Nunnan vann

Nunnan av Maud Nycander vann Prix Italia för bästa dokumentär.
Ett stort grattis till Maud. Det är ett gott hantverk som förtjänar all uppmärksamhet.

Bio.nu
DN
Svd
Dagen

Nathanael under fikonträdet

Dagens evangelium handlade om Nathanaels kallelse. Jag kan inte låta bli att fråga mig vad Nathanael gjorde under fikonträdet som var av en sådan natur att han omedelbart kunde identifiera Jesu sanna natur, när Jesus sade att han sett honom under fikonträdet.

Fundera på det och kom gärna med förslag...

Allt gott!

Min vandring längs den smala stigen...

Johan mfl har tidigare berättat om hur de blev kristna eller kom att hamna där de är idag. Inspirerade av dem så tänkte jag göra sammalunda.

Jag är född katolik. Min mamma har polskt påbrå och är även hon född katolik. Hon kom till Sverige med sin syster och sin mormor vid fyra års ålder, efter att hennes far satts i fängelse, (troligen falskt) anklagad för att ha mördat sin fru/min mormor. Men det är en annan historia. Min farfar och min pappa konverterade till katolicismen när min pappa var ung.

Mina föräldrar var del av en karismatisk väckelse inom katolska kyrkan under 70-talet. I den andan flyttade de till Malmö för att gå med i Gemenskapen. Mina allra första minnen är från tiden då vi bodde på Rosengård i Malmö, innan vi flyttade till Kroksbäck där Gemenskapen kom att ha sitt huvudsakliga fäste. Tanken med Gemenskapen var, såvitt jag i efterhand förstått, att det skulle vara en ekumenisk karismatisk väckelserörelse. Det ekumeniska inslaget bestod i huvudsak av att olika protestantiska rörelser/kyrkor fanns representerade. Vår familj var de enda katolikerna.

Det finns nog få familjer i Sverige som det betts så intensivt för under en så lång tid att de skulle lämna sin felaktiga väg och istället slå in på den rätta, icke-katolska, vägen. Som liten uppfattade jag inte så mycket av detta, men i efterhand har jag förstått hur svårt det var för mina föräldrar att leva i detta sammanhang.

När jag gick i lågstadiet flyttade en grupp från Gemenskapen till Lund, och min familj flyttade med. I samband med det så gled mina föräldrar bort från den nya församling (som kom att kallas Ad Fontes) som uppstod, även om vi alltid haft nära kontakt med många av de gamla Gemenskapsfamiljerna. Eftersom min bästa vän gick till Ad Fontes följde jag ofta med. Under en period gick jag oftare till Ad Fontes än till den katolska mässan. Jag kände mig rätt kluven i min identitet som kristen och kunde inte riktigt förstå varför det fanns olika kyrkor/församlingar och varför de bar sig så olika åt när de bad till Gud.

När jag kom upp i konfirmationsåldern, vilket i katolska kyrkan inträffar vid ca 15-års ålder, tyckte jag inte att mina konfirmandledare kunde ge mig något tillfredsställande svar på varför jag borde konfirmera mig. En månad innan konfirmationen bestämde jag mig för att jag inte skulle konfirmera mig förrän jag fått ett tillfredsställande svar. Eftersom min Gudfar är katolsk präst och den nya katekesen precis kommit ut på Italienska så skulle han hålla en samtalsgrupp med utgångspunkt i den nya katekesen. Jag gick dit under 1 år och beslutade mig sedan för att jag fått det svar jag tidigare saknat och konfirmerade mig.

Under de år som följde kom jag att ifrågasätta i princip allt det som katolska kyrkan stod för. Delvis berodde det nog på att det var rätt obekvämt i mina kretsar att stå upp för katolska kyrkans lära. Det var lättare att vara reaktionär (som alla de KPML-Rare mfl som jag umgicks mycket med vid den tiden). Jag blev bland annat inbjuden till Revolutionär Kommunistisk Ungdoms möte för att berätta om min tro och svara på frågor. Men den reaktionära hållningen gjorde också att jag alltmer relativiserade min tro på vad som var sant. Under en tid var jag sågott som helt relativistisk i min inställning: Det som känns rätt är rätt... Jag betraktade mig dock hela tiden som kristen.

Efter studenten så åkte jag till Indien under ett antal månader. Först åkte jag runt i Indien och Nepal under drygt en månad. Under min vistelse i Katmandu, då mina vänner åkte upp i bergen för att vandra men jag beslutade mig för att åka tillbaka till Varanasi, så blev jag fast i Katmandu pga busstrejk, samtidigt som jag fick en fullständig magkollaps. Denna händelse betraktar jag som början på en vändpunkt bort från min relativism. Det var något i den situationen och den stress som jag upplevde som gjorde att jag kände mig fullständigt tillintetgjord. Jag minns hur jag gick längs gränderna i Katmandu och bad de delar av allhelgonalitanian som jag kunde komma ihåg. Så fort strejken upphörde tog jag en nattbuss genom Himalaya (vilket jag kan avråda från) tillbaka till Indien.

Efter att vi rest runt arbetade jag och en av mina reskamrater under ett par månader hos the Missionary Brothers of Charity i Chennai (då Madras) i Tamil Nadu. Den tiden hjälpte till att föra mig tillbaka till en mer genuin tro och bort från den relativism som jag bekänt mig till tidigare.

När jag kom hem så började jag läsa Historia och började också försöka få svar på alla de frågor som jag tidigare inte kunnat förlika mig med i katolsk lära. Under det kommande året lärde jag mig vilken enorm skatt som finns i katolska kyrkan och dess lära och vad betydelsefull Traditionen är för att nå insikt om Guds sanna väsen. Jag började bli intresserad av den kontemplativa bönen och den karmelitiska traditionen. Jag träffade också min fru under det året och hon var redan tredjeordenskarmelit. Under den här processen brukade jag först gå till den katolska mässan och sedan till Ad Fontes. Vi var ett par stycken som gjorde så, både katoliker och protestanter blandat. Vi brukade även besöka pingstkyrkans studentförening, liksom den katolska studentföreningen. Ledaren för pingstkyrkans studentförening brukade komma till Dominikanernas kapell och be med i tidebönerna med bröderna.

Vid 20 års ålder gifte vi oss och har sedan vandrat på den smala stigen tillsammans med stöd av den karmelitiska spiritualiteten. Nu, snart 10 år senare, har vi 5 barn och försöker stödja varandra i vandringen mot det himmelska Jerusalem...

Är ekumeniken meningsfull?

Med tanke på de reaktioner som uppstod på Johans inlägg om ekumeniken tycker jag frågan är befogad. Läs hans inlägg och kommentarerna och fortsätt gärna föra dialog kring denna i högsta grad viktiga fråga!

Filmtips - Marcelino - Pan y Vino

Marcelino - Pan y Vino (Miracle of Marcelino, 1955) är en fantastisk berättelse om hur 12 fransiskanbröder hittar ett övergivet barn utanför klostrets port. De söker efter någon familj som kan ta hand om barnet åt dem, men till slut bestäms att han får stanna.

Det är en berättelse om omvändelse, om hur ett helgon föds och inte minst en oerhört vacker skildring av fransiskanerna. Det finns få filmer som berör mig så djupt som den filmen, och det är en film som även berör barnen oerhört (kräver dock simultantolkning...).

Det är nog på ett sätt en av de mest genuint katolska filmer jag sett. Det finns ett fantastiskt replikskifte mellan Marcelino och Jesus på korset om mödrar:
"Vad gör mödrar?" frågar Marcelino.
"De ger" Svarar Jesus.
"Vad ger de?"
"De ger sitt liv och sina ögons ljus, ända tills de blir gamla och rynkiga".
"Blir de mycket fula då?"
"Nej, Marcelino! Mödrar blir aldrig fula"
...
"Nu måste jag gå, bröderna kallar på mig. Älskar du din mor väldigt mycket?" Frågar Marcelino senare.
"Av hela mitt hjärta!" Svarar Jesus.
"Jag älskar min mer!" ropar Marcelino på väg ut ur rummet.

Jag kan varmt rekommendera filmen. En liten varning: Det lär finnas en nyinspelning som, om man får tro trailern, inte går att jämföra med den gamla svartvita inspelningen.

Den kan vara svår att få tag på i Sverige, men den bör finnas på Amazon i UK (Vi köpte vår från Amazon USA). Möjligen kan Catholica.se vara intresserade av att börja sälja filmen, inte vet jag.

Altarbygge

Idag har jag fått vara med om något väldigt roligt :)

Jag var med om att hjälpa till med att lyfta på själva altarstenen på det nya altaret i mina svärföräldrars gårdskapell. Det blev väldigt vackert.

Stenarna har tidigare använts som sidoaltaren i Kristus Konungens församling i Göteborg, men har under de senaste åren stått ute på gårdsplanen. De skänktes till "vårt" kapell och min svärfar har delat upp stenarna och byggt ett nytt altar med tillhörande kretensbord mm. Min ringa roll i sammanhanget var att jag fick bistå med att lyfta åbäket på plats...

Foten till altaret är byggt av det gamla Josefsaltaret, skivan under själva Altarskivan är det gamla tabernakelaltaret och själva altarstenen var det gamla Mariaaltaret. Därmed representerar det nya altaret den Heliga Familjen.

Ovan ser ni ett kort (taget med mobilen) på hur det ser ut, tyvärr lyckas inte kameran göra altaret riktigt rättvisa. Kapellet har precis renoverats efter angrepp av hussvamp...

Nattvarden

Som vanligt så ställer Z kluriga frågor som ofta leder till intressanta dialoger. Här ställer hon ett par frågor om nattvarden som resulterat i en lång intressant dialog. Läs, begrunda och fortsätt fråga :)

Traditionen - forts på "Kommer alla..."

D skrev en kommentar till Daniel mfl i inlägget med svar på frågan om pingstvänner kommer till helvetet, där hon förklarade varför Traditionen kom före bibeln.

D skrev:
"Än en gång: Traditionen kom före Bibeln. Traditionen är vad Jesus lärde sina lärjungar och vad de i sin tur förde vidare. Bibeln innehåller en del av denna Tradition i nedskriven form.

Jesus skrev ingen Bibel och sa, vad vi vet, inte till sina lärjungar att skriva någon Bibel. Han skapade "Kyrkan, sanningens pelare och grundval" (1 Tim 3:15) och Han gav KYRKAN i uppdrag att föra ut Hans budskap till människorna (vilket Kyrkan bl a valde att göra genom att skriva ned apostlarnas minnen). Hade Han velat att tron skulle bygga på en bok, så hade Han givetvis skrivit en bok — men Han ville att tron skulle bygga på levande människor som förde Hans budskap vidare!

Om ni tar avstånd från Kyrkan och Traditionen så tar ni praktiken avstånd från Kristus. Ni säger att Han var en dåre som inte visste vad Han gjorde när Han skapade Kyrkan i st f att själv skriva ned den uppenbarade sanningen."

Som svar har Daniel klistrat in allt från denna sida fram t o m "Ingen påve har lärt fel om tron".

För att underlätta det fortsatta samtalet lägger jag nu detta i en separat tråd, då det är ett delvis nytt ämne.

Matteus

Låt oss idag ha fest, för idag firar vi Matteus, som enligt Traditionen är den tullindrivare som Jesus kallar och som kallas Levi i Markus och Lukas.
Härifrån har jag hämtat kollektbönen och läsningarna nedan:

MATTEUS, APOSTEL OCH EVANGELIST (RÖD)

I Matteus 9 berättas om tullmannen Levi som blev Jesu efterföljare. Enligt gamla källor predikade han först i Palestina och sedan i etiopien och Persien. Om hans martyrdöd är ingenting närmare känt. Det första evangeliet förknippades redan på 100-talet med hans namn

Kollektbön

Fader i himlen, barmhärtighet kallade syndaren Matteus att bli din heliga apostel. Stärk oss med hans bön och föredöme, så att vi utan att tveka bryter upp när du kallar oss och håller fast vid dig i allt vad livet medför.

Läsningar

1 Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens* skull, att leva värdigt er kallelse, 2 alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. 3 Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: 4 en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. 5 En är Herren, en är tron, ett är dopet, 6 en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. 7 Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom. 8 Därför heter det: Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor. 9 (Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden? 10 Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting.) 11 Så gjorde han några till apostlar*, andra till profeter*, till förkunnare eller till herdar* och lärare. 12 De skall göra de heliga* mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, 13 tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet*. Ef. ¤:1-13

9 Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset, sade han till honom: ''Följ mig!'' Och Matteus steg upp och följde honom. 10 När Jesus sedan låg till bords* i hans hus, kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. 11 Fariseerna* som såg det sade till lärjungarna: ''Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?'' 12 Han hörde det och sade: ''Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 13 Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.'' Matt. 9:9-13

Frågor om meningen med ekumeniken

Johan har än en gång initierat en intressant diskussion genom att ta upp grundläggande frågor om ekumeniken. Z har också ett inlägg som kanske kan hjälpa till att förstå varför vi kommit så långt ifrån varandra.

Så tills jag får tid att skriva om bl a Traditionen, Mariadogmerna, helgonen och relikerna samt skärselden och avlatsbreven, som jag i svaga ögonblick lovat, får ni hålla tillgodo hos Johan mfl.

Jag skall också återkomma med min syn på kvinnliga präster, vilket delvis kommer vara en sammanfattning av den diskussion som raderats från bloggen.

I Kristus - med Maria

Fler frågetecken att räta ut?

Hittade denna sida som tycks full till bredden med medvetna(?) och/eller omedvetna missförstånd och lögner om RKK. Men där finns nog med frågor att försöka besvara för en lång tid framöver :)

Får se om någon orkar åta sig denna mastodontuppgift? Jag har redan ett par intressanta frågor som jag kommer prioritera. Dessa gäller mariadogmerna, helgonen och relikerna. Men först och främst skall jag försöka reda ut skärselden och avlaten.

En sann kärlekssaga - Om förtröstan

Jag känner ett par vars historia om deras möte är så fantastisk att jag har bett att få lov att berätta den, vilket jag fått tillstånd till.

Det är en berättelse om förtröstan, kärlek och tacksamhet.

Det var en gång en ung kvinna som hade väldigt bestämda åsikter om hur hennes blivande man skulle vara. Hon var så bestämd att hon skrev ner en önskelista med egenskaper som hennes blivande make skulle ha. Bland dessa egenskaper kan nämnas att han skulle vara född katolik men att han under sin ungdomstid skulle ha lämnat tron under en tid för att därmed möjliggöra att han skulle kunna komma tillbaka till tron genom en omvändelse. Han skulle även vara född och uppvuxen i Sverige. Vidare skulle han tycka om att klättra, ha ett visst utseende etc. Under ett par år stod det på listan att han skulle vara långhårig, men sedan ändrades det till att han skulle vara korthårig. Listan var lång och detaljerad, det fanns helt enkelt inte så mycket utrymme för Gud att plocka ihop någon, vem som helst, eftersom det med stor sannolikhet skulle leda till att någon punkt på listan inte skulle uppfyllas. Hennes farbror brukade bestämt hävda att "en sådan man finns inte"

Hennes bästa vän skulle inom kort lämna henne för resten av livet, det visste hon, och innan de skiljdes åkte de tillsammans på en pilgrimsresa genom europa. De besökte Lisieux, Never (där Bernadettes kropp finns), Lourdes och Garabandal.

I Lourdes gav hon ett löfte till Maria: "Om du skickar mig en man enligt min lista inom 1 (en) månad efter att jag kommer hem, så lovar jag att komma tillbaka hit på min smekmånad och köpa det största ljus jag kan hitta."

Ett par veckor senare åkte hon och hälsade på sin vän på den plats dit hon skulle komma att flytta och nu var på tillfälligt besök. I samband med detta besökte hon även sin syster som bodde i närheten.

Hennes syster hade en god vän, som var fd avfallen katolik, och som, enligt systern, uppfyllde alla de punkter som stod på listan. De möttes och samtalade en del men inget hände. De möttes ett par gånger till under den sommaren men den unga kvinnan satte sig på bakhasorna inför tanken att någon annan hade konstaterat att de passade ihop...

Hur det nu var så blev de slutligen tillsammans och förlovade sig den sommaren. När de hade gift sig sommaren därpå, begav de sig iväg på en pilgrimsresa till Lourdes för att tacka Maria för att hon framfört kvinnans bön. De köpte ett ljus, som kvinnan lovat. Ljuset visade sig väga lika mycket som hennes nyvigde make.

Kvinnan och mannen hade träffats inom en månad efter att kvinnan återvände hem och mannen uppfyllde alla de punkter som listan innehöll. Det var t o m så att på den tid då önskelistan krävde en långhårig man så hade den unge, då avfallne, katoliken ovanligt långt hår (nästan till midjan...), medan ungefär vid samma tid som listan ändrades så lät han klippa sig korthårig. Den skeptiske farbrodern höll ett tal på bröllopet där han tydligt redogjorde för det orimliga i det som hänt, samtidigt som han var den förste att erkänna det.

Detta är en sann historia. För mig är den en påminnelse om hur viktigt det är med förtröstan. Jag tänker ofta på det paret då jag ber: Jesu, ufam tobie (Jesus, jag förtröstar på dig) i enlighet med den uppenbarelse som Faustina hade.

Allt gott!
I Kristus - med Maria

Intressant dialog mellan Pingstvänner och RKK'are

Eftersom jag inte hinner skriva så mycket själv så får det bli lite hänvisningar istället. Det pågår en oerhört intressant och på många sätt givande dialog på lite olika håll här i vår omgivning.

Här, hos Jonas Stenberg, finns en rätt lång diskussion som kommit att handla om lite av varje men som även behandlar den eviga frågan huruvida RKK är fördömt (om än inte nödvändigtvis alla dess medlemmar) ;) Påvens vara eller icke vara har också diskuterats, liksom ikoner, uppenbarelser och reformationen (har jag missat något?).

Påvens vara eller icke vara är även fokus för denna diskussion, hos Enkla Z.

minimalism vs maximalism

Pingstvänner, bibeltrogna!
Det är en sak som jag tycker är konstigt med er bibelsyn och ert sätt att läsa bibeln. Jag uppfattar det som att ni läser bibeln minimalististiskt, dvs det är (lite förenklat) endast det som uttryckligen står i bibeln som är ok.

Som katolik är jag van vid att betrakta Gud utifrån ett mer maximalistiskt perspektiv, dvs hellre än att inskränka någons tillbedjan så vill man försöka vidga och hitta nya infallsvinklar. Så länge det inte står i konflikt med Sanningen, som finns uppenbarad i bibeln (och traditionen, måste jag ju naturligtvis tillägga), så borde det kunna vara ok. Sedan måste ju allt prövas och det som visar sig bära dåliga frukter kastar man bort.

Kanske är det denna skillnad i tolkningssätt som leder till många av de missförstånd och olika uppfattningar som uppenbarligen präglar oss?

Nu är väl detta lite förenklat, men det är i alla fall en känsla jag har.

Kan det ligga något i detta? Har jag fel, och i så fall på vilket sätt?

Om kommentering och radering

Jag har fått en förfrågan om att radera en hel konversation i ett annat inlägg, av en av dem som deltagit.
Jag tycker spontant det känns ganska problematiskt. Om det hade varit fråga om olagliga eller kränkande kommentarer hade frågan inte varit svår, men i det här fallet var det en i stora delar klargörande dialog som förts, där alla fått komma till tals på samma villkor. Jag har valt att tills vidare inte ta bort den konversationen, i strid med en av kommentatorernas önskan.

Hur ser ni andra på detta?

"Kommer alla pingstvänner till helvetet?" eller innebörden av Kyrkans frälsningsnödvändighet

Jag har här fått frågan om alla pingstvänner kommer till helvetet enligt katolsk lära. Eftersom jag inte är någon expert, eller ens särskilt kunnig, så har jag vänt mig till goda vänner som kan mycket mer om detta än vad jag kan. Jag skall här dels försöka formalisera frågan och sedan försöka sammanfatta de förklaringar som dessa vänner hjälpt mig med.

Kärnfrågan som ställdes är:

Kan jag (pingstvännen Daniel) enligt Katolska Kyrkans lära egentligen vara frälst utan att 'erkänna' påven och KK?
Om vi 'leker med tanken' att Påven (alla påvar sedan Konstantin) ÄR ställföreträdare för Kristus och ofelbara i sina uttalanden så kan inte alla mysiga samtal i världen trolla bort denna dogm. Din Kyrka skickar mig helt enkelt till helvetet, punkt slut.
M.a.o. varför ö.h.t. söka 'enhet' med människor som ändå är på väg till helvetet?
Kanske ger det en liten förklaring till att dem av oss som tar bibeln och dess tolkning på allvar inte är så tilltalade av den ekumenik som nu pågår?

Till underlag för frågan hänvisar Daniel till följande dogm som proklamerades av Eugenius IV vid konciliet i Florens år 1442:

Extra Ecclesiam Nulla Salus "Den heliga romerska Kyrkan tror, förkunnar med stadig hand, bekänner och proklamerar att ingen som existerar utanför den Romerska Katolska Kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan även judar, heretiker och schismatiker, kan bli delaktiga av det eviga livet, utan kommer att gå samma öde till mötes som dem Kristus sade i Matt. 25:42 'Gån bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar', om de inte före sitt livs slut blivit upptagen i flocken. Ingen, vilket barmhärtighetsverk de än utfört, även om de utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan erhålla frälsning, om han inte underkastar sig och är innesluten i Kristi enda Kyrkans fullkomliga enhet". (Påven Eugenius IV 1442-02-04)

Frågan kan ju tyckas befogad och jag skall här försöka (utifrån den hjälp jag fått) att bena ut vad kyrkan menar med detta och hur det skall förstås.

Först och främst skall jag kommentera själva dogmen. Denna dogm bygger på vad Cyprianus formulerade redan på 200-talet, och formaliserades bara av Eugenius, kan man kanske säga.

Hur skall den då uttolkas? Om man skall tolka den bokstavligt (som många protestanter tolkar bibeln) så måste den ju tolkas precis så exkluderande som Daniel uppfattat den. Men det stämmer väldigt dåligt med katolska kyrkans inställning i frågan om t ex "hyperekumenik" gentemot hedningar och andra kristna (Haggaj kallade dialogen med andra religioner och icke-kristna för "hyperekumenik").

Min vän har bl a hänvisat mig till katekesen nr 811-822 (nr 162-163 i den lilla katekesen) som behandlar kyrkans frälsningsnödvändighet och "de andras" frälsningsmöjlighet:

Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk

811 ”Detta är Kristi enda kyrka som vi i trosbekännelsen bekänner som en, helig, katolsk och apostolisk.”^[1] Dessa fyra egenskaper, oskiljaktigt förenade med varandra,^[2] visar på väsentliga drag i kyrkan och hennes uppdrag. Kyrkan har dem inte av sig själv: det är Kristus som genom den helige Ande ger sin kyrka förmågan att vara en enda, helig, katolsk och apostolisk, och det är han som kallar henne att förverkliga var och en av dessa egenskaper. [750; 832; 865]

812 Endast tron kan inse, att kyrkan har fått dessa egenskaper ur sin gudomliga källa. Men det sätt på vilket dessa egenskaper framträder i historien är tecken som också talar klart till det mänskliga förnuftet. ”Kyrkan”, säger första Vatikankonciliet, ”är själv i kraft av sin helighet, sin katolska enhet, sin aldrig besegrade ståndaktighet ett stort och ständigt trovärdighetsmotiv och ett ovedersägligt bevis på sitt gudomliga uppdrag”.^[3] [156; 770]

I. Kyrkan är en enda

”Det heliga mysterium som utgörs av kyrkans enhet”^[4]

813 Kyrkan är en enda därför att hennes källa är en enda: ”Den högsta förebilden och principen för detta mysterium är den ende Gudens enhet i tre personer – Fadern, Sonen och den helige Ande.^[5] Kyrkan är en enda därför att hennes grundare är en enda. ”Ty den människoblivne Sonen, fridsfursten, har genom sitt kors försonat alla människor med Gud och upprättat enheten mellan alla i ett enda folk och i en enda kropp.”^[6] Kyrkan är en enda därför att hennes ”själ” är en enda: ”Den helige Ande som bor i de troende, som uppfyller och styr hela kyrkan förverkligar denna underbara enhet mellan de troende och förenar dem så intimt i Kristus att han är principen för kyrkans enhet”.^[7] Det hör till kyrkans väsen att vara en enda: [172; 766; 797]

Vilket förundransvärt mysterium! Det finns en enda Fader till världsalltet, en enda Logos i världsalltet och en enda helig Ande, som överallt är densamma; det finns en enda Jungfru som blivit moder – och jag älskar att kalla henne ”kyrka”.^[8]

814 Från början framträder emellertid denna kyrka i en mycket stor mångfald. Den kommer både från mångfalden av Guds gåvor och mångfalden av de personer som tar emot dem. Bland medlemmarna i kyrkan råder olikhet när det gäller gåvor, uppgifter, levnadsbetingelser och levnadssätt: ”Inom den kyrkliga gemenskapen intar vidare lokalkyrkorna en rättmätig plats. Dessa kyrkor behåller sina egna traditioner”.^[9] Den stora rikedomen i all denna olikhet är ingenting som strider mot kyrkans enhet. Men synden och bördan av syndens följder hotar oupphörligen dess enhet. Därför måste aposteln uppmana till ”att bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef 4:3). [791; 873; 1202; 832]

815 Vilka är dessa enhetens band? Framför allt är det kärleken, ”det band som ger fullkomlighet” (Kol 3:14). Men enheten i kyrkan garanteras också av synliga föreningsband: [1827; 830; 837]

—	bekännelsen av en och samma tro som man har tagit emot av apostlarna; [173]
—	det gemensamma firandet av gudstjänsten, framför allt sakramenten;
—	den apostoliska successionen genom vigningens sakrament som innebär att det råder samstämmighet i Guds familj.[10]

816 ”Detta är Kristi enda kyrka.... Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde.... Denna kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund, förverkligas i (subsistit in) den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom.”^[11]

Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken klargör: ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo”.^[12] [830]

Den sårade enheten

817 ”I denna enda Guds kyrka uppstod redan i början söndringar, vilka aposteln Paulus fördömer i skarpa ordalag. Sedan dess har mera vittgående meningsskiljaktigheter uppstått och stora samfund skilt sig från den fulla gemenskapen med den katolska kyrkan, inte alltid utan att människor felat på båda sidor.”^[13] Söndringar som skadar enheten i Kristi kropp (man skiljer mellan heresi, avfall och schism)^[14] äger inte rum utan människors synd. [2089]

Där det finns synd, där finns också olikhet, schism, heresi och konflikt; men där det finns dygd, där finns det också enhet och den gemenskap som åstadkom att de troende enbart var en kropp och en själ.^[15]

818 De som i dag föds i samfund som framgått ur sådana söndringar och ”där lär sig tro på Kristus kan inte tillskrivas personlig skuld för splittringen, och den katolska kyrkan omfattar dem därför med broderlig kärlek och aktning.... Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Herren”.^[16] [1271]

819 Dessutom finns det ”många drag av helighet och sanning”^[17] utanför den katolska kyrkans synliga gränser: ”Guds skrivna ord, nådens liv, tro, hopp och kärlek, Andens övriga gåvor samt vissa yttre värden”.^[18] Kristi Ande använder sig av dessa kyrkor och kyrkliga samfund som nådemedel vilkas kraft kommer från den nådens sanning och fullhet som Kristus har anförtrott den katolska kyrkan. Allt detta kommer från Kristus och leder till honom^[19] och innebär i sig själv en ”drivkraft till katolsk enhet”.^[20]

Fram mot enheten

820 Enheten ”skänkte Kristus från början sin kyrka; vår tro är att denna enhet är omistlig och har sin konkreta existens (subsistit) i den katolska kyrkan; vårt hopp är att den dag för dag skall växa till intill tidens ände”.^[21] Kristus ger alltid sin kyrka enhetens gåva, men kyrkan måste alltid be och arbeta för att upprätthålla, förstärka och fullända den enhet som Kristus vill. Därför bad Jesus för enheten då han gick till sitt lidande, och han ber ständigt för enheten bland sina lärjungar: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21). Längtan efter att återfinna enheten bland de kristna är en Kristi gåva och inspirerad av den helige Ande.^[22] [2748]

821 För att rätt besvara denna maning till enhet krävs det:

—	ständig förnyelse av kyrkan som består i större trohet mot hennes kallelse. Denna förnyelse driver på rörelsen till enhet.[23]
—	hjärtats omvändelse för att på ett renare sätt leva i överensstämmelse med evangeliet,[24] ty det är medlemmarnas bristande trohet mot Kristi gåva som förorsakar splittringen; [827]
—	gemensam bön, ty ”hjärtats omvändelse och en helgad livsföring samt enskild och offentlig bön för de kristnas enhet bör anses som hela den ekumeniska rörelsens själ och kan med rätta kallas för andlig ekumenik”.[25] [2791]
—	ömsesidig kunskap om varandra.[26]
—	de troendes och särskilt prästernas ekumeniska utbildning.[27]
—	samtal mellan teologer och möten mellan kristna i olika kyrkor och samfund.[28]
—	samarbete i olika former mellan kristna till tjänst åt människor.[29]

822 Strävan att förverkliga enheten ”åligger hela kyrkan, såväl de troende som deras herdar”.^[30] Men man måste också vara medveten om ”att den heliga uppgiften att försona alla kristna och förena dem i Kristi enda kyrka övergår mänsklig kraft och förmåga”. Därför sätter vi ”vårt hopp till Kristi bön för kyrkan, till Faderns kärlek till oss och till den helige Andes kraft”.^[31]

Min vän skriver:
"'Utanför kyrkan ingen frälsning' skall tolkas just så: om inte just den konkreta katolska kyrkan fanns, skulle det inte finnas någon möjlighet till frälsning. Allt gott och sant utanför henne har del av denna frälsning - men inte heller det skulle finnas om inte Kristi kropp vore fullt förverkligat i den enda, sanna, katolska och apostoliska Kyrkan. Satsen är alltså inte exkluderande, utan inkluderande - i och med erkännandet av kättardopets giltighet och frälsningsfömedlande funktion, dess sakramentala effektivitet, har Kyrkan just förklarat att Cyprianus berömda sats, formulerad i samma århundrade (200-talet) skall tolkas just så."

Min vän ställer slutligen upp en hel kedja av argument som belägg för denna tolkning:
1. Sanningens tillgänglighet och principiella möjlighet att uttryckas;
2. Den uppenbarade och sig uppenbarande Gudens exklusivitet i förhållande till alla andra gudsuppfattningar;
3. Jesu Kristi absoluta unicitet - om det är en kristen måste han fråga sig hur detta går ihop med Guds allmänna frälsningsvilja och om alla icke-kristna 'går till helvetet';
4. Kyrkans unicitet som inte innebär exklusivitet, att alla andra går förlorade, jfr kättardopets giltighet redan på den tid då Cyprianus formulerade det berömda 'extra Ecclesiam nulla salus';
5. Thomas av Aquinos inställning till den enskilde som inte av fri vilja, utan på grund av 'oöverkomligt misstag' hamnat utanför kyrkan: god vilja, leva efter det ljus man fått, etiskt efter samvetets bud;
6. Fallet Sweeney på 1950-talet, då en jesuit försökte hävda just det som din sagesman hävdar, men skarpt tillrättavisades av Pius XII, som just i encyklikan 'Mystici Corporis' hävdat den traditionella uttolkningen av 'Extra Ecclesiam...' så som redan Thomas tolkat detta;
7. Andra Vatikankonciliets texter: konstitutionen om kyrkan, framför allt Lumen Gentium 14 och 25; hela dekretet om ekumeniken och om religionsfriheten;
8. Olika senare uttalanden av flera påvar, både Paulus VI och Johannes Paulus II - framför allt i encyklikan 'Ut unum sint' liksom i Troskongregationens dokument 'Dominus Iesus', som handlar om Guds allmänna frälsningsvilja och Kristi ställning som ende Frälsare och frälsningsmedlare;
9. Det allra senaste: Troskongregationens svar på fem frågor i somras just om Kyrkans unicitet och frälsningsnödvändighet.

Så har Kyrkan tolkat 'Extra ecclesiam nulla salus' redan sedan denna mening formulerades på 200-talet. Så kan den och skall den tolkas.

Jag skall villigt erkänna att jag inte läst allt detta utan förlitar mig på traditionen (och inte minst min väns kunskap om traditionen...)

Som ni ser så är detta svar i princip inte alls mitt eget, jag bara förmedlar det åt en som kan mycket mer än mig.

Men jag tror kanske att det räcker för tillfället. Så frågan går väl egentligen tillbaka till dig Daniel, är det svar nog?
;)

Uppdaterad 070914 21:08 Engelsk katekestext inklistrad.

Latinska mässor

Idag träder det motu proprio vari påven uppmuntrar till ökad användning av den förkonciliära mässan i kraft.
Vi får väl se vilken effekt det får, troligen inte jättestor.

”Ett djupt sår i samhället”

Dagen refererar idag påven då han ger sitt stöd till dem som tidigare har uttalat sig mot Amnestys nya abortpolicy.
Han säger bl a:
"Den grundläggande mänskliga rättigheten, förutsättningen för alla andra mänskliga rättigheter, är rätten till själva livet. Den gäller från befruktningsögonblicket och ända till den naturliga döden. Konsekvensen av det är att abort inte kan vara en mänsklig rättighet - eftersom den är dess motsats."
Så var det sagt, och det finns egentligen inget att tillägga.
Man kan naturligtvis börja gå in på olika definitioner om när livet börjar men alla sådana försök blir subjektiva och flummiga. För det första handlar det från befruktningen om ett barn i vardande, det kan ingen förneka utan att samtidigt förneka sin egen status som människa. Vidare, vad skiljer egentligen den ena tidpunkten i barnets utveckling från ögonblicket innan eller efter, mycket lite naturligtvis. Vilken gräns man än väljer så blir det godtyckligt. Varför inte fem minuter tidigare eller senare, eller en dag osv.
Den enda objektivt försvarbara linjen är att livet börjar vid befruktningen. Punkt slut.

Uppdatering:
Vill dock länka till Enkla Z som har en mycket tänkvärd blogg här: Z: Varför känns det så olustigt att vara abortmotståndare?
Jag kan bara instämma.

Korset upphöjelse!

Idag firar vi Korset upphöjelse!
Festen går tillbaka till Jerusalem på 300-talet, när Kristi kors återfanns på Golgota-kullen genom kejsarmodern Helenas initiativ. Korset upphöjdes och hedrades och festen spreds så småningom i hela kyrkan. St. Helena tog stora delar av korset med sig till Rom där de än i dag står att beskåda i basilikan Croce in Gerusalemme.

Prefation

Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi tackar och lovar dig alltid och överallt, allsmäktige, evige Gud, barmhärtige himmelske fader. Du gjorde förbannelsens träd till livets träd mitt i Paradiset, för att livet skulle uppstå där döden en gång funnits. Så skulle Satan, som segrade över människan på kunskapens träd, för alltid besegras på korset genom Jesus Kristus, vår Herre. Genom Honom prisar änglarna ditt majestät, tillber herradömena, bävar makterna och förenar sig himlarna och himlarnas härskaror med de saliga Serafim. Låt också våra röster stämma in i deras lovsång när vi bekänner i bävande jubel: Helig, helig, helig...

Läsningar

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ''Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.'' Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ''Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.'' Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ''Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.'' Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva. 4 mos. 21:4-9

Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Joh, 3:13-17

Ödmjukhet

Som jag varit inne på så är ödmjukheten en av mina favoritdygder. Det beror inte på att jag tror mig om att vara särskilt ödmjuk, utan för att den är en sådan utmaning och leder till så många goda bieffekter. Det är naturligtvis därför den är en av de sju kardinaldygderna.

Som en läsare så träffande påpekade så kan den te sig lurig att öva sig i, eftersom när man tror sig om att ha uppnått den så är risken överhängande att man istället drabbats av högmod.

Så vad innebär det egentligen att vara ödmjuk? Jag är ingen språkvetare men tror mig veta att ordets ursprung är mjuk i ryggen, dvs den som böjer sin rygg (för Gud och andra). Men det är ju knappast meningen att vi skall öva oss i att få ryggskott, det lär nog i bästa fall bara ha en marginell positiv påverkan på våran karaktär...

Det måste alltså vara något annat vi skall sträva efter, men vad? Faustina blev en gång tillrättavisad av Jesus efter att hon i bikten hade framhållit sig själv som sämre än vad hon i själva verket var. Nu har jag inte hennes dagbok här, men poängen i det Han sade var att ödmjukhet är att ge den sanna bilden av sig själv. För de flesta av oss skulle det innebära att vi skulle behöva böja vår rygg, slå oss för bröstet och medge att vi är rätt usla... Men det innebär också att vi måste erkänna våra förtjänster och inte göra oss själva till större skurkar än vad vi i själva verket är.

Med denna insikt om vad sann ödmjukhet är så blir det faktiskt möjligt att både öva sig i och slutligen en dag uppnå (en viss grad) av ödmjukhet. För vad det handlar om är att lära känna oss själva så till den milda grad att vi upphör att ha illusioner om oss själva och vår förträfflighet. Då kan vi säga som lilla Therese: Jo, jag tror jag är ödmjuk.

Avslutningsvis vill jag rekommendera läsning av Faustinas dagbok. Hon var en sann mystiker med i det närmaste konstanta uppenbarelser och mängder av mirakler. Det är en tegelsten men den rymmer mycket, mycket inspiration!
Kan för övrigt varmt rekommendera filmen om Faustina! Mer filmtips om bra (och mindre bra) katolska (och kristna filmer) kommer så småningom!

Magert europeiskt stormöte för ekumenik?

I Dagen idag beskrivs det tredje europeiska ekumeniska stormötet (EEA3). Det framkommer ganska lite om vad resultatet av mötet blivit konkret, mer än att det var en mötesplats (viktigt nog) för många viktiga personer...
Det verkar nästan som om fokus kommit att bli klimat- och rättvisefrågor snarare än frågor om ekumenik. Det är i alla fall slutsatsen man tycks kunna dra från Dagens rapportering. Om så är fallet är det lite beklämmande. Inte för att dessa frågor är oviktiga eller inte borde prioriteras, men i förhållande till frågan om att hela Kristi splittrade kropp är det likväl av underordnad betydelse.
För den som är intresserad av att få reda på mer kommer resultaten från konferensen att publiceras här inom ett par dagar.
I Kristus - med Maria

Biskops död väcker frågor

Förföljelsen av katoliker och andra kristna i Kina fortsätter. Nu har en biskop som suttit fängslad avlidit och det finns omständigheter kring hans död som väcker frågor.
Låt oss be för alla dessa människor som lever som de första kristna i romarriket tvingades göra.

Läs mer:
CWN
Asia News

Avbrottets teologi - Om inre och yttre frid

Min fru: "Hur skall man egentligen...", "Ge mig vatten"! ropar den ene, "Vad är det här?" säger den andre och pekar på något. Den relativa tystnaden återkommer efter en stund. "Hur skall man egentligen uppnå frid med allt d...", "Varför dog egentligen Bambis mamma?" säger en, "Jo därför att de skulle slippa ifrån problemet med att hon annars skulle stöta ifrån sig Bambi, vilket inte har så hög gullighetsfaktor". "Det där med friden, hur skall man uppnå frid inom sig när det ständigt är sådant l..." bakgrundslarmet har nu stigit så att det inte går att tala. "NÄ, NU FÅR NI VARA TYSTA"! säger jag HÖGT (jag skriker ju ALDRIG) och slår näven i bordet (aj). "Om ni vill säga något får ni räcka upp handen." Fyra händer åker upp på en gång, endast en hade egentligen något att säga. "Vad var det du försökte säga?". "Jo, Vad innebär det egentligen att ha frid när man lever i en småbarnsfamilj? Man har ju väldigt sällan någon frid runt omkring sig".

Så här går det rätt ofta till hemma hos oss när vi äter (och annars)... Våra barn (1½, <4*2,>5 & <8) är väldigt rara men de är barn... De är rätt ointresserade av våra samtal om abstrakta saker och vardagsangelägenheter. De vill har svar på mycket viktigare frågor!

Mina svärföräldrar (med 9 barn) myntade ett begrepp som vi (på min frus initiativ) har samtalat en del omkring under de senaste dagarna. Begreppet är "Avbrottets teologi" och handlar om den inre kontra den yttre friden. Egentligen har vi talat om den inre och yttre friden, utan en tanke på deras begrepp men sedan kom min fru ihåg detta begrepp och vi insåg att det var just detta vi talade om.

Jag tycker att det är en intressant fråga: Hur skall man ha frid inom sig när man sällan får uppleva någon yttre frid?
Vi känner många väldigt rara personer som är väldigt goda människor. De är oerhört fridfulla och man skulle kunna tro att de aldrig kan bringas ur sin fattning. Men av någon outgrundlig anledning blir de ofta rätt snabbt bragta ur fattning när de kommer på besök hos oss. De kan t o m börja skälla på barnen trots att det enda de gjort är att leka som de brukar... Dessa människor är vana vid den yttre friden och kan bibehålla den inre friden väl om de har yttre frid, men när den yttre friden försvinner klarar de inte av att bibehålla den inre friden heller. Nu skall genast tilläggas att jag inte är något föredöme på detta område, min fru möjligen men även hon tappar ibland fattningen. (En liten utvikning, lustigt nog så är det oftast när hon tappar fattningen som jag klarar av att bibehålla mitt lugn som bäst, och omvänt...).
Så frågan kvarstår hur skall man kunna bibehålla den inre friden och även sprida den omkring sig när man hela tiden blir avbruten? Moder Teresa sade "Let them eat you!", vilket på sätt och vis är precis vad det handlar om. Men som vanligt är det lättare sagt än gjort. Som vanligt är väl sannolikt enda vägen till framgång ett hårt och idogt arbete med sig själv genom övande av dygderna, främst tålamodet och ödmjukheten. Dessa två dygder är mina favoriter, inte för att de är de jag är bäst på utan för att man genom dem kan komma så långt.
"Tålamodet allt besegrar, den sig på Gud förlitar kan inget fattas. Allenast Gud är nog" säger en av systrarna som inledning på CD-skivan med lovsånger som karmelitnunnorna givit ut.
Någon av kyrkofäderna fick frågan vilka som var de tre viktigaste dygderna, han svarade: Ödmjukhet, ödmjukhet och ödmjukhet.
Genom att ständigt arbeta hårt med dessa dygder så tror jag att man, liksom Moder Teresa, kan uppnå den inre friden och bibehålla den även när man är omgiven av ständig ofrid. Ett gott exempel på detta finner man även i Maximilian Maria Kolbes martyrium i Auschwitz. Han bibehöll friden ända in i dödscellen och kunde även sprida den till sina medbröder, så till den milda grad att det hördes lovsång från deras cell istället för dödsklagan.
Det vi måste förstå är att det inte är vi som är centrum, utan Gud. Det är endast genom att vi blir mindre som Gud kan bli större. Hur skall då vi bli mindre? Genom att "let them eat you". Genom att "ge allt och att ge oss själva", som lilla Therese (Therese av Lisieux, Therese av Jesusbarnet etc kärt barn har många namn...) sade.
Det är endast om och när vi accepterar detta och genom dygd lyckas omsätta detta i praktiken som jag tror att vi kan uppnå den inre friden, och behålla den. Innan dess kan vi bara för kortare stunder uppnå den inre friden, om vi först lyckats uppnå yttre frid. Vi måste naturligtvis söka finna stunder då vi kan få vara i stillhet inför Gud, men låt oss främst sträva efter att uppnå den inre stillheten. Då kan det storma runt om oss och vi kan ändå vara stilla inför Gud.
I Kristus - med Maria

Namngivning

Då detta är det första inlägget i min blogg, så skall jag här kort beskriva vad som fick mig att börja blogga och hur jag valde namnet på bloggen.
Jag har sedan ett par dagar blivit medveten om en intressant och livlig dialog mellan främst katoliker och pingstvänner som försiggår på olika håll i bloggossfären. Denna dialog tycker jag är mycket intressant och mynnade bland annat ut i att jag ombads be denna bön tillsammans med Daniel:

Fader vår, som är i himmelen;

OM min uppfattning om Katolska kyrkan är felaktig, öppna mina ögon.

OM min uppfattning av Maria och helgonen är felaktig, öppna mina ögon.

OM NÅGOT, vad det vara må, i mitt liv är i strid med Din vilja och Ditt Ord, öppna mina ögon.

I Jesu Namn. Amen.

Jag är nu inne på fjärde dagen av min bönenovena med denna bön. Jag ber den för min egen skull, för Daniels skull och för alla kristnas skull. Jag tycker det är en väl formulerad bön och vill uppmuntra alla som är intresserade av sann enhet att be denna eller någon liknande bön för detta ändamål.

Vad gäller namnet på bloggen så har jag inspirerats av de två kvinnor som jag älskar allra mest, min fru och Jungfru Maria. Stella Maris betyder Havets stjärna och är ett av alla de namn som Maria har. Det är även namnet på det karmelitiska kloster som grundades på berget Karmel, där karmeliterna har sitt ursprung. Ave Maris Stella är även en gammal Mariahymn.

Vad gäller den andra kvinnan som inspirerat till namnet är det naturligtvis min fru. Hon heter, utöver sitt tilltalsnamn, Stella Maria. Min fru är en stor inspirationskälla för mig! Eftersom vi båda är sekulära tredjeordenskarmeliter så har namnet Stella Maris och karmel en stor plats i vår familj.

Allt gott!

I Kristus - med Maria

Annonsintäkter från AdSense går till...

Om man inte använder Firefox med AdBlock Plus (vilket jag själv gör) så syns numera annonser överst på bloggen som är anpassade efter innehållet på bloggen.

Jag försöker filtrera bort annonsörer som jag uppfattar som stötande. Om ni stöter på annonser som ni uppfattar som stötande kan ni kopiera adressen (kopiera länkadressen, vilket kan göras utan att klicka på annonsen) och antingen posta den i en kommentar till det här inlägget eller maila den till mig med en motivering till varför den är stötande, så kan jag ta ställning till om den skall filtreras. Det är värt att poängtera att jag förbundit mig att inte själv klicka på annonserna, så jag kan inte bedöma dem utifrån mer än vad som står på själva annonsen.

Intäkter som dessa annonser genererar kommer oavkortat att användas till en pilgrimsfärd som vi planerar att göra med familjen. Målet för resan kommer troligen vara San Giovanni Rotondo i Italien, samt troligen andra platser längs vägen. Självklart kommer jag då skriva om resan här på bloggen ;)

Genom att klicka på annonser kan ni bidra till vår reskassa.
Ni har genom era klickningar bidragit med:

090101: ca 72 US$ = ca 570 kronor

Snart är vi rika :)

Allt gott!