Förbönsindikator

Jag håller på att skriva min Lic, vilket ibland går utmärkt men ibland går väldigt trögt...

Om det sker mycket aktivitet på bloggen är det en tydlig indikator på att jag behöver förbön när det gäller skrivandet...

Allt gott!

Anden och bruden - Sein - Varat (3/6)

Med tillstånd från författaren återges här tredje delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel

Sein - Varat

För att få en överblick över Edith Steins budskap kan det vara bra att se på de fyra av hennes älsklingsord: Sein, Selbsthingabe, Sponsa, Sühne. Eftersom hennes liv är vad Hans Urs von Balthasar skulle kalla en teologisk existens är hennes andliga lära helt invävd i själva hennes livshistoria.

Det tar tid innan Edith kommer fram till en levande tro som enligt henne själv är den fasta övertygelsen att Gud är - och den kärleksfulla beredvilligheten att låta sig ledas av Guds vilja. Redan som trettonåring hade hon lämnat den judiska tron bakom sig och medvetet blivit ateist. Men samtidigt förblir hon en lidelsefull sanningssökare. Victoriaschule i Breslau, där hon fick sin första utbildning, var präglad av en liberalprotestantisk, nykantiansk anda eller med andra ord av den vaga kristendom och det subjektivistiskt färgade tankeklimatet som vi så väl känner från vår svenska horisont. En icke-kristen författare som Lars Gyllensten har träffande häcklat detta med sitt tal om det terapeutiska gudsbeviset: här är det alltså viktigare att jag får tröst och vederkvickelse och att min gudsbild känns riktig för mig än om denne Gud eventuellt skulle vara sann eller ej. Under hela sitt långa sökande skall Edith ta bestämt avstånd från all subjektivism och relativism. Sanningen, verkligheten, varat i sig - das Sein - kommer i första rummet, inte de egna idéerna, tankarna och känslorna. Gud är Sanningen. Den som söker sanningen, söker Gud, vare sig han förstår det eller ej, skall hon senare säga.

Det första avgörande steget i Ediths sökande efter sanningen blir mötet med en ny filosofisk riktning, fenomenologin, och dess ledande företrädare, Edmund Husserl, också jude, men protestantiskt döpt. Fenomenologin har beskrivits som en längtan tillbaka till det objektiva, till varats helighet, till tingens renhet och kyskhet.

Redan år 1917 tycks Edith ha kommit fram till en kristen grundövertygelse. Mötet med änkan efter den stupade fenomenologen Adolf Reinach blev avgörande. Han och hans hustru var djupt troende protestanter av judiskt ursprung. Edith hade väntat sig att få trösta en nedbruten kvinna i sorg men fick i stället möta en av Korset prövad, men också styrkt kvinna. Detta var mitt första möte med Korset, skriver hon senare, och den gudomliga kraft, som det meddelar åt dem som får bära det. Jag fick för första gången på ett påtagligt sätt se Kyrkan framför mig, hon som fötts ur Frälsarens lidande, i hennes seger över dödens udd. Det var i detta ögonblick som min otro övervanns.

Ändå dröjer det ända till den 1 januari 1922 tills Edith låter döpa sig katolskt. Varför så länge? Även om Edith alltid var förtegen om sitt eget inre liv, framgår det att hon under dessa fem år brottades med frågan om hon skulle bli protestant eller katolik. Som inbiten sanningssökare ville hon inte ta det definitiva steget innan hon av hela sitt hjärta - och av hela sitt förstånd - kunde säga: Detta är sanningen! Och det kan hon först säga en sommardag 1921 efter den nattliga läsningen av Teresa av Avilas självbiografi. Även om Teresa blir förmedlare av den slutgiltiga katolska trosövertygelsen (och samtidigt av kallelsen till Karmel) finns det flera andra tecken på varför Edith blev just katolik. Mänskligt och socialt hade det varit naturligare för henne att bli protestant. Hon hade flera vänner som var troende protestanter, bl.a. hennes blivande fadder Hedwig Conrad-Martius. Den katolska tonvikten på das Sein, på varat och sanningen i sig, på den inkarnatoriska och sakramentala realismen, på Kyrkan som Kristi brud och på kvinnans särställning i Kyrkan, på co-redemptio, alltså på människans medverkan i frälsningsverket, allt detta som var så viktigt för Edith torde ha bidragit till att hon blev katolik - och samtidigt återupptäckte sina rötter i judendomen och försökte integrera detta i sitt andliga liv.

Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning

Anden och bruden - Karmel och Israel (2/6)

Med tillstånd från författaren återges här andra delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning

Karmel och Israel

Att Edith Stein blev just karmelit, och det direkt efter Hitlers maktövertagande år 1933, är också ett viktigt faktum. Karmel är den enda orden som uppstått i Israel. Och inte nog med det. Under en stor del av sin historia trodde karmeliterna att de blivit stiftade av profeten Elia själv. Även om man idag vet att detta är historiskt ohållbart, kvarstår den andliga kontinuiteten mellan Elia och dagens karmeliter. Vi som lever i Karmel och dagligen anropar Fader Elia vet att han för oss inte är en dunkel figur ur ett fjärran förflutet. Hans ande förblir verksam bland oss genom en levande tradition och bestämmer vårt liv, säger Edith.

Ännu idag ser Karmel på profeten Elia som en inkarnation av sitt kontemplativa och profetiska ideal. Två citat brukar användas för att illustrera detta: Herren lever, han inför vars ansikte jag står (1 Kung 17:1 enl. Vulg.) och Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud (1 Kung 19:10). Den levande Gudens ständiga närvaro, det kontemplativa livsklimatet, har Elia lämnat i arv till Karmel, men också den profetiska ivern för Gud och hans rike. Ediths ord visar oss hur dessa två kraftlinjer, den kontemplativa och den profetiska, kan berika varandra: Ju djupare någon dragits in i Gud, desto mer måste han också träda ut ur sig själv, dvs. träda in i världen för att föra ut det gudomliga livet däri.

Karmels andliga rötter i Israel är intakta och bär alltjämt frukt. Denna andliga kontinuitet mellan det gamla och nya förbundet är i sig ett profetiskt tecken. Därför är det inte heller så konstigt att just judekristna som Edith Stein har sökt sig till Karmel. Här kan vi också peka på den i somras [dvs. sommaren 1998, min anmärkning] avlidne Daniel Rufeisen, som i många år arbetat bland de judekristna i Israel. Huvudpunkten i Karmels nu över 750 år gamla ordensregel - att karmeliten skall begrunda Herrens lag - Torah - både dag och natt (jfr Ps 1:2) - skulle vilken from jude som helst kunna bejaka av hela sitt hjärta. Det typiskt judiska sättet att bli kvar i Guds närvaro, alltså genom att låta små välsignelseböner, berakoth, (Välsignad är du Herre, för...), beledsaga varje handling och händelse, är djupt besläktat med det karmelitiska sättet att leva i Guds vänskap och till hans ära tvärsigenom alla vardagliga små ting. Det är början till det eviga livet i oss, säger Edith. Redan här på jorden får vi i tro, hopp och kärlek ta ut det i förskott som är vår definitiva kallelse: den eviga kontemplationen, det saliga skådandet av Gud.

Liksom hela den karmelitiska traditionen ser Edith hur detta kontemplativt-profetiska ideal konkretiseras ytterligare i två personer som står på tröskeln mellan det gamla och nya förbundet: Maria och Josef. Vid sidan av Elia, ja, än mer, är Jungfru Maria, Karmels moder och drottning, ledstjärna för karmeliten. I henne ser Edith hur kallelsen till den fullkomliga kärleksföreningen med Gud har förverkligats till fullo. Marias uppgift är därför också att beskydda och främja allas vår kallelse till denna mystiska omvandling. Detta uttrycks högst åskådligt genom skapularet, det yttre tecknet på Marias beskydd av den inre nådegåvan. Så leder du varsamt våra steg. Inget pris är dig för högt för att föra oss fram till målet, skriver Edith i en dikt skriven på långfredagen år 1938, där hon ser på Maria som står under Kristi kors.

Året därpå skriver Edith en dikt till S:t Josef, just på hans högtidsdag den 19 mars: Bönfallande lyfter vi våra händer upp till dig: Du är som Abraham, trons fader, stark som barnet i sin enfald och du förmår förrätta under genom din lydnads kraft och ditt rena sinne. Edith anar att exil och förföljelse kan komma och tar därför sin tillflykt till Josef, vilket man alltsedan Teresa av Avila brukat göra i Karmel när nöden är som störst: Om vi måste vandra bort mot fjärran land och söka härbärge i hus efter hus, gå då före oss som en trofast ledare (ty. Führer). Edith tycks ana att hon skall få dela Israels svåra lott. På ett profetiskt sätt såg hon tidigt hela vidden av nazismens kamp mot judendomen som en förföljelse av Kristi mänskliga natur som hon sade. Här stod Lucifer, Antikrist mot Kristus. Josef, Jesu fosterfar och beskyddare för hela Kyrkan, blir i denna nöd en kär vän. På en ikon som sprids inom Communauté des Béatitudes, Saligprisningarnas kommunitet, en nutida andlig rörelse som symptomatiskt inspireras både av Karmels spiritualitet och judiska traditioner, avbildas Josef som from jude med bönemantel och den lille Jesus med långa lockar vid tinningarna. I nöd och förföljelse står både Josef med sin bönemantel och Maria med sitt skapular och sin skyddsmantel som mänskliga tecken på Guds hjälp och beskydd.

Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning

Anden och bruden - Inledning (1/6)

Med tillstånd från författaren återges här första delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Inledning

När Edith Stein, Teresa Benedicta av Korset, blev kanoniserad av påven Johannes Paulus II den 11 oktober 1998 - alltså under den Helige Andes år - var det i flera avseenden ett unikt skeende. Hon är den första kvinnliga filosofen som blivit helgonförklarad, och det av den förste påve som själv är filosof. Och ännu viktigare i Andens ljus: hon är den första medlemmen av Israels folk, av Jesu eget folk, som blivit regelrätt kanoniserad, och det av den förste påve som är polack. Visserligen var hela Kyrkans heliga fundament, med Jungfru Maria och apostlarna i spetsen, judar, men den judekristna tråden klipptes tidigt av. De hednakristna kom så att dominera hela Kyrkans fortsatta utveckling. I vår egen tid kan vi se små tecken på att denna judekristna tråd tas upp igen, i det lilla och i det stilla, men ändå får vi i detta se en fingervisning från den Helige Ande. Att Edith Stein dog som judekristen martyr i Auschwitz - tillsammans med så gott som alla Hollands katoliker av judisk börd (eller judar av katolsk trosbekännelse, vilket man nu föredrar) - är ett sådant tecken som Anden ger Kyrkan. Det judekristna elementet behövs för att Kyrkan, Kristi brud, och hennes katolicitet skall stråla fram i hela sin skönhet.

Edith Stein, som föddes på försoningsdagen, Yom Kippur, judarnas största högtidsdag, den 12 oktober 1891 i dåvarande Breslau, såg sitt liv och offret av sitt liv helt i försoningens ljus. "Försoningsdagen är den gammaltestamentliga förebilden till långfredagen", säger hon. I henne blev Israel och Kyrkan ett. Inför år 2000, då vi firar 2000-årsminnet av frälsningen och försoningen som Jesus Kristus har givit oss, ser Kyrkan sin kallelse till försoning med alla dem som hon på något sätt sårat under sin långa historia. Judarna är en av de grupper som fått lida mest av de kristnas - eller pseudo-kristnas - synd och missgärning. Just därför lägger sig påven speciellt vinn om försoningsprocessen med judarna. Man har räknat ut att påven inför år 2000 offentligt bett om förlåtelse 105 gånger för vad Kyrkan och de kristna i olika sammanhang gjort sig skyldiga till. Kyrkans väsensmässiga helighet som Kristi brud och den Helige Andes tempel gör henne inte immun mot mänskliga fel och missgrepp. Denna hennes delaktighet i Kristi egen helighet kräver att hon som botgörerska tar på sig sitt ansvar för alla historiska fel. Kyrkans pilgrimsvandring genom historien - och geografin - är också en botvandring som vi ser så tydligt i hennes martyrer. I den Helige Andes ljus får vi nu under hans eget år se på Edith Steins kanonisation som ett viktigt steg på försoningens väg mellan det gamla och det nya förbundet. Det får inte heller förvåna oss att det just därför vållar diskussion och polemik. Frälsning och försoning sker sällan i stillastående vatten utan mitt i historiens stormar och tvetydigheter.

Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning

Boktips: Motstånd och förlåtelse

Jag fick en bok med posten härförleden. Det var en tunn bok med ett gulnat svartvitt fotografi på en ung kvinna på framsidan. Bilden föreställer Maïti Girtanner i unga år.

Maïti gick in i motståndsrörelsen då nazisterna ockuperade Frankrike. Hon lyckades i flera år gäcka nazisterna och fick dem t o m att frige flera tillfångatagna motståndsmän genom sina kontakter med höga naziledare. Hon var en mycket lovande pianist och uppträdde flera gånger för nazisternas generaler. Till slut blev hon själv tillfångatagen och som straff för hennes fräckhet blev hon inte avrättad med en gång utan blev skickad till ett tortyrcenter, där den 26 årige läkaren Leo med raffinerade metoder angrep nervsystemet i Maïtis ryggmärg för att oåterkalleligen försätta henne i ett tillstånd av kronisk smärta. De var tre som överlevde tortyren, de två andra var läkare och tog sina liv inför utsikten att behöva genomleva livet med sådana smärtor. Maïti valde att leva och att försöka förlåta sin bödel. Hon säger:

Från första stund ville jag förlåta honom; jag bad för honom, jag bar honom inom mig. Men kan man någonsin veta om man verkligen förlåtit? Man vet aldrig. Hur många gånger sa jag inte till mig själv: "Men har jag verkligen förlåtit denne man? Jag tror det, men är jag verkligen säker?" Det fanns ett frågetecken kvar. Jag litade på Herren, men jag hade inte fått absolut visshet. Men så, helt oväntat, dök denne man upp fyrtio år senare. Och varför kom han? Därför att han var döende. Omedvetet sökte han förlåtelsen. Och istället för att skaka hand med honom, när vi skulle skiljas åt, sträcker jag ut armarna och omfamnar honom. Det var då han sa "förlåt".

Det är en berättelse som verkligen berör. Den är både lättläst, intressant och stundtals riktigt spännande men framför allt en fantastisk skildring av en människas kamp att förverkliga ett gott val.

Boken är egentligen inte en bok i ordets vanliga bemärkelse, utan texten är hämtad från filmen "Rèsistance et Pardon", där Michel Farin skildrar Maïti Girtanners liv, utifrån hennes egen berättelse.
Texten består av tre delar.
I den första delen, inledningen, presenterar Michel Farin sin film.
Den andra delen består av Maïtis egen berättelse, så som den skildras i filmens första del.
Den tredje delen är ett samtal kring Markusevangeliets passionshistoria (filmens andra del).

Det är en fantastisk text som gör sig väldigt väl även i bokform. Jag kan inte låta bli att önska att jag kunde få se filmen. Allt som allt är den inte mer än 94 ganska små sidor och kan med lätthet läsas på någon timme. Jag kan varmt rekommendera alla att läsa den.

Den är utgiven på Fredestad förlag/Catholica AB och översatt av Syster Sofie O.P. i Rögle.

Kyrkans kontroversiella hållning i kondomfrågan...

I kommentarerna till ett inlägg som svar på en artikel om kyrkans hållning till kondomer/HIV som SVD skrivit om, skrev anonym något som fick mig att fundera.

Vad frågan dock egentligen handlar om är vilken information som ska gå ut till massorna. Vilket budskap är det som räddar flest liv?

Det finns i grund och botten tre budskap (sedan kan vart och ett av dessa modifieras något):

1. Använd kondom.

Problemet med detta budskap är att kondomer egentligen inte hjälper så mycket som man kan tro. Dels kan kondomer gå sönder. Dels är det lätt att slarva med kondomer. Och slutligen så medför detta budskap en ökning av det riskfyllda beteende som kan leda till hiv-smitta.

2. Var återhållsam och trogen

Detta budskap är mycket bättre än det första. Det är egentligen inte svårare att efterfölja detta än att konsekvent använda kondomer, och om man (och ens partner) efterföljer detta så är man helt skyddad från smitta. Problemet är dock att det finns människor som inte alltid klarar av att vara återhållsamma/trogna.

3. Var återhållsam, trogen och använd kondom

Detta budskap kan verka bra, men om man lägger lika stor tyngdpunkt på alla tre delarna i budskapet så kommer återhållsamheten och troheten att bli lidande, eftersom kondomer ger människor en falsk trygghet och ökar det riskfyllda beteendet.

Om man däremot gör klart och tydligt för människor att kondom är något som man endast ska använda i sista hand när allting annat misslyckats, och att det är trohet och avhållsamhet som gäller i första hand, då kan riktigt många liv räddas från hiv-smitta.

Slutsats

Visst, kyrkans människor gör fel om de inte nämner kondom som ett sista alternativ som kan funka om allting annat misslyckats. Men kyrkan har å andra sidan rätt i att trohet och avhållsamhet är det bästa alternativet. Tack vare att kyrkan har varit tydlig med detta så har massor av människor räddats från hiv-smitta. De organisationer som delar ut kondomer men överhuvudtaget inte nämner trohet och avhållsamhet har däremot inte räddat särskilt många liv.

Att klaga på kyrkan men inte på de naiva kondomförespråkarna tycker jag är att sila mygg och svälja kameler.

Jag tycker detta är tänkvärt. Särskilt tänkvärt tycker jag det blir då man hör larmrapporter (SVD) om att spridningen av HIV håller på att bli ett problem i Sverige! Det är väl knappast någon som på allvar menar att det skulle vara bristen på kondomer i Sverige som leder till detta, eller för dåligt kunnande bland människor om riskerna med lösa förbindelser och oskyddat sex... Vi matas ju med denna information från samhället från mellanstadiet och uppåt, vare sig vi vill det eller ej. Och det är ju just preventivmedlets lov som sjungs, jag har i vart fall aldrig hört någon förespråka avhållsamhet och trohet som några säkra metoder för att slippa oönskade könssjukdomar eller barn...

Vad man aldrig talar om i Sverige är att tillgängligheten till preventivmedel också ökar det riskfyllda beteendet. Sverige är ju ett paradexempel på detta. Vi är och har länge varit ett föregångsland när det gällt att predika en öppen hållning till sex och allehanda preventivmedel. Vad händer i Sverige? Spridningen av könssjukdomar och HIV ökar, antalet aborter ökar, antalet oönskade tonårsgraviditeter ökar etc...

Jag vill fortsätta med ett annat citat av anonym (vars uppgifter jag bara delvis har kontrollerat men som jag uppmanar alla skeptiker att själva kontrollera)

I mitt förra inlägg skrev jag att kyrkans predikningar om trohet och avhållsamhet räddar fler människoliv än vad all kondomutdelning förmår göra. Om ni inte tror på mitt teoretiska resonemang så kan jag peka på en del fakta som antyder samma sak:

- Den kraftigt minskade förekomsten av hiv i Uganda sammanfaller med en 60% minskning av antalet personer som hade tillfälliga sexuella förbindelser. I grannländerna användes kondomer lika ofta som i Uganda, men i dessa länder har man inte lyckats minska förekomsten av hiv.

- En studie berättar att spridningen av kondomer i en försöksgrupp visserligen resulterade i att kondomanvändningen ökade, men att männen i gruppen även skaffade sig ett högre antal sexpartners än männen i kontrollgruppen.

- I Thailand och Fillipinerna - två länder med en mycket utbredd sexindustri - upptäcktes det första fallet av aids 1984. I Thailand startade man snabbt kampanjen "100% Condom Use Program". På Filippinerna satsade man i stället på att predika om avhållsamhet. År 1999 hade Thailand 755000 bekräftade fall av hiv, medan Fillipinerna hade 1005 fall.

- Ju större antal katoliker i ett afrikanskt land, desto lägre tycks förekomsten av hiv vara. Swaziland har 5% katoliker och 42,6% hiv-smittade. Botswana har 4% katoliker och 37% hiv-smittade vuxna. Uganda däremot har hela 43% katoliker och endast 4% hiv-smittade vuxna.

- Zimbabwe och Botswana är de afrikanska länder där användningen av kondomer är som högst. Trots detta så är dessa länder bland de med högst andel hiv-smittade.

- Studier visar att kondomkampanjer inte leder till långvarig, konsekvent användning av kondomer.

En länk som kan vara väl värd att läsa i sammanhanget är Kondomer räcker inte för att hejda hiv som bygger på denna Science-artikel som man kan köpa sig tillgång till. Det som jag i sammanhanget särskilt vill lyfta fram är:

Forskarna fann att en viktig beteendeändring framträdde bland Ugandas befolkning mellan 1989 och 1995, vilket inkluderade en högre ålder vid sexualdebuten, en minskning i indikatorerna av tillfälliga eller icke reguljära sexuella partners, samt en ökad användning av kondomer, både med tillfälliga och stadiga sexuella partners. Vidare var en viktig, men ofta förbisedd förändring, en 60% minskning av antalet personer som hade tillfälliga sexuella förbindelser i jämförelse med tidigare år. Studien anser att minskningen i antalet sexuella partners hos befolkningen samt en senare sexualdebut, speciellt i stadsområden och bland män, är relevanta faktorer för att reducera hivförekomsten. Även om kondomer i grannländerna användes i lika stor utsträckning som i Uganda, är användandet av kondomer, enligt studien, inte ensamt tillräckligt för att minska hivförekomsten. Vad som måste till är snarare en minskning av tillfälligt sex.

Det är värt att påminna sig Rysslands ställningstagande i denna fråga för några år sedan. De kom fram till slutsatsen att det angreppssätt som väst haft inte varit framgångsrikt, utan de valde istället att gå ut i kampanjer med budskapen "Det finns ingen säker sex", "För en minuts tvivelaktig njutning kan man bli av med allt: hälsa, framtid och sina älskade!" och "Äkta känslor och trohet mot sin älskade - enda riktiga skyddet mot hiv!". Dessa kampanjer gjordes självklart till åtlöje i svensk media, vad annat vore att vänta...

Dagen: Aborterna fortsätter öka
SvD: Ny arbetsgrupp mot könssjukdomar
SvD » Oönskade tonårsgraviditer blir allt vanligare
SvD: RFSU vill ha en nationell hivkampanj
DN: Ny arbetsgrupp mot könssjukdomar
DN: Tonårsaborterna minskade i fjol
DN: Unga efterlyser bättre info om sex
DN: RFSU vill ha en nationell hivkampanj
DN: "Ökad kondomanvänding inget skydd mot sexsmitta"

Kallsmedens öde

Hittade en bok om smide som jag köpt i samband med att jag gick en sommarkurs i denna ädla konst på Stenebyskolan för snart tio år sedan.

När jag slog på måfå i boken hittade jag följande:

Under denna dag har mäster visat, och jag försökt att göra efter, och med lite god vilja skulle det jag presterat kunna kallas smide. Visst har vissa stycken brunnit upp för mig. Och självklart har jag stått och slagit på en bit järn som närmast varit rumstempererat. Kallsmide, alltså. Och då passar det bra med det gamla ordstävet: alla kallsmeder kommer till helvetet, därför att de ska få värmen efteråt.

M a o så gäller det att smida medan järnet är varmt ;)

Allt gott!

Liturgisk förnyelse

Jag skrev för en tid sedan om liturgins lek efter att ha läst en artikel av Danneels. Jag tror det finns en kris i liturgin på många håll, både till viss del i katolska kyrkan men inte minst i många protestantiska sammanhang som jag bevittnat. Vad kan man då göra för att hela en liturgi i kris, hur kan man förnya och fördjupa liturgin?

Danneels avslutar med att lista fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.

1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
   Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
   Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hela frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte detsamma som vid vilket vanligt bord som helst.
   
   Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.

I Ad Fontes som jag brukade gå till höll ofta gudstjänsten på länge. Vi kunde gå i den katolska mässan som började 10 och sedan gå i lugnt tempo till Ad Fontes gudstjänst och ändå vara med på allra minst en timmes lovsång och biblisk betraktelse och predikan. Däremot var gudstjänsterna, sett genom mina katolska glasögon, ofta aningens kaotiska. Man visste aldrig vad som komma skulle, utan allt skedde här och nu. Även om det troligen var väl planerat fick man ofta känslan av improvisation. För mig som är van vid att mässan alltid firas enligt samma mönster upplevdes detta kaos snarare som ett hinder för min fokusering på Gud.

Det var oftast ett gäng synnerligen skickliga musiker som ledde lovsången i Ad Fontes och det var ofta väldigt vackert. Ibland blev det dock lite väl rockigt för min enkla smak. För mig är lovsången oerhört laddad, och det uppstår en inre konflikt då den är för världslig (som den blir då den är rockig).

Jag tror att liturgins utformning är helt central, då den antingen leder folk till Gud, eller leder dem bort från Gud. Katolsk liturgi leder generellt människor till Gud, men det finns exempel på församlingar där liturgin fullständigt urvattnats (vilket jag själv fått uppleva under flera år). Ofta blir dessa kyrkor påtagligt folktomma med tiden. Det positiva är att när liturgin återupprättades (då det kom nya präster) så kom folk tillbaka till kyrkan.

Jag tror det är samma mönster som kan iakttas i t ex SvK, där antalet besökare på många håll tycks vara försvinnande få. Min uppfattning är att samma tendens även finns i frikyrkligheten. Ju mer urvattnad gudstjänsternas liturgi är, desto färre blir besökarna.

Jag tror att en liturgisk förnyelse som går på djupet och som verkligen fokuserar på att leda människors tankar mot Gud kan leda till reel omvändelse och väckelse. Det finns tecken som tyder på att vissa delar av frikyrkligheten har anammat denna strategi med framgång. Frågan är om andra vill och vågar följa efter. Här tycks det finnas en mycket stor splittring inom frikyrkligheten, vilket Aletheia är tydligt tecken på.

Länktips: kyrkan bearbetar sitt förflutna

I en artikel i Dagen så omtalas kyrkans rapport om omfattningen av slavarbete under andra värdskriget.

Det är katolska kyrkan i Tyskland som självt har beställt den detaljerade undersökningen, som nu resulterat i en 703-sidig rapport med 5904 namn på drabbade.
Nazisterna tvångsrekryterade civila över främst Östeuropa och tvångskommenderade dem sedan att, tillsammans med krigsfångar, fylla det tomrum som uppstod när Tysklands egen arbetskraft skickades till fronterna som soldater. [...]
- Det är en historiens börda som vår kyrka kommer att ha med sig även i framtiden, sa kardinal Lehmann. [...]
Som jämförelse ska de 5 904 ställas i relation till att tvångsarbetare i Tyskland utgjorde en fjärdedel av den totala arbetskraften vid krigets slut.

Dagen: Nazisterna försåg katolska kyrkan med slavarbetare

Liten familj, små problem, stor familj, stora problem

Om man är en liten familj och får reda på att man väntar tillökning så innebär det ibland att man måste anpassa sitt liv en del.

Är man en stor familj som får reda på att man väntar trillingar så medför det ... stora anpassningar.

När vi hade fått våra tvillingflickor för några år sedan så köpte vi en stor bil, en 9-sitsig Caravelle, för att ha lite grann att växa i (vi ogillar att byta bilar). Sedan vi fick vårt senaste tillskott så är vi nu 7 stycken. Vad skall vi göra nu? Vad är nästa steg i storlek att välja? 14-sitsig?

Vi bor i ett hus där vi får gott och väl plats i dagsläget, men hur skall vi hitta ett hus/lägenhet som klarar av att svälja oss alla när tillökningen dimper ner?

Har någon några handfasta tips?

Dagen

Behovet av Traditionen belyst med ett aktuellt exempel: Om Sola Scriptura

Jag skrev härom dagen ett inlägg där jag försökte klargöra vad kyrkan har sagt i frågan om kvinnliga präster.

Det var en aspekt av den frågan som jag finner oerhört intressant och som jag vill använda mig av för att belysa hur kyrkan arbetar. Detta inlägg är inte primärt ett inlägg om kvinnliga präster utan jag vill med det exemplet försöka klargöra varför Sola Scriptura inte räcker.

När frågan om kvinnliga präster väcktes i modern tid så gav påven CDF (troskongregationen) i uppdrag att utreda frågan ur alla olika perspektiv. CDF gav då bibelkommissionen i uppdrag att grundligt gå igenom hela bibeln och undersöka vad bibeln har att säga om saken. Uppdraget formulerades som följer:

The Pontifical Biblical Commission was asked to study the role of women in the Bible in the course of research being carried out to determine the place that can be given to women today in the church.

The question for which an answer is especially sought is whether or not women can be ordained to the priestly ministry (especially as ministers of the eucharist and as leaders of the Christian community).

Som man kan förvänta sig så går bibelkommissionen grundligt igenom hela bibeln och finner att endast män kom på fråga för ämbetet men att det inte finns något som uttryckligen förbjuder kvinnliga präster. Rapportens slutsats är:

It does not seem that the New Testament by itself alone will permit us to settle in a clear way and once and for all the problem of the possible accession of women to the presbyterate.

En majoritet av dem som arbetade med rapporten tycks ha varit förespråkare av kvinnliga präster och frågade därför kyrkan om hon, trots allt, inte bör kunna viga kvinnor utan att gå emot Kristi intentioner.

Därmed uppstår den fundamentala frågan: Om inte enbart bibeln på ett tydligt sätt och en gång för alla kan ge ett svar, vart skall vi då vända oss för att få svar?

Det är i det här läget som det blir uppenbart varför Sola Scriptura inte räcker. Om inte bibeln kan ge oss ett tydligt svar en gång för alla, så måste vi söka svaret utanför bibeln. För kyrkan är detta inget konstigt, och svaret söks i Traditionen.

Det finns flera saker i den här utredningen som är intressanta att belysa. Det jag tänker lyfta fram just nu är hur försiktig kyrkan är med att dra slutsatser. Trots att det i bibeln uppenbarligen endast är män som kommer i fråga för vigning, vilket skulle kunna ses som en tydlig indikator för hur kyrkan måste agera för att vara trogen Kristi uppdrag, så nöjer hon sig inte med det utan fortsätter sin efterforskning och försöker se hur detta faktum har tolkats av de som gått förre oss, i Traditionen.

Vad Traditionen kan säga i saken har jag skrivit en del om i mitt förra inlägg och mer kan läsas i Inter Insigniores.

Allt gott!