länktips: vittnesbörd om en abort

Jag har ofta skrivit om aborter förut. För en tid sedan skrev jag om en kvinna som överlevde en abort.

Minutz tipsade om ett liknande vittnesbörd här i Sverige, bara att barnet avled.

Och hur många finns det då inte som bara blundar eller förtränger vad det verkligen är som händer?

Sjukdom, last eller vad man vill, men det går att bota

Nu skriver man i Dagen att pedofili är en sjukdom som kan botas genom sträng behandling, enligt psykolog Olof Risberg. Det är ju glädjande att det går att bota, även om det inte förvånar mig.

Jag skulle kanske inte kalla pedofili en sjukdom, utan en allvarlig last som gått långt överstyr. Jag tror nämligen att det är något som man gradvis tillåter sig att ledas in till. Jag tror att det börjar med småsaker, en förstulen tanke, en blick osv, där unga människor ingår i någon form av njutningsstimulans. Om inte dessa impulser slås tillbaka, utan kanske rentav bejakas, så trubbas samvetet av och man kan då stegvis höja ribban, lite i taget. Ingen blir pedofil över en natt, även om man kan börja att trubbas av redan i relativt tidig ålder. Det är naturligtvis därför som det också går att "bota" genom behandling, eftersom det som krävs är att man vänjer sig av med att betrakta barn som en legitim källa till njutning, inte genom förträngning utan genom övning, dvs dygd.

Jag tror för övrigt inte att pedofili skiljer sig på ett substantiellt sätt från hur andra njutningslaster uppstår, mer än möjligen att pedofili är så mycket mer stigmatiserande. Jag tror att vägen till otrohet är likadan, om än kortare och i vårt samhälle mer accepterad. "Det är ju bara en liten flört"...

En psykiater jag känner hävdar att alla människor är potentiellt bisexuella. Det är, skulle jag säga, ett annat sätt att säga att ingen föds homosexuell eller heterosexuell, utan man får sin läggning enligt samma mönster som jag beskrev ovan, genom att med små steg vänja sig vid det ena eller det andra. Det ligger ingen värdering i det, ifall nu någon skulle uppfatta det så... Man skulle lika gärna kunnat säga att alla människor är potentiella pedofiler, äktenskapsbrytare eller, för den delen, helgon... Det handlar om vanor, bättre eller sämre...

Vad tror ni?

Allt gott!

Snacka om primitivt 3.0

Först ut var Elena Yurkovskaya, EU-kandidat för Sverigedemokraterna, sedan gjorde Humanisterna ett ampert försök att visa på evolutionen av memer i samhället genom sitt outstanding webbtest. Nu slår Jonas Gardell i taket och får de andra att framstå som primaternas förfäder... Det är ju inte så konstigt, för som han själv konstaterar "Jag är hedersdoktor vid ett av Europas förnämsta teologiska institut, du skulle kunna få en lista på tio doktorer som är villiga att intyga på vilken nivå jag skriver.". Ja, vad skall man säga...

Nu har den onda kraften i världen än en gång visat fram sitt fula tryne och visat vad den går för. Den värsta av alla fräckheter har begåtts, vår nationalpajas har blivit tystad av vatikanen...

Man baxnar av reaktionerna på det som har hänt... Att påstå att Vatikanen skulle ha tystat nationalpajasen genom att inte låta honom filma i Peterskyrkan är bara för dumt! Maria Hasselgren gör ett riktigt glansnummer och ställer sig den befogade frågan "Skulle judarna släppa in företrädare för Sverigedemokraterna att göra tv-program i en synagoga?". Svårare än så är det inte...

Vad pajasen Gardell inte tycks vilja förstå är att han är fri att ha vilka åsikter han vill, och han är fri att tycka precis vad han vill om katolska kyrkan... Men bara för att han får tycka och säga vad han vill och ogilla den onda kraften så mycket han vill så ger det honom ingen rätt att tala var han vill när han vill. Han får t ex inte komma hem till mig och filma och uttala sig om katolska kyrkan eller min familj som han vill.Skall man filma hemma hos mig (vilket har skett) så får man fråga om lov först, och endast om lov gives är filmning tillåten. Jag förbehåller mig rätten att bestämma vad som skall vara tillåtet i mitt eget hem...

Vill han komma hem till mig så förväntar jag mig samma sak som jag förväntar mig av alla som är välkomna hem till mig, dvs vanlig hyfs och fason... Men just hyfs och fason är det sista jag associerar Gardell med, sedan må han vara hedersdoktor på aldrig så många framstående universitet... På samma sätt är det så klart med våra helgedomar, de platser som vi går till för att be och tillbe... Det är inte platser som vi vill se dragna i smutsen och vanvördade av Gardells underlivshumor, den är han fri att framföra i Svt bäst han ges lov...

Nu har jag avreagerat mig tillräckligt över denna uppriktigt sagt urlöjliga fjäder som man försökt göra en höna av.

Allt gott!

Dagen 1, 2
Expressen
Aftonbladet
P1

Ett roligt initiativ

Gå till rolighetsteorin.se och låt er underhållas! Det gjorde jag :)

Jag tyckte samtliga rolighetsinitiativ var riktigt fyndiga, inte minst världens djupaste soptunna!

Vad tycker ni?

Allt gott!

Rosenkransen, en mödosam bön?

Jag har sent omsider fallit till föga och registrerat ett konto på Facebook. Jag kommer inte själv vara aktiv där, men det kan ju vara lustigt att se vilka som dricker kaffe när och var osv ;) Faktum är att jag inte är särdeles imponerad, av flera skäl... Detta inlägg skall dock inte handla om Facebook...

Men, vilket är skälet till att jag nämnde Facebook, jag blev där tipsad om en sida som heter "Real men pray the rosary", som jag själv tyckte verkade rätt kul. När jag därför, efter att lite förstrött plockat en Karmeltidning ur högen av tidningar på toaletten och slagit upp på måfå, får upp en text som inleder med att exakt beskriva hur jag själv upplever rosenkransen blir jag lite tagen...

Nedan följer texten om rosenkransen, av biskop Reinhold Stecher

Rosenkransen är i viss bemärkelse en mödosam bön. Vi människor av idag är oroliga, lättrörliga, fladdriga själar och förblivandet i bönen är inte alls lätt. Men Rosenkransen är liksom en slags fromhetens "mountainbike" (bergscykel). Den erbjuder tålmodigt trampande, men den för en uppåt.

Rosenkransen har något av bränningarnas vågor i sig, vilka levande och rytmiskt böljar in mot havsstranden och lägger sig till ro på livets sandstrand. Och varje våg har en krona av skum. När det gäller Rosenkransen är det ordet "Jesus" ("och välsignad är din livsfrukt Jesus"). Detta är skumkronan. Det är hän mot denna allt är riktat. I den når bönevågen sin höjdpunkt (det är ingen tillfällighet att alla högre religioner på jorden känner till den rytmiska återupprepningens bön).

Det är en skyddande bön. Jag har ofta upplevt det i sådant som rör och oroar mig. Denna lilla snodd eller den lilla tandade fingerringen har erbjudit mig mera stöd än den vackraste biskopsstav. Den är som en fromhetens lasso med vilken man kan fånga in mångt och mycket som vilt, hotande eller belastande rasar i själen. Dessa 59 små träpärlor är det kullager på vilket det oroliga hjärtat mjukt rullar fram mot det eviga förbarmandet.

Guds universella frälsningsvilja

Dagens andra läsning till Kyrkans dagliga bön tål att upprepas. Det är en utläggning av Johannes Cassianus ur Fädernas utläggningar:

Guds frälsningsvilja är orubblig: han skapade inte människan för att hon skulle förgås utan för att hon skulle leva för evigt. När han ser den allra minsta lilla gnista av god vilja lysa fram i oss, en gnista som han själv har slagit fram ur vårt hjärtas hårda klippa, vårdar hans godhet den ömt. Han låter den stiga upp och ger den styrka genom sina ingivelser, ty han vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Det är er himmelske faders vilja, säger han, att ingen av dessa små skall gå förlorad (Matt 18:14). Gud tar inte bort livet, heter det, utan han tänker ut vad som kan göras, för att den förskjutne inte skall förgås (2 Sam 14:14). Gud är sann och han ljuger inte, när han försäkrar och bedyrar: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag har ingen lust till den ogudaktiges död utan att han omvänder sig och får leva (Hes 33:11). De som förgås, förgås alltså mot hans vilja. Till var och en ropar han dagligen: Vänd om från era onda vägar, ty inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? (Hes 33:11) Och vidare: Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte (Matt 23:37).

Kristi nåd är alltså varje dag nära, den som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen och som kallar alla utan undantag: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila (Matt 11:28). Om han inte hade kallat alla utan endast några, skulle det betyda att inte alla var tyngda av arvssyndens och den egna syndens bördor. Då skulle inte heller denna utsaga vara sann: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud (Rom 3:23). Hur skulle man då kunna tro, att döden hade nått alla människor? (jmf Rom 5:12) Det är lika sant, att alla människor som förgås, förgås mot Guds vilja som att Gud inte har gjort döden. Om detta vittnar Skriften, när den säger: Det är inte Gud som har gjort döden, han gläder sig inte åt att de levande förgås (Vish 1:13).

Något för Calvinisterna att idissla, kanske?

Sjumilasteg för ekumeniken i sikte

Många har redan skrivit om det, så jag hänvisar enbart till Dantes nyheter, som ger en heltäckande och grundlig genomgång av turerna kring Kyrkans arbete för att välkomna de anglikaner som nu önskar komma hem!

Detta är helt fantastiskt! Låt oss be för lika stora under när det gäller våra ortodoxa syskon!

Allt gott!

Är detta en delförklaring till varför det inte är fred i mellanöstern?

Aletheia har publicerat en sevärd och tankeväckande dokumentär om Oslo-avtalet och dess följder. Även om den inte visar hela sanningen så visar den tillräckligt för att även den mest pro-palestinska icke-palestinier borde få sig en tankeställare...

Låt oss be för en verklig fred i mellanöstern!

Allt gott!

Den förlorade sonen

Den förlorade sonen har gått hem, enligt det senaste och enda bevarade inlägget på hans blogg.

Jag kommer sakna honom här på bloggen, hans klarsynta kommentarer var en frisk fläkt!

Låt oss be för honom!

Allt gott!

Uppdatering: Detta var ett falskt alarm... Den förlorade sonen gick hem ifrån sin blogg, inget annat :D

När blir påven mördad?

Nu skall jag ägna mig åt vilda spekulationer en stund, vilket är något som jag tycker är riktigt roligt! Jag vill ändå understryka att även om det enbart rör sig om spekulationer, så är inte spekulationerna helt tagna ur luften...

Jag antar att kristna i alla tider har inbillat sig att man levt i de yttersta tiderna. Och faktiskt kan man säga att alla som ställt sig frågan har haft rätt, ända sedan Kristi himmelsfärd är Hans återkomst nämligen omedelbart förestående...

Det finns många källor som man kan leta efter tecken för att försöka förstå samtiden och förutse Kristi återkomst. Den mest uppenbara för alla kristna är naturligtvis uppenbarelseboken. Men det är nog inte bara jag som finner den en aning vag och förvirrande. Bara det faktum att en stor del av världens protestanter kommit fram till att katolska kyrkan måste vara skökan i Babylon efter att ha läst uppenbarelseboken säger ju en del om hur förvirrat det kan bli... Dessutom finns det en liten passus på slutet som jag gärna tar på allvar och som har en viss hämmande effekt på min iver att göra långtgående tolkningar och försök att applicera vad jag läser på företeelser i min egen tid:

Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. (Upp 22:18-19)

Med en sådan varning ringande i öronen så anser jag att man skall tänka sig för både en och två gånger innan man drar några slutsatser från uppenbarelseboken om de yttersta tiderna. Risken är ju att man lägger till eller tar bort något, för att det skall passa den egna agendan...

Nå, vad finns det för alternativ? Profetiorna, naturligtvis. Det finns mängder med profetior som talar om de yttersta tiderna, många av dem från de sista 150 åren och många av dem är dessutom godkända av Kyrkan. Innebörden av att en uppenbarelse är godkänd är, så vitt jag förstått, att den inte strider mot Kyrkans lära. Inga uppenbarelser som fortfarande pågår kan av naturliga skäl förklaras godkända.

Idag tänker jag inte gå igenom alla dessa profetior, utan jag tänkte bara ta upp ett par, tre stycken. Marias uppenbarelse i Akita 1973 får tjäna syftet att belysa att det ibland kan vara relativt lätt att se hur profetian går i uppfyllelse (kanske alltför lätt?). I sitt tredje meddelande sade Maria bl a följande:

The work of the devil will infiltrate even into the Church in such a way that one will see cardinals opposing cardinals, bishops against bishops. The priests who venerate me will be scorned and opposed by their confreres...churches and altars sacked; the Church will be full of those who accept compromises and the demon will press many priests and consecrated souls to leave the service of the Lord.

Man behöver inte precis sitta i vatikanen och hårdbevaka vad som händer för att inse att det där med biskopar och kardinaler som går ut mot varandra börjar bli vardagsmat, tyvärr. Man behöver inte heller se sig om särskilt mycket för att finna många exempel på en kompromisslusta inom Kyrkan. Däremot kanske det är lite väl optimistiskt (pessimistiskt?) att hävda att profetian är uppfyld fullt ut. Det lär nog bli värre... Jag uppfattar det som att en radikal förändring har inträffat under de senaste 50 åren, men jag har ju inte personlig erfarenhet, så det är bara en känsla...

Varför då denna lite märkliga rubrik på detta inlägg? Tror jag verkligen att påven kommer bli mördad? Varför skulle han bli det? Jag utgår primärt från två olika visioner och profetior för att ställa mig frågan, men det finns fler som föranleder att samma fråga ställs. Den ena visionen gavs Don Bosco i en dröm/vision. Den andra visionen gavs Lucia från Fatima och benäms ibland Fatimas tredje hemlighet.

En passus i don Boscos dröm om de två pelarna lyder som följer:

Suddenly the Pope falls gravely wounded. Immediately, those who are with him run to help him and they lift him up. A second time the Pope is struck, he falls again and dies. A shout of victory and joy rings out amongst the enemies; from their ships an unspeakable mockery arises.

De som hörde don Bosco återberätta sin dröm fick intrycket av att det rörde sig om två olika påvar och vi vet alla vad som hände Johannes Paulus II på årsdagen av uppenbarelserna i Fatima (Den som inte vet kan läsa om det här)...

I den tredje delen av meddelandet som Maria gav barnen i Fatima ges följande beskrivning

And we saw in an immense light that is God: ‘something similar to how people appear in a mirror when they pass in front of it' a Bishop dressed in White ‘we had the impression that it was the Holy Father'. Other Bishops, Priests, men and women Religious going up a steep mountain, at the top of which there was a big Cross of rough-hewn trunks as of a cork-tree with the bark; before reaching there the Holy Father passed through a big city half in ruins and half trembling with halting step, afflicted with pain and sorrow, he prayed for the souls of the corpses he met on his way; having reached the top of the mountain, on his knees at the foot of the big Cross he was killed by a group of soldiers who fired bullets and arrows at him, and in the same way there died one after another the other Bishops, Priests, men and women Religious, and various lay people of different ranks and positions.

Det är alltså tydligt i båda dessa profetior att påven kommer att dödas. Det verkar också rimligt att förmoda att det är den påve som följer efter den skadade påven som kommer att dödas.

Låt oss därför be för vår påve! Det råder ingen tvekan om att påven är mycket väl förtrogen med dessa profetior, särskilt som han själv skrivit den teologiska kommentaren till Fatimabudskapet.

Allt gott!

Ekmans syn kommer i Dagen

Ibland är det bra att kunna ta fram både gammalt och nytt ur sina förråd. När Ekmans syn kring kvinnors roll i församlingen kommer i Dagen och likaså reaktioner på Ekmans syn också kommer i Dagen, då kan det vara bra att kunna blicka bak på gångna debatter som tagit upp frågan. Debatter kring just den här frågan har gått både höga och varma vid många tidigare tillfällen, men den verkar aldrig vilja gå ur tiden :)

Allt gott!

Ny film om Fatima börjar visas idag

För två år sedan var det 90 år sedan solundret i Fatima. Idag är det m a o 92 år sedan och idag börjar filmen The 13th Day visas på biografer i USA. Här är några klipp för den som är nyfiken...




Tack till Da Mihi Animas för tipset!

Uppföljning av Brasilienfallet

Katolsk observatör har gjort en uppsummering av Brasilienfallet från i våras. Det är absolut läsvärt och borde ge våra nordiska biskopar en hel del att tänka på. Personligen tycker jag att det minsta man kan begära från dem är att de är minst lika hårda i sina domar av sig själva som de var i sina domar av sin Brasilianske kollega och att de luftar sin självkritik på samma forum, nämligen stiftens hemsidor. De skall vara våra herdar och goda föredömen, men i den här frågan har de offentligt fällt domar mot sin kollega enbart utifrån den notoriskt antikatolska pressens uppgifter.

När det begav sig i våras så konfronterade jag biskop Anders med de huvudlösa påståendena angående abort som framkom i biskopens pressmeddelande om fallet. Han menade att han i sitt påskbrev klargjorde sin ståndpunkt kring abort (vilket han även gjorde med absolut och tillfredställande klarhet i sina svar till mig) och jag är benägen att instämma. Jag nöjde mig då med att konstatera att det faktum att vi inte hade andra uppgifter än mediernas att gå på i sig borde varit en grund för honom att inte fälla någon dom över sin Brasilianske kollega, eftersom vi just inte visste något med säkerhet vid den tiden. Men nu när bilden klarnat borde ursäkten ha stått med eldskrift på stiftets förstasida!

Jag har skrivit en rad inlägg om brasilienfallet. Ni kan läsa dem här.

Allt gott!

Är det verkligen så fel att använda preventivmedel?

En av de saker som många av oss troende måste förhålla oss till men som ytterst sällan diskuteras gäller attityden till att ta emot barn. De flesta känner till vad som är den officiella katolska läran även om jag ibland undrar hur många som egentligen förstår varför den är som den är. Självklart går det heller inte att uttala sig om i vilken utsträckning som katoliker bryr sig om att efterleva den, även om antalet barn i katolska familjer antyder att det kanske är lite si och så med att bry sig om att efterfölja Kyrkans lära på just denna punkt.

En okänd frikyrklig person ringde oss häromdagen och i det samtal som följde gjorde denne mig uppmärksam på att attityden till sex utanför äktenskapet och till preventivmedel verkar vara ordentligt uppluckrad inom frikytkligheten. För att få en känsla för hur det egentligen ser ut inom frikyrkligheten ställde jag en fråga om detta på Aletheia (jag vet att detta forum är allt annat än representativt för frikyrkligheten i stort). Den respons jag fick kom från två personer som både menade att sex hörde hemma innanför äktenskapet och att aborterande preventivmedel var absolut otänkbart. Däremot menade den ene att alla andra preventiva hjälpmedel, inklusive sterilisering, var helt acceptabelt och i linje med Skaparens intentioner. Så här skrev personen:

Din utmaning är ofarlig för vi båda vet att det inte finns någon bok-kapitel-vers angivelse där det står något om preventivmedel. Det är knappast heller att förvänta sig eftersom den traditionella uppfattningen var att man ville (skulle?) ha så många barn som möjligt.

Detta fick mig att fundera på om detta är den allmänna uppfattningen, inte bara bland protestanter.

Jag skall nu försöka redogöra för min egen syn och försöka relatera det i första hand till bibeln men även till Kyrkans lära på området. Den text som för oss katoliker diskuterar dessa frågor är encyklikan Humanae Vitae. Som alltid så är det intentioner som är det avgörande och det är därför intentioner som jag kommer tala om.

Vad frågan kokar ner till är om Gud överlåter åt oss att välja bort barn eller inte.

Det första som jag kan konstatera är att bibeln är oerhört tydlig med att understryka det välsignade med att ta emot barn. Redan i bibelns första kapitel ger Gud oss en fingervisning när Han befaller skapelsen, i vilken vi ingår, att vara fruktsamma. Sedan återkommer gång på gång detta tema "barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön"! Det går alltså inte att tvivla på det goda i att ta emot barn. Frågan är om det utesluter möjligheten att ha som intention att undvika barn? Tvärtemot vad kommentatorn på Aletheia hävdar ovan så menar jag att det finns ett mycket konkret och applicerbart bibelställe som direkt applicerar på frågan om preventivmedel och preventiva metoder. Stället återfinns i 1 Mos 38:

Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror.
Därmed väckte han Herrens misshag

Om vi fokuserar på intentioner så handlar denna text uppenbarligen om intentionen att undvika att få barn. Sättet att undvika barn är i praktiken ointressant, eftersom det var Onans intention som orsakade Herrens misshag. På samma sätt är det ointressant vilka motiv som Onan hade för att inte vilja få barn.

Att "spilla sin säd på marken" var dåtidens preventivmetod och måste i jämförelse rimligen vara en långt lindrigare synd än att genom sterilisering för evigt omöjliggöra för Gud att skapa människor till sin avbild genom oss. Även kondomer och andra artificiella sätt att "spilla sin säd" för att slippa skaffa barn är på exakt samma sätt en lika allvarlig synd som Onans synd, eftersom intentionen är densamma! Det är bara skillnad i hur och var man "spiller sin säd"...

Vi ser alltså att bibeln visst ger oss ett entydigt svar på frågan om det är acceptabelt att undvika att få barn. Så för alla protestanter som menar att de tar bibelns ord på allvar så borde frågan vara avgjord i o m det.

För oss som katoliker borde frågan i än större grad vara avgjord efter encyklikan Humanae Vitae, som är absolut entydig i fråga om möjligheten att använda någon form av preventivmedel. I Humanae Vitae så nämns möjligheten att avstå från både varandra och barn under perioder då man bedömer att man inte kan ta emot barn. Detta är en Guds gåva till gifta par. Det gör det möjligt för gifta par att vid händelse av sjukdom eller andra svåra hinder avstå från varandra och barn, så länge som allt umgänge är oinskränkt öppet för möjligheten till liv.

Som jag redan skrivit så är det intentionerna som är avgörande och jag har märkt, när jag talat med katolska par, att det finns en tendens att betrakta naturlig familjeplanering (NFP) som en av Kyrkan godkänd preventivmetod. Personligen uppfattar jag att denna syn på NFP är i direkt konflikt med Humanae Vitaes budskap. Att konsekvent använda NFP för att slippa skaffa barn innebär egentligen att man har Onans intentioner, vilket alltså i praktiken gör det lika förkastligt som att använda kondom eller dylikt. Faktum är att jag ofta har fått höra invändningar från dessa par att de inte kan förstå varför man inte kan få använda kondom när man kan få använda NFP, vilket är en naturlig och berättigad fråga om man har den intentionen och tror att den är sanktionerad av Kyrkan...

I detta inlägg har jag tagit upp frågan om preventivmedel och utgått ifrån intentioner. Jag har tänkt följa upp detta inlägg med minst ett till, där jag planerar att ta upp olika konsekvenser av att följa Kyrkan respektive följa världen i den här frågan, och vad det får för konsekvenser för vår relation till Gud.

Barn är en gåva från Herren,
livsfrukt är en lön.

Som pilar i krigarens hand
är söner födda då man är ung.

Lycklig den vars koger
är fyllt med dem.
De kommer inte till korta
inför motparten i rätten.
(Ps 127)

Allt gott!

Överlevare efter abort berättar sin historia: "The silent holocaust didn't win over me!"

Abortöverlevaren Gianna Jessen berättar sin historia, och den tål verkligen att berättas och höras!





Tänk om fler överlevande förintelseoffer gick ut och vittnade som Gianna!

En väninna berättade att hon under sin skolgång gjorde ett arbete om abort. Hon hade då ringt till en ungdomsmottagning eller motsvarande och talat med en barnmorska som försäkrade henne att hon aldrig hade varit med om att någon nekats abort, inte ens om de kommit in efter den normala tidsgränsen för när abort är tillåtet utan prövning. Man kan ju fråga sig hur barn som, precis som Gianna, föds levande efter en "misslyckad" abort behandlas på svenska sjukhus! Får de en andra chans?

Tack till Da Mihi Animas för tipset!

Allt gott!

Hycklaren Hägglunds resonemang haltar

Jag kan inte låta bli att reagera på Hägglunds hyckleri i en insändare i Dagen. Jag tycker att det som Hägglund för fram är mycket bra och jag skulle skriva under på det om det återspeglades i den politik som förs. När det gäller det absolut viktigaste, människans unika och okränkbara värde, så är detta bara tomma ord utan något innehåll! Hägglund skriver:
"'Kristdemokrati är demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund.' [...] Vi talar om människans unika och okränkbara värde."

Så länge som kristdemokrati inte på ett absolut sätt ställer sig upp för alla människors okränkbara värde, och då framförallt de mest försvarslösa människorna i vardande, så framstår detta uttalande enbart som ett hån och tomma ord. Kristdemokraterna talar inte om det ofödda människobarnets unika och okränkbara värde, än mindre försöker de försvara det! Eller menar Hägglund att de människor som nu är födda inte var människor i vardande då de låg i sina mödrars magar, så att deras liv inte var okränkbara då?

Hur har kristdemokratin kunnat gå så vilse på de viktigaste punkterna när det egentligen är så oerhört enkelt? It beats me!

Allt gott!

Ordinarie kontra generella läroämbetet och kyrkolärare

När jag läste Contes artikel om Kyrkans ofelbarhet och felbarhet så slogs jag av en tanke som jag tänkte se om någon annan kan hjälpa mig att bekräfta eller dementera.

När vi som inte ingår i biskopskollegiet uttalar oss om tron så gör vi det inom ramen för det generella läroämbetet, vilket inte är ofelbert. Det ordinarie läroämbetet är inte heller ofelbart, även om de fel som kan finnas endast är av sådan art att de inte kan äventyra frälsningen att hålla dem för sanna.

Är det då så att de läror som lärts av dem som utropats till kyrkolärare lyfts från det generella till det ordinarie läroämbetet? M a o, är det så att de läror som t ex lilla Therese formulerade tillhörde det generella läroämbetet, eftersom hon inte var del av biskopskollegiet, men att de genom hennes upplyftande till kyrkolärare förklaras av det ordinarie läroämbetet ha samma status som läror formulerade av det ordinarie läroämbetet?

Annars förstår jag nog inte riktigt vad det innebär att någon förklarats vara kyrkolärare...

Hoppas någon där ute kan hjälpa mig att få klarhet!

Allt gott!

Ännu en "vill läsa" bok

Varför har inte dygnet fler timmar och varför är jag så lättdistraherad?

Varför kan jag inte bara låsa in mig och låta mig uppslukas av den ena boken efter den andra?

Nåväl, jag får inse mina begränsningar och nöja mig med att tänka att "om inte om hade varit" så hade jag hemskt gärna velat sätta mig och läsa den här nyutkomna boken snarast.

Boken Svar på den nya ateismen beskrivs på följande sätt:

Få har väl kunnat undgå den högljudda internationella kampanjen för ”det sekulära samhället”, i Sverige bedriven av föreningen Humanisterna. Idéer, principer och föreställningar som grundar sig på gudstro skall, menar de nya ateisterna, endast få förekomma i den privata sfären. Att då en bok utkommer av en känd biolog, ägnad helt åt att kategoriskt avvisa existensen av en Gud, och detta med skenbart vetenskapliga resonemang, kom naturligtvis som en — så att säga — skänk från ovan. Dawkins bok Illusionen om Gud lanserades som sista spiken i de medeltida föreställningarnas murkna gamla kista, och den fick mycket stor spridning.

Ur bokens svenska förord.

Richard Dawkins företräder en mycket aggressiv ateism som bl.a. som påstår att

· religiös tro är ett virus som angriper underlägsna gener

· religion är en synnerligen elakartad form av sinnessjukdom

· religionsundervisning för barn är en form av barnmisshandel.

I Svar på den nya ateismen plockar Scott Hahn och Benjamin Wiker upp den kastade handsken och ställer upp till den kristna världsbildens försvar. Bit för bit monterar författarna ner Dawkins argumentation med ett sakligt förnuftsresonemang och mycket humor. Samtidigt får läsaren sig till livs ett mycket starkt och övertygande argument för Guds existens. Svar på den nya ateismen är ett viktigt bidrag till diskussionen om vår syn på skapelsen – en idédebatt som varje kunskapsintresserad människa borde vara beredd att förutsättningslöst följa.

Så här beskrivs boken på sidan som Pekka så förtjänstfullt bistod med

The essential book for dismantling Richard Dawkins' atheistic agenda. Scott Hahn and Benjamin Wiker collaborate to debunk Dawkins' theories and show how inconsistent and illogical his conclusions truly are. This is the definitive book for college students or faithful Christians hoping to answer Dawkins' claims and assert the logic and beauty of their faith

För egen del får denna bok tyvärr hamna på listan "att läsa" tills vidare, med en förhoppning att den snart skall bli läst...

Allt gott!

Försvarar den dubbla predestinationen...

Pingstpastor Mikael Karlendal försvarar på sin blogg Calvins lära om den dubbla predestinationen. Det vore intressant att höra andras argument emot den dubbla predestinationen.

Allt gott!

Trent och Orange

Det finns de som menar att Kyrkan i o m Trent gick emot vad Kyrkan tidigare hade kommit fram till i Orange.

Man menar att följande från Trent:

»Om någon säger att människans fria vilja, när den röres och eggas av Gud, inte på något sätt samarbetar genom att samtycka till Gud, som lockar och kallar, och därigenom gör sig benägen och förbereder sig själv för att ta emot den rättfärdiggörande nåden… må han vara utesluten ur den katolska gemenskapen!

står i konflikt med t ex följande från Orange:

CANON 8. If anyone maintains that some are able to come to the grace of baptism by mercy but others through free will, which has manifestly been corrupted in all those who have been born after the transgression of the first man, it is proof that he has no place in the true faith. For he denies that the free will of all men has been weakened through the sin of the first man, or at least holds that it has been affected in such a way that they have still the ability to seek the mystery of eternal salvation by themselves without the revelation of God. The Lord himself shows how contradictory this is by declaring that no one is able to come to him ”unless the Father who sent me draws him” (John 6:44), as he also says to Peter, ”Blessed are you, Simon Bar-Jona! For flesh and blood has not revealed this to you, but my Father who is in heaven” (Matt. 16:17), and as the Apostle says, ”No one can say ‘Jesus is Lord’ except by the Holy Spirit” (1 Cor. 12:3)

Det finns dock ingen motsättningen mellan dessa koncilier. I det ena (Orange) så slår Kyrkan fast att allt är givet av Gud, vi kan m a o inte själva göra något för att förtjäna att få nåd från Gud. I den andra (Trent) slår Kyrkan fast att vi måste bejaka Guds nåd, samtidigt som vi är fria att inte göra det.

För att ta ett bibliskt exempel. Gud kallade, av nåd, en ung man till apostel (Matt 19:16-22: ”Kom sedan och följ mig”), det högsta av alla kall, men på grund av att han ägde mycket så gick han därifrån och blev inte omtalad mer…

Enbart av Guds nåd kallas vi, men Gud tvingar oss inte att bejaka Hans kallelse. Läser man texten är det uppenbart att allt initiativ är från Guds sida, inte människans! Men människan har fri vilja att svara ja eller nej till Gud, Gud våldför sig inte på oss när Han ger oss Sin nåd!

För att lättare förstå Trent så måste man inse vilken heresi det var som det konciliet gick tillrätta med. Den heresi som Trent hade att hantera var predestinationsläran, som i praktiken innebär att människan fråntas all fri vilja i relation till Gud. Kyrkan försvarar genom Trent människans fria vilja, även i relation till Gud. Ingenting av det som Trent slår fast strider mot Orange, eller något annat koncilium.

Det blir tydligt om man tänker sig människans och Guds relation som en konversation. Orange slår fast att endast Gud kan initiera ett samtal, dvs allt initiativ ligger på Guds sida. Trent slår fast att människan är fri att besvara Guds tilltal eller låta bli. Orange definierar vem som kan initiera och Trent handlar om vilka responser som är möjliga på Guds tilltal.

Människan är inte Guds nickedocka eller robot som per automatik svarar som Han vill så fort Han tilltalar henne. Varför är vi inte Guds nickedockor? Vad finns det i Skriften som kan ge stöd för detta? Det finns förmodligen många fler ställen än det som jag tänkte illustrera med.

I 1 Mos 1:27 läser vi: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Och likaså i 1 Mos 5:1 ”Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.”

Om vi är skapade till Guds avbild och lika Gud så kan vi inte vara berövade den frihet som Gud har, inte ens i relation till Gud. Det är otänkbart att Gud skulle vara tvungen att göra något, och om vi är lika Gud och skapade till Hans avbild så måste det även gälla oss.

Allt gott!

Nyckeln och låset

Jag har haft en givande dialog med både Haggaj på Aletheia och Andy från Glandeberger.net angående Kristus och Mose lag. Dvs det har varit givande för mig :)

Som väntat reagerade Haggaj väldigt negativt på sammanfattningen av påvens kapitel om bergspredikan som jag postade häromdagen. Utan att gå in på detaljer kring hur han karaktäriserade både slutsatserna och skribenten så tänkte jag istället komma fram till kontentan av vår diskussion. Det slutade med att Haggaj skrev (med mina svar emellan):

"kanske skillnaderna ligger i hur vi tolkar ”ny och annorlunda”."
-Kanske är det så enkelt…

"Att Moses skall stå ograverad är ju väsentligt."
-Absolut!

"Att Jesu förkroppsligande av Torahn inte heller kan gå utanför konturerna i Mose är också väsentligt."
-Då instämmer du alltså i rabbi Neusners analys… Jesus drar varken ifrån något eller lägger till något till vad vi finner i Mose Tora, utöver Sig Själv…

Haggajs sista kommentar går tillbaka till en bild som Haggaj gav av hur han såg på förhållandet mellan Kristus och Mose lag. Haggaj liknade Mose lag vid Kristi skugga. Jag tycker det är en bra bild, eftersom det tydligt visar vad som är verkligt, Objektet som kastar skuggan, och vad som är en projicering. Det som jag uppfattar som Haggajs största brist är att han inte förmår dra konsekvensen av den slutsatsen när det gäller relationen mellan Mose lag och Kristus. Jag tror på sätt och vis att Haggajs sätt att relatera gamla och nya testamenten till varandra är en av huvudorsakerna till att han hamnar så snett (förutom förstås Haggajs aversion mot Kristi Kyrka, vilket alltid leder vilse).

Jag tycker mycket om att läsa om dessa frågor i katekesen. Det är så vist formulerat (§128-130):

Kyrkan har redan i apostolisk tid (jfr 1 Kor 10:6, 11; Heb 10:1; 1 Pet 3:21) och sedan ständigt i traditionen kastat ljus över den gudomliga frälsningsplanens enhet genom att använda sig av typologi. Denna urskiljer i Guds gärningar i det Gamla förbundet förutsägelser av det som Gud har låtit gå i uppfyllelse vid tidens fullbordan, i sin människoblivne Sons person.

De kristna läser alltså Gamla testamentet i ljuset av den döde och uppståndne Kristus. Denna typologiska läsning uppenbarar det outtömligt rika innehållet i det Gamla testamentet. Att typologiskt läsa Gamla testamentet får inte leda till att vi glömmer att det behåller sitt egenvärde som uppenbarelse, vilken bekräftats av Herren själv (Mark 12:29-31). För övrigt måste det Nya testamentet också läsas i ljuset av det Gamla. Den äldsta kristna trosundervisningen hänvisar ständigt till det Gamla testamentet (1 Kor 5:6-8; 10:1-11). Enligt ett gammalt talesätt är Nya testamentet gömt i det Gamla medan det Gamla är avslöjat i det Nya: ”Det Nya testamentet döljer sig i det Gamla och i det Nya avslöjar sig det Gamla” (Augustinus).

Typologin representerar den dynamiska kraft som leder fram mot den gudomliga frälsningsplanens fullbordan när ”Gud skall vara allt i alla” (1 Kor 15:28). Varken patriarkernas kallelse eller uttåget ur Egypten, till exempel, förlorar sitt egenvärde därför att dessa händelser på samma gång är stadier på väg mot fulländningen.

Särskilt uppskattar jag Augustinus träffande beskrivning av den rätta relationen mellan dem.

När jag funderade på dessa frågor häromdagen och försökte komma på hur jag skulle kunna visa på att det är Kristus som måste vara i fokus så slogs jag av en annan liknelse, nämligen mellan Nyckeln, Kristus, och låset, Mose lag. Precis som skuggan återger konturerna av det verkliga Objektet, så måste även Nyckeln passa i låset. I det här fallet så passar Nyckeln perfekt i låset. Kanske är det en sämre bild än Kroppen och skuggan, men den har en fördel. Fördelen är att det är alldeles uppenbart meningslöst att försöka låsa upp Nyckeln med låset. Det enda sätt som en nyckel och ett lås tillsammans ger åtkomst till det som döljs bakom låset är genom att använda Nyckeln i låset. Jag uppfattar att Haggaj (mfl skribenter på Aletheia) försöker göra just exakt det som inte går, nämligen aqpplicera låset på Nyckeln istället för tvärtom. Det säger sig självt att det enda man uppnår på det sättet är att man riskerar att göra åverkan på både Nyckeln (eller åtminstone dess yta, dvs den rätta uppfattningen av Nyckeln, om nyckeln stavas med stort N) och låset.

Allt gott!

Rekommenderad...

När jag kollade min Google Reader idag så blev jag lite överraskad av att min "Top recommendation" var en blogg som kändes bekant.... :)


Frågan är om det är positivt eller negativt... Är jag så enkelspårig så att jag bara läser sånt som jag själv hade kunnat skriva, eller sällar sig min enkla blogg till den skara av fantastiska bloggar som jag följer? Hur skall jag tolka det?

Allt gott!

Benedictus XVI - tankar om boken och inpass i en diskussion

Jag fick boken Benedictus XVI nyligen och har läst den med stort nöje. Det är en genomgång av påvens hela teologiska gärning fram till, men exklusive, hans senaste encyklika. Det är en utmärkt bok för alla som vill få en grundlig kunskap om alla de verk som påven skrivit men som inte kan eller själv vill läsa allt. För fastän det är en genomgång och en sammanfattning så får man en god överblick över påvens slutsatser och delvis även av hans argument i centrala frågor. Själv har jag mest uppskattat att läsa om den senare Ratzingers tankar, även om utläggnignarna om tiden kring och efter konciliet också är mkt intressanta.

Boken finns att beställa på Catholica, där det även finns ett exempelkapitel att läsa. Kapitlet handlar bl a om påvens syn på ofelbarheten och är synnerligen intressant.

Skälet till att jag skriver detta inlägg nu, trots att jag har ett 50-tal sidor kvar av boken, är att jag igår läste avsnittet som behandlar det fjärde kapitlet i påvens bok Jesus från Nasaret, om bergspredikan. Jag har nämligen råkat lägga märke till att det pågår en intensiv och tidvis hätsk och rätt bitter strid mellan å ena sidan judaister på Aletheia.se (1, 2) och från MFS och å andra sidan nådesförkunnare representerade främst av Andy på glandberger.net (1, 2).

Jag har, lite retsamt, konstaterat att det är skönt att märka att Kyrkan balanserar på den gyllene medelvägen, mellan de diken som båda dessa stridande parter intagit. Det är väl just för att Kyrkan går på den smala stigen mellan dikena som båda parterna, var och en nersjunken till halsen i gyttja i respektive dike, hatar Henne så intensivt... :D

Nedan följer ett rätt lååångt avsnitt om Jesus och bergspredikan som råkar passa den pågående debatten extremt bra! Se det som ännu en teaser (utöver exempelkapitlet)... Publicerat med författarens tillstånd.

* Fjärde kapitlet: Bergspredikan

Man måste först ställa själva grundfrågan: är den moraliska vägvisning riktig som Herren visar oss i saligprisningarna och varningarna som ställs upp som kontrast? Är det verkligen illa att vara rik, mätt, skratta och bli lovad och prisad? Nietzsche satte just här in sin stora kritik av kristendomen: det är inte läran det är något fel på, utan moralen. Den kristna moralen måste man avslöja som en ”huvudförbrytelse mot livet.” Han vänder sig med största skärpa mot den som säger att det är en synd att skratta. Och han hävdar med allra största eftertryck att vi alls inte vill ha himmelriket. Vi vill ha jorderiket - för vi är män.

Bergspedikans vision ser ut som avundsjukt uppror, de fegas och odugligas avund mot de modiga och starka. Dessa fega och svaga är inte vuxna nog att stå ut med livets påfrestningar och vill hämnas på de starka och lyckliga med att prisa sitt misslyckande saligt och smäda de starka, framgångsrika och lyckliga. Jesu bergspredikan och allt vad den står för ställs emot den mustiga jordiskhet, som predikas av Nietzsche; viljan att ta allt i anspråk som världen och livet kan bjuda på, söka himlen här och inte låta sig hejdas av några skrupler.

Åtskilligt av detta har gått in i det moderna medvetandet och bestämmer fortfarande den moderna livskänslan. Bergspredikan ställer frågan om det kristna grundavgörandet, det grundläggande val vi gör som kristna, och som barn av denna tid känner vi vårt inre motstånd mot detta avgörande, även om lovprisningen av de milda, de barmhärtiga, dem som stiftar fred och de renhjärtade ändå berör oss. Efter erfarenheterna av vår tids totalitära diktaturer, det brutala sätt som de behandlar människor, som de har trampat under sina fötter, förslavat, hånat och slagit förstår vi åter dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Vi upptäcker de sörjandes själar och inser att de har rätt till tröst. Inför missbruket av ekonomisk makt, kapitalismens grymheter, som degraderar människan till en handelsvara har rikedomens faror gått upp också för oss. Vi förstår på nytt vad Jesus menade när han varnar för rikedomen, för den gudom som kallas Mammon, som håller stora delar av mänskligheten i sitt kvävande strupgrepp. Saligprisningarna kräver ”omvändelse”, att vi vänder oss från den spontana riktning som vi gärna vill gå på vår livsväg. Men vid denna omvändelse träder det rena och det högra fram och vår tillvaro får den rätta inriktningen.

Den grekiska värld vars livsglädje så tydligt träder fram hos Homeros var djupt medveten om att människans egentliga synd, hennes värsta ifrågasättande är ”hybris”, den arroganta självbelåtenheten, där människan upphöjer sig själv till en gud, för att helt och hållet äga livet, tömma det på dess innehåll, på allt vad det har att erbjuda. Att hotet mot människan står att finna i hennes förhärligande av sig själv, som till en början verkar så inbjudande och klart, har Kristus i sin bergspredikan belyst i hela dess djup.

Vi har sett att bergspredikan är en fördold kristologi. Bakom den står Kristi gestalt, människan som är Gud men just därför stiger ned och utblottar sig själv, ända till döden på ett kors. Helgonen har levt ur detta livsval, från Paulus över Franciskus av Assisi till moder Teresa från Calcutta och har därmed visat upp den rätta bilden av människan och hennes lycka. Kort sagt: kristendomens verkliga och sanna ”moral” är kärleken. Den motsätter sig givetvis själviskheten. Den innebär att man går ut ur sig själv, men just så kommer man till sig själv. Denna väg tycks i jämförelse med Nietzsches förföriska människobild vara torftig och till och med omöjlig att erbjuda någon att gå. Men den är verkligen livets väg: bara på kärlekens väg vars stigar beskrivs av bergspredikan öppnar sig livets rikedom och storheten i den mänskliga kallelsen.

MESSIAS TORA: ”Det har sagts... men jag säger er”

Man väntade sig av Messias att han skulle lägga fram en förnyad Tora, sin Tora. Paulus betonar visserligen starkt i synnerhet i Rom och Gal den kristna människans frihet från Lagen. Men detta innebär ingalunda att man tar denna frihet som en anledning att ägna sig åt ”köttets gärningar”, Gal 5:13. ”Kristi lag” är friheten. Detta är Galaterbrevets paradox. Denna frihet har innehåll, har en riktning och är därför raka motsatsen till det som bara skenbart befriar människan, men i verkligheten gör henne till slav. ”Messias Tora” är helt ny, annorlunda - men just så fullbordar den Moses lag.

Största delen av bergspredikan (Matt 5:15-7:27) ägnas åt samma tema: efter den programmatiska inledningen genom saligprisningarna lägger den fram Messias Tora. Det finns en viss analogi mellan adressaterna både i denna form för bergspredikan hos Matteus och i Galaterbrevet av Paulus: båda vänder sig till judekristna, som har blivit osäkra på om hela den (mosaiska) Lagen skall hållas så som man hittills har uppfattat den.

Konkret gällde osäkerheten först och främst omskärelsen, bud och förbud beträffande mat och dryck, hela samlingen av renhetsföreskrifter och sättet att hålla sabbaten. Paulus ser i dessa föreställningar ett återfall i ett tillstånd bakom den nyhet som har trätt i kraft i och med Messias, Jesu, ankomst och verk. Enligt hans mening mister man om man vill hålla Lagen helt och hållet det väsentliga i denna omvälvning, nämligen Gudsfolkets universalisering, som får Israel att omfatta alla världens folk. Israels Gud har ju i enlighet med GT:s egna löften fått tillträde till folken, han visar sig som allas Gud, som den ende Guden.

Det är inte längre ”köttet” som betyder något, alltså den kroppsliga härstamningen från Abraham, utan ”Anden”, dvs. att man hör till Israels tros- och livsarv genom gemenskapen med Jesus Kristus, som ”förandligar” Lagen och på detta sätt har gjort den till allas livsväg. I bergspredikan talar Jesus till sitt folk, till Israel. Han är ju den förste ”bäraren” av löftet: men i och med att han, Jesus, överlämnar den nya Tora åt detta folk, som ju är löftets förste bärare. Nu kan Israels Gud verka i enlighet med löftena. Men när Jesus i enlighet med Guds löften överlämnar denna nya Lag åt detta folk, lägger han fram den på ett sådant sätt så att man förstår att det ur Israel och bland folken bildas en stor gemenskap, som bildar en enda Guds familj. Jesu Tora har alltså en ny och annorlunda öppenhet i förhållande till den gamla Lagen.

Matteus har skrivit sitt evangelium för de judekristna och dessutom för den judiska världen, för att på nytt göra den stora och nya impuls som kommer från Jesus gällande. Genom hans evangelium talar Jesu på ett nytt sätt och alltid till Israel.

Men hur ser denna Messias Tora ut? Redan i början som ett slags överskrift och tolkningsnyckel står ett ord som ständigt på nytt överraskar oss. Det proklamerar på ett sätt som inte kan missförstås Guds trohet mot sig själv och Jesu egen trohet mot Israels tro: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen och profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva, utan för att uppfylla. Sannerligen, jag säger er: innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem, han skall räknas som stor i himmelriket” (Matt 5:17-19).

Det handlar inte om att upphäva, utan att uppfylla, och denna uppfyllelse kräver mer, inte mindre, av rättfärdighet, som Jesus uttryckligen och omedelbart lägger till: ”Jag säger er: om inte er rättfärdighet överträffar fariséernas och de skriftlärdas, kommer ni inte in i himmelriket” (Matt 5:20). I början av denna ”relecture”, denna nya läsning av Tora, betonar Jesus alltså den yttersta trohet, en fullständigt obruten kontinuitet mellan Moses Tora och hans, Messias, Tora. Men sedan är det påfallande att han beskriver förhållandet mellan de båda formerna för Tora i en serie antiteser: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna... men jag säger er.” Jesu ”Jag” träder här fram med anspråk på en ställning som ingen laglärare överhuvudtaget kan tillåta sig. Människorna som lyssnar till honom märker detta. De blir ”förskräckta” över hans sätt att undervisa. Han talar inte som laglärare och rabbiner, utan som en som har fullmakt att lära (Matt 7:29, jfr Mark 1:22, Luk 4:32). Givetvis menas inte den retoriska kvaliteten i Jesu undervisning, utan hans anspråk på att framträda som lagstiftare, dvs. som Gud själv. Folket ”förfäras” över att en människa vågar tala från Guds egen höjd. Påven beklagar att den tyska enhetsöversättningen använder ordet ”överväldigat”, ”betroffen” - vilket Bibel 2000 också gör. Man kan här liksom påven se en vilja till att mildra det intryck som Jesu anspråk faktiskt gör, i synnerhet i denna miljö, med dess betoning av Guds absoluta upphöjdhet och helighet. Antingen förgriper han sig på Guds majestät, vilket vore fruktansvärt, eller också - vilket knappt verkar vara begripligt - ställer han sig verkligen i jämnhöjd med Gud själv.

Hur skall man nu förstå Messias Tora? Påven säger att han åter vill hänvisa till den judiske rabbinen Jacob Neusners Jesusbok (A Rabbi talks with Jesus, New York 1993) för att få ett svar på alla frågor om Jesus själv, Israel, kyrkan, om oss själva och till oss själva.

Neusner är troende jude och rabbin. Han har vuxit upp tillsammans med katolska och protestantiska kristna och lever i vänskap med dem. Han undervisar tillsammans med kristna teologer och har mycket stor respekt för sina kristna kollegers tro, men är djupt övertygad om att den judiska utläggningen av Skriften (GT) är riktig. Hans vördnad för den kristna torn och hans trohet mot judendomen har fått honom att inlåta sig i ett samtal med Jesus. I boken sätter han sig tillsammans med åhörarna på berget i Galileen. Han lyssnar till Jesus, jämför hans ord med Gamla testamentets ord och med de rabbinska traditioner, så som de återfinns i Mischna och Talmud. I dess verk ser han den muntliga tradition som finns från början och som ger honom tolkningsnyckeln till Toras texter. Han lyssnar, jämför och talar med Jesus själv. Han blir djupt berörd av den storhet och renhet som träder fram i det som här sägs, men är samtidigt oroad över att detta när allt kommer omkring i själva kärnan är oförenligt med Tora. Han går sedan vidare med Jesus på vägen till Jerusalem, hör hur samma tam ständigt återkommer utvecklas vidare i hans ord. Hela tiden försöker han förstå, hela tiden berörs han av storheten i Jesu ord. Men til slut beslutar han sig för att inte längre följa Jesus. Han förblir vid det ”eviga Israel”, som han säger.

Rabbinens dialog med Jesus visar hur tron på Guds ord i de heliga Skrifterna genom alla tider åstadkommer ”samtidighet.” Utifrån Skriften kan rabbinen gå in i Jesu tillvaro i dag, och därifrån kommer Jesus in i vår tid. Denna dialog sker på ett mycket uppriktigt och hederligt sätt. Den skyggar inte för att visa på hårda skillnader, men den visar också stor kärlek. Rabbinen godtar dessa skillnader som inte visar något hat, utan som med all hängivenhet för sanningen i hela dess stränghet också alltid är medveten om kärlekens försonande kraft. Kärnan i hela denna dialog kommer mycket tydligt fram i en liten scen, där Neusner så att säga har varit på väg med Jesus hela dagen och sedan talar med den lokale rabbinen om vad han har hört. Rabbinen citerar ur den babyloniska Talmud om olika sätt hos olika laglärare att förstå vad ordet ”rättfärdighet” innebär. En säger att det krävs att man håller 613 föreskrifter som traderats från Mose, David säger att det räcker med elva, Jesaja med två, sist Habackuk som reducerar alltsammans till ett enda, ty det står skrivet: ”den rättfärdige skall leva av tro”(Hab 2:4).

”Troheten räddar den rättfärdiges liv”, Bibel 2000 - man kan konstatera att både den rabbinska och den kristna traditionen har samma teologiska tolkning av detta bibelställe; Bibel 2000 är tämligen starkt avvikande från all tolkningstradition, vilket enligt min mening är rätt allvarligt.

Den lokale rabbinen frågar: ”Detta hade alltså Jesus, den lärde, att säga?” Ja, svarar Neusner. Vad har han låtit bli att säga? Svar: - Ingenting. Vad har han då lagt till? Svar: Sig själv. Detta är den centrala punkten som gör att den troende juden Jesus inte längre vill följa Jesus utan blir kvar vid det ”eviga Israel.” Att Jesus har detta ”Jag” som mittpunkt i sitt budskap ger detta en helt ny inriktning. Neusner menar att den verkliga orsaken till att den rike ynglingen (Matt 19:20) inte vill följa Jesus är att den fullkomlighet som Jesus kräver inte består i att kräva den helighet som är Guds egen helighet, utan att denna helighet identifieras med att följa Jesus.

Neusner uttalar sig om denna likställdhet mellan Jesus och Gud som uppenbart förekommer i bergspredikan med stor skygghet och vördnad. Men hans analys visar klart att detta är den punkt där Jesu budskap fundamentalt skiljer sig från det ”eviga Israels” tro. Han gör det utifrån tre fundamentala bud, vars behandling av Jesus han undersöker: fjärde budet, om kärleken till föräldrarna, tredje budet, om att helga sabbaten, och slutligen budet om helighet, som vi redan har gått igenom. Han drar den för honom oroande slutsatsen att Jesus tydligen vill få honom att inte rätta sig efter dessa tre Guds fundamentala bud utan i stället att ansluta sig till honom.

Om vi nu, säger påven, läser hela den gammaltestamentliga kanon, lagen, profeterna, psalmerna och vishetslitteraturen i sin helhet blir det som redan förkunnades i Tora mycket tydligt: Israel existerar inte för sig själv, för att leva i Lagens ”eviga ordningar.” Israel finns för att vara folkens ljus. I alla dessa skrifter hör vi löftet uttalas med allt större tydlighet, att Guds frälsning skall komma till alla folk. Vi hör allt tydligare att Israels Gud är den ende Guden själv, himlens och jordens Skapare, alla människors och alla folks Gud, i vars händer alla folks öden ligger. Vi hör ständigt på nytt och med allt större eftertryck att denne Gud inte vill lämna alla dessa folk åt sig själva. Vi hör att alla kommer att lära känna honom. Babylon och Egypten, dåtidens världsmakter, skall räcka Israel händerna och med Israel tillbe den ende Guden. Vi hör att gränserna skall suddas ut och att Israels Gud skall erkännas och vördas av alla folk som sin Gud, den ende Guden.

Just från judisk sida frågar man med rätta vad egentligen Jesus, som ni kallar Messias, kommit med. Han har inte kommit med världsfred och inte besegrat världens elände. Därför kan han väl inte vara den sanne Messias, ty från honom väntar man sig just världsfred och avskaffande av allt ont i världen. Ja, var Jesus egentligen fört med sig? Påven säger att han egentligen redan har besvarat frågan. Han har fört Israels Gud ut till folken, så att alla folk nu skall be till honom och känna igen honom och känna igen hans ord, den levande Gudens ord, i Israels Bibel. Han har kommit med universaliteten, tron på Abrahams, Isaks och Jakobs ende Gud i Jesu nya familj, som överstiger alla folk och utöver den kroppsliga härstamningens gränser. Detta är frukten av Jesu verk. Det är detta som visar att han är Messias och ger den messianska föreställningen en tolkning som har sin grund i Mose och profeterna, men som naturligtvis öppnar dem på ett helt nytt sätt.

Det som förmedlar denna nya universalisering är den nya familj, vilken som sin enda förutsättning har gemenskapen med Jesus. Den är förenad med Guds vilja. Ty detta Jesu ”jag” framstår ändå inte som ett isolerat, självkoncentrerat ”Ego.” Jesu ”Jag” förkroppsligar Sonens gemenskap med Fadern. Hans vilja är ett med Faderns vilja. Detta hans ”jag” är ett lyssnande och lydande ”Jag.” Och denna Sonens gemenskap med Fadern är ett Ja på högsta nivå till fjärde budet. Denna viljans enhet med Gud, Fadern, genom gemenskapen med Jesus, som alltid gör sin himmelske sin himmelske Faders vilja, öppnar också vägen till en ny syn på de enskilda bestämmelserna i Tora. Tora hade verkligen uppgiften att ge Israel en konkret samhälls- och rättsordning. Detta folk är ett särskilt folk som å ena sidan är ett folk som förenas av härstamning och binds samman av en följd av generationer, men å andra sidan från första början också bär med sig en universell sändning. I Jesu nya familj som man senare kommer att kalla ”kyrka” kan dessa enskilda sociala och rättsliga ordningar och bestämmelser inte längre gälla. Detta var ju i början av ”kyrkan av alla folk” exakt den fråga som gav upphov till striden mellan Paulus och de s.k. ”judaisterna.” Att ordagrant överföra Israels samhällsordning till människor i alla folk skulle ha inneburit att i praktiken förneka den växande Gudsgemenskapens universalitet. Detta såg Paulus helt klart. Detta kunde inte vara Messias Tora. Och det är den inte heller, som bergspredikan och hela den troende och i sanning uppmärksamt lyssnande rabbi Neusner visar oss.

Här sker emellertid något mycket viktigt, vars betydelse först har fått fullt genombrott i nyare tid - och detta har i sin tur genast tolkats ensidigt och förfalskats. De konkreta rättsliga och sociala formerna och de politiska systemen läggs nu inte längre fast som sakral rätt bokstavligen för alla tider och därmed för alla folk. Avgörande är nämligen att man vill ha gemenskap med Gud, och denna får man som gåva av Jesus. Utifrån denna gemenskap med Gud är nu alla människor och all folk fria att komma till insikt om vad som stämmer överens med denna viljans gemenskap med Gud för att sedan själva utforma sina egna rättsliga system. Att hela den sociala dimensionen saknas i Jesu förkunnelse, vilket Neusner kritiserar med verklig insikt, för med sig och döljer samtidigt en världshistorisk utveckling, vilken som sådan aldrig har ägt rum i en annan kultursfär. De konkreta sociala och politiska ordningarna, systemen, tas bort från det sakrala rummet, ur det religiöst-rättsliga systemet och förs över till det som människan utformar i frihet, den människa som genom Jesus har sin grund i Guds vilja och på detta sätt kan lära sig av honom vad som är gott och rätt.

Men under tiden har dessa politiska och sociala ordningar slitits bort från sin grund i Guds vilja som Jesus förmedlar åt oss. Samhällets frihet till att vara universellt och därmed också att på rätt sätt vara profant har förvandlats till en absolut profanitet, till ”laicism.” För detta samhälle tycks förmågan att glömma bort Gud och att nå framgång vara det konstitutiva. För en troende kristen förblir Toras anvisningar förvisso en utgångspunkt, som han alltid har i synfältet. Men framför allt förblir sökandet efter Guds vilja i gemenskap med Jesus en vägvisare för förnuftet, utan vilket detta förnuft alltid riskerar att bländas eller bli blint.

Ytterligare en anmärkning: Universaliseringen av Israels tro och hopp, bokstaven som frigörs in i den nya gemenskapen med Jesus är bunden vid Jesu auktoritet och hans anspråk att vara Guds Son. Den förlorar sin historiska vikt och sin bärande grund om man tolkar om Jesus och gör honom till en enbart liberal reform-rabbi. En liberal utläggning av Tora vore enbart en lärares personliga mening. Den skulle aldrig kunna bygga historia. Och i så fall skulle också själva Tora som ansågs ha sitt ursprung i Gud relativiseras. För allt som sägs där skulle man enbart kunna åberopa rent mänsklig auktoritet: en lärd människas auktoritet. Men ur denna uppstår ingen trosgemenskap. Språnget till universaliteten, den för detta språng nödvändiga friheten kan bara göras i större lydnad. Den kan enbart verka historiebildande om denna nya utläggnings auktoritet inte är mindre än själva textens auktoritet. Det måste vara en gudomlig auktoritet. Den nya, universella familjen svarar på frågan vart Jesu sändning syftar. Hans gudomliga auktoritet, Jesu tillvaro som Son i gemenskap med Fadern, är förutsättningen för att denna utvandring till det nya och vidsträckta utan förräderi och egenmäktighet.

Vi hörde att Neusner frågade Jesus: vill du förföra mig till att överträda två eller tre av Guds bud? Om Jesus inte talar i Sonens fullmakt, om hans utläggning av Tora inte är början till en ny gemenskap som bygger på lydnad i frihet återstår bara en enda slutsats: i så fall förför Jesus till olydnad mot Guds bud.

För kristenheten i alla tider är det fundamentalt att noga vara uppmärksam på sammanhanget mellan ”överskridande” (som inte är detsamma som ”överträdelse”). Neusner kritiserar, med all respekt för Jesus, mycket bestämt upplösningen av familjen, som han ser i Jesu maning till att ”överträda” fjärde budet. På samma sätt kritiserar han hotet mot sabbatsbudet och sabbaten, som han ser som en hörnsten för Israels sociala ordning. – Påven svarar, som vi har sett, att Jesus varken vill upphäva familjen eller sabbatens sammanhang med skapelsen, men han måste skapa ett nytt, vidare utrymme. Med sin inbjudan att genom den gemensamma lydnaden för Fadern tillsammans med honom bli medlem av en ny universell familj spränger Jesus visserligen för tillfället Israels sociala ordning. Men för den nya kyrkan som håller på att bildas var det från början nödvändigt att försvara familjen som kärna i all social ordning och att försvara fjärde budet i hela bredden av dess betydelse. Vi ser att kyrkans kamp i dag gäller just detta. Likaså blev det snart tydligt att sabbatens innehåll på ett nytt sätt måste komma till uttryck och utvecklas på Herrens dag, söndagen. Också kampen för söndagen hör till kyrkans stora uppgifter i en tid som börjar förlora sinnet för tidens rytm.

Det rätta sammanhanget mellan Gamla och Nya testamentet var och är konstitutivt för kyrkan. Den Uppståndnes tal lägger vikt vid att Jesus bara kan förstås i det sammanhang som utgörs av Lagen och profeterna. Två olika faror har alltid hotat kyrkan i detta hänseende. På ena sidan har vi den falska legalismen, mot vilken Paulus kämpar och som i historien tyvärr går under namnet ”judaism.” På andra sidan möter vi den mentalitet som gör sig av med Mose och profeterna - ”Gamla testamentet”! - som allra tidigast formulerades av Markion redan på 100-talet. Den hör till nya tidens stora frestelser. Det är ingen tillfällighet att Harnack som ledare för den liberala teologin krävde att man nu äntligen skulle sätta Markions arv i verket och befria kristenheten från Gamla testamentets börda. Frestelsen som är mycket aktuell i våra dagar är att tolka Nya testamentet ”rent andligt” och lösa de från varje form för social och politisk betydelse.

Och omvänt betyder alla slags politiska teologier en teologisering av en enda politisk väg. Men en sådan teologisering strider mot bredden och nyheten i Jesu budskap. Ändå är det felaktigt att beteckna sådana försök som ”judaisering” av kristendomen, eftersom Israel låter sin lydnad mot Toras konkreta sociala ordningar bero på den gemenskap man har i den gemensamma härstamningen från det ”eviga Israel” och inte förklarar det som universellt giltigt politiskt recept. När allt kommer omkring skulle kristenheten må bra av att vördnadsfullt se på Israels lydnad och så bättre kunna urskilja de stora befallningarna från Tio Guds bud, som kristenheten måste sprida till den universella ”Gudsfamiljens” område, och som Jesus har skänkt oss som den ”nye Mose,”, jfr 5 Mos Deut 18:15.

Newmaninstitutet får grönt ljus från Högskoleverket

Signumbloggen delar med sig av glädjande nyheter för Newmaninstitutet. Högskoleverket beslutade den 25 augusti att rekommendera regeringen att bevilja Newmaninstitutet rätt att utfärda kandidatexamen i teologi (med filosofi och kulturstudier). Regeringen väntas följa Högskoleverkets rekommendation. Newmaninstitutet blir därmed den första högskolan med katolsk huvudman i Sverige sedan 1500-talet.

Det är bara att gratulera!

Evangelium enligt Rom

Som somliga av er vet, så fick jag boken Evangelium enligt Rom, skriven av James McCarthy, av Daniel/MyTwoCents från Aletheia. Jag har inte läst hela boken än, men tänker ändå delge mina initiala iaktagelser och reflektioner.

De avsnitt jag läst och studerat lite mer ingående handlar om dopet, både för barn och för vuxna, samt appendix A, som går igenom och avfärdar Kyrkans tolkning av alla de bibelord som författaren påstår att Kyrkan baserar sin dopteologi på. Jag har även läst de aktuella avsnitten ur katekesen, samt en del av de aktuella bibelställena.

Det första jag vill påpeka är att talet om att katekesen citeras friskt är synnerligen överdrivet. I de kapitel jag läst har endast ett fåtal direkta citat förekommit, däremot förekommer många hänvisningar, samt summariska referat av författaren. Den sammanfattning som författaren ger av hur han förstår Kyrkans lära känns ofta främmande för mig som katolik. Jag tror att det delvis beror på att han försöker beskriva Kyrkans lära med en protestants terminologi, men det är nog tyvärr inte hela sanningen.

Han kallar kapitlen om dopet för "Rättfärdiggörelse för nyfödda" och "Rättfärdiggörelse för vuxna". Redan här tror jag att det finns all anledning att stanna upp och reflektera. Det är bl a i valet av en sådan rubrik som det märks att författaren använder en protestants terminologi och försöker appellera till protestanters väl invanda Sola-mantran. Frågan är då, ligger det något i anklagelsen att Kyrkan anser att dopet är rättfärdiggörande? När vi läser i katekesen så ser vi att det faktiskt står om dopet att "Genom den helige Ande är dopet ett bad som renar, helgar och rättfärdiggör (jfr 1 Kor 6:11, 12:13)." Den som läser t ex 1 Kor 6:11 ser att katekesens text i stort sett är en omformulering av bibelns text: "ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande". Detta bibelcitat förbigår författaren helt i sin analys av bibelställen som stödjer Kyrkans dopteologi, vilket är synd, eftersom det hade varit intressant att ta del av hans resonemang kring denna text.

Vad författaren missar när han direkt snöar in på att dopet skulle vara rättfärdiggörande är att dopet har många andra betydelser. Denna beskrivning av dopet beskriver väldigt väl hur jag själv uppfattat dopet:

Dopet är den vackraste och mest storslagna av Guds gåvor.... Vi kallar det gåva, nåd, smörjelse, upplysning, odödlighetens klädnad, pånyttfödelsens bad, insegel, och allt det dyrbaraste som finns. Gåva, därför att det ges åt dem som inte själva har något att komma med; nåd, därför att det ges till och med åt skuldbelastade människor; dop, därför att synden begravs i vatten; smörjelse, därför att det är heligt och kungligt (de som blir smorda är heliga och kungliga); upplysning, därför att det är strålande ljus; klädnad, därför att den skyler över vår skam; bad, därför att det tvättar av; insegel, därför att det bevarar oss och tecknar oss med tecknet på Guds herravälde. (Katekesen §1216; Gregorius av Nazians (330-ca 390), Orationes)

Märk väl att rättfärdiggörelse inte nämns överhuvudtaget.

När det gäller barndop så finns det så klart mycket att säga om det. Alla författarens försök att bortförklara möjligheten till att barn döptes av apostlarna är rätt ointressanta. Det är så klart sant att det inte står uttryckligen någonstans att barn döptes. Det är dock också sant att det finns belagt att barn döptes redan på 100-talet. Det är med andra ord ett bruk som redan tidigt uppfattats som naturligt bland kristna. Författaren försöker göra gällande att Kyrkan menar att dopet skulle vara tillräckligt för ett barn. Att så inte är fallet ser vi ju många exempel på i vårt eget land. Hur många av dem som döps av tradition, utan att sedan fostras in i tron, förblir kristna? Inte många. Den som låter döpa sitt barn, liksom dess gudföräldrar, lovar att fostra barnet till tro, tillsammans med Kyrkan. Det står ingenstans att tron är en förutsättning för dopet, däremot är det uppenbart att tron och dopet hör ihop. Vi gör våra barn till lärjungar genom dopet och hjälper dem genom vår fostran att växa till i tron.

En paradox är att författaren skriver lite ironiskt om limbo, att Kyrkans teologer förr trott att odöpta barn som dör kommer dit (limbo är numera officiellt förklarat icke-existerande). Vad jag undrar är, vart tror författaren och hans meningsfränder att nyfödda barn, som enligt honom själv saknar tro och därför också saknar rättfärdiggörelse, hamnar? Vart hamnar de som saknar rättfärdiggörelse när de dör?

I avsnittet om vuxendop så har författaren fullständigt valt att missförstå vad katekumenatet innebär. För det första så antar han att det är något som endast vuxna skulle vara i behov av, vilket direkt strider mot vad katekesen anger: "Barndopet kräver enligt sin natur ett katekumenat efter dopet" (Katekesen §1231). Vidare så drar han väldigt märkliga slutsatser av katekumenatets uppbyggnad. Han kommer till slutsatsen att Kyrkan menar att vi skulle göra oss själva rättfärdiggjorda genom gärningar. I kombination med hans förklaring till Jak 2:14-26 blir det nästan skrattretande motsägelsefullt. Han ger sig själv den konstnärliga friheten att anse att eftersom Kyrkan har som del i katekumenatet att tron skall leda till gärningar så menar Kyrkan att vi gör oss själva rättfärdiggjorda medan han själv säger samma sak men menar att endast tron gör oss rättfärdiggjorda. Enligt Kyrkan skall den kristna initiationen/katekumenatet "alltid omfatta några väsentliga beståndsdelar: förkunnelse av ordet, mottagande av evangeliet vilket medför omvändelse, trosbekännelse, dop, utgjutande av den helige Ande och tillträde till den eukaristiska kommunionen" (Katekesen §1229). Tvärtemot vad författaren försöker låta påskina så är katekumenerna "'redan förenade med kyrkan; de tillhör redan Kristi husfolk. Inte sällan lever de redan ett liv i tro, hopp och kärlek' (Ad Gentes n. 14). 'Vår moder kyrkan omsluter dem redan med kärlek och omsorg som sina egna.' (Lumen Gentium n. 14)".

Om man med bestämdhet diskvalificerar den förklaring som läsaren antas ha och man vill få en läsare, som inte absolut vill bli övertygad, att bli övertygad så måste man komma med någon alternativ förklaring. Eftersom boken uttryckligen vänder sig till katoliker i ett försök att få oss att omvända oss från vår villfarelse, så kunde man tycka att författaren skulle ge några egna förklaringar som kan ge oss en klar förståelse för varför dopet behövs, om det nu inte behövs av de skäl Kyrkan anger. Problemet är kanske att författaren egentligen missat målet med sin kritik, vilket får det att verka som om allt vad Kyrkan lär om dopet är förkastligt. Kanske är det egentligen bara så att författaren inte attackerat Kyrkans dopteologi, utan sin egen vanföreställning av vad som är Kyrkans dopteologi. Ju mer jag har reflekterat över vad författaren skrivit och ju mer jag har läst katekesen och försökt förstå hur författaren har tänkt, desto mer övertygad har jag blivit om att så måste vara fallet. Det är naturligtvis djupt tragiskt, särskilt som denna bok lyfts fram av Kyrkans belackare som en trovärdig beskrivning av vad Kyrkan lär.

Detta var några initiala funderingar utifrån vad författaren skrivit om dopet och utifrån vad Kyrkan lär om dopet. Slutsatsen så här långt är dels att författaren antingen inte har förstått vad Kyrkan lär, eller också medvetet har förvanskat det, och dels att talet om att boken i princip är en sammanställning av citat från katekesen, minst sagt, är en enorm överdrift. Faktum är att jag, efter de kapitel jag läst, inte kan förstå hur någon kritiskt tänkande person kan tro att detta är skrivet av en initierad person som förstått vad han kritiserat. Det känns mest som ett försök att översätta vad han lärt sig på sin antikatolska bibelstudiegrupp (nämns i förbigående i förordet) så att katoliker skall förstå det. Jag tror han misslyckas dubbelt upp. Jag tror att han genom att använda sina antikatolska glasögon gör det omöjligt för sig själv att förstå vad katoliker tror och varför och jag tror att han genom sin protestantiska terminologi talar förbi de allra flesta katoliker. Detta är, precis som jag befarade, Aletheia-andan i bokform... Inget nytt under solen, alltså...

Allt gott!

All pornografi är homoerotisk

Läste om en kristen movieguide i ViD som genom att lobba för kristna filmer bidragit till att andelen Hollywoodfilmer med positiv attityd till kristendomen ändrats radikalt sedan de började.

Då jag kollade runt på deras hemsida hittade jag denna artikel som jag finner synnerligen läsvärd! Artikeln inleds med vad en ung officer berättat för sina män efter ett möte med Dr Reisman:

Pornography Is Homoeroticism in Practice

"I reported what Dr. Reisman showed me to my buddies. Pornography is "homo" sex - that is it's sex made by men to arouse men and boys. Pornography causes boys to have sex with themselves, psychopharmacologically conditioning them early to male sexual touch.
Pornography claims our sisters, daughters, even our moms are non-human animals. Although human women, unlike dogs or monkeys, never go into "heat" ("estrus"), women and girls are posed by pornographers soliciting sex from everyone, everywhere, eye pupils dilated, intimate body parts and lips reddened, often bent over, rump up, to imitate primate females in "heat." Normal boys are unconsciously made anxious, angry, ashamed, fearful of these airbrushed, naked women "in rut/heat." Everywhere they wink, open their mouths, sigh, moan for penetration. Smiling paper and celluloid dolls promise everything and deliver nothing more than a man or boy can do for himself-thanks to the men who provide the sex images."

"The females in our lives, now and later, too often end up paying for the pornographically based frustration, rage and betrayal boys and men feel toward them. Pornographic images repeatedly show consumers that women love oral and anal sodomy - the only form of homosexual penetration. Males learn that "real" women seek to sexually please males by engaging in what are known historically and cross culturally as deviant homosexual practices."

"Pornography is "heterophobic," as it stimulates fear, disrespect, and not infrequently, hatred of the opposite sex. Real man-woman-sex, requires intimacy, love, monogamy, fidelity, privacy, yes, in marriage, an opening for children and growing old together with her mate. Hetero-woman-based sex is generative, it is "heterophilic."

[The young officer went on:] "You finally get past hunting for a "paint by numbers" woman and fall in love. She trusts you and thinks you want her only, and forever. Your wife wants affection, hugs and kisses. She wants to see your face, your eyes-the window to your soul - when you are intimate but soon you are asking her to do the things you saw in pornography, to try one kind of sodomy then the other--to watch pornography "together," to do things "real women" in pornography do. You are asking her to have sex like a gay guy would! We get angry at our wives for sensing how degraded they are as homoerotic stand-ins. We are angry our wives don't look and act like the paper dolls we've used and controlled."

"Our wives don't know what is wrong. Neither do we. The seeds of destruction were sown so long ago that answers today are hard to find. Sometimes we go to church or read so-called religious sex or marriage aid books that say breathe life into a marriage with sodomy, "variety," or "erotic stories and sexy pictures" (pornography). We do, and gradually separate more from one another. So our wives, to save our marriages, try to please us. But pornography sets up a no-win situation for all. The more women do sexy weird things the less respect and intimacy we feel. And if women don't do the sexy weird things we blame and resent them. (Of course, just as some men use pornography to seduce young girls, homosexuals similarly use "girlie" magazines to seduce boys.) Seeking what is really homoerotic "excitement" we often ‘fall out' of love, more easily divorce and abandon our wives, even our children. (Remember, reproduction isn't possible in sodomy). I think Dr. Reisman had it right."

Until Kinsey and Hefner (his "pamphleteer" post 1953), western men and their sex laws largely looked to women for guidance of the sexual life. Following the Kinsey-Hefner homoerotic libels of the Greatest Generation, men began replacing the civilizing force of womanly intimacy with the homoerotic pornography model of the sexual revolution. Instead of the stronger more satisfying sexuality and marriages promised by liberal sexperts, dysfunction, divorce and sex crime is rampant. He said, "Bottom line: Playboys aren't men. It takes a real man to be a husband and a father and to make a woman - his wife - beloved for a lifetime." When the young officer finished talking, his buddies silently considered the unforeseen consequences of their naiveté. By morning the base dumpster was filled with Playboy, Penthouse and other pornography. End of true story!

Andra halvan av artikeln går igenom en lista av 50 sociosexuella kulturella variabler och jämför pornografins preferenser med gaykulturens och den kristna kulturens preferenser. Kontentan är glasklar...

Allt gott!

Elia, Karmels Fader

Idag firar vi karmeliter profeten Elia, som vi ser som karmelitordens fader. "Det var på berget Karmel som de första karmelitbröderna bodde som eremiter på 1100-talet. I Elias efterföljd och anda ville de stå inför den levande Gudens ansikte i ständig bön. Deras kyrka var invigd till jungfru Maria av Berget Karmel. Likt Jesu Moder begrundade de Guds ord i sitt hjärta, dag och natt" (från Karmels hemsida).

Eftersom vi även firade vår Fru av Berget Karmel i torsdags så vill jag passa på att ta med en karmelitisk hymn som jag tycker är mycket vacker. Jag skrev inget i torsdags eftersom jag var på ett bröllop mellan två sekularkarmeliter.

Karmels blomma
Karmels blomma, vinträd som blommor bär.
Strålglans rena, jungfru och moder är, du allena.
Moder är du, men ingen man du känt.
Beskärma oss nu med tecknet du oss sänt
skapularet.

Havets stjärna, lys oss till himlens land.
Bär och värna oss svaga i din famn i din mildhet.
Ibland törne du växer, o lilja,
som tillförne, vi alla dig vilja,
troget tjäna.

I all motgång giv du oss goda råd.
Och i striden lång trösta och bed om nåd, hos din Son för oss.
Led till friden, till evig salig fröjd.
Efter striden, till sist i himlens höjd,
med dig Maria.

Får Fisichella sina fiskar varma?

I samband med den tragiska historien i Brasilien i början av mars skrev jag en serie inlägg omkring vad man kan respektive inte kan göra när moderns liv är i fara, samt publicerade ett antal rapporter från de inblandade i Brasilien.

• Tvetydighet angående Kyrkans hållning i abortfrågan
• Den tredje utvägen: om alternativ till abort
• De lokala prästernas kommentar till det inträffade och till Fisichellas attack mot biskop Sobrinho
• Sanningen om aborten i Recife?
• Självkritik angående definitionen av abort

Dantes nyheter skrev häromdagen ett inlägg där de citerar Sandro Magistro som i en artikel i Chiesa menar att Fisichellas attack mot biskop Sobrinho torde leda till en kyrklig process. Läs ett längre utdrag på Dantes nyheter eller hela artikeln på Chiesa.

In addition to the protest of the archbishop of Olinda and Recife, the Vatican has received many other protests and requests for correction. Some of them have been made public by their respective authors. One of these is Professor Joseph Seifert, founder and rector of the International Academy of Philosophy in Liechtenstein and a member of the pontifical academy for life, headed by Fisichella:

"I feel it to be my duty to express my ardent hope that the highest teaching authorities of the Church may express quickly and clearly the authentic Church teaching on the intrinsic evil of any abortion and correct publicly and unambiguously the mentioned statements."

Others have cited an unequivocal passage from the famous speech by Pius XII to obstetrical nurses in 1951: "to save the life of the mother is a very noble act; but the direct killing of the child as a means to such an end is illicit.

Biskop Sobrinho belönades med von Galen-priset för sitt agerande.

Allt gott!