Fem blytunga CoE-konvertiter

Fem betydande biskopar i den anglo-katolska fåran, har lämnat det sjunkande skeppet...

John Broadhurst, Andrew Burnhan, Keith Newton, Edward Barnes och David Silk har alla gett stadga åt anglo-katolikerna inom C of E. Nu finns det inte många biskopar kvar för traditionalisterna och katolska Kyrkan växer i England.

Om 10 år kanske det är dags för Svedala. Anders Piltz skrev väl till enhetens vänner (se nedan)

Se även Sandahl och Thompsson och Dagen och deras uttalande


Utdrag ur Piltz brev (jag kan inte länka, så jag klistrar in ett utdrag här nedan):

...vill jag framföra följande synpunkter. Jag talar inte som representant för något annat än min egen övertygelse. Därför vill jag säga precis det jag tänker, med nytestamentlig parresía, och jag tror att ni alla uppskattar klarspråk. Om någon är av annan åsikt, så respekterar jag detta till fullo, och samtalet kan gå vidare. Ärlighet varar längst, och olika uppfattningar är inte något man dör av.

Under 1900-talet upptäckte många svenska kristna det katolska arvet. Denna längtan bort från det provinsiellt-partikularistiska tog gestalt i Societas Sanctae Birgittae och fick sin främste företrädare i ärkebiskop Nathan Söderblom. Den katolska väckelsens teolog och förkunnare var Gunnar Rosendal i Osby, som med programskriften Vårt katolska arv 1935 drog upp riktlinjerna för en genomgående pastoralliturgisk och teologisk reform av Svenska kyrkan, i anknytning till de allmänkyrkliga skatter som enligt Rosendals mening hade förvaltats av Laurentius Petri, den lutherska ortodoxin och förkunnare som Rosenius. Dessa hade bevarat allt väsentligt i det katolska arvet, den förstfödslorätt som sedermera sorgligen hade bytts mot den liberala teologins och den liturgiska förflackningens grynvälling.

Nu gällde det bara att återuppväcka de yttre formerna som uttrycker den inre substans som hade funnits i Svenska kyrkan hela tiden. För Rosendal var det noga med distinktionen mellan romerskt och katolskt. Det katolska fanns i det allmänkyrkliga arv som också förvaltades av Svenska kyrkan. Den egentliga katolska kyrkan i Sverige var Svenska kyrkan, enligt Rosendal och hans lärjungar. Detta synsätt blev allt svårare att upprätthålla i och med beslutet 1958 att upplåta prästämbetet, och senare även biskopsämbetet, för kvinnor. I och med omdefinitionen av äktenskapet 2009 till att även omfatta samkönade förhållanden togs ytterligare ett steg bort från det som kan kallas den allmänneliga kyrkans tradition. Den gren av kristenheten som började under parollen “Skriften allena” har paradoxalt nog tagit sig allt större friheter i förhållande till Skriften genom att läsa den oberoende av den kyrkliga traditionens tolkningsnyckel. Man kan därmed relativisera mycket av sådant som tidigare ansetts som självklar del av det kristna trosinnehållet, kalla det tidsbundet och därmed inte längre förpliktande. Denna utveckling har kraftigt bidragit till den fortlöpande och alltmer finförgrenade splittring som hör till det inbyggda, olyckliga arvet inom protestantismen. När detta är sagt får man inte förtiga allt det goda som den nuvarande Svenska kyrkan får utföra, andligt och diakonalt, också genom de kvinnliga ämbetsbärarna. Men den högkyrkliga modellen, som åberopar sig på en allmänkyrklig tradition, blir allt svårare att förverkliga och förklara. Detta tog sig uttryck i att arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse (aKF) efter sitt 50-årsjubileum i augusti 2009 lade ned sin riksomfattande verksamhet och sina årliga samlingar, för att i fortsättningen endast verka på lokalplanet. Den högkyrkliga väckelsen har ebbat ut och ersatts av den karismatiska förnyelsen, representerad av Oas-rörelsen — så vill det synas för en utomstående betraktare.

Under slutet av 1900-talet tillkom en oförutsebar utveckling, nämligen i frikyrkligheten upptäckten av det fornkyrkliga arvet, framför allt genom pastor Peter Halldorf och hans rörelse, centrerad kring kommuniteten i Bjärka-Säby. Den utlösande impulsen var läsningen av ökenfädernas tänkespråk. Halldorf anknyter nu medvetet till den fornkyrkliga kyrkomodellen i en koptisk version, med eukaristin och det biskopliga tillsynsämbetet som bas. Har jag förstått Halldorf rätt (utifrån ett föredrag i augusti 2009 i Uppsala under rubriken En katolsk Kyrka) ser han sig själv som präst i Kristi kyrka, numera även med biskoplig sanktion (genom gudstjänstgemenskap med biskop em. Biörn Fjärstedt). Kyrkan finns där eukaristin firas, så lyder här den i sanning djupt katolska principen. Till yttermera visso har pastor Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord, under senare tid orienterat sig alltmer mot det fornkyrkliga arvet och den historiska liturgiska traditionen, vilket framgår inte minst av hans bok Andliga rötter (2009). Där talas om “en Andens maning att förenas i en djupare gemenskap med andra lemmar i Kristi kropp”. “I Kyrkan finns både ett från början deponerat trosinnehåll såväl som ett av Jesus insatt ledarskap. Förkunnelsen, sakramenten och ledarskapet har gått i arv och förmedlats från generation till generetion” (s.350). “[K]yrkan i sig har det hon behöver. Där finns, även om det måste upptäckas och tillgodogöras, en fullhet av uppenbarelse, av Gudsnärvaro, av uppdrag och ordningar för att detta uppdrag ska kunna fullgöras på ett fullödigt sätt” (s. 297).

Från ett helt annat håll förvaltas det västerländska monastiska arvet av kommuniteter inom Svenska kyrkan. Den mest framträdande av dessa gemenskaper är Östanbäcks kloster. Man kan inte säga annat än att Anden är verksam i dessa rörelser. Anden blåser vart den vill och är fri från alla band, också konfessionella. Men vad blir i det långa loppet den bestående frukten av dessa Andens verkningar? Vad händer när deras grundare inte längre är med? Det är min tro att dessa rörelser till slut måste integreras i den katolska kyrkan kring Petrus, med trons oavkortade fullhet, om de i längden skall kunna bestå och bli till andliga kraftkällor i nya generationer och befrias från risken för ensidigheter. I den existerande, faktiska romersk-katolska kyrkan finns de strukturer och det andliga liv som garanterar att Andens verkningar inte blir snabbt uppblossande och därefter falnande lågor.

Kyrkan garanterar att de många rörelserna inte blir alltför beroende av sina grundare, deras karismer och ledarskap. Biskopen av Rom, Petri efterträdare, är den synliga garanten för kyrkans enhet och kontinuitet med apostlarna. Det brott i kyrkans enhet som inträffade på 1500-talet är emot Jesu intentioner med sin kyrka men behöver inte bestå för all framtid. Den katolska kyrkan har genom Andra Vatikankonciliet själv erfarit den helige Andes djupa påverkan. Den har reformerats på ett sätt som föreföll helt otänkbart ännu i mitten av 1900-talet. Trots alla krisfenomen måste man ändå säga att Johannes XXIII:s bön om en ny pingst (som lästes i början av 60-talet som förbön för konciliet) har blivit hörd. Jag kan inte se att de evangeliska reformatorernas legitima krav på reformer på något sätt numera skulle förhindra att “evangeliska” kristna kan återförenas med den katolska moderkyrka från vilken deras samfund har utgått. Den katolska kyrkan, i obruten kontinuitet med den apostoliska kyrkan grundad av Jesus själv, finns i Sverige, med allt det som Kristus ville att hon skulle vara utrustad med. Dess konkreta namn är Stockholms katolska stift kring biskop Anders. Trots hennes mänskliga ofullkomlighet och kulturella utblottelse är det i henne som Kristi autentiska kyrka här och nu “subsisterar” = har sin konkreta existens i fullt mått. Att be den katolske biskopen i Stockholm att i “andlig” mening bli biskop och fader för kommuniteten i Östanbäck ser jag bara som ett komplicerat sätt att förlänga en process som kunde gå mycket fortare och bli ett långt tydligare tecken på strävan efter kyrkans enhet.

Det går inte i den svenska situationen att tillämpa Anglicanorum coetibus, eftersom det i Sverige inte finns någon motsvarighet till de anglikanska gemenskaper (med egen kyrklig struktur och egna institutioner) som nu kan utnyttja erbjudandet att införlivas i den katolska kyrkan med bevarade strukturer. Jag ser heller inte varför man skulle behöva åberopa detta påvliga aktstycke. Var och en måste ändå ta ett personligt steg för att bli katolik — en och en vi måste stiga till det kors som allt försonar. Som ni alla vet kan redan nu vissa av dem som hittills utövat ett ämbete i icke-katolska samfund vigas till präster i den katolska kyrkan. Man kan förstå argumentet att de som nu verkar som präster i Svenska kyrkan trots sin katolska övertygelse inte så lätt kan överge hjorden. Men hjorden följer gärna en god herde, om han ger goda skäl för sitt steg. Det andliga arv som de apostoliskt troende i Sverige medför kan utan vidare införlivas i det katolska stiftet redan nu. Vad hindrar någon katolik från att sjunga de svenska psalmerna och känna sig som helt och hållet svensk? Men samtidigt blir vederbörande fullvärdig medlem i den gemenskap som i vårt land omfattar omkring 100 olika nationaliteter. Detta är så nära pingstens folkförbrödring man kan komma. Den katolska kyrkan är Förenta Nationerna, förvandlade till en enda eukaristisk församling, i solidaritet över alla mänskliga gränser och grundad i något djupare än politiska intressegrupperingar, nämligen i Kristi försoning. Finns det något verkligt allvarligt skäl som hindrar detta steg? Vad kan vara viktigare än kyrkans enhet och det gemensamma vittnesbördet om Jesus Kristus, i en miljö där okunnigheten om honom tilltar? I sitt djup längtar människor, också sådana som inte motsvarar den konventionella bilden av andliga sökare, efter honom och efter hans liv, ett liv i överflöd. Vilken anledning finns att förhandla fram undantag och särskilda privilegier? En oeftergivlig del av ett autentiskt kristet liv är lydnaden mot dem som har herdeuppdraget över hjorden. När man är en del av kyrkan kan man lugnt lita på Andens ledning och slipper att hela tiden uppfinna hjulet, finna nya ordningar, liturgier, strategier och tolkningar. Man slipper att lägga sin andliga energi på kyrkopolitiska schackdrag och kan ägna sig åt det som är långt viktigare, den nya evangelisering som världen är i så stort behov av.

Jag vill allvarligt vädja till alla dem i vårt land som kan instämma i den katolska tron, sådan den framställs i Katolska kyrkans katekes, att ansluta sig till den faktiska katolska kyrkan under biskop Anders. Kristi kyrka är något givet, ett resultat av inkarnationen. Den som hör till kyrkan är mottagare av något givet och inte konstruktör av en modell. Man tar emot sitt dop av kyrkan, man tar emot tron, den en gång för alla givna apostoliska tron. Den som har ett ämbete i kyrkan tar emot sin vigning, liksom sina uppdrag och tjänster, av de legitima företrädarna för apostlakollegiet, alltså biskopskollegiet i kommunion med Petri efterträdare. Också ämbetet är en gåva, något som tas emot. Därför kan ingen göra anspråk på ett ämbete under hänvisning till någon rättighet. I detta ljus ska kravet på konditional prästvigning ställas mot möjligheten till kristen enhet nu. Naturligtvis blir inte allt det som man utfört som präst i Svenska kyrkan "absolutely null and utterly void", bara för att man inte har innehaft det katolska prästämbetet i full mening. Gud nekar inte någon sin nåd. Det som en protestantisk (även en kvinnlig!) präst utför är naturligtvis ett tecken på Guds nåd, och som det heter, Ecclesia supplet, ”Kyrkan ersätter” det som fattas i de olika ordningarna när människor handlar med uppriktigt uppsåt. En övergång till den katolska kyrkan är inte ett brott med det förgångna utan ett fullföljande, inte en förnekelse utan en uppfyllelse av allt som skett i det gamla sammanhanget i arbetet för Guds rike, som ju är något som är vida större än den katolska kyrkans synliga gränser. Vi berömmer oss av helgonen och lider av synderna och syndarna. Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift. Nigra sum sed formosa, heter det om bruden i Höga visan; svart är jag, dock är jag täck, ett ord som den helige Bernhard tog till utgångspunkt för sin betraktelse över kyrkans dubbelnatur (jämför Katolska kyrkans katekes, nr 771). Man kan därför inte vara eklektisk, plocka russinen ur den andliga kakan, ta medaljens ena sida men inte den andra. Den som vill tillgodogöra sig den katolska kyrkans rikedomar måste också ta solidariskt ansvar för hennes tillkortakommanden i historia och nutid och gå ut utanför lägret och bära Kristi smälek.

Tiden är nu kommen att samla i stället för att skingra. Kristendomen genomlever en allvarlig kris. Dess bristande enhet och genomslagskraft botas förvisso inte genom nya samfundsbildningar och grupperingar, som bara ökar förvirringen, när vi har viktigare saker att uträtta. De centrifugala krafterna måste balanseras av en kraftig rörelse tillbaka mot centrum, in mot den katolska enheten.

Om alla de som delar den katolska tron nu tog steget till fullt inlemmande i den konkreta katolska kyrkan, skulle detta bli ett kraftfullt tecken. Jag vill vädja till alla som nås av dessa rader att inför Guds ansikte betänka sitt ansvar att inte fortsätta den schism som vi utan egen skuld har övertagit från våra fäder men inte utan egen skuld kan upprätthålla. Allt är en samvetssak som den enskilde måste ansvara för. Om någon inte har den katolska tron eller för sitt samvete skulle kunna tänka sig att bli katolik, då är vederbörande naturligtvis förpliktad att följa detta sitt samvete. Men är man i sitt samvete övertygad om den katolska trons gudomliga ursprung och förpliktelse, då är man också, enligt min mening, förpliktad att söka full gemenskap med den katolska kyrkan kring Petrus, om man är mån om sin salighetssak — som man brukade säga i min barndomsmiljö (jfr Lumen gentium, n. 14).

Om de kristna som bekänner sig till den apostoliska tron i dess fullhet förenas med den katolska kyrkan, så är det inte bara de som vinner på det. Också den katolska kyrkan är vinnare, eftersom den skulle berikas med nya människor, med andra bakgrunder och med ett rikt andligt arv som de medför i boet.

Vi behöver er. Lund, Påsk 2010. Med bön om Andens klarhet för oss alla,
Er i Kristus tillgivne

Anders Piltz OP
biskopsvikarie för gudstjänstlivet, Stockholms katolska stift