50 nya prästkonversioner att vänta i CoE

Anglikanska Kyrkan kommer ha en svår väg framöver. Förr har man varit mån att vara en "brokyrka"; och försökt behålla radikala och traditionalister inom "anglican communion". De trognaste och traditionalistiska "forward in faith" verkar nu börjar vandra över till "Kyrkans fulla gemenskap"!

De ska bli intressant att följa utvecklingen. Se här

Vad blir efterverkningarna i Sverige. Högkyrkligheten har ju ofta blickat upp till sin anglikanske syster. Men svensk högkyrklighet har det tufft; det verkar som de vunnet det liturgiska slaget, men förlorat alla de andra. I "det lilla röda huset vid fyrisån" är högkyrklig ett svärord. Ja, jag tror det är värre att säga aKF där; än svärord i "domskökan" (Uppsalas katedral har fått det öknamnet efter Ecce Homo).

Fördömmelser och lögner

Jag har blivit anklagad för att ljuga.

Jag menar att Christian (Erevna) sprider lögner om KK. Och eftersom "Han" är en ofelbar katolikexpert och aldrig ljugit om oss (speciellt inte om Anathema); så är jag en lögnare som anklagar honom för att ljuga.

Är ni med?

Vi tar det från början.

Trient (och alla koncilier som hade dogmatiska uttalanden) har anathema (ca 100); T.ex. CANON XII.-If any one saith, that justifying faith is nothing else but confidence in the divine mercy which remits sins for Christ’s sake; or, that this confidence alone is that whereby we are justified; let him be anathema (anthema sit).

"Antikatolicister" som Christian (eller White eller Gendron) menar att; "Trients "Anateman" över protestanter varken har eller kan tas tillbaka".

Då behöver vi reda ut vad Trient säger med; "Anathema sit" och varför den säger så. Och vad en anathema är och vad en exkommunikation är...

NT (och GT)
Det finns två betydelser av anathema (eller hebr: kheren).

a. något satt åt sidan för Gud eller hos Gud (se 3 Mos 27:21-28; 5 Mos 7:26; 13:17; 1 Kung 20:42; Jes 34:5; 43:28 och Luk 21:5)

b. något överlämnat åt Gud till undergång/fördömmelse. Se Gal 1:8f; ”om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom!” (se även Matt 18:15ff; Apg 23:14; Rom 9:3ff; 1 Kor 5:2; 12:3; 16:22 o s v). Detta är en handling, där någon sätts utanför Kyrkans gemenskap i hopp och tron att denna personen förstår allvaret och gör bättring och bot.

Koncilierna
Liknande beskrivningar av ”anathema” användes i de klassiska koncilierna mot dem som inte delade Kyrkans tro (t.ex. Nicea och kristologin). Men man behöver skilja på anathema-exkommunicering och exkommunicering. En exkommunicering sker antingen av sig själv; latae sententiae (t.ex. genom att viga biskopar utan att Rom godkänt, vilket ger direkt uteslutning) eller genom en "anathema-exkommuniceringscermoni" av påven. En sådan formell uteslutning (straff) gjordes alltså först efter biskopen gjort en exkommuniceringscermoni (från 1300-talet tills 1900-talet). T.ex. Leo X uteslöt Fr Martin Luther genom sin bannbulla...

Konciliernas beslut utesluter inte p.g.a. sitt "anathema sit" över deras tro; utan den varnar för att om du tror så, kan du själv genom HERESI utesluter dig ur Kyrkans gemenskap. Den formella uteslutning (straff) avgörs först om "magestratet" påvisat "heresi". Så konciliernas "Anathema sit" är inte en förbannelse, men kan leda till uteslutning från Kyrkan (för katoliker och endast för dem).

IDAG
Om en katolik idag skulle hävda att "rättfärdiggörande tro är INGET ANNAT ÄN FÖRTRÖSTAN till Kristi verk", kan alltså Kanon XII från Trient appliceras och personen kan uteslutas. Men "anathema-exkommuniceringen" kan inte göras längre (borttagen 1983).

Konciliernas "Anathema sit" gäller alltså endast katoliker och det är en uteslutning som sker om man bejakar och förfäktar en "HERESI" innanför Kyrkan. Då ställs man utanför i tron - och hoppet - att personen ska bättra sig och då välkomnas man tillbaka ögonabums. Anathema-exkommuniceringen; där f.d. katoliken överlämnas till "fördömmelse" om den inte gör bot, finns alltså inte kvar.

Ofrivilliga skygglappar?

Med anledning av Maria och typologi; tycker jag denna var kul...

Världens bästa Maria-video... MUST SEE!

Tack Hilaron. Överlägset det bästa katolska material jag sett på nätet...

Aletheia kommentar

Eftersom jag är satt under "ständig moderering". Kanske man kan svara SÅ här...

Faktum är att detta inte funkar längre, då jag kanske är en fara för Aletheia-sidan... ;-) Daniel beskrev det som en tid i "utvisningsbåset", så kanske jag får återkomma, när det "antikryrkliga" klimatet lagt sig. Den som lever får se!

@SÅ:
SÅ: "Ledsen att jag måste korrigera dig Stefan."

AG: Hade du varit påve hade du kunnat korrigera Stefan, nu är du bara en "självpåtagen småpåve", med en något osund teologisk självcentrering. Kom ut ur skalet. Lämna grottan. Släpp in ljus och den friska andens vind.

Jesus, Lukas och Johannes nedvärderade aldrig Maria. Ej heller en endaste påve (de har snarare uttalat sig i en annan riktning). Motbevisa mig gärna...

Fem blytunga CoE-konvertiter

Fem betydande biskopar i den anglo-katolska fåran, har lämnat det sjunkande skeppet...

John Broadhurst, Andrew Burnhan, Keith Newton, Edward Barnes och David Silk har alla gett stadga åt anglo-katolikerna inom C of E. Nu finns det inte många biskopar kvar för traditionalisterna och katolska Kyrkan växer i England.

Om 10 år kanske det är dags för Svedala. Anders Piltz skrev väl till enhetens vänner (se nedan)

Se även Sandahl och Thompsson och Dagen och deras uttalande


Utdrag ur Piltz brev (jag kan inte länka, så jag klistrar in ett utdrag här nedan):

...vill jag framföra följande synpunkter. Jag talar inte som representant för något annat än min egen övertygelse. Därför vill jag säga precis det jag tänker, med nytestamentlig parresía, och jag tror att ni alla uppskattar klarspråk. Om någon är av annan åsikt, så respekterar jag detta till fullo, och samtalet kan gå vidare. Ärlighet varar längst, och olika uppfattningar är inte något man dör av.

Under 1900-talet upptäckte många svenska kristna det katolska arvet. Denna längtan bort från det provinsiellt-partikularistiska tog gestalt i Societas Sanctae Birgittae och fick sin främste företrädare i ärkebiskop Nathan Söderblom. Den katolska väckelsens teolog och förkunnare var Gunnar Rosendal i Osby, som med programskriften Vårt katolska arv 1935 drog upp riktlinjerna för en genomgående pastoralliturgisk och teologisk reform av Svenska kyrkan, i anknytning till de allmänkyrkliga skatter som enligt Rosendals mening hade förvaltats av Laurentius Petri, den lutherska ortodoxin och förkunnare som Rosenius. Dessa hade bevarat allt väsentligt i det katolska arvet, den förstfödslorätt som sedermera sorgligen hade bytts mot den liberala teologins och den liturgiska förflackningens grynvälling.

Nu gällde det bara att återuppväcka de yttre formerna som uttrycker den inre substans som hade funnits i Svenska kyrkan hela tiden. För Rosendal var det noga med distinktionen mellan romerskt och katolskt. Det katolska fanns i det allmänkyrkliga arv som också förvaltades av Svenska kyrkan. Den egentliga katolska kyrkan i Sverige var Svenska kyrkan, enligt Rosendal och hans lärjungar. Detta synsätt blev allt svårare att upprätthålla i och med beslutet 1958 att upplåta prästämbetet, och senare även biskopsämbetet, för kvinnor. I och med omdefinitionen av äktenskapet 2009 till att även omfatta samkönade förhållanden togs ytterligare ett steg bort från det som kan kallas den allmänneliga kyrkans tradition. Den gren av kristenheten som började under parollen “Skriften allena” har paradoxalt nog tagit sig allt större friheter i förhållande till Skriften genom att läsa den oberoende av den kyrkliga traditionens tolkningsnyckel. Man kan därmed relativisera mycket av sådant som tidigare ansetts som självklar del av det kristna trosinnehållet, kalla det tidsbundet och därmed inte längre förpliktande. Denna utveckling har kraftigt bidragit till den fortlöpande och alltmer finförgrenade splittring som hör till det inbyggda, olyckliga arvet inom protestantismen. När detta är sagt får man inte förtiga allt det goda som den nuvarande Svenska kyrkan får utföra, andligt och diakonalt, också genom de kvinnliga ämbetsbärarna. Men den högkyrkliga modellen, som åberopar sig på en allmänkyrklig tradition, blir allt svårare att förverkliga och förklara. Detta tog sig uttryck i att arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse (aKF) efter sitt 50-årsjubileum i augusti 2009 lade ned sin riksomfattande verksamhet och sina årliga samlingar, för att i fortsättningen endast verka på lokalplanet. Den högkyrkliga väckelsen har ebbat ut och ersatts av den karismatiska förnyelsen, representerad av Oas-rörelsen — så vill det synas för en utomstående betraktare.

Under slutet av 1900-talet tillkom en oförutsebar utveckling, nämligen i frikyrkligheten upptäckten av det fornkyrkliga arvet, framför allt genom pastor Peter Halldorf och hans rörelse, centrerad kring kommuniteten i Bjärka-Säby. Den utlösande impulsen var läsningen av ökenfädernas tänkespråk. Halldorf anknyter nu medvetet till den fornkyrkliga kyrkomodellen i en koptisk version, med eukaristin och det biskopliga tillsynsämbetet som bas. Har jag förstått Halldorf rätt (utifrån ett föredrag i augusti 2009 i Uppsala under rubriken En katolsk Kyrka) ser han sig själv som präst i Kristi kyrka, numera även med biskoplig sanktion (genom gudstjänstgemenskap med biskop em. Biörn Fjärstedt). Kyrkan finns där eukaristin firas, så lyder här den i sanning djupt katolska principen. Till yttermera visso har pastor Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord, under senare tid orienterat sig alltmer mot det fornkyrkliga arvet och den historiska liturgiska traditionen, vilket framgår inte minst av hans bok Andliga rötter (2009). Där talas om “en Andens maning att förenas i en djupare gemenskap med andra lemmar i Kristi kropp”. “I Kyrkan finns både ett från början deponerat trosinnehåll såväl som ett av Jesus insatt ledarskap. Förkunnelsen, sakramenten och ledarskapet har gått i arv och förmedlats från generation till generetion” (s.350). “[K]yrkan i sig har det hon behöver. Där finns, även om det måste upptäckas och tillgodogöras, en fullhet av uppenbarelse, av Gudsnärvaro, av uppdrag och ordningar för att detta uppdrag ska kunna fullgöras på ett fullödigt sätt” (s. 297).

Från ett helt annat håll förvaltas det västerländska monastiska arvet av kommuniteter inom Svenska kyrkan. Den mest framträdande av dessa gemenskaper är Östanbäcks kloster. Man kan inte säga annat än att Anden är verksam i dessa rörelser. Anden blåser vart den vill och är fri från alla band, också konfessionella. Men vad blir i det långa loppet den bestående frukten av dessa Andens verkningar? Vad händer när deras grundare inte längre är med? Det är min tro att dessa rörelser till slut måste integreras i den katolska kyrkan kring Petrus, med trons oavkortade fullhet, om de i längden skall kunna bestå och bli till andliga kraftkällor i nya generationer och befrias från risken för ensidigheter. I den existerande, faktiska romersk-katolska kyrkan finns de strukturer och det andliga liv som garanterar att Andens verkningar inte blir snabbt uppblossande och därefter falnande lågor.

Kyrkan garanterar att de många rörelserna inte blir alltför beroende av sina grundare, deras karismer och ledarskap. Biskopen av Rom, Petri efterträdare, är den synliga garanten för kyrkans enhet och kontinuitet med apostlarna. Det brott i kyrkans enhet som inträffade på 1500-talet är emot Jesu intentioner med sin kyrka men behöver inte bestå för all framtid. Den katolska kyrkan har genom Andra Vatikankonciliet själv erfarit den helige Andes djupa påverkan. Den har reformerats på ett sätt som föreföll helt otänkbart ännu i mitten av 1900-talet. Trots alla krisfenomen måste man ändå säga att Johannes XXIII:s bön om en ny pingst (som lästes i början av 60-talet som förbön för konciliet) har blivit hörd. Jag kan inte se att de evangeliska reformatorernas legitima krav på reformer på något sätt numera skulle förhindra att “evangeliska” kristna kan återförenas med den katolska moderkyrka från vilken deras samfund har utgått. Den katolska kyrkan, i obruten kontinuitet med den apostoliska kyrkan grundad av Jesus själv, finns i Sverige, med allt det som Kristus ville att hon skulle vara utrustad med. Dess konkreta namn är Stockholms katolska stift kring biskop Anders. Trots hennes mänskliga ofullkomlighet och kulturella utblottelse är det i henne som Kristi autentiska kyrka här och nu “subsisterar” = har sin konkreta existens i fullt mått. Att be den katolske biskopen i Stockholm att i “andlig” mening bli biskop och fader för kommuniteten i Östanbäck ser jag bara som ett komplicerat sätt att förlänga en process som kunde gå mycket fortare och bli ett långt tydligare tecken på strävan efter kyrkans enhet.

Det går inte i den svenska situationen att tillämpa Anglicanorum coetibus, eftersom det i Sverige inte finns någon motsvarighet till de anglikanska gemenskaper (med egen kyrklig struktur och egna institutioner) som nu kan utnyttja erbjudandet att införlivas i den katolska kyrkan med bevarade strukturer. Jag ser heller inte varför man skulle behöva åberopa detta påvliga aktstycke. Var och en måste ändå ta ett personligt steg för att bli katolik — en och en vi måste stiga till det kors som allt försonar. Som ni alla vet kan redan nu vissa av dem som hittills utövat ett ämbete i icke-katolska samfund vigas till präster i den katolska kyrkan. Man kan förstå argumentet att de som nu verkar som präster i Svenska kyrkan trots sin katolska övertygelse inte så lätt kan överge hjorden. Men hjorden följer gärna en god herde, om han ger goda skäl för sitt steg. Det andliga arv som de apostoliskt troende i Sverige medför kan utan vidare införlivas i det katolska stiftet redan nu. Vad hindrar någon katolik från att sjunga de svenska psalmerna och känna sig som helt och hållet svensk? Men samtidigt blir vederbörande fullvärdig medlem i den gemenskap som i vårt land omfattar omkring 100 olika nationaliteter. Detta är så nära pingstens folkförbrödring man kan komma. Den katolska kyrkan är Förenta Nationerna, förvandlade till en enda eukaristisk församling, i solidaritet över alla mänskliga gränser och grundad i något djupare än politiska intressegrupperingar, nämligen i Kristi försoning. Finns det något verkligt allvarligt skäl som hindrar detta steg? Vad kan vara viktigare än kyrkans enhet och det gemensamma vittnesbördet om Jesus Kristus, i en miljö där okunnigheten om honom tilltar? I sitt djup längtar människor, också sådana som inte motsvarar den konventionella bilden av andliga sökare, efter honom och efter hans liv, ett liv i överflöd. Vilken anledning finns att förhandla fram undantag och särskilda privilegier? En oeftergivlig del av ett autentiskt kristet liv är lydnaden mot dem som har herdeuppdraget över hjorden. När man är en del av kyrkan kan man lugnt lita på Andens ledning och slipper att hela tiden uppfinna hjulet, finna nya ordningar, liturgier, strategier och tolkningar. Man slipper att lägga sin andliga energi på kyrkopolitiska schackdrag och kan ägna sig åt det som är långt viktigare, den nya evangelisering som världen är i så stort behov av.

Jag vill allvarligt vädja till alla dem i vårt land som kan instämma i den katolska tron, sådan den framställs i Katolska kyrkans katekes, att ansluta sig till den faktiska katolska kyrkan under biskop Anders. Kristi kyrka är något givet, ett resultat av inkarnationen. Den som hör till kyrkan är mottagare av något givet och inte konstruktör av en modell. Man tar emot sitt dop av kyrkan, man tar emot tron, den en gång för alla givna apostoliska tron. Den som har ett ämbete i kyrkan tar emot sin vigning, liksom sina uppdrag och tjänster, av de legitima företrädarna för apostlakollegiet, alltså biskopskollegiet i kommunion med Petri efterträdare. Också ämbetet är en gåva, något som tas emot. Därför kan ingen göra anspråk på ett ämbete under hänvisning till någon rättighet. I detta ljus ska kravet på konditional prästvigning ställas mot möjligheten till kristen enhet nu. Naturligtvis blir inte allt det som man utfört som präst i Svenska kyrkan "absolutely null and utterly void", bara för att man inte har innehaft det katolska prästämbetet i full mening. Gud nekar inte någon sin nåd. Det som en protestantisk (även en kvinnlig!) präst utför är naturligtvis ett tecken på Guds nåd, och som det heter, Ecclesia supplet, ”Kyrkan ersätter” det som fattas i de olika ordningarna när människor handlar med uppriktigt uppsåt. En övergång till den katolska kyrkan är inte ett brott med det förgångna utan ett fullföljande, inte en förnekelse utan en uppfyllelse av allt som skett i det gamla sammanhanget i arbetet för Guds rike, som ju är något som är vida större än den katolska kyrkans synliga gränser. Vi berömmer oss av helgonen och lider av synderna och syndarna. Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift. Nigra sum sed formosa, heter det om bruden i Höga visan; svart är jag, dock är jag täck, ett ord som den helige Bernhard tog till utgångspunkt för sin betraktelse över kyrkans dubbelnatur (jämför Katolska kyrkans katekes, nr 771). Man kan därför inte vara eklektisk, plocka russinen ur den andliga kakan, ta medaljens ena sida men inte den andra. Den som vill tillgodogöra sig den katolska kyrkans rikedomar måste också ta solidariskt ansvar för hennes tillkortakommanden i historia och nutid och gå ut utanför lägret och bära Kristi smälek.

Tiden är nu kommen att samla i stället för att skingra. Kristendomen genomlever en allvarlig kris. Dess bristande enhet och genomslagskraft botas förvisso inte genom nya samfundsbildningar och grupperingar, som bara ökar förvirringen, när vi har viktigare saker att uträtta. De centrifugala krafterna måste balanseras av en kraftig rörelse tillbaka mot centrum, in mot den katolska enheten.

Om alla de som delar den katolska tron nu tog steget till fullt inlemmande i den konkreta katolska kyrkan, skulle detta bli ett kraftfullt tecken. Jag vill vädja till alla som nås av dessa rader att inför Guds ansikte betänka sitt ansvar att inte fortsätta den schism som vi utan egen skuld har övertagit från våra fäder men inte utan egen skuld kan upprätthålla. Allt är en samvetssak som den enskilde måste ansvara för. Om någon inte har den katolska tron eller för sitt samvete skulle kunna tänka sig att bli katolik, då är vederbörande naturligtvis förpliktad att följa detta sitt samvete. Men är man i sitt samvete övertygad om den katolska trons gudomliga ursprung och förpliktelse, då är man också, enligt min mening, förpliktad att söka full gemenskap med den katolska kyrkan kring Petrus, om man är mån om sin salighetssak — som man brukade säga i min barndomsmiljö (jfr Lumen gentium, n. 14).

Om de kristna som bekänner sig till den apostoliska tron i dess fullhet förenas med den katolska kyrkan, så är det inte bara de som vinner på det. Också den katolska kyrkan är vinnare, eftersom den skulle berikas med nya människor, med andra bakgrunder och med ett rikt andligt arv som de medför i boet.

Vi behöver er. Lund, Påsk 2010. Med bön om Andens klarhet för oss alla,
Er i Kristus tillgivne

Anders Piltz OP
biskopsvikarie för gudstjänstlivet, Stockholms katolska stift

Anathema

Frågan har varit uppe nu ett antal gånger hos antikatolikbloggarna. Vad betyder Trients förkastelse (anathema) av protestantisk tro...

Så här ser jag på ANATHEMA ur ett katolskt perspektiv…

Först NT;
Ana-thematizo (Stud.Bibeln nr 296f) är att överlämna något åt Gud till undergång/fördömmelse. Se Gal 1:8f; ”om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom!” Det är bibelns anathema… (se även Apg 23:14; Rom 9:3; 1 Kor 12:3 o s v)

Sen Koncilierna

Liknande beskrivningar av ”anathema” användes i de klassiska koncilierna mot dem som inte delade Kyrkans tro (t.ex. Nicea). De uteslöts inte p.g.a. Kyrkans beslut över deras tro; utan den varnar för att du själv utesluter dig ur Kyrkans gemenskap om du skulle tro så. En formell uteslutning görs dock endast av biskopen.

Till sist nuläget

Idag, se t.ex. 1983 års ”Code of Canon Law” existerar inte någon av dessa användningar av ”Anathema” längre. Därmed skjuter bishop White, ”tidens tecken” och alla antikatoliker helt bortanför målet. Synd!

För mer info se CatApol

Ny ekumenik i törnedalen

Jag trivs i att leva i en avkrok. Svedala är och har varit en avkrok. Inga apostlar vandrade här. Det var t.o.m. svårt att få hit munkarna på medeltiden...

En enda gång i cistercienserordens historia finns belägg för att munkar satte sig upp mot St Bernhard. Han bemyndigade att några munkar skulle bege sig till Sverige och danska Skåne, men de vägrade. De sa att de hellre ville dö, än att resa dit. Till slut fick munkarna genom en kompromiss; att bli begravda i Clairvaux. Alvastra betyder också just törnedal. Men 200 år senare blomstrade det i Svedala (och Skåne), innan rullgardinen drogs ner i o m deformationen...

Nu är inte allt becksvart längre. Kloster nybildas, Kyrkan flyttar fram positionerna och det finns ett nyväckt intresse för kristendom som har djupare rötter än 150 år. Halldorf, Ekman och Hedin (HEH) är en intressant trio... Oas, sommarkonferensen (LO) och pingstkyrkans nyvunna intresse för rottrådarna ger hopp för ekumeniken. Bikten får renässans och fler och fler svenskar inser att katoliker inte är farliga; bara trevliga; men också att trevlighetstron (trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot) inte är helighetstron! Det andas vår i höstmörkret...

Men ekumenik är endast ett provisorium. Målet är den enhet Jesus talar om i Joh 17 och som Paulus brinner för i 1 Kor 1:10ff och Ef 4. Enhet gör att tron, tjänsten och kyrkokroppen blir en; så att vi inte är:
"barn och låter oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus." (Ef 4:14b-15)

Låt det katolska sverige växa under 2000-talet. Svensken behöver se att det finns något större och viktigare än prylar, sex och organisationsförmåga. Guds ande har humor och det kan hända stora grejor de närmaste året. För Guds Ande är inte som den ordningssamme svenskens ande. Den helige Anden blåser korsdrag. Så håll i hatten och de kappor som vänds efter åsiktsvinderna. "Politiskt korrekta åsikter" kan lämnas på "åsikternas vind", där mal och mask förstör. Kristus kommer återta sitt herravälde i skånningarnas och svennarnas och lapparnas rike. Bland slott, hus och kåtor! Bland sädesstrån, skogar och fjäll kommer de katolska katedralernas spirornas kors åter skina. Vindflöjelskristendomen monterar ner sig själv; ty i denna åker självdör ogräset och den goda skörden mångdubblas (30, 60 eller 100 falt). Även antikatolicismen självdör. Anspråken är så absurda att det krävs svältfödda katolikanalfabeter med skräck för det okända, för att dra sin publik (en pub för lik). :-) Tack Aletheia och Erevna för ert idoga björntjänstarbete. Det ger god kontraproduktiv skörd på sikt!

Två kungar med sneda kronor

Två kungar är i blåsväder i Svedala med två "kvinnoaffärer".

Ulf Ekman ska ha blivit intresserad av Maria (se här för orginalet) och Aletheia har publicerat bilder ifrån trädgården och flera reportage.






Antikatolicismen har nått nya bottenrekord... Haggaj skriver att; "mer eller mindre binder Ekman till någon form av beundran för jungfru Maria". Usch vad hemskt... ;-) Det stora misstaget som Ulf kan göra är att inte gå ut och argumentera för sin sak. Maria är inte en obetydlig gestalt och idag är hon sprängstoff i den torftiga kristna miljön i Svedala... "Release her"!

Kungen har kanske haft till det förr i tiden. Svärd och Haggaj och Ekman skriver om det... Nu finns det säkert ingen rök utan så mycket eld. Men nymoralism har jag svårt för. Svenskens sexualmoral är ju inte världsbäst, men är gottandet i andras misslyckande en viktig och riktig kristen hållning? Hans själasörjare borde naturligtvis ha en del åsikter i frågan, men ska vi kasta första stenen i glashuset? Är vi utan synd, eller handlar det om lätta poänger för republikanerna...

Den kristna präktigheten är dubbelsidig. Visst är det bättre med dubbelmoral, än ingen moral alls. Men bäst är väl att leva såsom man lär själv och när man faller resa sig upp och älska alla de medsyndare man möter (även om de skulle vara kungar).

Att kritisera andra kristna:s moral är ofta fruktlöst. Att hugga på dubbelmoral är kul (t.ex. Ljungrens bombastiska fundamentalism och sen egna snedsteg med pastorinnorna), men att slå på människor som misslyckats, känns faktiskt fruktlöst. Men nu är drevet igång! Ekmans mariologi kan ju bli intressant att följa... Håll i hatten och kungakronorna. Vem vet vad som åker i backen i snålblåsten. Det enda vi vet är att sanningen segrar...

Kyrkans framtid

En dag har åsiktsvindarna vänt.

En dag är hon tillbaka som ett träd, för nu gror fröet. De polska, irakiska och latinamerikanska trädet har fröat av sig in i skandinavien.

En dag har Kyrkan förföljts tillräckligt för att väckelsen ska ta fart. "People will travel miles to see you burn".

En dag har protestanterna lekt klart med att montera ner tron i katedralerna. En dag har de ekonomiska föttena slagits undan för "den lilla röda" (rödskäggs)folkkyrliga vatikanstaten vid fyrisån i Uppsala, som inte vill vara kyrka och saknar folk.

En dag tar låtsasprästerna med pekfingret i luften, ner sin åsiktsvindskänsliga detektorer och blir antingen socialarbetare/sjukhusmedarbetare eller riktig präst.

En dag blåser Anden korsdrag i kristenheten.

En dag konverterar tiotusental till Kyrkans fulla gemenskap.

En dag är det idag och igår var en parantes! Deformationen har ingen chans, för det går inte att göra orginalet bättre. Kopior är reflexer av fullheten, inte tvärt om! Kopior pekar mot orginalet, ibland klarare än annat! Led milda ljus (SvPs 275 av St Newman)!

Se upp kgl salighetsverk och frifräsare! Se Han kommer och hans fred sänks från berg och höjder ned. Såsom regnet är Hans ord, ger nytt liv åt törstig jord. (SvPs 99:2)!

Törsten finns där. Ordtröttheten är enorm. Den andliga flytande födan ger ingen längre mätnadskäsla (tokkarismatik, tungotalsseanser, utflippade helandekonferenser/fallandekonferenser eller träackordslovsånger in finitum). Gå tillbaks till källan (ad fontes). Floder höjer sig inte högre än källsprånget. Fullheten finns i den breda, urkyrkliga, enade, heliga, katolska och apostoliska floden! Ära vare Fadern och Sonen och den helige Anden! Såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara i evigheters evighet. Amen!