuaginta, alltså den grekiska översättningen av GT (LXX), nästan alltid (300 ggr). Denna alexandrinska kanon (LXX) var en absolut självklarhet i urkyrkan..) Så även i de grekiska Skrifterna finns NT fördolt. Kristus är dessa böckers uppfyllelse.
JUDISK KANONBILDNING
På Jesu tid var GT:s kanon inte definierad. År 30 i Palestina fanns minst 3 olika kanon; alltså Qumransektens, Fariséernas och Sadduceisk-Samarisk kanon. De ”extra” Skrifterna har alltid använts av alla kristna - även judar och kyrkofäderna - och citeras i NT5, även om detta inte är grund för kanon. Är det värdigt kristen tro att godtyckligt välja och vraka bland de heliga Skrifterna?
Det jag i min förskräckelse upptäckte, var att användandet av Jamnia som kriterium vid fastställandet av kristendomens böcker inte framstod som speciellt intelligent. Från början accepterades Septuaginta med alla GT:s skrifter, även av judendomen. När palestinska judar i Jamnia 90 år efter Kristus samlas och bestämmer kanon, görs detta endast för de palestinska fariséerna. Kan det tänkas att denna kanonprocess var oerhört polemisk och riktade sig mot - den nyss uppkomna judiska sekten - kristendomen?
söndag 1 augusti 2010
TRADITIONSTYPER
Tradition är ett mångfacetterat ord och ett ord med lång historia. Det finns flera typer av tradition. En fantastiskt bra genomgång av de olika traditionsbegreppen ges i Torbjörn Johanssons avhandling om Chemnitz (Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus. En studie i Martin Chemnitz Augustinusreception, s82-94). Chemnitz var en av 1500-talets stora teologer och delade in traditionen i åtta olika kategorier. Först den muntliga traditionen från Kristus och apostlarna, utifrån ex. 1 Kor 15:3ff. För det andra kanons tradition, alltså Skriftens omfång. För det tredje den apostoliska bekännelsens tradition. Alltså de tidiga kyrkofäder, som t.ex. St Irenaeus och Tertullianus, hänvisar till en allmän apostolisk tradition mot heretiker och hänvisar alltså inte till Skriften. Denna tradition är inte motsatt Skriften, utan bara en summering av Skriftens budskap i bekännelser. För det fjärde fanns i Kyrkorna en skriftutläggningstradition, alltså att urkyrkan inte enbart mottog Skriften, utan också en sannfärdig utläggningstradition. För det femte tradition i betydelse; dogmer som inte klart återfinns i Skriften, utan är slutsats av bibliska sammanhang, t.ex. barndop, Andens gudomlighet, m.fl.. För det sjätte kyrkofädernas allmänna konsensus, alltså det som hela den urkyrkliga tron lärde måste vara det som Kristus och apostlarna lärde. Floden kan inte höja sig över källan. För det sjunde finns ceremoniell tradition, t.ex. nattvardsliturgi, korstecken samt söndagens särställning. Och sist dogmer i traditionen, utan något som helst stöd i Skriften.
Utifrån denna redogörelse, kan nog både ”gnesiolutheraner av den strikta Chemnitz-skolan” och Kyrkan instämma i att den 8:e typen av tradition är den enda som skall undvikas för att fastslå en dogm. Sen kan det naturligtvis diskuteras vilka kyrkliga dogmer som ingår i dessa olika kategorier. Men verkligt bindande dogmer måste ha en kontinuitet tillbaks till Skriften, eller i alla fall uppenbarelsen som gavs vid denna tidpunkt, annars är dogmerna inte bindande för den kristna tron. Några lutheraner är alltså helt överens med den kyrkliga traditionella linjen, men problemet är vad som är rätt tradition och vem som har auktoriteten att bestämma detta. För efterföljarna till Luther och Chemnitz har ifrågasatt än mer traditioner. Men kyrklig Tradition behövs och kristen tro förutsätter att Kyrkan muntligt fört arvet vidare. Först därefter skrev de första kristna ner den apostoliska läran i helig Skrift och sedan i bekännelser.
Tradition är alltså helt oundviklig för kristendomen. Detta gäller både de stora traditionerna; ekklesiologi, treenighetslära eller rättfärdiggörelse samt även för små traditioner som predikolängd, musikstil o.s.v.. Alla kristna har traditioner - t.ex. luthersk, kalvinsk eller baptistisk - medvetet eller omedvetet. Varje förnekande av kyrklig tradition innebär också en snedvridning, mot ens egna alternativa traditioner. Om t.ex. all kyrklig auktoritet avvisas kommer ”min egna självständiga tolkning” vara en ”tradition”, som försvaras o.s.v.. Vi kommer aldrig från traditioner och vi behöver dem. Frågan är bara vems eller vilken tradition vi ska ty oss till? Varför vill någon inte välja fullhetens och enhetens tradition, som Gud givit Kyrkan? För först då kan Skriften fullt ut förstås. Kristus ville skydda Skriften genom läroämbetet, men lärarna är inte satta över Skriften. Varken Kristus eller apostlarna satte sig över Skriften, då de ständigt hänvisade till Skriften och detsamma gör också alla Kyrkornas lärare i alla tider.
TRADITION I SKRIFTEN
I GT finns mängder av information som saknas, för att kunna leva det judiska livet fullt ut. Exempelvis kan inte syndoffer utföras om judarna inte hade muntlig tradition. Skulle Gud inrätta en offermetod och sedan utlämna viktig information om hur detta skall utföras? Hela GT och judendomen förutsätter tradition, både muntlig tradition (hebr ”Torah She-Bal Peh”) och en andlig läroinstans3.
Kristendomen är oundvikligen och i sitt inre väsen judisk och därmed också historisk. Historiskt förankrade är vidare alla händelser i Jesu liv, t.ex. inkarnation, korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd liksom hela apostlarnas undervisning. Traditionen är därför än mer oundviklig i kristen tro. Kyrklig Tradition behövs också för att utlägga Skriften och dra ut konsekvenserna av Skriftens innebörd. För Skriften kan inte stå helt ensam, se t.ex. Apg 8:30f; ”Förstår du vad du läser? Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?”. Vidare är uttryck som; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” i Apg och breven, refererande till ”det talade ordet” och inte till Skriften i sig själv. Mycket av det nedskrivna är ursprungligen muntligt, t.ex. Jesu hela lära eller St Petrus pingsttal. Denna muntliga tradering var det som de första kristna levde under. Kristen tradition enligt bibeln kan alltså vara både muntlig och skriftlig (Se vidare t.ex. 2 Tim 2:2 och 1 Petr 1:25. Se även Jes 59:21; Matt 28:20; Apg 8:14; 2 Tess 3:6 och 2 Joh 12.). Se Rom 10:17; ”…bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord”; 2 Tess 2:15; ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror [= gr. ”paradoseis”] som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.”. St Paulus gör ingen skillnad mellan muntligt och skriftligt och har också tradition i följande ställen; 1 Kor 11:2, 23ff och 15:3;
”Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag sagt och håller fast vid det som jag fört vidare till er precis som jag förmedlade det” [slutet är på grekiska; ”tas paradoseis katechete”]...”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er; [sedan följer instiftelseord och instruktioner för Herrens måltid, min anm]...”…”bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot.”.
Här nedan redovisas ytterligare några viktiga skriftställen om tradition. Grekiskans ”Paralambano”, eller ”mottagande tradition” nämns i 1 Kor 15:1f; Gal 1:9, 12 och 1 Tess 2:13. ”Paradidomi”, eller ”överlämnad apostolisk tradition” se i Luk 1:3f; ”efter att ha grundlig satt mig in allt...”. Vad har St Lukas satt sig in i? Och se också 2 Tim 1:13f; ”Ta det som du hört av mig till mönster för en sund förkunnelse...”; eller Rom 6:17; ”...men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i.”. Se också Jud 3; ”...kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.”.
TRADITION HOS KYRKOFÄDERNA
Traditionen är en ofrånkomlig del av de första kristna författarnas tankar. Det finns massor av citat, men jag citerar bara fem extremt tidiga skrifter. Se t.ex. följande citat, vilka ingår i ”De apostoliska fäderna”. 1 Cl 7:2; ”...lämna de tomma och onyttiga tankarna och gå till vår traditions frejdade och ärevördiga regel...”; Didache, 4:13 (jämför 5 Mos 4:2; 12:32); ”Överge inte Herrens bud, bevara det du tagit emot utan att lägga till eller dra ifrån.” och St Polykarpos brev till filiperna, 7:2; “…återvända till den lära som från början har överlämnats till oss.”.
I slutet av 100-talet skriver St Irenaeus;
”Kyrkan är visserligen spridd över hela världen, ända till jordens ändar och har tagit emot tron av apostlarna och deras lärjungar...Men hon bevarar (denna förkunnelse och denna tro) med en omsorg, som om hon bara hade en enda själ och ett enda hjärta, och hon förkunnar, lär och för vidare allt vad hon tagit emot med en enda röst, som om hon bara hade en enda mun.” ”Trots att det finns olika språk i världen, så är traditionens auktoritet en och densamma.” (se KKK 173).
Vidare skriver Origenes på 200-talet i De Principiis, 1, Preface,; ”Endast det som inte skiljer sig från den kyrkliga och apostoliska traditionen, ska tros.” och i kommentaren över Matt;
”Vi skall inte tro dessa män och bege oss bortanför den första kyrkliga traditionen. Inte heller skall vi tro annorlunda än det som Guds Kyrkor fört vidare till oss genom successionen”.
Det finns naturligtvis mycket mer material. Apostolisk succession och tradition var den självklara samlande och enande punkten för urkyrkan, jämför speciellt kampen mot gnostikerna! Då hänvisade inte i första hand till Skriften som yttersta auktoritet mot heretikerna, eftersom Skriften inte fanns fullständigt samlad. Istället hänvisades till den heliga Traditionen, som ytterst auktoritet. Samma Tradition fanns runt om i hela den världsvida Kyrkan, i motsats till heresiernas ohistoriskt (senare uppkomna) falska lära, som hade begränsad utbredning och succesion. Kyrkans Tradition har alltid förvaltats av Biskopar och var avgörande för kanonbildningen.
För vidare studium se; St CLEMENS av Alexandria, Quis dives salvetur 7:12:78:7 (J434) från ca 200; TERTULLIANUS Apologeticus pro Christianis 47:10 från 197; De Praescriptione haereticum 6; 21 (J293); 28:1 (J295); 33 från 200; De virginibus velandis 1:4a (J328a) och Adversus Marcionem 1:21:5 som båda är från mellanperioden (se 1.2.2.1.). Se även St CYPRIANUS Brev 67:5 (J588) från 256 och St AUGUSTINUS Tolkning och retorik 3:2, s 97.
Utifrån denna redogörelse, kan nog både ”gnesiolutheraner av den strikta Chemnitz-skolan” och Kyrkan instämma i att den 8:e typen av tradition är den enda som skall undvikas för att fastslå en dogm. Sen kan det naturligtvis diskuteras vilka kyrkliga dogmer som ingår i dessa olika kategorier. Men verkligt bindande dogmer måste ha en kontinuitet tillbaks till Skriften, eller i alla fall uppenbarelsen som gavs vid denna tidpunkt, annars är dogmerna inte bindande för den kristna tron. Några lutheraner är alltså helt överens med den kyrkliga traditionella linjen, men problemet är vad som är rätt tradition och vem som har auktoriteten att bestämma detta. För efterföljarna till Luther och Chemnitz har ifrågasatt än mer traditioner. Men kyrklig Tradition behövs och kristen tro förutsätter att Kyrkan muntligt fört arvet vidare. Först därefter skrev de första kristna ner den apostoliska läran i helig Skrift och sedan i bekännelser.
Tradition är alltså helt oundviklig för kristendomen. Detta gäller både de stora traditionerna; ekklesiologi, treenighetslära eller rättfärdiggörelse samt även för små traditioner som predikolängd, musikstil o.s.v.. Alla kristna har traditioner - t.ex. luthersk, kalvinsk eller baptistisk - medvetet eller omedvetet. Varje förnekande av kyrklig tradition innebär också en snedvridning, mot ens egna alternativa traditioner. Om t.ex. all kyrklig auktoritet avvisas kommer ”min egna självständiga tolkning” vara en ”tradition”, som försvaras o.s.v.. Vi kommer aldrig från traditioner och vi behöver dem. Frågan är bara vems eller vilken tradition vi ska ty oss till? Varför vill någon inte välja fullhetens och enhetens tradition, som Gud givit Kyrkan? För först då kan Skriften fullt ut förstås. Kristus ville skydda Skriften genom läroämbetet, men lärarna är inte satta över Skriften. Varken Kristus eller apostlarna satte sig över Skriften, då de ständigt hänvisade till Skriften och detsamma gör också alla Kyrkornas lärare i alla tider.
TRADITION I SKRIFTEN
I GT finns mängder av information som saknas, för att kunna leva det judiska livet fullt ut. Exempelvis kan inte syndoffer utföras om judarna inte hade muntlig tradition. Skulle Gud inrätta en offermetod och sedan utlämna viktig information om hur detta skall utföras? Hela GT och judendomen förutsätter tradition, både muntlig tradition (hebr ”Torah She-Bal Peh”) och en andlig läroinstans3.
Kristendomen är oundvikligen och i sitt inre väsen judisk och därmed också historisk. Historiskt förankrade är vidare alla händelser i Jesu liv, t.ex. inkarnation, korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd liksom hela apostlarnas undervisning. Traditionen är därför än mer oundviklig i kristen tro. Kyrklig Tradition behövs också för att utlägga Skriften och dra ut konsekvenserna av Skriftens innebörd. För Skriften kan inte stå helt ensam, se t.ex. Apg 8:30f; ”Förstår du vad du läser? Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?”. Vidare är uttryck som; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” i Apg och breven, refererande till ”det talade ordet” och inte till Skriften i sig själv. Mycket av det nedskrivna är ursprungligen muntligt, t.ex. Jesu hela lära eller St Petrus pingsttal. Denna muntliga tradering var det som de första kristna levde under. Kristen tradition enligt bibeln kan alltså vara både muntlig och skriftlig (Se vidare t.ex. 2 Tim 2:2 och 1 Petr 1:25. Se även Jes 59:21; Matt 28:20; Apg 8:14; 2 Tess 3:6 och 2 Joh 12.). Se Rom 10:17; ”…bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord”; 2 Tess 2:15; ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror [= gr. ”paradoseis”] som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.”. St Paulus gör ingen skillnad mellan muntligt och skriftligt och har också tradition i följande ställen; 1 Kor 11:2, 23ff och 15:3;
”Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag sagt och håller fast vid det som jag fört vidare till er precis som jag förmedlade det” [slutet är på grekiska; ”tas paradoseis katechete”]...”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er; [sedan följer instiftelseord och instruktioner för Herrens måltid, min anm]...”…”bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot.”.
Här nedan redovisas ytterligare några viktiga skriftställen om tradition. Grekiskans ”Paralambano”, eller ”mottagande tradition” nämns i 1 Kor 15:1f; Gal 1:9, 12 och 1 Tess 2:13. ”Paradidomi”, eller ”överlämnad apostolisk tradition” se i Luk 1:3f; ”efter att ha grundlig satt mig in allt...”. Vad har St Lukas satt sig in i? Och se också 2 Tim 1:13f; ”Ta det som du hört av mig till mönster för en sund förkunnelse...”; eller Rom 6:17; ”...men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i.”. Se också Jud 3; ”...kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.”.
TRADITION HOS KYRKOFÄDERNA
Traditionen är en ofrånkomlig del av de första kristna författarnas tankar. Det finns massor av citat, men jag citerar bara fem extremt tidiga skrifter. Se t.ex. följande citat, vilka ingår i ”De apostoliska fäderna”. 1 Cl 7:2; ”...lämna de tomma och onyttiga tankarna och gå till vår traditions frejdade och ärevördiga regel...”; Didache, 4:13 (jämför 5 Mos 4:2; 12:32); ”Överge inte Herrens bud, bevara det du tagit emot utan att lägga till eller dra ifrån.” och St Polykarpos brev till filiperna, 7:2; “…återvända till den lära som från början har överlämnats till oss.”.
I slutet av 100-talet skriver St Irenaeus;
”Kyrkan är visserligen spridd över hela världen, ända till jordens ändar och har tagit emot tron av apostlarna och deras lärjungar...Men hon bevarar (denna förkunnelse och denna tro) med en omsorg, som om hon bara hade en enda själ och ett enda hjärta, och hon förkunnar, lär och för vidare allt vad hon tagit emot med en enda röst, som om hon bara hade en enda mun.” ”Trots att det finns olika språk i världen, så är traditionens auktoritet en och densamma.” (se KKK 173).
Vidare skriver Origenes på 200-talet i De Principiis, 1, Preface,; ”Endast det som inte skiljer sig från den kyrkliga och apostoliska traditionen, ska tros.” och i kommentaren över Matt;
”Vi skall inte tro dessa män och bege oss bortanför den första kyrkliga traditionen. Inte heller skall vi tro annorlunda än det som Guds Kyrkor fört vidare till oss genom successionen”.
Det finns naturligtvis mycket mer material. Apostolisk succession och tradition var den självklara samlande och enande punkten för urkyrkan, jämför speciellt kampen mot gnostikerna! Då hänvisade inte i första hand till Skriften som yttersta auktoritet mot heretikerna, eftersom Skriften inte fanns fullständigt samlad. Istället hänvisades till den heliga Traditionen, som ytterst auktoritet. Samma Tradition fanns runt om i hela den världsvida Kyrkan, i motsats till heresiernas ohistoriskt (senare uppkomna) falska lära, som hade begränsad utbredning och succesion. Kyrkans Tradition har alltid förvaltats av Biskopar och var avgörande för kanonbildningen.
För vidare studium se; St CLEMENS av Alexandria, Quis dives salvetur 7:12:78:7 (J434) från ca 200; TERTULLIANUS Apologeticus pro Christianis 47:10 från 197; De Praescriptione haereticum 6; 21 (J293); 28:1 (J295); 33 från 200; De virginibus velandis 1:4a (J328a) och Adversus Marcionem 1:21:5 som båda är från mellanperioden (se 1.2.2.1.). Se även St CYPRIANUS Brev 67:5 (J588) från 256 och St AUGUSTINUS Tolkning och retorik 3:2, s 97.
lördag 31 juli 2010
TIO TIDIGA KYRKOFÄDER + två avfällingar
Om ni inte läst t.ex. Halldorfs kyrkofäder-böcker kan denna korta presentation av tio fäder samt Tertullianus och Origenes vara behjälplig. Det är de som beskrev vad Kyrkan trodde och levde under urkyrklig tid, men har därmed naturligtvis inte samma ställning som Skriften. Men de skriver djupt kyrkligt om den gemensamma lära som förvaltats av apostlarna och dess arvtagare; biskoparna. Dessa mycket tidiga fäder har funnit det mödan värt att i skrift ta upp den kristna trons fullhet. Läran var inte fullt utvecklad vid denna tid, vilket den naturligtvis aldrig blir på jorden. I dessa tidigaste teologiska skrifter finns dock alla tydliga frö och hela stommen till allt kyrkligt arv mycket klart uttryckt. Även det som nykristna samfund reducerat bort - eller snarast ännu inte insett - finns här tydligt uttryckt. Det centrala i 300-talets Kyrka; dop, eukaristi och ämbete finns extremt tidigt belagt i all dess kyrkliga särprägel. Kyrkans alla specifika centrala dogmer kan omöjligt föreställas ha växt fram utan apostolisk grund och utan enorm protest från alla dem som ville se Kyrkan vara trogen sin mästares vilja. Om någon förvrängde den apostoliska tron, slogs kyrkofäderna med liv och lem så att detta inte skulle få spridning. Antingen är det urkyrkans tro som vi ser i början, eller är Kyrkans tro världshistoriens största och mest oförklarliga uppfinning. Redan i dessa kyrkofäders skrifter finns utvecklad kristologi, mariologi och ekklesiologi. Här finns biskopar, mässor, reliker, välsignade ting och heliga platser. Under dessa första århundraden; firas martyrernas dödsdagar, det åkallas om förbön, fastas och ges allmosor. Tidegärden läses. Pilgrimsfärder och även processioner företas. Jag har koncentrerat mig på de tre första århundradena och tar bara upp de absolut viktigaste och tidigaste urkyrkliga författarna.
TRE APOSTOLISKA FÄDER”
De apostoliska fäderna” är en samling skrifter av allt det urkyrkliga som är bevarat från ca år 80 till 150 e.Kr.. Några av dessa skrifter skrevs t.o.m. innan NT, och några skrifter ingick momentant i Bibelns kanon. Detta material skrevs naturligtvis inte som en bok, men ”skrifterna” finns översatta av Andrén och Beskow och ofta utgivna som ”en bok”. De tre mest betydande författarna är; St Clemens, St Ignatios samt St Polykarpos. I boken ingår också annat; t.ex. Hermas Herden, vars författare Herman förmodligen var bror till påven Pius I, och även den kateketiska skriften ”Didache”. Den tidigaste bevarade katekumenundervisning har viktiga uppgifter om hur bl.a. eukaristin firades och att mässan redan då ansågs vara ett offer, se Didache 14:1. Här finns också uppgifter om hur biskopar valdes och intressant material om hur de första kristna såg på etik; bl.a. omgifte, frosseri, abort, homosexualitet samt pedofili. Dagens omoral var under romartiden vanlig och är tyvärr inget nytt.
St CLEMENS av Rom (Påve ~80-101)
St Clemens var Roms tredje biskop som hade mött både St Petrus och St Paulus. Han skrev - förmodligen redan på 80-talet3 - ett betydelsefullt brev till Kyrkan i Korint. I detta brev stävjar han de rebeller som satte sig upp mot ämbetsbärarna i Korint. I detta brev nämns apostolisk tradition och påvens auktoritet blir belyst inte minst genom dess blotta existens. Märk att Korintkyrkan ligger utanför Roms patriarkat. Och precis i Korints närhet levde fortfarande aposteln St Johannes kvar, men påven var den som ingrep i konflikten. Vidare nämns; apostolisk succession, uppdelning mellan lekmän och ämbetsbärare, bikt och goda gärningar ses som nödvändiga för tron, m.m.. Brevet är oerhört intressant för den som vill veta hur Kyrkan fungerade under NT:s samtid och i brevet citeras Skriften med över 100 citat.
St IGNATIOS av Antiokia (30-110)
Biskop St Ignatios var lärjunge och direkt efterträdare till St Johannes och räknas därför till de apostoliska fäderna. Redan här i St Ignatios brev beskrivs flera djupt kyrkliga läror. St Ignatios fungerade som en katolsk (äldsta belägget för att ”katolsk” nämns i skrift) biskop, underordnad den romerska biskopen och bekände den verkliga närvaron i mässan. St Ignatios gick rakryggad in i martyriet på Colosseum och hans himmelska födelsestund blev Kyrkans stora triumf.
St POLYKARPOS av Smyrna (68-154)
St Polykarpos var biskop i Smyrna och dog martyrdöden 154. Han var också en person som hört St Johannes och tillhör därför också de apostoliska fäderna. St Polykarpos var i Rom under ett par år med anledning av påskstriden och träffade där påven Aniketus. St Polykarpos martyrium är ett tidigt vittnesbörd om helgonens ställning. Också han gick rakryggad in i den död, som blev hans himmelska födelsedag. Han hade gått fri om han avsvurit sig Kristus, men St Polykarpos sa; ”I åttiosex år har jag tjänat honom och han har aldrig gjort mig orätt”.
FYRA TIDIGA KYRKOFÄDER
St JUSTINUS MARTYREN (100-165)
St Justinus var en av de första grekiskt filosoferande kyrkofäderna (döpt ca 130). Han beredde väg för ett grekiskt inflytande i kristendomen och öppnade därmed också den grekiska tankevärlden för kristen tro (inkulturation). Han grundade en skola i Rom och han skrev två apologier; ”Apologia prima” och ”Apologia secunda” och en dialog med en jude; ”Dialogus cum Tryphone Judaeo”. Inget är översatt till svenska. St Justinus såg nattvarden som ett offer och naturligtvis som Kristi verkliga kropp och blod samt se första beskrivningen av liturgin och hade också en utvecklad mariologi. Han hade även flera oerhört intressanta uppgifter, t.ex. om ”logosfrön” (gr. ”logoi Spermatikoi”). Dessa sanningsfragment uttrycker att kristen tro existerar inbäddat i fröform hos andra livsåskådningar och att kristendomen därmed är fullheten av allt.
St IRENAEUS (130-200)
St Irenaeus var biskop i Lyon och han var en av de riktigt stora apologeterna. Han hade själv hört St Polykarpos. Hans stora skrift Adversus Haereses är inte översatt mer än några fragment i SPB I. Men hans ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” finns på svenska och är en oerhört läsvärd mindre skrift. Den kristna tron som skymtas fram i bl.a. denna skrift känns oerhört bekant. St Irenaeus kamp mot gnosticismen - alltså dåtidens ”New Age” - var obeveklig och avslöjande, men den skedde alltid i ödmjukhet. Han hade en utvecklad teologi7, mariologi och ekklesiologi och uttryckte att den apostoliska tron lever kvar i hela Kyrkan. Gnostiker och heretiker hade inte sanningen, därför att de saknade apostolisk tradition och succesion. St Irenaeus hade också en helt utvecklad syn på påvens ämbete. Han besökte påven och hade även mycket kontakt - via korrespondans - med honom. Vilken kyrklig person som helst känner sig hemma i auktoritetssynen, mässynen och mariologi. St Irenaeus talade t.o.m. om en utveckling av tron.
St HIPPOLYTUS (-235)
St Hippolytus var Roms första motpåve, men blev försonad med Rom och dog som martyr. Hans skrifter spänner från världens första bibelkommentar, till apologetiska skrifter och till ”den apostoliska traditionen”, vilket är en antik kyrkoordning av stort och unikt värde. Detta sistnämnda verk finns översatt till svenska. Här finner vi mycket praktiska detaljer av kyrkolivet och flera läror som är djupt kyrkliga. Bl.a. ett utdrag ur vigningsbönen över blivande biskopar;
”Fader, du som känner våra hjärtan,
låt denna din tjänare,
som du har utvalt till biskopsämbetet,
vara en herde för din heliga hjord,
oförvitligt göra översteprästlig tjänst inför dig
och tjäna dig dag och natt;
må han utan uppehåll bringa försoning inför dig
och frambära din heliga kyrkas gåvor till dig;
låt honom i kraft av översteprästämbetets ande
ha fullmakt att förlåta synder enligt ditt bud,
att fördela ämbeten enligt din befallning
och att lösa från alla band
i kraft av den fullmakt som du gav åt apostlarna;
låt honom behaga dig med mildhet och ett rent hjärta
och bära fram ett välluktande offer inför dig
genom din tjänare Jesus Kristus.”
Även i denna tidiga bön nämns alltså en kyrklig syn på biskopsämbete, mässoffer och bikt.
St CYPRIANUS (210-258)
St Cyprianus var den ledande biskopen i Afrika. Mycket av hans liv finns beskrivet i hans martyrakt, se SPB II. Han var biskop i Kartago och hade sina dispyter med Rom, men böjde sig dock alltid för Roms beslut. St Cyprianus var enhetens stora förespråkare. Ett av hans mest betydelsefulla verk är just; ”De ecclesiae catholicae unitate”. Bl.a. här för han fram tesen ”utanför Kyrkan ingen frälsning” mot dem som har avfallit. Det finns också mycket annat intressant, bl.a. i den stora mängd brev som han skrev. Några brev finns på svenska i SPB III. T.ex. St Cyprianus syn på påvedöme och avlat är högst kyrklig lära.
TRE KYRKOFÄDER PÅ 300-TALET
Av de många kyrkofäderna i öst använder jag i större utsträckning bara en. Det finns naturligtvis väldigt många att välja mellan, men St Kyrillos viktigaste verk finns på svenska. Av de senare kyrkofäderna i väst tar jag bara upp två. Det finns många fler men St Ambrosius och St Augustinus är mest betydande i väst och några viktiga verk finns översatta till svenska. Jag har valt att plocka bort allt efter St Augustinus och även en hel del tidigare fäder (t.ex. St Hieronymus) för att ingen ska kunna anklaga mig för att välja ”sena avfallna” källor. St Augustinus blir slutpunkten för mitt citerande av kyrkofäder, eftersom hela västkyrkan - inklusive reformatorerna - har varit extremt påverkade av honom.
St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
St Kyrillios var biskop i Jerusalem och skrev två betydande katekessamlingar, vilka ger en unik inblick i den tidiga Kyrkans liv. De viktigaste delarna av dessa finns översatta till svenska på Artos förlag. Och när jag läser detta undrar jag om så väldigt mycket är annorlunda idag. Inte mycket är nytt under solen, inte ens för 1700 år sedan… Se t.ex. i följande beskrivning,14 där det förklaras varför Kyrkan kallas katolsk. För det första därför att hon finns överallt. Vidare att hon lär felfritt ut alla trosläror. För det tredje att hela mänskligheten underordnas henne. För det fjärde att hon helar och botar all slags synd. Och sist att det är i henne som all dygd finns och framträder i handling, ord och andliga gåvor. Han skriver vidare att många vill kalla sina tillhåll för ”kyrkor”, men tag reda på var den katolska finns. Hon är allas vår moder och en avbild av det himmelska Jerusalem.
St AMBROSIUS av Milano (333-397)
St Ambrosius föddes i Trier och utbildades till jurist. Han blev 374 vald till biskop mot sin vilja. Han ville lugna massorna vid ett biskopsval, men folket ville ha St Ambrosius till biskop trots att han inte var döpt, vigd eller helt insatt i trons alla mysterium. Snart blev han en av de främsta biskopar världen skådat. Hans retorik var enastående, hans administration perfekt och distansen till den sekulära makten var en inspireration för Kyrkan genom hela medeltiden. Han lät kejsaren Theodosius göra bot - både offentligt och länge - efter hans massaker i Tessaloniké 390. Bl.a. har han sagt; ”Kejsaren är i kyrkan, men står aldrig över Kyrkan”. Han lyckades också väl i att försvara Kyrkan från arianerna. Två skrifter finns översatta i; ”Om sakramenten & Om mysterierna”.
St AUGUSTINUS av Hippo (354-430)
St Augustinus är kanske den viktigaste kyrkofadern och oerhört ”modern”. Han sammanfattade hela den tidiga Kyrkans historia och hans produktion blev fullständigt enorm. Hans osläckbara törst efter kunskap gjorde honom till; filosof, teolog, mystiker, poet, predikant, apologet, författare, herde15 och abbot. Det finns ingen teologisk fråga som inte St Augustinus berört. Två verk kan nämnas - av de många som inte är översatta - Enchiridion och De trinitate. De trinitate (399-419) är en utläggning av kristendomens mest centrala dogm och Enchiridion (421) är en utläggning av den kristna tron. Av hans bok Gudsstaten (413-427) finns bok 19-22 översatta och hela denna skrift blev ledstjärnan under bl.a. medeltiden. Självbiografin Bekännelser (397) är fortfarande en ”bestseller” och här möter vi St Augustinus på djupet. Denna bok visar att han inte var kristen hela livet, för den unge levnadsglade Augustinus levde livet i lustans alla utsvävningar och kom även i kontakt med manikeismen. Manikéer var en slags ”New Age-filosofi”. Men hans kristna mors St Monnicas enträgna böner, blev inte obesvarade. Under en mellanperiod av ”nyplatonism”, som senare vidareutvecklas, kom St Augustinus närmare och närmare tron och konverterade. St Ambrosius påverkade honom mycket och döpte honom år 387. St Augustinus blev minst lika vältalig som sin läromästare.
Flera strider kom att prägla St Augustinus teologi. Först bekämpade han donatisterna som var en schismatisk kyrka och lite senare även Pelagius läror. Donatisterna i norra Afrika menade att Kyrkan hade förfallit och därmed inte hade några riktiga sakrament. Bara donatister var den sanna kyrkan och hade giltiga sakrament. Pelagius hävdade en självfrälsningslära, utifrån att människan egentligen är god och att hon med sina goda gärningar kan förtjäna frälsningen. I alla polemiska böcker lyser St Augustinus osläckbara kärlek till de vilsegångna fram och han visade alltid en stor respekt för deras sätt att tänka, men argumenterade alltid för sanningen. Men det finns dock några små frågetecken i St Augustinus frälsningslära , vilket dock kan redas ut om han läses i sitt sammanhang. St Augustinus är enormt läsvärd och var sund i alla lärofrågor. Denne biskop lärde den kyrkliga frälsningsläran och lärde alltid Kyrkans lära i allt. Speciellt den augustinska glöden för Kyrkans enhet är unik. St Augustinus avspeglar mycket av vår tids moderna människa. Hans humor, melankoli, levnadsvisdom samt längtan efter skönhet, sanning och rätt är högst smittsam. ”Tolle lege”!
EJ KYRKOFÄDER
TERTULLIANUS (155-220)
Tertullianus från Kartago är ingen kyrkofader, men han är den förste store (västlige latinske) teologen. Hans stora produktion fortsatte även efter att han ca 207 e.Kr. gick in i montanistsekten. Denna rörelse blev en karismatisk rörelse, med förakt för sexualitet, förnuftstro och ämbete. Hans skrifter är mycket polemiska, men lystes upp av en otrolig passion för sanning. Allt Tertullianus skrev mellan 197 till 206 är helt ortodox kristen tro. Fram tills 212 är det mesta i linje med kristen tro. I slutet blir polemiken dock ganska markant. Hans skrift Om dopet är översatta till svenska i SPB I, tillsammans med några andra spridda fragment. Tertullianus Apologi finns i utdrag i Hagbergs, den kristna tanken.
ORIGENES (185-253)
Den österländske Origenes platonism gjorde att flera av hans doktriner senare fördömdes av Kyrkan (konciliet 543). Han lärde exempelvis människans förexistens innan moderlivet och att alla skulle bli frälsta, inklusive den djupt fallne Lucifer. Men Origenes var trots allt den förste vetenskaplige teologen. Han använde förstklassiga metoder, i sina oerhört många utläggningar och kommentarer till Skriften. Hans vilja att leva i Kyrkans mitt är väl omvittnat, se t.ex. ”De principiis”, preat 2; ”Endast det som inte skiljer sig från kyrklig och apostolisk tradition, skall betraktas som sanning.”. Hans lära om dop, eukaristi, bikt och bot, mariologi samt ekklesiologi var helt i linje med det ortodoxt-katolska. Origenes verkade efter 215 i katekumenskolan i Alexandria, efter St Clemens. Origenes var oerhört produktiv och skrev ca 2000 skrifter. Han skrev predikningar, kommentarer, apologetiska och dogmatiska verk. De flesta verk har dock försvunnit, men de viktigaste verken som finns kvar är; ”Contra Celsum”, och ”De Principiis”. Därutöver finns fragment av kommentarer och predikningar. Allt som finns kvar är en guldgruva för Kyrkans tro och liv i början på 200-talet. Origenes blev också en av de första mystikerna, vars arv vördades i det senare framväxande klosterväsendet.
TRE APOSTOLISKA FÄDER”
De apostoliska fäderna” är en samling skrifter av allt det urkyrkliga som är bevarat från ca år 80 till 150 e.Kr.. Några av dessa skrifter skrevs t.o.m. innan NT, och några skrifter ingick momentant i Bibelns kanon. Detta material skrevs naturligtvis inte som en bok, men ”skrifterna” finns översatta av Andrén och Beskow och ofta utgivna som ”en bok”. De tre mest betydande författarna är; St Clemens, St Ignatios samt St Polykarpos. I boken ingår också annat; t.ex. Hermas Herden, vars författare Herman förmodligen var bror till påven Pius I, och även den kateketiska skriften ”Didache”. Den tidigaste bevarade katekumenundervisning har viktiga uppgifter om hur bl.a. eukaristin firades och att mässan redan då ansågs vara ett offer, se Didache 14:1. Här finns också uppgifter om hur biskopar valdes och intressant material om hur de första kristna såg på etik; bl.a. omgifte, frosseri, abort, homosexualitet samt pedofili. Dagens omoral var under romartiden vanlig och är tyvärr inget nytt.
St CLEMENS av Rom (Påve ~80-101)
St Clemens var Roms tredje biskop som hade mött både St Petrus och St Paulus. Han skrev - förmodligen redan på 80-talet3 - ett betydelsefullt brev till Kyrkan i Korint. I detta brev stävjar han de rebeller som satte sig upp mot ämbetsbärarna i Korint. I detta brev nämns apostolisk tradition och påvens auktoritet blir belyst inte minst genom dess blotta existens. Märk att Korintkyrkan ligger utanför Roms patriarkat. Och precis i Korints närhet levde fortfarande aposteln St Johannes kvar, men påven var den som ingrep i konflikten. Vidare nämns; apostolisk succession, uppdelning mellan lekmän och ämbetsbärare, bikt och goda gärningar ses som nödvändiga för tron, m.m.. Brevet är oerhört intressant för den som vill veta hur Kyrkan fungerade under NT:s samtid och i brevet citeras Skriften med över 100 citat.
St IGNATIOS av Antiokia (30-110)
Biskop St Ignatios var lärjunge och direkt efterträdare till St Johannes och räknas därför till de apostoliska fäderna. Redan här i St Ignatios brev beskrivs flera djupt kyrkliga läror. St Ignatios fungerade som en katolsk (äldsta belägget för att ”katolsk” nämns i skrift) biskop, underordnad den romerska biskopen och bekände den verkliga närvaron i mässan. St Ignatios gick rakryggad in i martyriet på Colosseum och hans himmelska födelsestund blev Kyrkans stora triumf.
St POLYKARPOS av Smyrna (68-154)
St Polykarpos var biskop i Smyrna och dog martyrdöden 154. Han var också en person som hört St Johannes och tillhör därför också de apostoliska fäderna. St Polykarpos var i Rom under ett par år med anledning av påskstriden och träffade där påven Aniketus. St Polykarpos martyrium är ett tidigt vittnesbörd om helgonens ställning. Också han gick rakryggad in i den död, som blev hans himmelska födelsedag. Han hade gått fri om han avsvurit sig Kristus, men St Polykarpos sa; ”I åttiosex år har jag tjänat honom och han har aldrig gjort mig orätt”.
FYRA TIDIGA KYRKOFÄDER
St JUSTINUS MARTYREN (100-165)
St Justinus var en av de första grekiskt filosoferande kyrkofäderna (döpt ca 130). Han beredde väg för ett grekiskt inflytande i kristendomen och öppnade därmed också den grekiska tankevärlden för kristen tro (inkulturation). Han grundade en skola i Rom och han skrev två apologier; ”Apologia prima” och ”Apologia secunda” och en dialog med en jude; ”Dialogus cum Tryphone Judaeo”. Inget är översatt till svenska. St Justinus såg nattvarden som ett offer och naturligtvis som Kristi verkliga kropp och blod samt se första beskrivningen av liturgin och hade också en utvecklad mariologi. Han hade även flera oerhört intressanta uppgifter, t.ex. om ”logosfrön” (gr. ”logoi Spermatikoi”). Dessa sanningsfragment uttrycker att kristen tro existerar inbäddat i fröform hos andra livsåskådningar och att kristendomen därmed är fullheten av allt.
St IRENAEUS (130-200)
St Irenaeus var biskop i Lyon och han var en av de riktigt stora apologeterna. Han hade själv hört St Polykarpos. Hans stora skrift Adversus Haereses är inte översatt mer än några fragment i SPB I. Men hans ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” finns på svenska och är en oerhört läsvärd mindre skrift. Den kristna tron som skymtas fram i bl.a. denna skrift känns oerhört bekant. St Irenaeus kamp mot gnosticismen - alltså dåtidens ”New Age” - var obeveklig och avslöjande, men den skedde alltid i ödmjukhet. Han hade en utvecklad teologi7, mariologi och ekklesiologi och uttryckte att den apostoliska tron lever kvar i hela Kyrkan. Gnostiker och heretiker hade inte sanningen, därför att de saknade apostolisk tradition och succesion. St Irenaeus hade också en helt utvecklad syn på påvens ämbete. Han besökte påven och hade även mycket kontakt - via korrespondans - med honom. Vilken kyrklig person som helst känner sig hemma i auktoritetssynen, mässynen och mariologi. St Irenaeus talade t.o.m. om en utveckling av tron.
St HIPPOLYTUS (-235)
St Hippolytus var Roms första motpåve, men blev försonad med Rom och dog som martyr. Hans skrifter spänner från världens första bibelkommentar, till apologetiska skrifter och till ”den apostoliska traditionen”, vilket är en antik kyrkoordning av stort och unikt värde. Detta sistnämnda verk finns översatt till svenska. Här finner vi mycket praktiska detaljer av kyrkolivet och flera läror som är djupt kyrkliga. Bl.a. ett utdrag ur vigningsbönen över blivande biskopar;
”Fader, du som känner våra hjärtan,
låt denna din tjänare,
som du har utvalt till biskopsämbetet,
vara en herde för din heliga hjord,
oförvitligt göra översteprästlig tjänst inför dig
och tjäna dig dag och natt;
må han utan uppehåll bringa försoning inför dig
och frambära din heliga kyrkas gåvor till dig;
låt honom i kraft av översteprästämbetets ande
ha fullmakt att förlåta synder enligt ditt bud,
att fördela ämbeten enligt din befallning
och att lösa från alla band
i kraft av den fullmakt som du gav åt apostlarna;
låt honom behaga dig med mildhet och ett rent hjärta
och bära fram ett välluktande offer inför dig
genom din tjänare Jesus Kristus.”
Även i denna tidiga bön nämns alltså en kyrklig syn på biskopsämbete, mässoffer och bikt.
St CYPRIANUS (210-258)
St Cyprianus var den ledande biskopen i Afrika. Mycket av hans liv finns beskrivet i hans martyrakt, se SPB II. Han var biskop i Kartago och hade sina dispyter med Rom, men böjde sig dock alltid för Roms beslut. St Cyprianus var enhetens stora förespråkare. Ett av hans mest betydelsefulla verk är just; ”De ecclesiae catholicae unitate”. Bl.a. här för han fram tesen ”utanför Kyrkan ingen frälsning” mot dem som har avfallit. Det finns också mycket annat intressant, bl.a. i den stora mängd brev som han skrev. Några brev finns på svenska i SPB III. T.ex. St Cyprianus syn på påvedöme och avlat är högst kyrklig lära.
TRE KYRKOFÄDER PÅ 300-TALET
Av de många kyrkofäderna i öst använder jag i större utsträckning bara en. Det finns naturligtvis väldigt många att välja mellan, men St Kyrillos viktigaste verk finns på svenska. Av de senare kyrkofäderna i väst tar jag bara upp två. Det finns många fler men St Ambrosius och St Augustinus är mest betydande i väst och några viktiga verk finns översatta till svenska. Jag har valt att plocka bort allt efter St Augustinus och även en hel del tidigare fäder (t.ex. St Hieronymus) för att ingen ska kunna anklaga mig för att välja ”sena avfallna” källor. St Augustinus blir slutpunkten för mitt citerande av kyrkofäder, eftersom hela västkyrkan - inklusive reformatorerna - har varit extremt påverkade av honom.
St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
St Kyrillios var biskop i Jerusalem och skrev två betydande katekessamlingar, vilka ger en unik inblick i den tidiga Kyrkans liv. De viktigaste delarna av dessa finns översatta till svenska på Artos förlag. Och när jag läser detta undrar jag om så väldigt mycket är annorlunda idag. Inte mycket är nytt under solen, inte ens för 1700 år sedan… Se t.ex. i följande beskrivning,14 där det förklaras varför Kyrkan kallas katolsk. För det första därför att hon finns överallt. Vidare att hon lär felfritt ut alla trosläror. För det tredje att hela mänskligheten underordnas henne. För det fjärde att hon helar och botar all slags synd. Och sist att det är i henne som all dygd finns och framträder i handling, ord och andliga gåvor. Han skriver vidare att många vill kalla sina tillhåll för ”kyrkor”, men tag reda på var den katolska finns. Hon är allas vår moder och en avbild av det himmelska Jerusalem.
St AMBROSIUS av Milano (333-397)
St Ambrosius föddes i Trier och utbildades till jurist. Han blev 374 vald till biskop mot sin vilja. Han ville lugna massorna vid ett biskopsval, men folket ville ha St Ambrosius till biskop trots att han inte var döpt, vigd eller helt insatt i trons alla mysterium. Snart blev han en av de främsta biskopar världen skådat. Hans retorik var enastående, hans administration perfekt och distansen till den sekulära makten var en inspireration för Kyrkan genom hela medeltiden. Han lät kejsaren Theodosius göra bot - både offentligt och länge - efter hans massaker i Tessaloniké 390. Bl.a. har han sagt; ”Kejsaren är i kyrkan, men står aldrig över Kyrkan”. Han lyckades också väl i att försvara Kyrkan från arianerna. Två skrifter finns översatta i; ”Om sakramenten & Om mysterierna”.
St AUGUSTINUS av Hippo (354-430)
St Augustinus är kanske den viktigaste kyrkofadern och oerhört ”modern”. Han sammanfattade hela den tidiga Kyrkans historia och hans produktion blev fullständigt enorm. Hans osläckbara törst efter kunskap gjorde honom till; filosof, teolog, mystiker, poet, predikant, apologet, författare, herde15 och abbot. Det finns ingen teologisk fråga som inte St Augustinus berört. Två verk kan nämnas - av de många som inte är översatta - Enchiridion och De trinitate. De trinitate (399-419) är en utläggning av kristendomens mest centrala dogm och Enchiridion (421) är en utläggning av den kristna tron. Av hans bok Gudsstaten (413-427) finns bok 19-22 översatta och hela denna skrift blev ledstjärnan under bl.a. medeltiden. Självbiografin Bekännelser (397) är fortfarande en ”bestseller” och här möter vi St Augustinus på djupet. Denna bok visar att han inte var kristen hela livet, för den unge levnadsglade Augustinus levde livet i lustans alla utsvävningar och kom även i kontakt med manikeismen. Manikéer var en slags ”New Age-filosofi”. Men hans kristna mors St Monnicas enträgna böner, blev inte obesvarade. Under en mellanperiod av ”nyplatonism”, som senare vidareutvecklas, kom St Augustinus närmare och närmare tron och konverterade. St Ambrosius påverkade honom mycket och döpte honom år 387. St Augustinus blev minst lika vältalig som sin läromästare.
Flera strider kom att prägla St Augustinus teologi. Först bekämpade han donatisterna som var en schismatisk kyrka och lite senare även Pelagius läror. Donatisterna i norra Afrika menade att Kyrkan hade förfallit och därmed inte hade några riktiga sakrament. Bara donatister var den sanna kyrkan och hade giltiga sakrament. Pelagius hävdade en självfrälsningslära, utifrån att människan egentligen är god och att hon med sina goda gärningar kan förtjäna frälsningen. I alla polemiska böcker lyser St Augustinus osläckbara kärlek till de vilsegångna fram och han visade alltid en stor respekt för deras sätt att tänka, men argumenterade alltid för sanningen. Men det finns dock några små frågetecken i St Augustinus frälsningslära , vilket dock kan redas ut om han läses i sitt sammanhang. St Augustinus är enormt läsvärd och var sund i alla lärofrågor. Denne biskop lärde den kyrkliga frälsningsläran och lärde alltid Kyrkans lära i allt. Speciellt den augustinska glöden för Kyrkans enhet är unik. St Augustinus avspeglar mycket av vår tids moderna människa. Hans humor, melankoli, levnadsvisdom samt längtan efter skönhet, sanning och rätt är högst smittsam. ”Tolle lege”!
EJ KYRKOFÄDER
TERTULLIANUS (155-220)
Tertullianus från Kartago är ingen kyrkofader, men han är den förste store (västlige latinske) teologen. Hans stora produktion fortsatte även efter att han ca 207 e.Kr. gick in i montanistsekten. Denna rörelse blev en karismatisk rörelse, med förakt för sexualitet, förnuftstro och ämbete. Hans skrifter är mycket polemiska, men lystes upp av en otrolig passion för sanning. Allt Tertullianus skrev mellan 197 till 206 är helt ortodox kristen tro. Fram tills 212 är det mesta i linje med kristen tro. I slutet blir polemiken dock ganska markant. Hans skrift Om dopet är översatta till svenska i SPB I, tillsammans med några andra spridda fragment. Tertullianus Apologi finns i utdrag i Hagbergs, den kristna tanken.
ORIGENES (185-253)
Den österländske Origenes platonism gjorde att flera av hans doktriner senare fördömdes av Kyrkan (konciliet 543). Han lärde exempelvis människans förexistens innan moderlivet och att alla skulle bli frälsta, inklusive den djupt fallne Lucifer. Men Origenes var trots allt den förste vetenskaplige teologen. Han använde förstklassiga metoder, i sina oerhört många utläggningar och kommentarer till Skriften. Hans vilja att leva i Kyrkans mitt är väl omvittnat, se t.ex. ”De principiis”, preat 2; ”Endast det som inte skiljer sig från kyrklig och apostolisk tradition, skall betraktas som sanning.”. Hans lära om dop, eukaristi, bikt och bot, mariologi samt ekklesiologi var helt i linje med det ortodoxt-katolska. Origenes verkade efter 215 i katekumenskolan i Alexandria, efter St Clemens. Origenes var oerhört produktiv och skrev ca 2000 skrifter. Han skrev predikningar, kommentarer, apologetiska och dogmatiska verk. De flesta verk har dock försvunnit, men de viktigaste verken som finns kvar är; ”Contra Celsum”, och ”De Principiis”. Därutöver finns fragment av kommentarer och predikningar. Allt som finns kvar är en guldgruva för Kyrkans tro och liv i början på 200-talet. Origenes blev också en av de första mystikerna, vars arv vördades i det senare framväxande klosterväsendet.
Grundad eller grundlös skriftsyn
Denna artikel publicerades ursprungligen på Aletheia. Eftersom jag hamnar i modering där kan det finnas skäl att publicera den här också...
De ortodoxa Kyrkorna och den katolska växer i Sverige. Dessa har ett annat auktoritetssynsätt än de nykristna, som ofta hävdar ”Skriften allena”. Många nyare samfund – dock inte alla – inser dock att tradition, Skrift och Kyrka är tätt sammanflätat. I Skriften möter vi Gud Fadern, Sonen och den helige Anden. Skriften är därmed Kyrkans ovärderligt stora skatt. Idag finns en polarisering i två halvsanna dike; fundamentalister – med betoning av ”Sola Scriptura” – och liberalister. Svensk inställning till skriften har antingen varit att den står över allting eller att skriften är smörgåsbordet som vi plockar några innedogmer ifrån. I de otroligt liberala strömningarna finns många i betydande ställningar inom ledarskiktet i svenska samfund, där många har missuppfattat skriftens betydelse och ibland kastat ut skriften helt (SvK). Å andra sidan har vi fundamentalistiska grupperingar (som är i kris), och som ”överbetonar” bibelns auktoritet. Normannen Tjörhom skriver; ”Fundamentalismen utestänger oss från bredden och rikedomen i Guds uppenbarelse såväl som i kyrkans tradition.” Dessa nyprotestantiska samfund har sökt göra sig av med all ”tradition” och hierarki och betonar ensidigt och med övertro; ”Sola Scriptura”. Den starka betoningen av ”Sola Scriptura” har gjorts dels av kärlek till skriften och dels att några har en skräck för att andra kristna (och liberalteologer) inte har denna kärlek. Det är bara att erkänna att ibland saknar tragiskt nog några kyrkliga personer den mest basala bibliska kunskapen. Endast genom att älska och leva ut Kyrkans största skatt – alltså skriften – kan skräcken för kyrkligheten helt försvinna. Som Hieronymus sagt; ”okunnighet i Skrifterna är okunnighet om Kristus.”
”Sola Scriptura”, uttrycks väldigt tydligt i 2 Tim 3:16!
”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” är kardinalcitatet för ”Sola Scriptura”. Men detta argument missar dock hela poängen då 2 Tim 3:16 säger att Bibeln är inspirerad, men säger inte något om att skriften och endast skriften är tillräcklig för all undervisning eller all helighet. Alla kristna instämmer i att Bibeln är fantastisk för undervisning, men inte att den i sig själv är tillräcklig. Det är också klart att Paulus talar om skriften” i 2 Tim 3:16 innan NT fanns samlad, då NT samlades senare, se 2 Tim 3:14f. Därför refererar han i så fall här endast till ”Tanakh”. Blir inte konsekvensen av att “Sola Scriptura” slås fast i 2 Tim 3:14ff (vilket det uppenbarligen inte gör) att NT inte är nödvändig för trons fulla arv?
TOLKNING
Skriften är i sig själv varken tillräcklig eller glasklar och därmed kan den inte tolka sig själv. Skriften är ofelbar och given till att användas och läsas och då måste den tolkas. Vilka läsare har rätt? Alla som studerat skriften mer ingående vet att den inte är enkel. Biskop Anders uttrycker det vist;
”Snart sagt alla villfarelser kan en virrig hjärna finna belägg för i skriften, om han läser den efter eget huvud, alltså huvudlöst, och utan det liturgiskt-dogmatiskt-sakramentala sambandet med kyrkan och hennes Huvud.”
Läsaren är felbar men Guds ord är ofelbart. Då behövs ett läroämbete med auktoritet att tolka skriften och förvalta skriftens innehåll, vid ifrågasättande. Guds fulla uppenbarelse måste ha gränser om Kyrkan vårdar hela fullheten. Uppenbarelsens fullhet är av den helige Anden given till läroämbetet, liknande men underordnat gåvan till skriftens författare. Gud kunde omöjligt ha resonerat som följande;
Om jag bara får ner budskapet i en ofelbar skrift så behövs ingen ofelbar uttolkning, utan då är allt färdigt. Därefter ges Anden till alla kristna och alla får uttolka skriften bäst de själva vill.
”Sola Scriptura” är en ”akilleshäl” och ingen lösning på tolkningsproblemet, särskilt inte med alla oräkneliga tolkningar och samfund finns. Om Bibeln är enkel och klar – vilket jag själv trott – skulle alla vara överens genom att läsa den och vara villiga att acceptera och följa precis vad Bibeln lär. Men jag har sett alltför många självmotsägelser i ”Sola Scriptura”:s kölvatten (jmf 2 Petr 1:20 och 3:16). Med ”skriften allena” kan du motivera; häxbränning, inkvisition, månggifte, folkmord samt dödsstraff (USA). Kyrkans lära kan inte vara både A & icke-A samtidigt. Kyrkan kan t.ex. inte acceptera både barndop (A) och ogiltigförklara barndopet (icke-A). ”Sola Scriptura” ger subjektivism. De egna individuella tolkningarna och oförmåga att följa den kyrkliga tolkningstraditionen leder obönhörligen till intrassling i sekterism och andlig galenskap. Dock faller inte alla så långt, pga att de behåller mycket kyrkligt arv. I bästa fall blir ”Sola Scriptura” endast en önskedröm. Oftast är ”Sola Scriptura”:s efterdyningar mardrömslika. Jönköpings gula sidor (>50 samfund), bevisar att skriften inte är lätt. För att göra saken konkret är det i slutändan endast en sak som alla nordvästligt kristna är överens om; att de inte överens. Ofta är de dessutom ense om att kyrklig eller katolsk tro är grovt felaktig.
PROBLEMATIK
Att fasthålla ”Sola Scriptura” är ofullständigt, obibliskt, ohistoriskt samt ologiskt. Dogmen är självmotsägande[1] precis som; ”det finns ingen absolut sanning”, vilket slår undan benen på just det uttalandet… ”Sola Scriptura” är en användning av skriften som är mot dess eget vittnesbörd. Skriften är ett skarpt tveeggat svärd (Upp 1:16) och sådana måste handskas med ”viss” varsamhet. Skriften måste tolkas i samma anda (Ande) som den skrevs i. Om skriften ska kunna förstås rätt och i dess fullhet behövs Kyrkan och den heliga traditionen. ”Sola Scriptura” gör ofta att delar av tron feltolkas! En objektiv läsning av Bibeln leder till den traditionella kyrkliga synen. Några citat som stöder den traditionella synen är; Matt 10:40; 16:15ff; 18:15-18; 28:20b och Luk 10:16. Kyrkan har fått enorma löften knutna till sig; se Joh 14:16, 26 och 16:13; Ef 2:20; 3:5,10. Sanningens grundpelare, är inte skriften. Se Ef 3:20f; 4:11-15; 1 Tim 3:15; ”…den levande Gudens församling,[gr. ”ekklesia”] sanningens pelare och grundval.”; och se även Hebr 13:7,17.
Skriften är alltså en oupplöslig del av den kristna traditionen själv! NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist. Uttrycken; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” refererar till ”det talade” muntliga ordet. Skriften var ursprungligen muntlig och traditionen var det som de allra första kristna levde under och som följer Kyrkorna vidare i historien. Gud grundlade inte auktoriteten enbart i en skrift, för då hade de första kristna inte haft någon auktoritet…
“Sola Scriptura” är också en fullständigt ohistorisk dogm. Urkyrkan hade inget NT, utan endast Kyrkan som undervisa dem. Skriften är faktiskt den punkt i auktoritetsfrågan som kommer kronologiskt sist. Tradition, ämbete och koncilier (utifrån Apg 15:28) fanns innan skriften blev kanoniserad. Själv skrev Jesus inte en rad och befallde inte lärjungar att skriva ner allt Han sagt, utan befallde att undervisa om läran. Därmed är det fullkomligt självklart att det inte fanns kyrkofäder som hävdade ”Sola Scriptura”. Kyrkan var den levande organismen som behöll, traderade och skrev ner uppenbarelsen och fastställde (inte skapade) sedan dess innehåll och ram. Om Kyrkan är felbar bör också skriften vara det, eftersom en felbar orsak inte kan producera en ofelbar verkan. Gud grundlade Kyrkan. Gud lovade Kyrkan ofelbarhet när hon skrev ner uppenbarelsen, men också i tolkningen av läran, se Matt 16:18f och Luk 10:16. Tolkning är lika nödvändigt som tradition[2]. Kyrkan och dess läroämbete behövs för att sanning skall vara nåbar, eftersom ”all skrift” behöver uttolkare. Skriften behöver inte bara en vanlig uttolkare, utan en ofelbar gudomligt instiftad och beskyddad uttolkare, så att; ”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”. Den helige Anden vilar i och verkar ofelbart genom skrift, tradition samt läroämbete.
Tradition fördöms för Jesus förkastade tradition i Matt 15:3, 6 och Mark 7:8-9, 13.
Jesus fördömer enbart fariséernas traditioner, inte alla. De satte delvis Guds ord ur kraft genom sina regler. NT använder ofta grekiskans ord för tradition, ”paradoseis”, till det som har gudomligt förmedlats. Hur kan NT vara motsatt tradition, när NT själv är en integrerad del av arvet (alltså helig tradition) som apostolisk tid lämnat efter sig? Gud är alltså inte bara intimt sammankopplad med endast Ordet, utan Han blir också kött[3] och använder därmed historien och materien i dess helhet. Han använder sig av heliga historia; alltså Israels, Kristi samt Kyrkans. Traditionen bär i allt detta kyrklig lära, liv och kult och ger trosarvet vidare genom tidevarven. Även utan skrift har detta levt vidare.
Härmed utmanas protestanter; Vad är eran grund? Att vara bibeltroende är bra, men att bara ha den som auktoritet gör att ni faller lätt i diken; en lös grund. Gardell, trosförstörare och Knutby har samma icke-princip. Skriften ska avgöra, sen finns bara en tolkningsdjungel. Kan detta vara en grundlös princip?
De ortodoxa Kyrkorna och den katolska växer i Sverige. Dessa har ett annat auktoritetssynsätt än de nykristna, som ofta hävdar ”Skriften allena”. Många nyare samfund – dock inte alla – inser dock att tradition, Skrift och Kyrka är tätt sammanflätat. I Skriften möter vi Gud Fadern, Sonen och den helige Anden. Skriften är därmed Kyrkans ovärderligt stora skatt. Idag finns en polarisering i två halvsanna dike; fundamentalister – med betoning av ”Sola Scriptura” – och liberalister. Svensk inställning till skriften har antingen varit att den står över allting eller att skriften är smörgåsbordet som vi plockar några innedogmer ifrån. I de otroligt liberala strömningarna finns många i betydande ställningar inom ledarskiktet i svenska samfund, där många har missuppfattat skriftens betydelse och ibland kastat ut skriften helt (SvK). Å andra sidan har vi fundamentalistiska grupperingar (som är i kris), och som ”överbetonar” bibelns auktoritet. Normannen Tjörhom skriver; ”Fundamentalismen utestänger oss från bredden och rikedomen i Guds uppenbarelse såväl som i kyrkans tradition.” Dessa nyprotestantiska samfund har sökt göra sig av med all ”tradition” och hierarki och betonar ensidigt och med övertro; ”Sola Scriptura”. Den starka betoningen av ”Sola Scriptura” har gjorts dels av kärlek till skriften och dels att några har en skräck för att andra kristna (och liberalteologer) inte har denna kärlek. Det är bara att erkänna att ibland saknar tragiskt nog några kyrkliga personer den mest basala bibliska kunskapen. Endast genom att älska och leva ut Kyrkans största skatt – alltså skriften – kan skräcken för kyrkligheten helt försvinna. Som Hieronymus sagt; ”okunnighet i Skrifterna är okunnighet om Kristus.”
”Sola Scriptura”, uttrycks väldigt tydligt i 2 Tim 3:16!
”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” är kardinalcitatet för ”Sola Scriptura”. Men detta argument missar dock hela poängen då 2 Tim 3:16 säger att Bibeln är inspirerad, men säger inte något om att skriften och endast skriften är tillräcklig för all undervisning eller all helighet. Alla kristna instämmer i att Bibeln är fantastisk för undervisning, men inte att den i sig själv är tillräcklig. Det är också klart att Paulus talar om skriften” i 2 Tim 3:16 innan NT fanns samlad, då NT samlades senare, se 2 Tim 3:14f. Därför refererar han i så fall här endast till ”Tanakh”. Blir inte konsekvensen av att “Sola Scriptura” slås fast i 2 Tim 3:14ff (vilket det uppenbarligen inte gör) att NT inte är nödvändig för trons fulla arv?
TOLKNING
Skriften är i sig själv varken tillräcklig eller glasklar och därmed kan den inte tolka sig själv. Skriften är ofelbar och given till att användas och läsas och då måste den tolkas. Vilka läsare har rätt? Alla som studerat skriften mer ingående vet att den inte är enkel. Biskop Anders uttrycker det vist;
”Snart sagt alla villfarelser kan en virrig hjärna finna belägg för i skriften, om han läser den efter eget huvud, alltså huvudlöst, och utan det liturgiskt-dogmatiskt-sakramentala sambandet med kyrkan och hennes Huvud.”
Läsaren är felbar men Guds ord är ofelbart. Då behövs ett läroämbete med auktoritet att tolka skriften och förvalta skriftens innehåll, vid ifrågasättande. Guds fulla uppenbarelse måste ha gränser om Kyrkan vårdar hela fullheten. Uppenbarelsens fullhet är av den helige Anden given till läroämbetet, liknande men underordnat gåvan till skriftens författare. Gud kunde omöjligt ha resonerat som följande;
Om jag bara får ner budskapet i en ofelbar skrift så behövs ingen ofelbar uttolkning, utan då är allt färdigt. Därefter ges Anden till alla kristna och alla får uttolka skriften bäst de själva vill.
”Sola Scriptura” är en ”akilleshäl” och ingen lösning på tolkningsproblemet, särskilt inte med alla oräkneliga tolkningar och samfund finns. Om Bibeln är enkel och klar – vilket jag själv trott – skulle alla vara överens genom att läsa den och vara villiga att acceptera och följa precis vad Bibeln lär. Men jag har sett alltför många självmotsägelser i ”Sola Scriptura”:s kölvatten (jmf 2 Petr 1:20 och 3:16). Med ”skriften allena” kan du motivera; häxbränning, inkvisition, månggifte, folkmord samt dödsstraff (USA). Kyrkans lära kan inte vara både A & icke-A samtidigt. Kyrkan kan t.ex. inte acceptera både barndop (A) och ogiltigförklara barndopet (icke-A). ”Sola Scriptura” ger subjektivism. De egna individuella tolkningarna och oförmåga att följa den kyrkliga tolkningstraditionen leder obönhörligen till intrassling i sekterism och andlig galenskap. Dock faller inte alla så långt, pga att de behåller mycket kyrkligt arv. I bästa fall blir ”Sola Scriptura” endast en önskedröm. Oftast är ”Sola Scriptura”:s efterdyningar mardrömslika. Jönköpings gula sidor (>50 samfund), bevisar att skriften inte är lätt. För att göra saken konkret är det i slutändan endast en sak som alla nordvästligt kristna är överens om; att de inte överens. Ofta är de dessutom ense om att kyrklig eller katolsk tro är grovt felaktig.
PROBLEMATIK
Att fasthålla ”Sola Scriptura” är ofullständigt, obibliskt, ohistoriskt samt ologiskt. Dogmen är självmotsägande[1] precis som; ”det finns ingen absolut sanning”, vilket slår undan benen på just det uttalandet… ”Sola Scriptura” är en användning av skriften som är mot dess eget vittnesbörd. Skriften är ett skarpt tveeggat svärd (Upp 1:16) och sådana måste handskas med ”viss” varsamhet. Skriften måste tolkas i samma anda (Ande) som den skrevs i. Om skriften ska kunna förstås rätt och i dess fullhet behövs Kyrkan och den heliga traditionen. ”Sola Scriptura” gör ofta att delar av tron feltolkas! En objektiv läsning av Bibeln leder till den traditionella kyrkliga synen. Några citat som stöder den traditionella synen är; Matt 10:40; 16:15ff; 18:15-18; 28:20b och Luk 10:16. Kyrkan har fått enorma löften knutna till sig; se Joh 14:16, 26 och 16:13; Ef 2:20; 3:5,10. Sanningens grundpelare, är inte skriften. Se Ef 3:20f; 4:11-15; 1 Tim 3:15; ”…den levande Gudens församling,[gr. ”ekklesia”] sanningens pelare och grundval.”; och se även Hebr 13:7,17.
Skriften är alltså en oupplöslig del av den kristna traditionen själv! NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist. Uttrycken; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” refererar till ”det talade” muntliga ordet. Skriften var ursprungligen muntlig och traditionen var det som de allra första kristna levde under och som följer Kyrkorna vidare i historien. Gud grundlade inte auktoriteten enbart i en skrift, för då hade de första kristna inte haft någon auktoritet…
“Sola Scriptura” är också en fullständigt ohistorisk dogm. Urkyrkan hade inget NT, utan endast Kyrkan som undervisa dem. Skriften är faktiskt den punkt i auktoritetsfrågan som kommer kronologiskt sist. Tradition, ämbete och koncilier (utifrån Apg 15:28) fanns innan skriften blev kanoniserad. Själv skrev Jesus inte en rad och befallde inte lärjungar att skriva ner allt Han sagt, utan befallde att undervisa om läran. Därmed är det fullkomligt självklart att det inte fanns kyrkofäder som hävdade ”Sola Scriptura”. Kyrkan var den levande organismen som behöll, traderade och skrev ner uppenbarelsen och fastställde (inte skapade) sedan dess innehåll och ram. Om Kyrkan är felbar bör också skriften vara det, eftersom en felbar orsak inte kan producera en ofelbar verkan. Gud grundlade Kyrkan. Gud lovade Kyrkan ofelbarhet när hon skrev ner uppenbarelsen, men också i tolkningen av läran, se Matt 16:18f och Luk 10:16. Tolkning är lika nödvändigt som tradition[2]. Kyrkan och dess läroämbete behövs för att sanning skall vara nåbar, eftersom ”all skrift” behöver uttolkare. Skriften behöver inte bara en vanlig uttolkare, utan en ofelbar gudomligt instiftad och beskyddad uttolkare, så att; ”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”. Den helige Anden vilar i och verkar ofelbart genom skrift, tradition samt läroämbete.
Tradition fördöms för Jesus förkastade tradition i Matt 15:3, 6 och Mark 7:8-9, 13.
Jesus fördömer enbart fariséernas traditioner, inte alla. De satte delvis Guds ord ur kraft genom sina regler. NT använder ofta grekiskans ord för tradition, ”paradoseis”, till det som har gudomligt förmedlats. Hur kan NT vara motsatt tradition, när NT själv är en integrerad del av arvet (alltså helig tradition) som apostolisk tid lämnat efter sig? Gud är alltså inte bara intimt sammankopplad med endast Ordet, utan Han blir också kött[3] och använder därmed historien och materien i dess helhet. Han använder sig av heliga historia; alltså Israels, Kristi samt Kyrkans. Traditionen bär i allt detta kyrklig lära, liv och kult och ger trosarvet vidare genom tidevarven. Även utan skrift har detta levt vidare.
Härmed utmanas protestanter; Vad är eran grund? Att vara bibeltroende är bra, men att bara ha den som auktoritet gör att ni faller lätt i diken; en lös grund. Gardell, trosförstörare och Knutby har samma icke-princip. Skriften ska avgöra, sen finns bara en tolkningsdjungel. Kan detta vara en grundlös princip?
EN HELIG, KATOLSK OCH APOSTOLISK KYRKA
EN APOSTOLISK KYRKA
Guds kärlek vill förena till ett. Enhet uttrycktes bl.a. i samma lära, kult samt ledarskap. Kyrkans trogna delar samma sakrament, mässan samt ett liturgiskt fokus och det är/var inte likformighet eller en minsta gemensam nämnare som är grunden till enheten, utan en kroppslig organisk enhet.1 En kropp har fysikalitet och struktur, vilket inkluderar de urkyrkliga ämbetena. Ämbetet blir det som en enad Kyrka mycket tidigt växer fram inunder och hon växer snabbt. Redan under första århundradet sprids kristendomen åt alla håll runt Medelhavet och bortanför Indien. Runt 200 var hon utbredd; från Köln till långt ner i Afrika, från Spanien till långt, långt bort i öster. Detta var en medveten strategi, för av de 12 apostlarna sändes mer än hälften till platser utanför romarriket. Kristendomen spreds med vindens fart och detta var Jesu uttryckliga vilja, se Matt 28:18f. Kristus gav apostlarna sin fullmakt att lära ut den kristna tron till hela världen. Trots att Kyrkan var spridd - och närvarande i alla kulturer - höll hon fast vid det som givits henne. Kristus lovade att vara med sin Kyrka. Vägen, sanningen och livet är en, medan avåkningarna i delsanningarnas diken blivit många. Kyrkan har alltid haft en absolut enhetlig tro, samlade runt en obruten kyrklig tradition, med samma enhetliga apostolisk succesion hos hennes ledare. Då finns gemensamt definierade läror, t.ex. samma sakrament, ett gemensamt hopp och samma kärlek. Kyrkans tro har alltid behållit enhet i tro, riter samt auktoritet, trots att många satt sig upp mot henne och bildat egna sammanslutningar. Några tidiga heresier var; gnosticism, markianism och montanism. Sekter växte sig enormt stora, men kunde inte besegra tron som övervinner världen.
Gnosticismen var en hemlig vishetslära, där denna kunskap gav frälsande kunskap. Det var en mix av grekisk, hednisk och kristen tro. Det materiella sågs som enbart ont och det andliga enbart gott, jämför 1 Kor 2:14f. St IRENAEUS går hårt åt dem i Adversus Haereses 3:12:13-15 och 4:33:1f. Märk väl att heresier ofta hade en starkt antijudisk prägel, vilket oftast ger splittring.
Markion var gnostiker och menade att GT:s Gud var ond och att inget av GT hade koppling till Kristus. I NT betonades Kristi mänsklighet och hans gode Gud. Endast Paulus hade förstått den sanna läran.
Montanus betonade särskilda uppenbarelser och karismatik. Han var den speciellt utvalde och den helige Ande uppfyllde honom helt. Han hade många visioner och uppenbarelser (t.ex. om Kristi snara tillkommelse) och sågs som alltigenom Gudsandad. Montanus menade att hela Kyrkan avfallit. Inom rörelsen fanns en övermoraliserande betoning på t.ex. fasta och giftermål. En montanist fick endast vigas i ett äktenskap, även om döden skiljde dem åt.
EN HELIG OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan har alltid behållit sin helighet, för hon hör Kristus till8. Kyrkan är inte en samling ofelbara helgon, utan hon är helig genom sin grundare. Kristus har givit Kyrkan sin gudomliga kallelse och principerna för hennes lära och liv. Kristus är också hennes mål och mässans mittpunkt, men Han har även givit en moralisk helighet till Kyrkans lemmar. Alla kyrkliga män och kvinnor är inte Guds bästa barn och inte ens påvarna har varit utan svåra synder. Även påvar biktar sig ofta! Kyrkan är inte utan syndare, men är i sitt väsen utan synd. Ingen religion har fostrat så många heliga människor, eller haft så heliga ledare som Kyrkan. Ingen religion har omvandlat så många syndare till helgon eller bestialiska samhällen till helighetstörstande kulturer. De människor som följt hennes lära har verkligen burit frukt och detta helighetsideal är högst smittsamt. Ingen religion har gett människan så mycket; material för hennes Gudslängtan, bröd för hennes hunger eller stillhet för människor som sökt. Vår eviga osläckbara Gudslängtan har sin fullkomning i världens äldsta organisations inre. Hon som grundades runt ett gäng fiskare av en snickrande, fattig och ”lösdrivande” predikant. Ingen tro har förmått så många människor att ta emot martyrskapet med sådan värdighet, eller fått människor att axla lidandet med sådant lugn. Ingen organisation har haft så många underverk eller helgon bundna till sig, ty Kyrkans helighet är källan till hennes barns helgelse. Ni som inte tror på underverk, kan ju börja undersöka de Guds verk som Kyrkan lyft fram. Och ”överkarismatiska” personer borde ta lite intryck av läroämbetets skepsis och vetenskaplighet, speciellt i dessa Benny Hinn-dagar.
EN KATOLSK OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan behöll sin katolicitet (gr.”katholikos”= universialitet, fullhet, helhet eller det hela), trots att språk, kultur, spiritualitet och seder särskiljer folkgrupper. Katoliciteten består också i att hon innehåller alla sorters människor i alla kulturer och tider. Katoliciteten finns också i hennes styrelseskick med en samlad auktoritet. Katolsk är hon till sist också för att olika lokalkyrkor underordnat sig konciliernas beslut. Märk väl att ingen i den tidiga Kyrkan hade en definierad helig Skrift att luta sig tillbaka mot, även om stora delar lästes i liturgin.
Kyrkan har behållit sin enhet och apostolicitet, vilket inkluderar apostoliska ämbete, apostoliskt liv samt apostolisk lära11. Hennes kroppslighet var utbredd i hela världen genom ämbete, liturgi, lära, sakrament och bekännelse. Hon är den som sluppit från starka bindningar till en nation eller en kultur. De flesta ”senare” kyrkor är nationellt bundna, både i öst och i väst. Exempelvis ”svenska kyrkan” är just svensk och amerikansk evangelikalism förväxlar ofta evangeliet med den amerikanska flaggan.
Hon är den enda katolska - i betydelsen universella - Kyrkan. Kyrkan är spridd i varje del av världen och ändå med samma apostoliska grundtro, dock inte likriktad eller med endast en enda fromhetstyp. Kyrkans tro är anpassningsbar eller förnyelsebar, men densamma idag, igår och i framtiden. Under den första tiden skrev många kyrkofäder ner tankar och kyrkliga traditioner i t.ex. ”den första kristna boken”; De apostoliska fäderna (här nämns också katolsk för första gången, se Brev till smyrnierna 8:2) och även i betydande skrifter av St Justinus Martyren, St Irenaeus samt St Cyprianus. Denna tidiga tro har stora likheter med dagens kristenhet.
1 Se t.ex. Joh 12:32; 17:15-23; Rom 12:4-5; 1 Kor 10:17; 12:13 och Kol 1:20. Fäderna är på samma linje; St IGNATIOS, Brev till filadelfierna 3:2; TERTULLIANUS, De virginibus velandis 2:2 (J329); St CYPRIANUS, Brev 43:5 (J573), båda från 200-talet.
Guds kärlek vill förena till ett. Enhet uttrycktes bl.a. i samma lära, kult samt ledarskap. Kyrkans trogna delar samma sakrament, mässan samt ett liturgiskt fokus och det är/var inte likformighet eller en minsta gemensam nämnare som är grunden till enheten, utan en kroppslig organisk enhet.1 En kropp har fysikalitet och struktur, vilket inkluderar de urkyrkliga ämbetena. Ämbetet blir det som en enad Kyrka mycket tidigt växer fram inunder och hon växer snabbt. Redan under första århundradet sprids kristendomen åt alla håll runt Medelhavet och bortanför Indien. Runt 200 var hon utbredd; från Köln till långt ner i Afrika, från Spanien till långt, långt bort i öster. Detta var en medveten strategi, för av de 12 apostlarna sändes mer än hälften till platser utanför romarriket. Kristendomen spreds med vindens fart och detta var Jesu uttryckliga vilja, se Matt 28:18f. Kristus gav apostlarna sin fullmakt att lära ut den kristna tron till hela världen. Trots att Kyrkan var spridd - och närvarande i alla kulturer - höll hon fast vid det som givits henne. Kristus lovade att vara med sin Kyrka. Vägen, sanningen och livet är en, medan avåkningarna i delsanningarnas diken blivit många. Kyrkan har alltid haft en absolut enhetlig tro, samlade runt en obruten kyrklig tradition, med samma enhetliga apostolisk succesion hos hennes ledare. Då finns gemensamt definierade läror, t.ex. samma sakrament, ett gemensamt hopp och samma kärlek. Kyrkans tro har alltid behållit enhet i tro, riter samt auktoritet, trots att många satt sig upp mot henne och bildat egna sammanslutningar. Några tidiga heresier var; gnosticism, markianism och montanism. Sekter växte sig enormt stora, men kunde inte besegra tron som övervinner världen.
Gnosticismen var en hemlig vishetslära, där denna kunskap gav frälsande kunskap. Det var en mix av grekisk, hednisk och kristen tro. Det materiella sågs som enbart ont och det andliga enbart gott, jämför 1 Kor 2:14f. St IRENAEUS går hårt åt dem i Adversus Haereses 3:12:13-15 och 4:33:1f. Märk väl att heresier ofta hade en starkt antijudisk prägel, vilket oftast ger splittring.
Markion var gnostiker och menade att GT:s Gud var ond och att inget av GT hade koppling till Kristus. I NT betonades Kristi mänsklighet och hans gode Gud. Endast Paulus hade förstått den sanna läran.
Montanus betonade särskilda uppenbarelser och karismatik. Han var den speciellt utvalde och den helige Ande uppfyllde honom helt. Han hade många visioner och uppenbarelser (t.ex. om Kristi snara tillkommelse) och sågs som alltigenom Gudsandad. Montanus menade att hela Kyrkan avfallit. Inom rörelsen fanns en övermoraliserande betoning på t.ex. fasta och giftermål. En montanist fick endast vigas i ett äktenskap, även om döden skiljde dem åt.
EN HELIG OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan har alltid behållit sin helighet, för hon hör Kristus till8. Kyrkan är inte en samling ofelbara helgon, utan hon är helig genom sin grundare. Kristus har givit Kyrkan sin gudomliga kallelse och principerna för hennes lära och liv. Kristus är också hennes mål och mässans mittpunkt, men Han har även givit en moralisk helighet till Kyrkans lemmar. Alla kyrkliga män och kvinnor är inte Guds bästa barn och inte ens påvarna har varit utan svåra synder. Även påvar biktar sig ofta! Kyrkan är inte utan syndare, men är i sitt väsen utan synd. Ingen religion har fostrat så många heliga människor, eller haft så heliga ledare som Kyrkan. Ingen religion har omvandlat så många syndare till helgon eller bestialiska samhällen till helighetstörstande kulturer. De människor som följt hennes lära har verkligen burit frukt och detta helighetsideal är högst smittsamt. Ingen religion har gett människan så mycket; material för hennes Gudslängtan, bröd för hennes hunger eller stillhet för människor som sökt. Vår eviga osläckbara Gudslängtan har sin fullkomning i världens äldsta organisations inre. Hon som grundades runt ett gäng fiskare av en snickrande, fattig och ”lösdrivande” predikant. Ingen tro har förmått så många människor att ta emot martyrskapet med sådan värdighet, eller fått människor att axla lidandet med sådant lugn. Ingen organisation har haft så många underverk eller helgon bundna till sig, ty Kyrkans helighet är källan till hennes barns helgelse. Ni som inte tror på underverk, kan ju börja undersöka de Guds verk som Kyrkan lyft fram. Och ”överkarismatiska” personer borde ta lite intryck av läroämbetets skepsis och vetenskaplighet, speciellt i dessa Benny Hinn-dagar.
EN KATOLSK OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan behöll sin katolicitet (gr.”katholikos”= universialitet, fullhet, helhet eller det hela), trots att språk, kultur, spiritualitet och seder särskiljer folkgrupper. Katoliciteten består också i att hon innehåller alla sorters människor i alla kulturer och tider. Katoliciteten finns också i hennes styrelseskick med en samlad auktoritet. Katolsk är hon till sist också för att olika lokalkyrkor underordnat sig konciliernas beslut. Märk väl att ingen i den tidiga Kyrkan hade en definierad helig Skrift att luta sig tillbaka mot, även om stora delar lästes i liturgin.
Kyrkan har behållit sin enhet och apostolicitet, vilket inkluderar apostoliska ämbete, apostoliskt liv samt apostolisk lära11. Hennes kroppslighet var utbredd i hela världen genom ämbete, liturgi, lära, sakrament och bekännelse. Hon är den som sluppit från starka bindningar till en nation eller en kultur. De flesta ”senare” kyrkor är nationellt bundna, både i öst och i väst. Exempelvis ”svenska kyrkan” är just svensk och amerikansk evangelikalism förväxlar ofta evangeliet med den amerikanska flaggan.
Hon är den enda katolska - i betydelsen universella - Kyrkan. Kyrkan är spridd i varje del av världen och ändå med samma apostoliska grundtro, dock inte likriktad eller med endast en enda fromhetstyp. Kyrkans tro är anpassningsbar eller förnyelsebar, men densamma idag, igår och i framtiden. Under den första tiden skrev många kyrkofäder ner tankar och kyrkliga traditioner i t.ex. ”den första kristna boken”; De apostoliska fäderna (här nämns också katolsk för första gången, se Brev till smyrnierna 8:2) och även i betydande skrifter av St Justinus Martyren, St Irenaeus samt St Cyprianus. Denna tidiga tro har stora likheter med dagens kristenhet.
1 Se t.ex. Joh 12:32; 17:15-23; Rom 12:4-5; 1 Kor 10:17; 12:13 och Kol 1:20. Fäderna är på samma linje; St IGNATIOS, Brev till filadelfierna 3:2; TERTULLIANUS, De virginibus velandis 2:2 (J329); St CYPRIANUS, Brev 43:5 (J573), båda från 200-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
